Intervju från 1987 med Vinnie Vincent ser dagens ljus!
1987 arbetade Michael Brandvold med collegeradio på Mankato State University i Minnesota och gjorde den 2:e januari en 25 minuter lång telefonintervju med Vinnie Vincent. Det är snack om bl a turné med Iron Maiden, videos på MTV, vad som hände med Robert Fleischman och att Mark Slaughter ser ut som en "great looking Bon Jovi".
Troligtvis är det första gången på 23 år som intervjun är tillgänglig.
Vinnie Vincent här
/Niclas
söndag 31 oktober 2010
RHCP i ny bok!
Bandet i sig är väl egentligen inte så intressant längre, men böcker är alltid kul och bilder likaså. En ny bok finns ute nu, "RHCP: An oral/visual history" och den bjuder bl a på 250 ej tidigare publicerade foton.
Nedan hittas länk till 12 bilder från boken i SPIN Magazine.
RHCP i SPIN här
Info från Amazon.com här
/Niclas
Bandet i sig är väl egentligen inte så intressant längre, men böcker är alltid kul och bilder likaså. En ny bok finns ute nu, "RHCP: An oral/visual history" och den bjuder bl a på 250 ej tidigare publicerade foton.
Nedan hittas länk till 12 bilder från boken i SPIN Magazine.
RHCP i SPIN här
Info från Amazon.com här
/Niclas
90-talet close up!
Rolling Stone har gett ut mängder med snygga coffee table books och den senaste att se dagens ljus handlar om 90-talet. Boken tar upp grunge, alternative, metal, hip hop mm.
Snygga bilder och intressanta intervjuer från decenniet i fråga med bl a Metallica, Pearl Jam, Soundgarden, Nine Inch Nails och RATM.
Nedan hittar du länk till Harper Collins hemsida där du kan bläddra i boken, samt en länk till delar av en intervju med Kurt Cobain gjord av David Fricke tre månader innan Kurt sköt sig själv.
Harper Collins här
Kurt i RS här
/Niclas
Rolling Stone har gett ut mängder med snygga coffee table books och den senaste att se dagens ljus handlar om 90-talet. Boken tar upp grunge, alternative, metal, hip hop mm.
Snygga bilder och intressanta intervjuer från decenniet i fråga med bl a Metallica, Pearl Jam, Soundgarden, Nine Inch Nails och RATM.
Nedan hittar du länk till Harper Collins hemsida där du kan bläddra i boken, samt en länk till delar av en intervju med Kurt Cobain gjord av David Fricke tre månader innan Kurt sköt sig själv.
Harper Collins här
Kurt i RS här
/Niclas
"It will be a very strong collection of songs."
Ja, det där snacket har man ju hört förr. Ska man vara riktigt krass har Queensryche inte gjort något riktigt bra sedan "Empire" (1990), men jag fortsätter att leva på hoppet. Dock tror jag att bandet för länge sedan tappat den riktiga gnistan och deras senaste Cabaret show fick en helt klart att undra lite.
Tim Henderson på Bravewords.com fick ett snack med Geoff Tate, där han bl a berättar att 3/4 av den kommande plattan är inspelade.
Personligen ser jag mest fram emot "Empire 20th Anniversary edition". Ett givet köp då mitt gamla ex har totalhavererat.
/Niclas
Robert Plant och Band of Joy live på BBC!
I fredags 29/10 spelade herr Plant och Band of Joy på BBC´s Electric Proms och nu finns hela giget att lyssna på via BBC´s hemsida. Det bjuds även på bilder, setlist mm.
Klicka nu på länken och njut av en av de riktigt stora och hans makalösa band!
Robert Plant live här
/Niclas
I fredags 29/10 spelade herr Plant och Band of Joy på BBC´s Electric Proms och nu finns hela giget att lyssna på via BBC´s hemsida. Det bjuds även på bilder, setlist mm.
Klicka nu på länken och njut av en av de riktigt stora och hans makalösa band!
Robert Plant live här
/Niclas
Ska du stämma in i hyllningskören?
Svenska Ghost har precis släppt sin debutplatta och hyllas unisont av svensk och utländsk media. Själv har jag inte riktigt lyssnat klart. Eller varför ljuga? Jag har inte orkat skriva något ännu.
Medlemmarnas identitet är höljd i dunkel men lär väl vaskas fram relativt fort.
Frågan är nu hur sataniskt det är? Är det bara ploj eller på allvar?
"It´s such a fine line between stupid and clever.", som David St Hubbins uttrycker det.
5 samlade svenska recar här
Recension från Sputnik Music här
Recension från MetalTeamUK här
Recension från The Martlet här
MySpace här
/Niclas
Svenska Ghost har precis släppt sin debutplatta och hyllas unisont av svensk och utländsk media. Själv har jag inte riktigt lyssnat klart. Eller varför ljuga? Jag har inte orkat skriva något ännu.
Medlemmarnas identitet är höljd i dunkel men lär väl vaskas fram relativt fort.
Frågan är nu hur sataniskt det är? Är det bara ploj eller på allvar?
"It´s such a fine line between stupid and clever.", som David St Hubbins uttrycker det.
5 samlade svenska recar här
Recension från Sputnik Music här
Recension från MetalTeamUK här
Recension från The Martlet här
MySpace här
/Niclas
Mer om Perry och styrkan i en enkel låt.
Bob Lefsetz har skrivit ännu ett inlägg om Steve Perrys allsång för San Francisco Giants nyligen och hänvisar till klippet ovan. En annan vinkel och långt ifrån platsen där Steve Perry stod, men lyssna när publiken tar i runt 1:20. Fullkomlig magi! Eller som Lefsetz skriver: "This is why we do it. This is why we write and perform music. This is why a musician’s life is richer than that of any Wall Street banker, any politician, any sports figure."
Läs hans inlägg här
/Niclas
Bob Lefsetz har skrivit ännu ett inlägg om Steve Perrys allsång för San Francisco Giants nyligen och hänvisar till klippet ovan. En annan vinkel och långt ifrån platsen där Steve Perry stod, men lyssna när publiken tar i runt 1:20. Fullkomlig magi! Eller som Lefsetz skriver: "This is why we do it. This is why we write and perform music. This is why a musician’s life is richer than that of any Wall Street banker, any politician, any sports figure."
