Vad i helsike sysslar finnarna med?
Den här bilden damp ner i inboxen nyligen. Nu ska jag inte låta gammal och konservativ, för det är jag inte. Åtminstone inte konservativ. Vem i hela världen köper en platta som denna? Det kan vara ett av de absolut fulaste omslag jag någonsin sett.
Satan själv, iförd vad som ser ut som knähöga piratstövlar i latex, smackar på, vad som ser ut att vara Jesus, i pastejköket. Jag gissar i varje fall att det är Jesus med tanke på törnekronan. Gasmasken är ju en läcker touch, likaså ljuset. Är ljuset en symbol för "Once you go black, you never go back.", eller?
Influenserna ska tydligen dras ifrån Impaled Nazarene,
Motörhead och Carpathian Forest. Personligen kan jag inte påstå att det lockar mer till ett köp. Dålig smak i all ära, men va fan är det här? Hur tänkte man, om man nu tänkte alls?
Det här är Spinal Tap upphöjt till hundra. Om någon av medlemmarna är över 14 år skulle jag bli högst förvånad.
/Niclas
söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
Grand Funk Railroad!
Idag faller det sig som så att Mark Farner fyller 64 år och samma dag 1973 klättrade bandet upp till förstaplatsen i USA med ovanstående låt.
Om du ännu inte upptäckt detta storartade band, som tyvärr oftast glöms bort i musikhistorien, är det på sin plats att köpa upp deras katalog nu. Alla plattor finns numera remastrade med bonusspår.
Hail Funk!
/Niclas
Idag faller det sig som så att Mark Farner fyller 64 år och samma dag 1973 klättrade bandet upp till förstaplatsen i USA med ovanstående låt.
Om du ännu inte upptäckt detta storartade band, som tyvärr oftast glöms bort i musikhistorien, är det på sin plats att köpa upp deras katalog nu. Alla plattor finns numera remastrade med bonusspår.
Hail Funk!
/Niclas
Metallica bjuder på gig från 84!
I torsdags var det 26 år sedan Cliff lämnade jordelivet på en väg i Småland. Metallica uppmärksammade detta genom att bjuda på en download av ett gig från Frankrike 1984.
Lyssna minns och njut HÄR
/Niclas
I torsdags var det 26 år sedan Cliff lämnade jordelivet på en väg i Småland. Metallica uppmärksammade detta genom att bjuda på en download av ett gig från Frankrike 1984.
Lyssna minns och njut HÄR
/Niclas
På skivmässefronten intet nytt...
Håller fortfarande på att sakta men säkert arbeta mig igenom den hög av skivor jag fick med mig hem för två helger sedan efter ett inbyte hos Mickes Skivor. Jag hade samlat ihop promos och utrensade skivor från samlingen, vilket resulterade i 1000 kr att plocka nytt för hos Mickes. Det är banne mig svårare än man kan tro.
Idag tog jag en snabb tur ut till Solna för skivmässan, men kom nästan tomhänt därifrån. Det blev i alla fall Hogarth-Barbieris "Not the weapon but the hand". En intressant platta som borde tilltala fans av just Hogarths Marillion, Porcupine Tree, Peter Gabriel och mästerlige David Sylvian. Utmärkt musik för de mörka och regniga höstdagarna som nu står för dörren.
Det andra köpet blev Black ´N Blues senaste giv "Hell yeah". Tyckte den kunde vara värd 30 pix. Återföreningsplattor är sällan bra, men den här innehåller faktiskt en del alster som påminner en aning om fornstora dagar. Helt ok.
/Niclas
Håller fortfarande på att sakta men säkert arbeta mig igenom den hög av skivor jag fick med mig hem för två helger sedan efter ett inbyte hos Mickes Skivor. Jag hade samlat ihop promos och utrensade skivor från samlingen, vilket resulterade i 1000 kr att plocka nytt för hos Mickes. Det är banne mig svårare än man kan tro.
Idag tog jag en snabb tur ut till Solna för skivmässan, men kom nästan tomhänt därifrån. Det blev i alla fall Hogarth-Barbieris "Not the weapon but the hand". En intressant platta som borde tilltala fans av just Hogarths Marillion, Porcupine Tree, Peter Gabriel och mästerlige David Sylvian. Utmärkt musik för de mörka och regniga höstdagarna som nu står för dörren.
Det andra köpet blev Black ´N Blues senaste giv "Hell yeah". Tyckte den kunde vara värd 30 pix. Återföreningsplattor är sällan bra, men den här innehåller faktiskt en del alster som påminner en aning om fornstora dagar. Helt ok.
/Niclas
torsdag 27 september 2012
Oh Henry dear Henry!
Henry har en ledig kväll och då handlar livet givetvis om musik. Ny musik, gammal musik - anything goes.
Henry HÄR
/Niclas
Henry har en ledig kväll och då handlar livet givetvis om musik. Ny musik, gammal musik - anything goes.
Henry HÄR
/Niclas
Q&A med Dödaren!
När jag hörde bandet Dödaren kände jag direkt att några frågor var på sin plats. Sagt och gjort, en drös frågor av varierat slag skickades iväg till bandet och besvarades av trummisen Jon Solheim.
Varför på svenska?
Jon: Ja, vi är ju svenska. Varför Engelska? Ärligt talat så är det rätt konstigt att sjunga på ett annat språk, och just Engelska är så extremt urvattnat som språk. Lyssna på musik runt omkring Dig, och det mesta du hör på engelska hade aldrig funkat på Svenska. Det hade hörts hur tunt det är. Men att vi kör på Svenska har nog också att göra med att det är nytt, spännande och till stor del ogjort i vår genre. Vi tycker det är kul att vara obrydda om sådana saker.
Var kom namnet Dödaren ifrån och fanns det andra namn ni funderade på?