Läs hans inlägg här
/Niclas
lördag 30 oktober 2010
Nirvana: Evergreen State College Dorm Party, Olympia 881030
Setlist:
School • Love Buzz • Floyd The Barber • Spank Thru • Big Cheese • Hairspray Queen • Mr. Moustache • Sifting • Mexican Seafood • Aero Zeppelin • Run, Rabbit, Run! • Immigrant Song • Blew
Notes:
•
This was the first show at which Kurt smashed his guitar.
(Från Nirvanaguide.com)
Setlist:
School • Love Buzz • Floyd The Barber • Spank Thru • Big Cheese • Hairspray Queen • Mr. Moustache • Sifting • Mexican Seafood • Aero Zeppelin • Run, Rabbit, Run! • Immigrant Song • Blew
Notes:
•
This was the first show at which Kurt smashed his guitar.
(Från Nirvanaguide.com)
/Niclas
Loud and clear!
Om man läst den här lilla oskyldiga bloggen vet man vid det här laget att jag är en sucker för 80-talet och framförallt hela LA-scenen.
Ett av mina absoluta favoritband från årtiondet då chockrosa var "da shit" även för män, var bandet Autograph. De släppte tre album, "Sign in please", That´s the stuff" och "Loud and clear". Alla med samma melodiösa klang och klockrena riff. Lägg därtill en förbenat bra röst tillhörande Steve Plunkett.
Nedan är videon för titelspåret "Loud and clear" från 1987. Minns att jag inhandlade skivan under en skolresa till Berlin samma år. Gästspel från Ozzy och Vince Neil.
/Niclas
Om man läst den här lilla oskyldiga bloggen vet man vid det här laget att jag är en sucker för 80-talet och framförallt hela LA-scenen.
Ett av mina absoluta favoritband från årtiondet då chockrosa var "da shit" även för män, var bandet Autograph. De släppte tre album, "Sign in please", That´s the stuff" och "Loud and clear". Alla med samma melodiösa klang och klockrena riff. Lägg därtill en förbenat bra röst tillhörande Steve Plunkett.
Nedan är videon för titelspåret "Loud and clear" från 1987. Minns att jag inhandlade skivan under en skolresa till Berlin samma år. Gästspel från Ozzy och Vince Neil.
/Niclas
Intervju med Nyström i Katatonia.
Bandet släppte den fantastiska "Night is the new day" 2009, som jag tyckte var en av förra årets höjdpunkter.
SMN News fick ett snack med Anders Nyström för ett tag sedan och nedan hittar ni intervjun.
Katatonia här
/Niclas
Bandet släppte den fantastiska "Night is the new day" 2009, som jag tyckte var en av förra årets höjdpunkter.
SMN News fick ett snack med Anders Nyström för ett tag sedan och nedan hittar ni intervjun.
Katatonia här
/Niclas
"We simply create music from hatred."
Nu när mörkret faller på och ungarna springer omkring och leker "bus eller godis" är det alltid kul att läsa om den lite mörkare musiken.
Nefarium är från italien och ett i mängden av alla corpse paint sminkade band som lovsjunger hinhåle. Personligen har jag alltid haft svårt för genren, mest på grund av att det överlag låter för j-vligt, men alltid fascinerats av livsstilen och händelserna kring den.
Färsk intervju i Decibel Magazine nedan där Carnifex, bara namnet!, snackar bibeln, Jesus och ren ondska.
Nefarium här
/Niclas
Nu när mörkret faller på och ungarna springer omkring och leker "bus eller godis" är det alltid kul att läsa om den lite mörkare musiken.
Nefarium är från italien och ett i mängden av alla corpse paint sminkade band som lovsjunger hinhåle. Personligen har jag alltid haft svårt för genren, mest på grund av att det överlag låter för j-vligt, men alltid fascinerats av livsstilen och händelserna kring den.
Färsk intervju i Decibel Magazine nedan där Carnifex, bara namnet!, snackar bibeln, Jesus och ren ondska.
Nefarium här
/Niclas
None more black!
Chad Bowar på About.com satte ihop ett litet bildgalleri på 11 foton av corpse paint lallande snubbar, så här inför HELLoween. Bl a är Mord, Sothis och Dark Funeral representerade.
Hail Satan här
/Niclas
Chad Bowar på About.com satte ihop ett litet bildgalleri på 11 foton av corpse paint lallande snubbar, så här inför HELLoween. Bl a är Mord, Sothis och Dark Funeral representerade.
Hail Satan här
/Niclas
Bokrecension
Vince Neil (with Mike Sager)
"Tattoos and tequila - To hell and back with one of rock´s most notorious frontmen" 2010
Vid det här laget känns det som att man läst vad som behöver läsas om Mötley Crüe. Aldrig tidigare har väl ett band producerat så många självbiografier som "the bad boys from Hollywood"?
Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets "The Dirt" och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet och det allmäna kaoset. Visst berättar han ärligt genom hela boken och alla hans exfruar får komma till tals, men det är ju inte en speciellt sympatisk bild som målas upp av den blonde sångaren. Dock är det kanske meningen, vem vet?
Med hjälp av Mike Sager berättas hela historien från den tidiga uppväxten i Compton, som då var ett helt ok område, men som sedan försämrades snabbt. Gängvåld och drive-bys hörde till vardagen och mitt i den smeten läggs grunden till den galenskap som senare skulle komma.
Visst är det en del intressanta historier som förtäljs, men när man läst sista sidan har man bara en tanke i huvudet och det är vilket svin Vince Neil har varit och i mångt och mycket, fortfarande är. Notoriskt otrogen genom alla fyra äktenskap, där det sista tog slut strax innan boken kom ut. Han sa själv nyligen i en intervju att skälet till at han ville bli rockstjärna var att "get laid and drink free beer". Man kan som sagt inte beskylla herr Neil för att hymla.
Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan. Genom hela boken talas det mest bara om vilka och hur många brudar han knullat och att han inte under några omständigheter kan vara för sig själv, därav den ständiga otroheten. Boken ger helt klart en bild av en emotionellt skadad man som aldrig växer upp.
Han snackar skit om sina bandkollegor sida upp och sida ner, vilket får en att tänka att nästa stora bandmöte efter boksläppet måst ha haft en något tryckt stämning. Dock hävdar han också att de alla tycker lika illa om varandra, samtidigt som de älskar varandra som bröder.
Det enda avsnitten i boken som egentligen berör är bilolyckan som orskade Razzles död, samt hans fyraåriga dotters förlorade strid mot cancern. I de avsnitten visas nog Vince Neils allra innersta upp med ånger, skuld och sorg. Tragiska händelser som ändrat honom för alltid.
Men som sagt, det är egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Det hela blir mest som ett hopkok av "The Dirt" och Nikki Sixx "The heroin diaries", där den sistnämnde egentligen är betydligt mer intressant än de andra två tillsammans.
/Niclas
Vince Neil (with Mike Sager)
"Tattoos and tequila - To hell and back with one of rock´s most notorious frontmen" 2010
Vid det här laget känns det som att man läst vad som behöver läsas om Mötley Crüe. Aldrig tidigare har väl ett band producerat så många självbiografier som "the bad boys from Hollywood"?
Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets "The Dirt" och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet och det allmäna kaoset. Visst berättar han ärligt genom hela boken och alla hans exfruar får komma till tals, men det är ju inte en speciellt sympatisk bild som målas upp av den blonde sångaren. Dock är det kanske meningen, vem vet?
Med hjälp av Mike Sager berättas hela historien från den tidiga uppväxten i Compton, som då var ett helt ok område, men som sedan försämrades snabbt. Gängvåld och drive-bys hörde till vardagen och mitt i den smeten läggs grunden till den galenskap som senare skulle komma.
Visst är det en del intressanta historier som förtäljs, men när man läst sista sidan har man bara en tanke i huvudet och det är vilket svin Vince Neil har varit och i mångt och mycket, fortfarande är. Notoriskt otrogen genom alla fyra äktenskap, där det sista tog slut strax innan boken kom ut. Han sa själv nyligen i en intervju att skälet till at han ville bli rockstjärna var att "get laid and drink free beer". Man kan som sagt inte beskylla herr Neil för att hymla.
Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan. Genom hela boken talas det mest bara om vilka och hur många brudar han knullat och att han inte under några omständigheter kan vara för sig själv, därav den ständiga otroheten. Boken ger helt klart en bild av en emotionellt skadad man som aldrig växer upp.
Han snackar skit om sina bandkollegor sida upp och sida ner, vilket får en att tänka att nästa stora bandmöte efter boksläppet måst ha haft en något tryckt stämning. Dock hävdar han också att de alla tycker lika illa om varandra, samtidigt som de älskar varandra som bröder.
Det enda avsnitten i boken som egentligen berör är bilolyckan som orskade Razzles död, samt hans fyraåriga dotters förlorade strid mot cancern. I de avsnitten visas nog Vince Neils allra innersta upp med ånger, skuld och sorg. Tragiska händelser som ändrat honom för alltid.
Men som sagt, det är egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Det hela blir mest som ett hopkok av "The Dirt" och Nikki Sixx "The heroin diaries", där den sistnämnde egentligen är betydligt mer intressant än de andra två tillsammans.
/Niclas
fredag 29 oktober 2010
Heeeere´s.... Henry!
I senaste inlägget på LA Weekly skriver dear old Henry om vikten av att rösta, en ny dokumentärfilm om finanshärdsmältan 2008, National Public Radio och vad som kan hända om du ger honom en CDR.
Henry här
/Niclas
I senaste inlägget på LA Weekly skriver dear old Henry om vikten av att rösta, en ny dokumentärfilm om finanshärdsmältan 2008, National Public Radio och vad som kan hända om du ger honom en CDR.
Henry här
/Niclas
"Don´s stop believin´"
Jag har alltid varit en sucker för Journey med Steve Perry. Story från Riverfront Times nedan.
Steve Perry här
/Niclas
Jag har alltid varit en sucker för Journey med Steve Perry. Story från Riverfront Times nedan.
Steve Perry här
/Niclas
Pajkastning på hög nivå!
Tydligen kallade Godsmacks Sully Erna, Creeds sångare Scott Stapp för "faggot", under en konsert nyligen.
Erna har nu skrivit en officiell ursäkt och Chris Kornelis på Seattle Weekly tar på sig att analysera hans ord. Intressant läsning och Kornelis trycker extra på att inte någonstans i ursäkten står det något om ordvalet "faggot".
Tja, inskränkta homofober finns det tyvärr gott om, men det roliga i det hela är att Godsmack och Creed är något av det absoluta bottenskrapet i musikvärlden. Två fullkomligt obegripliga band.
Artikeln här
/Niclas
Tydligen kallade Godsmacks Sully Erna, Creeds sångare Scott Stapp för "faggot", under en konsert nyligen.
Erna har nu skrivit en officiell ursäkt och Chris Kornelis på Seattle Weekly tar på sig att analysera hans ord. Intressant läsning och Kornelis trycker extra på att inte någonstans i ursäkten står det något om ordvalet "faggot".
Tja, inskränkta homofober finns det tyvärr gott om, men det roliga i det hela är att Godsmack och Creed är något av det absoluta bottenskrapet i musikvärlden. Två fullkomligt obegripliga band.
Artikeln här
/Niclas
torsdag 28 oktober 2010
Kurt rullar runt i sin grav!
Följ länken nedan till en smått horribel version av "Lithium" från Italian X-Factor.
X-haveri här
/Niclas
Följ länken nedan till en smått horribel version av "Lithium" från Italian X-Factor.
X-haveri här
/Niclas
Glenn vil inte snacka katt!
För en tid sedan postade jag en kul bild på en civil Glenn i Danzigtröja bärandes på kattsand. Det vill han inte riktigt prata om i intervjun med Buzzgrinder. Däremot ett ord eller två om Marduk.
Intervjun här
/Niclas
För en tid sedan postade jag en kul bild på en civil Glenn i Danzigtröja bärandes på kattsand. Det vill han inte riktigt prata om i intervjun med Buzzgrinder. Däremot ett ord eller två om Marduk.
Intervjun här
/Niclas
"I guess they could always do albums."
Bob Lefsetz skriver alltid träffsäkert och ärligt. Nu senast om Bon Jovis kommande turné. Vem vill betala multum för att se samma show om och om igen, år efter år?
Lefsetz här
/Niclas
Bob Lefsetz skriver alltid träffsäkert och ärligt. Nu senast om Bon Jovis kommande turné. Vem vill betala multum för att se samma show om och om igen, år efter år?
Lefsetz här
/Niclas
Rip and destroy!
Den 28:e oktober 1978 hade filmen "KISS meets the Phantom of the park" premiär på NBC i USA och blev en av de mest sedda tv-filmerna det året.
Minns att jag såg filmen för första gången under andra halvan av 80-talet då Melody Line gav ut en version. Självfallet tyckte jag att den var hur cool som helst. Numera ser jag den som en fenomenalt usel kultrulle, men frågar mig fortfarande hur Anthony Zerbe kunde bli inblandad i denna sörja? Inte ens då, 1978, kan han ha tyckt att manuset höll.