Jon: Namnet DÖDAREN leker med det faktum att somliga kallas mördare och somliga kallas hjältar när de har ihjäl andra människor. Kalla det samhällskritik om du vill. Det är lite lustigt, samtliga är de ju DÖDARE.
Var, när hur bildades Dödaren? Hade ni spelat tillsammans i några andra konstellationer innan ni strålade samman i Dödaren? -
Jon: Jag flyttade till Göteborg sensommaren 2010. Jag visste att Martin bodde i staden och vi hade spelat tillsammans förut, men i ombytta roller (Martin på trummor, jag på sång och gitarr). Vi hade snackat om att det vore ball att spela lite mer, helt utan förutsättningar eller en idé och vad det skulle bli av saker och ting. Vi träffades och lirade acke ett par kvällar tillsammans under hösten. Jag hade inte spelat trummor på ett bra tag och var rätt sugen på att göra det. Jag visste också att Martin var en jävel på att sjunga, lira gura och hitta på konstiga och okonventionella melodier, passager och harmonier, så det passade väldigt bra att skaffa en replokal och lite utrustning och bygga ut konceptet lite mer. Det gick väldigt snabbt, och vi rekryterade en gammal lumparpolare till mig (Fredrik) som jag känt längst av de tre andra i bandet. Vi hade lyssnat mycket på musik tillsammans i lumpen och jag visste att han lirade gura och hade bra (rätt) influenser när det kom till att skapa musik. Vid årskiftet 2010/2011 frågade jag om inte han skulle vara med och lira lite, och så blev det. Under hösten hade jag också lärt känna ytterligare en gitarrist, Eric. Vi hade börjat titta lite på ett annat projekt som jag jobbat med där vi båda spelat gitarr. När det kom till DÖDAREN, frågade jag om inte Eric ville spela bas med oss tre andra, och det ville han. Helt plötsligt var i fyra, och det tog inte lång tid att skapa första EPn. Inte "Maen" heller för den delen. Vi repar intensivt, och har gjort det sedan första dagen.
Hade någon av er släppt skivor tidigare? I
Jon: Inte på bolag. Jag har både spelat in och spelat på ett gäng skivor förut, Fredrik och Eric också. Martin? Kanske… haha.
Hur var det att spela in första EP´n "Flyttar in"?
Jon: Kul! Vi gjorde allt själva, i replokalen. Tveksam utrustning, tveksamma låtar, tveksamma förberedelser men med stort engagemang och kreativ vilja! Det blev hur bra som helst till slut, det tycker vi nog bara mer och mer ju längre tiden går…
Hur mycket material fanns att ta från inför inspelningen av fullängdaren "Maen"?
Jon: Vi hade alltså spelat in EPn ”Flyttar In” och en av låtarna kom ju med på debuten också (Guld). När vi spelade in EPn i april/maj 2011, så hade vi rätt mycket mer material som vi jobbat på under våren. Vi valde ut det som kändes mest rätt och som var mest färdigt till "Flyttar In". Under sommaren och hösten efteråt sattes nästan allt som vi jobbat på under året ihop för att bli "Maen". Efter EPn handlade det mycket om att sätta samman, komplettera och till viss del helt skapa nytt inför debuten som vi förberedde hela hösten för att spela in vid årsskiftet. Vi hade alltså rätt mycket, men mest fraktioner och lösa idéer.
Varför titeln "Maen"? (Hemorten?)
Jon: Vi spelade in plattan där helt enkelt.
Någon kul story från inspelningen?
Jon: Haha, ja, massor. Det hela var ett enda stort skratt. Eric är allergisk mot katter och det fanns en hel del av dom på Maen. De skulle ju givetvis vara på Eric som mest, särskilt när han skulle sova. För övrigt var djuren rätt tända på Eric överlag. En av hästarna visade minsann sin uppskattning över Erics besök i hagen på ett rätt övertygande sätt….
På vilket sätt bidrog producenten Thomas Eberger till inspelningen?
Jon: Thomas Eberger är inte producent. Han har inget med materialet att göra annat än att han mastrat den färdiga mixen som jag gjorde.
Är band som November och Abramis Brama givna influenser?
Jon: Jodå, särskilt Abramis. Vi har alla diggat dom rätt hårt under åren. Men parallellen kanske dras mest på grund av svenskan som sångspråk?
Minnen från första livegiget med bandet?
Jon: Det var den 26 oktober 2011. Vi har nästa spelning på samma datum 2012. Lite roligt sammanträffande. Vi fyllde Henriksberg som vi spelade på, var lite oväntat! Ingenting var sig likt på scen, men vi sydde ihop allt ganska bra ändå tycker jag.
Hur mycket har ni spelat live så här långt?
Jon: Hyfsat mycket. En gång i månaden ungefär under förra hösten och våren. Vi har bara spelat i Göteborg, så att köra oftare känns som att tjata ut saker och ting. Hoppas på att kunna fortsätta ungefär enligt det tempot, och hade gärna tagit oss utanför staden oftare!
Eric Rådegårds omslag till "Maen" är otroligt snyggt. Vad kan ni berätta om det?
Jon: Vi höll på länge med omslag. Pratade med konstnärer, tog foton, pillade med loggor. Sen en dag satt Eric hemma och vart väl inspirerad av texten till "Träden – Skogens Konung" och knåpade ihop trädet i ett nafs. Det var rätt bråttom att få fram något vid det laget. När han visade vad han gjort föll vi andra pladask. Det hade inte hänt för någon idé dittills, så det var rätt givet att vi skulle använda den bilden. Symboliserar vad vi håller på med på ett sjysst sätt.
Vad var tanken bakom fotot där ni sitter i nivåer med armarna utsträckta?
Jon: Tanke? Jag vet inte vi kan säga att det finns nån särskild tanke där. Vi jobbar sällan med tankar på något sätt, haha. Flyttar In och Maen är spontana uttryck, fångade på band. Vi har alltid haft den approachen. Eric och hans tjej Ida hade en sjysst utsiktspunkt nära där de bor och vi gick dit en eftermiddag för att kolla läget med kameran. Det fanns en fin byggnadsstruktur där, nästan som ett mausoleum. Varför klättrade vi inte upp och fulade oss lite på den?, hade vi nog frågat oss i efterhand…
Hur ser närmsta framtiden ut och finns något gig i huvudstaden inbokat?
Jon: Ja, vi släpper plattan "Maen" i "fysiskt" format på TRANSUBSTANS i december. Det ska bli skitkul att äntligen göra en sån grej. Har nog vart en dröm för alla av oss. Kul att någon tycker det är så bra, att den är beredd att satsa på vårt material! Det kräver rätt mycket promotion och action för att få ut en platta och boka gig och grejer. Eftersom vi gör allt själva med inspelning, mix, foton och så vidare så har vi haft begränsade möjligheter att se till att vår skiva sprids, och just att fixa spelningar. Nu med ett bolag i ryggen hoppas vi få lite fart på spridningen, och att det ska bli lättare att få tag i spelningar. Konkurrensen är stenhård, men vi är taggade under tårna och åker gärna runt i landet för att spela framöver!
Lyssna HÄR
/Niclas
När jag hörde bandet Dödaren kände jag direkt att några frågor var på sin plats. Sagt och gjort, en drös frågor av varierat slag skickades iväg till bandet och besvarades av trummisen Jon Solheim.
Varför på svenska?
Jon: Ja, vi är ju svenska. Varför Engelska? Ärligt talat så är det rätt konstigt att sjunga på ett annat språk, och just Engelska är så extremt urvattnat som språk. Lyssna på musik runt omkring Dig, och det mesta du hör på engelska hade aldrig funkat på Svenska. Det hade hörts hur tunt det är. Men att vi kör på Svenska har nog också att göra med att det är nytt, spännande och till stor del ogjort i vår genre. Vi tycker det är kul att vara obrydda om sådana saker.
Var kom namnet Dödaren ifrån och fanns det andra namn ni funderade på?
Jon: Namnet DÖDAREN leker med det faktum att somliga kallas mördare och somliga kallas hjältar när de har ihjäl andra människor. Kalla det samhällskritik om du vill. Det är lite lustigt, samtliga är de ju DÖDARE.
Var, när hur bildades Dödaren? Hade ni spelat tillsammans i några andra konstellationer innan ni strålade samman i Dödaren? -
Jon: Jag flyttade till Göteborg sensommaren 2010. Jag visste att Martin bodde i staden och vi hade spelat tillsammans förut, men i ombytta roller (Martin på trummor, jag på sång och gitarr). Vi hade snackat om att det vore ball att spela lite mer, helt utan förutsättningar eller en idé och vad det skulle bli av saker och ting. Vi träffades och lirade acke ett par kvällar tillsammans under hösten. Jag hade inte spelat trummor på ett bra tag och var rätt sugen på att göra det. Jag visste också att Martin var en jävel på att sjunga, lira gura och hitta på konstiga och okonventionella melodier, passager och harmonier, så det passade väldigt bra att skaffa en replokal och lite utrustning och bygga ut konceptet lite mer. Det gick väldigt snabbt, och vi rekryterade en gammal lumparpolare till mig (Fredrik) som jag känt längst av de tre andra i bandet. Vi hade lyssnat mycket på musik tillsammans i lumpen och jag visste att han lirade gura och hade bra (rätt) influenser när det kom till att skapa musik. Vid årskiftet 2010/2011 frågade jag om inte han skulle vara med och lira lite, och så blev det. Under hösten hade jag också lärt känna ytterligare en gitarrist, Eric. Vi hade börjat titta lite på ett annat projekt som jag jobbat med där vi båda spelat gitarr. När det kom till DÖDAREN, frågade jag om inte Eric ville spela bas med oss tre andra, och det ville han. Helt plötsligt var i fyra, och det tog inte lång tid att skapa första EPn. Inte "Maen" heller för den delen. Vi repar intensivt, och har gjort det sedan första dagen.
Hade någon av er släppt skivor tidigare? I
Jon: Inte på bolag. Jag har både spelat in och spelat på ett gäng skivor förut, Fredrik och Eric också. Martin? Kanske… haha.
Hur var det att spela in första EP´n "Flyttar in"?
Jon: Kul! Vi gjorde allt själva, i replokalen. Tveksam utrustning, tveksamma låtar, tveksamma förberedelser men med stort engagemang och kreativ vilja! Det blev hur bra som helst till slut, det tycker vi nog bara mer och mer ju längre tiden går…
Hur mycket material fanns att ta från inför inspelningen av fullängdaren "Maen"?
Jon: Vi hade alltså spelat in EPn ”Flyttar In” och en av låtarna kom ju med på debuten också (Guld). När vi spelade in EPn i april/maj 2011, så hade vi rätt mycket mer material som vi jobbat på under våren. Vi valde ut det som kändes mest rätt och som var mest färdigt till "Flyttar In". Under sommaren och hösten efteråt sattes nästan allt som vi jobbat på under året ihop för att bli "Maen". Efter EPn handlade det mycket om att sätta samman, komplettera och till viss del helt skapa nytt inför debuten som vi förberedde hela hösten för att spela in vid årsskiftet. Vi hade alltså rätt mycket, men mest fraktioner och lösa idéer.
Varför titeln "Maen"? (Hemorten?)
Jon: Vi spelade in plattan där helt enkelt.
Någon kul story från inspelningen?
Jon: Haha, ja, massor. Det hela var ett enda stort skratt. Eric är allergisk mot katter och det fanns en hel del av dom på Maen. De skulle ju givetvis vara på Eric som mest, särskilt när han skulle sova. För övrigt var djuren rätt tända på Eric överlag. En av hästarna visade minsann sin uppskattning över Erics besök i hagen på ett rätt övertygande sätt….