Nedan en promo för filmen från NBC 1978.
/Niclas
Den 28:e oktober 1978 hade filmen "KISS meets the Phantom of the park" premiär på NBC i USA och blev en av de mest sedda tv-filmerna det året.
Minns att jag såg filmen för första gången under andra halvan av 80-talet då Melody Line gav ut en version. Självfallet tyckte jag att den var hur cool som helst. Numera ser jag den som en fenomenalt usel kultrulle, men frågar mig fortfarande hur Anthony Zerbe kunde bli inblandad i denna sörja? Inte ens då, 1978, kan han ha tyckt att manuset höll.
Nedan en promo för filmen från NBC 1978.
/Niclas
"All I can see is a goat holding onto a head on a spike or something."
Kevin Stewart-Panko på Decibel Magazine låter sin 8-åriga son recensera Slayers klassiska och odödliga "Reign in blood". Kul och intressant läsning.
Slayer recenseras här
/Niclas
Kevin Stewart-Panko på Decibel Magazine låter sin 8-åriga son recensera Slayers klassiska och odödliga "Reign in blood". Kul och intressant läsning.
Slayer recenseras här
/Niclas
onsdag 27 oktober 2010
Intervju med Gilby Clarke.
Bravewords publicerade en längre intervju med mr Clarke idag, där han bl a pratar en hel del om motorcykelolyckan, Duffs spelning med Axl, en eventuell åerförening med Guns och kommande turné i Sydamerika.
Gilby Clarke här
/Niclas
Bravewords publicerade en längre intervju med mr Clarke idag, där han bl a pratar en hel del om motorcykelolyckan, Duffs spelning med Axl, en eventuell åerförening med Guns och kommande turné i Sydamerika.
Gilby Clarke här
/Niclas
Skivrecension
OHMprey "S/T" 2009
Debutalbumet från Chicagobaserade OHMprey börjar direkt med ett tillbakalutande jammade i form av första spåret ”Someone said you were dead”. Titeln förvånar mig då den enligt mitt tycke inte alls passar ihop med den softa musiken, men efter en lyssning gör faktiskt inte så många av de andra titlarna det heller. Och inte designen på skivan. Så kräsen jag är. Varför?
Jo, detta är stundtals riktigt skön progressiv och jammande rock och eftersom just progressiv rock är en intressant genre som ligger mig nära förutom metal så har jag alltid dragits till den mystiska delen av den typen av musik. Skumma, färgrika omslag och titlar med rymd- eller magi-teman.
Här saknas det, men levereras som sagt ändå relativt intressant musik. Sköna ”The girl from Chi Town” har till och med lite rymdkänsla och det är ett stort plus.
Gitarrerna är väldigt klara och rena vilket gör att musiken stundtals påminner mig om Ozric Tentacles, även om den brittiska gruppen blandar olika typer av stilar betydligt mer än OHMprey förmodligen någonsin kommer att göra. Att musiken är instrumental men ändå inte blir supertråkig i längden har också de två banden gemensamt.
Efterföljande ”Denny’s by the Jail” får mer fart och låter rent av lite metal när tempot ökas.
Det är svårt att jämföra med gamla 70-tals band eftersom även om OHMprey säkerligen tagit inspiration ur band som t ex King Crimson så låter detta ju ändå väldigt modernt och saknar en retro-känsla som t ex band som Astra tydligt har.
Jag saknar den visuella effekten och stimulationen, där OHMprey hade kunnat göra så mycket mer än detta. Och det hade också kunnat bli en intressantare skiva om bandet hade tagit ut svängarna mer och förvånat lyssnaren. Helt enkelt flippat ut mer. Tänk Hawkwind. Men debutalbumet blir ändå godkänt.
Betyg: 3/5
/Sara
OHMprey "S/T" 2009
Debutalbumet från Chicagobaserade OHMprey börjar direkt med ett tillbakalutande jammade i form av första spåret ”Someone said you were dead”. Titeln förvånar mig då den enligt mitt tycke inte alls passar ihop med den softa musiken, men efter en lyssning gör faktiskt inte så många av de andra titlarna det heller. Och inte designen på skivan. Så kräsen jag är. Varför?
Jo, detta är stundtals riktigt skön progressiv och jammande rock och eftersom just progressiv rock är en intressant genre som ligger mig nära förutom metal så har jag alltid dragits till den mystiska delen av den typen av musik. Skumma, färgrika omslag och titlar med rymd- eller magi-teman.
Här saknas det, men levereras som sagt ändå relativt intressant musik. Sköna ”The girl from Chi Town” har till och med lite rymdkänsla och det är ett stort plus.
Gitarrerna är väldigt klara och rena vilket gör att musiken stundtals påminner mig om Ozric Tentacles, även om den brittiska gruppen blandar olika typer av stilar betydligt mer än OHMprey förmodligen någonsin kommer att göra. Att musiken är instrumental men ändå inte blir supertråkig i längden har också de två banden gemensamt.
Efterföljande ”Denny’s by the Jail” får mer fart och låter rent av lite metal när tempot ökas.
Det är svårt att jämföra med gamla 70-tals band eftersom även om OHMprey säkerligen tagit inspiration ur band som t ex King Crimson så låter detta ju ändå väldigt modernt och saknar en retro-känsla som t ex band som Astra tydligt har.
Jag saknar den visuella effekten och stimulationen, där OHMprey hade kunnat göra så mycket mer än detta. Och det hade också kunnat bli en intressantare skiva om bandet hade tagit ut svängarna mer och förvånat lyssnaren. Helt enkelt flippat ut mer. Tänk Hawkwind. Men debutalbumet blir ändå godkänt.
Betyg: 3/5
/Sara
Fuck, no clue dude!
Altsounds har lagt upp en längre intervju med en av världens äldsta tonåringar, Tommy Lee. Ämnen som tas upp är bl a Sonisphere, Crüe/Poison-turné 2011, MoM och filmen "The Dirt".
Intervju här
/Niclas
Altsounds har lagt upp en längre intervju med en av världens äldsta tonåringar, Tommy Lee. Ämnen som tas upp är bl a Sonisphere, Crüe/Poison-turné 2011, MoM och filmen "The Dirt".
Intervju här
/Niclas
NOT Damned!
Scott Ian snackar bl a om nya bandet The Damned Things, The Big Four och hur tråkig han är i en kortare intervju med Altsounds.