På vilket sätt bidrog producenten Thomas Eberger till inspelningen?
Jon: Thomas Eberger är inte producent. Han har inget med materialet att göra annat än att han mastrat den färdiga mixen som jag gjorde.
Är band som November och Abramis Brama givna influenser?
Jon: Jodå, särskilt Abramis. Vi har alla diggat dom rätt hårt under åren. Men parallellen kanske dras mest på grund av svenskan som sångspråk?
Minnen från första livegiget med bandet?
Jon: Det var den 26 oktober 2011. Vi har nästa spelning på samma datum 2012. Lite roligt sammanträffande. Vi fyllde Henriksberg som vi spelade på, var lite oväntat! Ingenting var sig likt på scen, men vi sydde ihop allt ganska bra ändå tycker jag.
Hur mycket har ni spelat live så här långt?
Jon: Hyfsat mycket. En gång i månaden ungefär under förra hösten och våren. Vi har bara spelat i Göteborg, så att köra oftare känns som att tjata ut saker och ting. Hoppas på att kunna fortsätta ungefär enligt det tempot, och hade gärna tagit oss utanför staden oftare!
Eric Rådegårds omslag till "Maen" är otroligt snyggt. Vad kan ni berätta om det?
Jon: Vi höll på länge med omslag. Pratade med konstnärer, tog foton, pillade med loggor. Sen en dag satt Eric hemma och vart väl inspirerad av texten till "Träden – Skogens Konung" och knåpade ihop trädet i ett nafs. Det var rätt bråttom att få fram något vid det laget. När han visade vad han gjort föll vi andra pladask. Det hade inte hänt för någon idé dittills, så det var rätt givet att vi skulle använda den bilden. Symboliserar vad vi håller på med på ett sjysst sätt.
Vad var tanken bakom fotot där ni sitter i nivåer med armarna utsträckta?
Jon: Tanke? Jag vet inte vi kan säga att det finns nån särskild tanke där. Vi jobbar sällan med tankar på något sätt, haha. Flyttar In och Maen är spontana uttryck, fångade på band. Vi har alltid haft den approachen. Eric och hans tjej Ida hade en sjysst utsiktspunkt nära där de bor och vi gick dit en eftermiddag för att kolla läget med kameran. Det fanns en fin byggnadsstruktur där, nästan som ett mausoleum. Varför klättrade vi inte upp och fulade oss lite på den?, hade vi nog frågat oss i efterhand…
Hur ser närmsta framtiden ut och finns något gig i huvudstaden inbokat?
Jon: Ja, vi släpper plattan "Maen" i "fysiskt" format på TRANSUBSTANS i december. Det ska bli skitkul att äntligen göra en sån grej. Har nog vart en dröm för alla av oss. Kul att någon tycker det är så bra, att den är beredd att satsa på vårt material! Det kräver rätt mycket promotion och action för att få ut en platta och boka gig och grejer. Eftersom vi gör allt själva med inspelning, mix, foton och så vidare så har vi haft begränsade möjligheter att se till att vår skiva sprids, och just att fixa spelningar. Nu med ett bolag i ryggen hoppas vi få lite fart på spridningen, och att det ska bli lättare att få tag i spelningar. Konkurrensen är stenhård, men vi är taggade under tårna och åker gärna runt i landet för att spela framöver!
Lyssna HÄR
/Niclas
onsdag 26 september 2012
Nya böcker om AC/DC!
En ny bok om bandet, "Treasures of AC/DC" ser dagens ljus i november. Dock består den bara av 64 sidor, så den torde vara av det mer lättsamma slaget. Tydligen ska historien och diskografin gås igenom.
Ser betydligt mer fram emot Mick Walls tegelsten på 448 sidor som ska komma ut i oktober eller november. Med tanke på hans tidigare alster om Led Zeppelin och Metallica, så har jag stora förhoppningar om denna.
/Niclas
En ny bok om bandet, "Treasures of AC/DC" ser dagens ljus i november. Dock består den bara av 64 sidor, så den torde vara av det mer lättsamma slaget. Tydligen ska historien och diskografin gås igenom.
Ser betydligt mer fram emot Mick Walls tegelsten på 448 sidor som ska komma ut i oktober eller november. Med tanke på hans tidigare alster om Led Zeppelin och Metallica, så har jag stora förhoppningar om denna.
/Niclas
Bruce Dickinson och IBM har ihop det!
Jo, visst är det så. När datajätten IBM håller seminarium i huvudstaden den 10:e oktober så är Maidensångaren en av deras keynote speakers. Gissar på att det blir en del flygsnack.
"Multibegåvade Bruce Dickinson berättar om sina många spännande projekt, där entreprenörskap och kreativitet är viktiga ingredienser, samt om parallellerna mellan musik- och affärsvärlden."
/Niclas
Jo, visst är det så. När datajätten IBM håller seminarium i huvudstaden den 10:e oktober så är Maidensångaren en av deras keynote speakers. Gissar på att det blir en del flygsnack.
"Multibegåvade Bruce Dickinson berättar om sina många spännande projekt, där entreprenörskap och kreativitet är viktiga ingredienser, samt om parallellerna mellan musik- och affärsvärlden."
/Niclas
Från Vinnie "The Wiz" Vincent till Sweden Rock Magazine: En intervju med Martin Carlsson del 2.
Intervjun fortsätter och vi pratar bl a om Close-Up, tiden i Los Angeles, vänskapen med mr Blabbermouth, pinsamma uppdrag och övergången till SRM.
Steget till Close-Up sedan då?
Martin Carlsson: Det första jag gjorde för Close-Up var väl en Jason Newsted-intervju, som jag antagligen hade gjort för Expressen, men vi körde en längre version. Nej, jag hade nog gjort den för Heavy Mental, men vi körde en längre version i Close-Up. Det eller Body Count. Med Body Count gjorde jag Ice-T i London, vilket faktiskt var en presskonferens jag var på och som vi gjorde en artikel på och ett omslag till Close-Up. Detta var kanske ´93, men jag gjorde bara lite jobb för Close-Up då. Det var först när jag flyttade till Los Angeles ´95 som jag började jobba mer för Close-Up och då hade jag även börjat jobba för engelska Metal Hammer. Expressen och Metal Hammer var mina ekonomiskt sett största inkomstkällor och så var Close-Up en liten sidogrej.
När du flyttade till LA, det var väl för Expressens räkning, eller?
Martin Carlsson: Våren ´95 ringer Mats Bråstedt på Expressen och håller på att bearbeta mig och tycker att jag ska flytta till Los Angeles för de behöver en så kallad ”stringer” där. En fast knuten frilansare på frilanskontrakt kan man säga att en ”stringer” är. Då ville de ha tillbaka mig till Stockholm för att jag skulle så kallat ”integreras i organisationen”, som de exakt uttryckte det. Jag kom tillbaka till Stockholm i maj ´95 och satt på redaktionen i tre och en halv vecka och jag minns att jag fick göra två jobb, som var jättepinsamma. Det första var när Lasse Holm lanserade ett sådant här talangjaktsprogram och där var en Axl Rose-kopia i ett av programmen och jag var på något genrep med den här kopian och åh så pinsamt jag tyckte det var! Det som var det mest pinsamma jag gjort i hela mitt liv var att ringa till Helena Bergström och fråga om Expressen fick ta den första bilden på hennes nyfödda dotter Molly.
Vad blev svaret då? Fick de det?
Martin Carlsson: Jag tror det rann ut lite i sanden, men jag minns att jag pratade med Helena Bergström. Jag lämnade ett meddelande och hon ringde tillbaka till växeln och jag minns att de i växeln ropade ”Helena Bergström i telefon!” och så var jag några meter bort. Jag minns inte om hon tyckte det var för tidigt. Jag har förträngt det. Sedan precis när jag har landat i LA så ringer den riktige nöjeschefen upp mig, Anders Björkman, och säger att ”Tyvärr är det så att Gunnar Nordström har gjort upp med ledningen på Expressen om att flytta tillbaka till Los Angeles.”, Så plötsligt sitter den här legendariske hockeyskribenten och utrikeskorrespondenten i Los Angeles och jag är plötsligt reducerad från att ha varit den här ”stringern” till att bli en frilansskribent när Expressen redan har en skribent som kommer att ta allt det som jag skulle göra. Tanken var att jag skulle ta alla filmjobben, alla nöjesjobb och det var så jag skulle försörja mig. Nu var jag tvungen att förlita mig väldigt mycket på Expressen, Metal Hammer och Close-Up. Första året som jag tjänade bra, med dåtidens standard, var väl ´98, tror jag. Det var mycket med att ringa hem till pappa och låna pengar.
Hur länge var du i LA då?
Martin Carlsson: Tre år. Ett och ett halvt år i Hollywood precis granne med Roosevelt Hotel mitt i turiststråket och det vara bara en massa studenter från MI (Musician´s Institute). Man vakande på morgonen av japaner som skulle leka Yngwie Malmsteen fast ännu snabbare. Efter ett och ett halvt år så flyttade jag ner till Santa Monica och bodde där.
Men det måste ju ha varit kanon?
Martin Carlsson: Jag trivdes inte i LA. Inte alls. Allt som har sagts om den staden stämmer, om hur ytlig den är. Är man då en frilansare som sitter och jobbar hemma och som inte har ett etablerat kontaktnät... Jag hade väldigt mycket ytliga bekanta där eller jag skulle inte säga väldigt mycket, men ganska mycket, inom musikscenen och skivbolagsbranschen. Men antingen så är man någon, tror man är någon, vill bli någon, har varit någon eller något liknande. Det stämmer faktiskt att det är så. Det som LA framförallt gav mig var att jag fick en jättebra kompis i Borivoj Krgin, som driver Blabbermouth. Han träffade jag och blev polare med i Los Angeles och, tillsammans med min polare Jonas som inte är i musikbranschen, är han faktiskt den ende kompisen som jag har kvar därifrån. Han och jag står varandra nära, vilket är ganska kul för det började med att han började skrika på mig på en Black Sabbath-konsert med Motörhead och Tiamat som förband ´96. Han började kalla mig ”dick” och liknande och så gjorde han det nästa gång vi träffades också och jag tyckte han var en jävla skitstövel. Sedan när Sepulturasplittringen kom så blev han tillfällig manager för det andra lägret, eftersom han hjälpte dem lite på 80-talet. Han kontaktade engelska Metal Hammers chefredaktör och så fick vi lite kontakt och blev skitbra polare. Det var det bästa som LA kunde erbjuda. En halvflintig gammal exiljugoslav (skratt).
Sedan kom du hem och fortsatte med Expressen och Close-Up? Hur var det där? Det verkade som att du stog högt upp i hierarkin på den tidningen, eller?
Martin Carlsson: Wow! (skratt) Det låter som att det fanns 20 karriärsteg på Close-Up. Jag började jobba mer och mer för Close-Up i slutet av 90-talet och sedan flyttade ju Robban från Norrköping till Stockholm och förlade kontoret hit. Efter ett tag började jag jobba på kontoret, men då passade det mig inte riktigt att sitta på kontor. Då var det jag, Robban och Daniel Josefsson som satt på redaktionen. Jag dök upp ganska sent och Josefsson satt och surfade på kvällarna och vi gav väl ut tidningen var tredje månad och var alltid sena. Det är helt absurt hur det kunde gå som det gjorde. Det där med att hinna med lämningar och så det fanns inte. Det var inte så jättedisciplinerat alltid. Senare jobbade jag hemifrån och hade en halvtidstjänst som korrekturläsare på Close-Up, så det var Robban och jag som var korrekturläsare. Jag var en tongivande skribent samtidigt som jag var Robbans högra hand, kan man väl säga. Vi var ju både polare och kollegor och Close-Up var sig ganska likt år in och år ut. Jag tyckte väl att det hände för lite och att tidningen inte utvecklades och sedan av en tillfällighet backstage efter att Hardcore Superstar hade spelat på Arenan i oktober 2009, så stod jag och snackade med fotografen Michael Johansson och så sa han något om att SRM sökte en chefredaktör. Jag hade inte funderat över att sluta på Close-Up eller någonting. Jag hade inte haft en tanke på det. Sedan på halvfyllan så frågade jag Micke om numret till Thomas Väänänen och drog iväg ett sms. Han ringde dagen efter och så flög jag ner till Blekinge några dagar senare. Vi hade en anställningsintervju och när jag sedan landade på Bromma flygplats snackade jag med Thomas och så fick jag beskedet att jag var anställd.