Intervju här
/Niclas
Scott Ian snackar bl a om nya bandet The Damned Things, The Big Four och hur tråkig han är i en kortare intervju med Altsounds.
Intervju här
/Niclas
tisdag 26 oktober 2010
Bret, Bret, Bret...
Trots sina "reality shows", Billboardomslag, Celebrity Apprentice-vinst, snack om American Idol, hjärnblödningsdrama etc, lyckas inte Bret "Bandana" Michaels bättre på hemmaplan.
Bilden (Metal Sludge) ovan från LA 101024 strax innan Poisonsångaren gick på scen.
"87, 87 var har du tagit vägen nu?".
/Niclas
Trots sina "reality shows", Billboardomslag, Celebrity Apprentice-vinst, snack om American Idol, hjärnblödningsdrama etc, lyckas inte Bret "Bandana" Michaels bättre på hemmaplan.
Bilden (Metal Sludge) ovan från LA 101024 strax innan Poisonsångaren gick på scen.
"87, 87 var har du tagit vägen nu?".
/Niclas
Fuck soap operas, here´s Ratt!
Ratt är ett av de banden jag ständigt återkommer till när jag harvar igenom 80-talskatalogen. En gång i tiden slog de runt på Sunset Strip och tävlade om tronen tillsammans med Mötley Crüe. Numera är bandet inte ens en spillra av vad de en gång var och nuvarande sättning har fler intriger för sig än i en säsong av "Days of our lives".
Senaste drama queen action här
/Niclas
Ratt är ett av de banden jag ständigt återkommer till när jag harvar igenom 80-talskatalogen. En gång i tiden slog de runt på Sunset Strip och tävlade om tronen tillsammans med Mötley Crüe. Numera är bandet inte ens en spillra av vad de en gång var och nuvarande sättning har fler intriger för sig än i en säsong av "Days of our lives".
Senaste drama queen action här
/Niclas
Kul om Sabbaths skivomslag.
Hittade detta på ett forum. Tydligen kommer det från den eminenta tidningen MOJO (2005).
Black Sabbath (1970)
Such was original manager Jim Simpson’s faith in Black Sabbath that an album was recorded and in the can before a deal had been even been signed. Released on Friday 13 February 1970, Geezer Butler claimed "We approved the cover, but it wasn't our decision. We just thought it went with the name." And, according to guitarist Tony Iommi, "That was nothing to do with us. That was a record company's decision to do the inverted cross .“
The sleeve was photographed by Vertigo Records' in-house designer Keith “Keef” Macmillan, who had also created David Bowie's infamous “frock” version of The Man Who Sold The World and later went on to direct music videos for, among others, Kate Bush and Paul McCartney. The cover features a woman standing in front of Mapledurham Mill in Oxfordhsire, just north of Reading. Although not perfectly clear on the grainy photo, close inspection of the LP show that the “witch” (an actress hired for the shoot) is holding a black cat.
Paranoid (1970)
War Pigs, the original title for Sabbath’s second release, was vetoed by US label Warners, and the band’s debut US tour initially postponed in the wake of the Manson Family murders. The song itself was originally titled Walpurgis, after the pagan festival to ward off evil, and mutated into War Pigs. When the Paranoid single became a hit, the album was given the same title. The band were on tour in Switzerland when they first saw proofs of the artwork. But it was too late to replace the futuristic, sword waving “war pig” on the cover. According to Jim Simpson, “We felt the artwork was totally inappropriate, but there wasn't time to change it if we were going to meet the release date.“ The band readily admitted that they didn't really know what the word “paranoid” meant either, as in ‘70s Britain the word was regarded as something of an “Americanism”.
Master Of Reality (1971)
A cock-up at the record label's art department meant that the third Sabbath album was called Master and notOf Reality, and featured the black and dark purple embossed sleeve that Ozzy described as “like a fucking coffin”. Prefiguring Spinal Tap's Smell The Glove, it was housed in a flattened box-like sleeve, with initial pressings including a poster featuring one of Keef's grainy, esoteric shots of the band. Described by Melody Maker at the time as “Packed in a doomy cardboard envelope, which one could well expect to contain an invite to a Boris Karloff house warming”. Tony Iommi's response to the sleeve was, again, “That's nothing to do with us.”
Vol 4 (1972)
Sabbath's fourth LP was slated to be called Snowblind as a reflection of the band's spiralling drug use, but once again the group's choice of title was blocked by their label. Despite this, the artwork still carried a dedication to “The great COKE-cola company of Los Angeles”, and named their music publishing company as Rollerjoint Music. The back and front cover featured a stark live shot of Ozzy, once again taken by Keef. As if to redress the imbalance, Tony, Geezer and Bill had two shots each to Ozzy's one inside the booklet that came with original pressings. For their live shows for the rest of the decade, frontman Ozzy was invariably relegated to the side as Iommi took centre stage.
Sabbath Bloody Sabbath (1973)
Discounting the debut's inverted cross, fourth album Sabbath Bloody Sabbath is the only record that has anything actually satanic about its design. It was created by Drew Struzan, who would later go on to create blockbuster movie posters for Star Wars and Indiana Jones. According to a 1974 interview with Ozzy, “The front of the cover represents a man dying on his deathbed...there are all these distorted figures bending over him and gloating as he lies there. These figures are actually him at different stages of his life. He's a man of greed, a man who's wanted everything all his life and done all this evil stuff. But flip the album over, and the back represents the good side of life. The person dying on the bed has been really good to people. He's got all these beautiful people crying over him as he's dying. This represents the good and bad of everything.“
Geoff Halpin, who produced the typography on the record, subsequently felt responsible for single-handedly yoking heavy metal music with a Teutonic, almost neo-Nazi look to the genre's logos, with his use of “Schutzstaffel“ capital S's for the title, coupled with an old English-style font for the band's name.
Sabotage (1975)
In a music industry and media world now dominated by marketing and focus groups, it's hard to visualize a pre-MTV age when a band was allowed to turn up to a photo session for their new LP wearing an assortment of kaftans, tank tops and red tights. In fact inspired by Surrealist painter René Magritte's La Reproduction Interdite, the original concept came from Sabbath roadie Graham Wright, who envisioned the band dressed completely in black, stood in the corridor of a gloomy castle, staring out of a mirror, surrounded by stained glass. When the record label organised the shoot, it wasn't in the gothic castle as requested, but a photographic studio in London's Soho.