Hur tog Close-Up det? Ni måste ju ha varit tighta? Är du persona non grata nu?
Martin Carlsson: Jag kommer inte att säga alla detaljer, det kan jag säga. Alla detaljer lämpar sig inte för publicering. Det som känns så tråkigt i hela det här är att Robban och jag var polare. Han har ett stort problem med att skilja jobb från vänskap. Han har aldrig kallat Sweden Rock Magazine för en konkurrent eller en annan tidning, utan han benämner den alltid med ordet ”fienden”. ”Varför har du börjat jobba för fienden?”. Det är så personligt och det är så starkt laddat. Han sa till mig att ”Hade du slutat hade det varit en sak. Hade du gått till Live Nation hade det varit en sak, men när du går till fienden...”. I och med att jag tog det här steget så sket det sig och jag skulle vilja säga att det är för alltid mellan oss, för han är inte den människa som förlåter en sådan här sak. Efter att jag gick över så har det hänt så mycket så man kan väl säga att den bron är bränd.
Det är ju väldigt fascinerande det där. Hur en sak kan totalt förändra allting. Det är ju lite skilsmässostuk över det. Jag har ju läst Close-Up i omgångar genom åren och det var ju inte alla band som intresserade mig, men det var oftast välskrivet. Det var intressant att läsa fast det inte var band jag brydde mig om. Sweden Rock Magazine är ju likadant. Det måste ju vara en utmaning att bli chefredaktör?
Martin Carlsson: Ja, men mindre skrivande.
Är det mer ett nio till fem-jobb nu än innan?
Martin Carlsson: Det är mer nu. Jag har ökat min arbetstid med uppemot 100%. Inte nog med att jag gör SRM, jag har Expressen också. Jag sitter och läser mail och kollar artiklar på kvällar eller jobbar helger. Senaste numret när det var deadline, så var det tillbaka till det gamla hederliga stuket på Close-Up och jag var uppe i 48 timmar. Hade inte Red Bull funnits hade det inte fungerat.
Det är ju jäkligt mycket tid som går till jobbet om man nu tänker på att du är ganska nybliven pappa.
Martin Carlsson: Jag kan säga det att det kommer aldrig någonsin att komma en King Diamond-liknande artikel från mig i SRM igen. Det har jag väldigt svårt att se. När jag kom till SRM så hade jag en lista på tre drömintervjuer och King Diamond var en av dem så nu har jag gjort en av de tre. De andra två var egentligen inte alls på samma nivå.
Jag läste Axl Rose någonstans?
Martin Carlsson: Nej, Axl Rose är ingen drömintervju. Grejen är att jag har aldrig varit så inne på Guns ´N Roses överhuvudtaget. Det bästa de gjort är en låt på ”Chinese Democracy”, den där stora, svulstiga balladen vad den nu heter. Det säger ganska mycket. Det är som när alla kommer dragandes med Springsteen. Jag brukar säga att Springsteen har gjort en riktigt bra låt och det är ”Streets of Philadelphia”, som inte låter alls som någonting Springsteen har gjort. Det är givetvis sagt lite på skämt, men det ligger också någonting i det.
Hade du inte intervjuat King Diamond tidigare?
Martin Carlsson: Jo på telefon. Jag har träffat honom en gång tidigare, på Roskildefestivalen 1994, men det minns han garanterat inte.
Hur ser du framåt nu då? Du har aldrig haft planer på att skriva en bok?
Martin Carlsson: Aldrig. Du har uppenbart inte läst min ledare i SRM för där skriver jag att jag har absolut inga sådana planer som helst. Jag läser inte ens böcker. Jag har aldrig läst böcker. Jag är garanterat den enda chefredaktören på en svensk tidning som inte läser böcker. Det måste jag vara. Alla läser böcker, men jag har inte läst böcker sedan yngre tonåren. Jag har aldrig haft tillräcklig ro i kroppen. Jag tycker det går så långsamt. Det tar en sådan jävla tid. Jag vill komma till poängen fortare, men samtidigt så älskar jag riktigt långa reportage. Det är därför reportagen har blivit längre sedan jag tog över, omslagsartiklar på 20 sidor uppdelade på två nummer. Sådant älskar jag. När det långa bokformatet blir komprimerat till långa magasinartiklar, det gillar jag. Jag älskar magasin och tidningar. Böcker är säkert jättekul, men inte för mig. Jag har ju läst ett antal, men inte ens ett dussin på 2000-talet. Och varför ska alla sitta och skriva böcker och spara alla bra citat till dem? Jag sitter mest och retar mig på sådant. Hur tråkig är David Coverdale i sina intervjuer? Han är ganska tråkig och så sitter han och sparar allt till sin bok som ska komma nästa år eller året därpå. Jag tycker det är så jättetråkigt och givetvis talar jag ganska mycket i egen sak eftersom jag jobbar med tidningar och hårdrock, så jag vill ju givetvis att de ska ge alla citat till tidningar. Men samtidigt förstår jag dem självklart. Det finns ju ibland mer pengar att hämta i böcker än att säga citat i en intervju. Citat i en intervju kan inte driva skivförsäljning i samma utsträckning som förr, så de äldre artisterna kan inte tjäna lika mycket pengar på det. Nu är böcker en inkomstkälla helt plötsligt.
Ja, det har ju blivit inflation i dessa biografier och alla eftersträvar att skriva en ny ”The Dirt” eller liknande.
Martin Carlsson: Samtidigt, hur mycket är påhittat i den boken då?
Nej, exakt. Det har man ju förstått.
Martin Carlsson: Nu när folk sitter och skriver böcker, hur mycket ska man tro på? Jag tror mer på magasinintervjuer för i böcker måste du ha en massa braskande saker för att sälja dem.
Visst är det så. Jaha ja, så mer jobb? Hur många är ni som sitter på Sweden Rock Magazine nu då? Är ni samlade i Stockholm eller sitter det ett gäng nere i söder?
Martin Carlsson: Nej, det finns inga kvar överhuvudtaget. Det finns ingen som är direkt involverad i tidningen som sitter nere i söder. Christian Lindell, även gitarrist i bandet Portrait, han är prenumerationsansvarig men han är inte redaktionellt inblandad och sedan Thomas Väänänen, en av de tre delägarna, sitter på västkusten. Vår formgivare Emil Magnusson sitter i Västerås sedan en tid tillbaka och jag och Jonas Granvik och vår annonssäljare Malini Karlsson sitter i Stockholm. Det är utspritt.
Hur ser du på framtiden för tidningen då? Är det fler saker som ska ändras? Hur utvecklar man den så att den inte stagnerar?
Martin Carlsson: Vi gjorde om tidningen ganska så radikalt för lite drygt två år sedan där det största greppet var att vi infört åtta extra sidor för prenumeranter, vilket mig veterligen var den första svenska tidningen som gjorde. Det är så viktigt att ha prenumeranter idag och därför måste man premiera prenumeranter. Prenumeranter blir lätt besvikna när man kör en kampanj. Just nu har vi att man kan lösa en prenumeration och få en T-shirt och då kan vissa prenumeranter tycka ”Men varför får inte jag en T-shirt?”. Skulle vi ge en T-shirt till varenda prenumerant så hade det kosta en halv miljon. Ska vi göra det varenda gång det är en kampanj så kan vi lika gärna lägga ner tidningen. Just den här långa kontinuiteten att du får åtta extrasidor med varje nummer plus att du får tidningen billigare är en premie. Prenumeranter är så otroligt viktiga, dels för att kunna ha den här kontinuiteten att du vet att du får in X antal kronor hela tiden, men det är också så att distributörer tar en så stor del av kakan att det blir så lite kvar till tidningen. Kostar en tidning 69kr i butik, så får tidningen hälften av det. Distributören och butiken tar hälften och sedan har du tryckkostnad och alla arvoden, personalkostnader och bilder, så det blir ganska lite kvar. Det är jätteviktigt med prenumeranter och det är där SRM´s styrka är, att andelen prenumeranter är så pass hög jämfört med lösnummer. SRM kommer nu med vårt nummer i september vara Sveriges första rocktidning någonsin som får distribution av Tidsam. Det finns två distributörer i Sverige, Interpress och Tidsam. SRM har nu lyckats få distribution via Tidsam så vi kommer från och med septembernumret gå upp från att finnas i 1200 butiker till att finnas i 2000 butiker i Sverige. Det är en ganska stor ökning, men samtidigt är tidningen ingen vinstmaskin. Att bedriva ett magasin i pappersform idag är ganska tufft och då har ju SRM klarat sig betydligt bättre än nästan alla magasin idag. Vi kan inte jämföra oss med Filter som bara visar fantastiska plussiffror hela tiden, men tidningen ligger ungefär på samma siffra som när jag började. Det som är så kul är att jag kan inte sitta och ljuga om siffror för vi är TS-registrerade. Det är bara vi och tidningen Får Jag Lov av alla musiktidningar som är registrerade i Sverige. Men hela den här branschen, om det gäller skivförsäljning eller konserter eller tidningar, det är en massa bluffsiffror som cirkulerar, men vi kan inte ljuga. Jag kan inte sitta och säga att vi säljer X antal tidningar för du kan kolla upp det. Det lustiga är att jag kan inte ens säga siffran själv utan vi måste gå till datorn och kolla senaste TS-siffran. (skratt)
/Niclas
Intervjun fortsätter och vi pratar bl a om Close-Up, tiden i Los Angeles, vänskapen med mr Blabbermouth, pinsamma uppdrag och övergången till SRM.
Steget till Close-Up sedan då?
Martin Carlsson: Det första jag gjorde för Close-Up var väl en Jason Newsted-intervju, som jag antagligen hade gjort för Expressen, men vi körde en längre version. Nej, jag hade nog gjort den för Heavy Mental, men vi körde en längre version i Close-Up. Det eller Body Count. Med Body Count gjorde jag Ice-T i London, vilket faktiskt var en presskonferens jag var på och som vi gjorde en artikel på och ett omslag till Close-Up. Detta var kanske ´93, men jag gjorde bara lite jobb för Close-Up då. Det var först när jag flyttade till Los Angeles ´95 som jag började jobba mer för Close-Up och då hade jag även börjat jobba för engelska Metal Hammer. Expressen och Metal Hammer var mina ekonomiskt sett största inkomstkällor och så var Close-Up en liten sidogrej.
När du flyttade till LA, det var väl för Expressens räkning, eller?