Instructed to bring their stage wear, no black clothes were provided, hence checked underpants showing through Bill's red tights (borrowed from his wife). According to Sounds’ Geoff Barton, later reporting from the Sabotage tour, “Bill Ward was slightly anomalous in his laddered, red ballet tights”, and as if in way of explanation, the drummer claims “We split from our management 18 months ago, and now we handle all our own affairs. It's difficult enough doing that, without having to worry about how you look playing on stage.” Suffice to say Sabotage is one of Tony Iommi’s least favourite sleeves.
Technical Ecstasy (1976)
If the debacle of the Sabotage cover had been the result of a band in need of professional direction and management, Hipgnosis, famed for their iconic sleeves for Pink Floyd and Led Zeppelin, were wisely commissioned to create the design for the following year’s Technical Ecstasy. This featured two robots, designed by George Hardie, painted by Richard Manning and montaged against a photograph taken by Aubrey Powell. “Two robots fucking on an escalator“ was Ozzy's take on the cover, though Hipgnosis founder Storm Thorgerson more delicately describes, “The encounter is one of love at first sight. Robots of the future may not be so humanoid as to fall for each other, but if they do then they might well show it with laser beams and squirts of lubricating fluid.“
Never Say Die! (1978)
Ozzy quit after Sabbath’s 1977 world tour, and made tentative plans to begin a solo career. After returning to record their eighth album in 1978, drummer Bill Ward came up with the title Never Say Die! as a positive rallying cry. The title track had been issued as a single in time for the 10th Anniversary UK tour in June, but the album was not released until October that year. The single sleeve had featured “Henry” the dancing devil, a now familiar Sabbath motif, designed by Geezer Butler and previously used only on tour merchandise. Sabbath were given the choice of two designs for the cover: two US airmen in biohazard gear in front of their aircraft, or a photograph of somebody looking up from a hospital operating table. Though the latter was rejected, it allegedly re-surfaced as the cover of Rainbow’s Difficult To Cure album three years later.
/Niclas
Hittade detta på ett forum. Tydligen kommer det från den eminenta tidningen MOJO (2005).
Black Sabbath (1970)
Such was original manager Jim Simpson’s faith in Black Sabbath that an album was recorded and in the can before a deal had been even been signed. Released on Friday 13 February 1970, Geezer Butler claimed "We approved the cover, but it wasn't our decision. We just thought it went with the name." And, according to guitarist Tony Iommi, "That was nothing to do with us. That was a record company's decision to do the inverted cross .“
The sleeve was photographed by Vertigo Records' in-house designer Keith “Keef” Macmillan, who had also created David Bowie's infamous “frock” version of The Man Who Sold The World and later went on to direct music videos for, among others, Kate Bush and Paul McCartney. The cover features a woman standing in front of Mapledurham Mill in Oxfordhsire, just north of Reading. Although not perfectly clear on the grainy photo, close inspection of the LP show that the “witch” (an actress hired for the shoot) is holding a black cat.
Paranoid (1970)
War Pigs, the original title for Sabbath’s second release, was vetoed by US label Warners, and the band’s debut US tour initially postponed in the wake of the Manson Family murders. The song itself was originally titled Walpurgis, after the pagan festival to ward off evil, and mutated into War Pigs. When the Paranoid single became a hit, the album was given the same title. The band were on tour in Switzerland when they first saw proofs of the artwork. But it was too late to replace the futuristic, sword waving “war pig” on the cover. According to Jim Simpson, “We felt the artwork was totally inappropriate, but there wasn't time to change it if we were going to meet the release date.“ The band readily admitted that they didn't really know what the word “paranoid” meant either, as in ‘70s Britain the word was regarded as something of an “Americanism”.
Master Of Reality (1971)
A cock-up at the record label's art department meant that the third Sabbath album was called Master and not
Vol 4 (1972)
Sabbath's fourth LP was slated to be called Snowblind as a reflection of the band's spiralling drug use, but once again the group's choice of title was blocked by their label. Despite this, the artwork still carried a dedication to “The great COKE-cola company of Los Angeles”, and named their music publishing company as Rollerjoint Music. The back and front cover featured a stark live shot of Ozzy, once again taken by Keef. As if to redress the imbalance, Tony, Geezer and Bill had two shots each to Ozzy's one inside the booklet that came with original pressings. For their live shows for the rest of the decade, frontman Ozzy was invariably relegated to the side as Iommi took centre stage.
Sabbath Bloody Sabbath (1973)
Discounting the debut's inverted cross, fourth album Sabbath Bloody Sabbath is the only record that has anything actually satanic about its design. It was created by Drew Struzan, who would later go on to create blockbuster movie posters for Star Wars and Indiana Jones. According to a 1974 interview with Ozzy, “The front of the cover represents a man dying on his deathbed...there are all these distorted figures bending over him and gloating as he lies there. These figures are actually him at different stages of his life. He's a man of greed, a man who's wanted everything all his life and done all this evil stuff. But flip the album over, and the back represents the good side of life. The person dying on the bed has been really good to people. He's got all these beautiful people crying over him as he's dying. This represents the good and bad of everything.“
Geoff Halpin, who produced the typography on the record, subsequently felt responsible for single-handedly yoking heavy metal music with a Teutonic, almost neo-Nazi look to the genre's logos, with his use of “Schutzstaffel“ capital S's for the title, coupled with an old English-style font for the band's name.
Sabotage (1975)
In a music industry and media world now dominated by marketing and focus groups, it's hard to visualize a pre-MTV age when a band was allowed to turn up to a photo session for their new LP wearing an assortment of kaftans, tank tops and red tights. In fact inspired by Surrealist painter René Magritte's La Reproduction Interdite, the original concept came from Sabbath roadie Graham Wright, who envisioned the band dressed completely in black, stood in the corridor of a gloomy castle, staring out of a mirror, surrounded by stained glass. When the record label organised the shoot, it wasn't in the gothic castle as requested, but a photographic studio in London's Soho.
Instructed to bring their stage wear, no black clothes were provided, hence checked underpants showing through Bill's red tights (borrowed from his wife). According to Sounds’ Geoff Barton, later reporting from the Sabotage tour, “Bill Ward was slightly anomalous in his laddered, red ballet tights”, and as if in way of explanation, the drummer claims “We split from our management 18 months ago, and now we handle all our own affairs. It's difficult enough doing that, without having to worry about how you look playing on stage.” Suffice to say Sabotage is one of Tony Iommi’s least favourite sleeves.
Technical Ecstasy (1976)
If the debacle of the Sabotage cover had been the result of a band in need of professional direction and management, Hipgnosis, famed for their iconic sleeves for Pink Floyd and Led Zeppelin, were wisely commissioned to create the design for the following year’s Technical Ecstasy. This featured two robots, designed by George Hardie, painted by Richard Manning and montaged against a photograph taken by Aubrey Powell. “Two robots fucking on an escalator“ was Ozzy's take on the cover, though Hipgnosis founder Storm Thorgerson more delicately describes, “The encounter is one of love at first sight. Robots of the future may not be so humanoid as to fall for each other, but if they do then they might well show it with laser beams and squirts of lubricating fluid.“
Never Say Die! (1978)
Ozzy quit after Sabbath’s 1977 world tour, and made tentative plans to begin a solo career. After returning to record their eighth album in 1978, drummer Bill Ward came up with the title Never Say Die! as a positive rallying cry. The title track had been issued as a single in time for the 10th Anniversary UK tour in June, but the album was not released until October that year. The single sleeve had featured “Henry” the dancing devil, a now familiar Sabbath motif, designed by Geezer Butler and previously used only on tour merchandise. Sabbath were given the choice of two designs for the cover: two US airmen in biohazard gear in front of their aircraft, or a photograph of somebody looking up from a hospital operating table. Though the latter was rejected, it allegedly re-surfaced as the cover of Rainbow’s Difficult To Cure album three years later.
/Niclas
Suicide solution!
"841026, 19-year-old John D. McCollum killed himself with a .22 caliber handgun after spending the day listening to Ozzy Osbourne records. One year later, McCollum's parents took court action against Ozzy and CBS Records, alleging that the song "Suicide Solution" from the album Blizzard of Ozz contributed to their son's death. The case was eventually thrown out of court."
Från This Day In Music.
Mer om händelsen här
/Niclas
"841026, 19-year-old John D. McCollum killed himself with a .22 caliber handgun after spending the day listening to Ozzy Osbourne records. One year later, McCollum's parents took court action against Ozzy and CBS Records, alleging that the song "Suicide Solution" from the album Blizzard of Ozz contributed to their son's death. The case was eventually thrown out of court."
Från This Day In Music.
Mer om händelsen här
/Niclas
NME goes one louder!
Gamla brittiska NME ger sig in i hårdrocken och lanserar blogg. Tiden får utvisa om den är något att ha.
NME-blogg här
/Niclas
Gamla brittiska NME ger sig in i hårdrocken och lanserar blogg. Tiden får utvisa om den är något att ha.
NME-blogg här
/Niclas
Pearl Jam på Bridge School Benefit.
Lite liverapportering, setlist och recension av bandets två gig på Neil Youngs årliga stödkonsert, 23 och 24 oktober.
Setlist med lite kommentarer här
Kort recension här
Diverse videoklipp här
/Niclas
Lite liverapportering, setlist och recension av bandets två gig på Neil Youngs årliga stödkonsert, 23 och 24 oktober.
Setlist med lite kommentarer här
Kort recension här
Diverse videoklipp här
/Niclas
2 out of 3 ain´t bad!
Saxat från Grunge Report:
"Here is a new photo from Dave Grohl’s Twitter of former Nirvana members Dave Grohl and Krist Novoselic, and also "Nevermind" producer Butch Vig, in the studio where Grohl is working on the new Foo Fighters album with Vig producing. It’s starting to look an awful lot like Krist will make a guest appearance on the album! Either that or he just enjoys being in the studio with Dave and Butch."
/Niclas
Saxat från Grunge Report:
"Here is a new photo from Dave Grohl’s Twitter of former Nirvana members Dave Grohl and Krist Novoselic, and also "Nevermind" producer Butch Vig, in the studio where Grohl is working on the new Foo Fighters album with Vig producing. It’s starting to look an awful lot like Krist will make a guest appearance on the album! Either that or he just enjoys being in the studio with Dave and Butch."
/Niclas
måndag 25 oktober 2010
Apdyr Page slut!
Enligt danska Berlingske Tidene har boken om Jimmy Page av Jimmy Page redan sålt slut innan den kommit ut på marknaden. Detta trots ett pris runt ca. 4000 pix. De hårda ekonomiska tiderna drabbar alltså inte bokköpen.
Story på danska här
/Niclas
Enligt danska Berlingske Tidene har boken om Jimmy Page av Jimmy Page redan sålt slut innan den kommit ut på marknaden. Detta trots ett pris runt ca. 4000 pix. De hårda ekonomiska tiderna drabbar alltså inte bokköpen.
Story på danska här
/Niclas
Duff speaks!
Mr McKagan hänger med Tommy Stinson och passar på att tipsa om The Replacements i senaste inlägget på Seattle Weekly.
Duff tipsar här
/Niclas
Mr McKagan hänger med Tommy Stinson och passar på att tipsa om The Replacements i senaste inlägget på Seattle Weekly.
Duff tipsar här
/Niclas
28 år sedan!
Denna dag för 28 år sedan släppte KISS det album som skulle försöka reparera skadan efter totalfloppen "(Music from) The Elder". Försnacket hade bl a nämnt en sångtitel vid namn "Shoot the president" och nu jäklar anamma skulle det bli åka av!
Strax innan plattan släpptes hakade jag på KISS-tåget. Det bildades hemmasnickrad fanklubb och pojkrummet började så smått tapetseras med KISS-posters.
Nu blev ju tyvärr inte "Creatures..." den enorma succé bandet hoppats på och USA-turnén drog inga publikmassor. Själv har jag dock alltid hållt den här plattan högt och tycker den är något av det bästa de spelat in.
Jag minns hur jag försynt frågade min kära mamma, som var gymnasielärare i engelska, om vad titeln "Keep me comin´" betydde. Hon tittade misstänkt på mig och undrade vad det var jag lyssnade på egentligen. Fick aldrig nåon konkret förklaring, vill jag minnas.
/Niclas
söndag 24 oktober 2010
Kul recension och iakktagelse av BLS gig i NY.
Chris Krovatin på Revolver Magazine ger sin egen bild av BLS uppträdande på Hammerstein Ballroom i New York 201010.
BLS i NY här
/Niclas
Chris Krovatin på Revolver Magazine ger sin egen bild av BLS uppträdande på Hammerstein Ballroom i New York 201010.
BLS i NY här
/Niclas
Stillsam cover av "Black hole sun".
Sierra Kusterbeck i VersaEmerge gör en helt ok cover av Soundgardens listvältare. Bandet i sig är kanske inget att hetsa upp sig över, men Sierra har en schysst röst.
Cover på Revolver Mag här
Bandets MySpace här
/Niclas
Sierra Kusterbeck i VersaEmerge gör en helt ok cover av Soundgardens listvältare. Bandet i sig är kanske inget att hetsa upp sig över, men Sierra har en schysst röst.
Cover på Revolver Mag här
Bandets MySpace här
/Niclas
Målning från Adam Jones i TOOL.
Gitarristen Adam Jones har tidigare bl a gjort de flesta av bandets videos. Fram till igår var han en av flera musiker som deltog i utställningen "AP 25th Anniversary Exhibition" på Sloan Fine Art Gallery i New York. Andra artister var Marilyn Manson, Tim Armstrong och Shirley Manson
Alla utställda målningar här
/Niclas
Gitarristen Adam Jones har tidigare bl a gjort de flesta av bandets videos. Fram till igår var han en av flera musiker som deltog i utställningen "AP 25th Anniversary Exhibition" på Sloan Fine Art Gallery i New York. Andra artister var Marilyn Manson, Tim Armstrong och Shirley Manson
Alla utställda målningar här
/Niclas
The Black Crowes live i New Hampshire.
Bandet är just nu aktuella med samlingen "Croweology", som är akustiska versioner av deras egna låtar. Ju mer jag hör desto mer inser jag att det är ett givet köp.
Boston Herald recenserar en konsert och tycker sig se trötthet och kanske en spricka mellan Rich Robinson och resten av bandet. Detta har ju dock varit ett faktum flertalet gånger under åren. Bandet har sagt att man efter USA-turnén ska ta en paus på obestämd tid.
Recension här
/Niclas
Bandet är just nu aktuella med samlingen "Croweology", som är akustiska versioner av deras egna låtar. Ju mer jag hör desto mer inser jag att det är ett givet köp.
Boston Herald recenserar en konsert och tycker sig se trötthet och kanske en spricka mellan Rich Robinson och resten av bandet. Detta har ju dock varit ett faktum flertalet gånger under åren. Bandet har sagt att man efter USA-turnén ska ta en paus på obestämd tid.
Recension här
/Niclas
lördag 23 oktober 2010
Metallica sparkar arsle i Perth!
Hetfield med sina underhuggare fortsätter att mangla Australien.
Recension av gårdagens gig här
Livebilder från samma gig här
/Niclas
Hetfield med sina underhuggare fortsätter att mangla Australien.
Recension av gårdagens gig här
Livebilder från samma gig här
/Niclas
Trötta skägg i Göteborg.
Igår spelade ZZ Top och the Doobie Brothers i Göteborg. Två gamla band som för länge sedan verkligen var på topp i sin respektive genre, men numera mest är trötta.
Jan Andersson på GP imponerades inte. Inte heller Anders Nunstedt på Expressen.
ZZ Top här
Mer ZZ Top här
/Niclas
Igår spelade ZZ Top och the Doobie Brothers i Göteborg. Två gamla band som för länge sedan verkligen var på topp i sin respektive genre, men numera mest är trötta.
Jan Andersson på GP imponerades inte. Inte heller Anders Nunstedt på Expressen.
ZZ Top här
Mer ZZ Top här
/Niclas
fredag 22 oktober 2010
Bilder från Slayers gig i LA!
38 givande bilder på Slayer, Megadeth och publik från gårdagens avslutningsgig på Gibson Amphitheater i LA.
Bilder här
/Niclas
38 givande bilder på Slayer, Megadeth och publik från gårdagens avslutningsgig på Gibson Amphitheater i LA.
Bilder här
/Niclas
Henry i ett analogt LA.
Vår man "on the road" sitter och funderar i ett regnigt LA, skakar hand med Booker T Jones och hjälper till med pengainsamling till vattenbrunnar i Sudan.
Henry här
/Niclas
Vår man "on the road" sitter och funderar i ett regnigt LA, skakar hand med Booker T Jones och hjälper till med pengainsamling till vattenbrunnar i Sudan.
Henry här
/Niclas
torsdag 21 oktober 2010
American Carnage avslutas på Gibson Amphitheater, LA idag.
Idag avslutas den nordamerikanska delen av American Carnage-turnén i LA. Nedan följer en story om förra besöket i LA den 30/8 i år. Artikeln publicerades i dagens LA Times.
American Carnage i LA här
Foton från Long Beach 100830 här
/Niclas
Idag avslutas den nordamerikanska delen av American Carnage-turnén i LA. Nedan följer en story om förra besöket i LA den 30/8 i år. Artikeln publicerades i dagens LA Times.
American Carnage i LA här
Foton från Long Beach 100830 här
/Niclas
onsdag 20 oktober 2010
Idag för 33 år sedan.
Kanske kan man inte riktigt klassa Lynyrd Skynyrd som hårdrock, men de var/är ju ändå ett förbannat bra band.
"20th of October 1977, Ronnie Van Zant, Steve Gaines and Cassie Gaines of Lynyrd Skynyrd were all killed along with manager Dean Kilpatrick when their rented plane ran out of fuel and crashed into a densely wooded thicket in the middle of a swamp in Gillsburg, Missouri. The crash seriously injured the rest of the band and crew who were due to play at Louisiana University that evening."
This day in music här
/Niclas
Kanske kan man inte riktigt klassa Lynyrd Skynyrd som hårdrock, men de var/är ju ändå ett förbannat bra band.
"20th of October 1977, Ronnie Van Zant, Steve Gaines and Cassie Gaines of Lynyrd Skynyrd were all killed along with manager Dean Kilpatrick when their rented plane ran out of fuel and crashed into a densely wooded thicket in the middle of a swamp in Gillsburg, Missouri. The crash seriously injured the rest of the band and crew who were due to play at Louisiana University that evening."
This day in music här
/Niclas
Anthrax live i Denver igår 101018!
Anthrax körde över Denver igår och bjöd tydligen på en show som föll publiken i smaken.
Recension, setlist och bilder nedan.
Anthrax i Denver här
/Niclas
Anthrax körde över Denver igår och bjöd tydligen på en show som föll publiken i smaken.
Recension, setlist och bilder nedan.
Anthrax i Denver här
/Niclas
Hail Satan!
Denver Westword listar de tio bästa hårdrockssångerna om helvetet. Korta stories plus YouTubeklipp. Kul läsning!
Helvetet här
/Niclas
Denver Westword listar de tio bästa hårdrockssångerna om helvetet. Korta stories plus YouTubeklipp. Kul läsning!
Helvetet här
/Niclas