Martin Carlsson: Våren ´95 ringer Mats Bråstedt på Expressen och håller på att bearbeta mig och tycker att jag ska flytta till Los Angeles för de behöver en så kallad ”stringer” där. En fast knuten frilansare på frilanskontrakt kan man säga att en ”stringer” är. Då ville de ha tillbaka mig till Stockholm för att jag skulle så kallat ”integreras i organisationen”, som de exakt uttryckte det. Jag kom tillbaka till Stockholm i maj ´95 och satt på redaktionen i tre och en halv vecka och jag minns att jag fick göra två jobb, som var jättepinsamma. Det första var när Lasse Holm lanserade ett sådant här talangjaktsprogram och där var en Axl Rose-kopia i ett av programmen och jag var på något genrep med den här kopian och åh så pinsamt jag tyckte det var! Det som var det mest pinsamma jag gjort i hela mitt liv var att ringa till Helena Bergström och fråga om Expressen fick ta den första bilden på hennes nyfödda dotter Molly.
Vad blev svaret då? Fick de det?
Martin Carlsson: Jag tror det rann ut lite i sanden, men jag minns att jag pratade med Helena Bergström. Jag lämnade ett meddelande och hon ringde tillbaka till växeln och jag minns att de i växeln ropade ”Helena Bergström i telefon!” och så var jag några meter bort. Jag minns inte om hon tyckte det var för tidigt. Jag har förträngt det. Sedan precis när jag har landat i LA så ringer den riktige nöjeschefen upp mig, Anders Björkman, och säger att ”Tyvärr är det så att Gunnar Nordström har gjort upp med ledningen på Expressen om att flytta tillbaka till Los Angeles.”, Så plötsligt sitter den här legendariske hockeyskribenten och utrikeskorrespondenten i Los Angeles och jag är plötsligt reducerad från att ha varit den här ”stringern” till att bli en frilansskribent när Expressen redan har en skribent som kommer att ta allt det som jag skulle göra. Tanken var att jag skulle ta alla filmjobben, alla nöjesjobb och det var så jag skulle försörja mig. Nu var jag tvungen att förlita mig väldigt mycket på Expressen, Metal Hammer och Close-Up. Första året som jag tjänade bra, med dåtidens standard, var väl ´98, tror jag. Det var mycket med att ringa hem till pappa och låna pengar.
Hur länge var du i LA då?
Martin Carlsson: Tre år. Ett och ett halvt år i Hollywood precis granne med Roosevelt Hotel mitt i turiststråket och det vara bara en massa studenter från MI (Musician´s Institute). Man vakande på morgonen av japaner som skulle leka Yngwie Malmsteen fast ännu snabbare. Efter ett och ett halvt år så flyttade jag ner till Santa Monica och bodde där.
Men det måste ju ha varit kanon?
Martin Carlsson: Jag trivdes inte i LA. Inte alls. Allt som har sagts om den staden stämmer, om hur ytlig den är. Är man då en frilansare som sitter och jobbar hemma och som inte har ett etablerat kontaktnät... Jag hade väldigt mycket ytliga bekanta där eller jag skulle inte säga väldigt mycket, men ganska mycket, inom musikscenen och skivbolagsbranschen. Men antingen så är man någon, tror man är någon, vill bli någon, har varit någon eller något liknande. Det stämmer faktiskt att det är så. Det som LA framförallt gav mig var att jag fick en jättebra kompis i Borivoj Krgin, som driver Blabbermouth. Han träffade jag och blev polare med i Los Angeles och, tillsammans med min polare Jonas som inte är i musikbranschen, är han faktiskt den ende kompisen som jag har kvar därifrån. Han och jag står varandra nära, vilket är ganska kul för det började med att han började skrika på mig på en Black Sabbath-konsert med Motörhead och Tiamat som förband ´96. Han började kalla mig ”dick” och liknande och så gjorde han det nästa gång vi träffades också och jag tyckte han var en jävla skitstövel. Sedan när Sepulturasplittringen kom så blev han tillfällig manager för det andra lägret, eftersom han hjälpte dem lite på 80-talet. Han kontaktade engelska Metal Hammers chefredaktör och så fick vi lite kontakt och blev skitbra polare. Det var det bästa som LA kunde erbjuda. En halvflintig gammal exiljugoslav (skratt).
Sedan kom du hem och fortsatte med Expressen och Close-Up? Hur var det där? Det verkade som att du stog högt upp i hierarkin på den tidningen, eller?
Martin Carlsson: Wow! (skratt) Det låter som att det fanns 20 karriärsteg på Close-Up. Jag började jobba mer och mer för Close-Up i slutet av 90-talet och sedan flyttade ju Robban från Norrköping till Stockholm och förlade kontoret hit. Efter ett tag började jag jobba på kontoret, men då passade det mig inte riktigt att sitta på kontor. Då var det jag, Robban och Daniel Josefsson som satt på redaktionen. Jag dök upp ganska sent och Josefsson satt och surfade på kvällarna och vi gav väl ut tidningen var tredje månad och var alltid sena. Det är helt absurt hur det kunde gå som det gjorde. Det där med att hinna med lämningar och så det fanns inte. Det var inte så jättedisciplinerat alltid. Senare jobbade jag hemifrån och hade en halvtidstjänst som korrekturläsare på Close-Up, så det var Robban och jag som var korrekturläsare. Jag var en tongivande skribent samtidigt som jag var Robbans högra hand, kan man väl säga. Vi var ju både polare och kollegor och Close-Up var sig ganska likt år in och år ut. Jag tyckte väl att det hände för lite och att tidningen inte utvecklades och sedan av en tillfällighet backstage efter att Hardcore Superstar hade spelat på Arenan i oktober 2009, så stod jag och snackade med fotografen Michael Johansson och så sa han något om att SRM sökte en chefredaktör. Jag hade inte funderat över att sluta på Close-Up eller någonting. Jag hade inte haft en tanke på det. Sedan på halvfyllan så frågade jag Micke om numret till Thomas Väänänen och drog iväg ett sms. Han ringde dagen efter och så flög jag ner till Blekinge några dagar senare. Vi hade en anställningsintervju och när jag sedan landade på Bromma flygplats snackade jag med Thomas och så fick jag beskedet att jag var anställd.
Hur tog Close-Up det? Ni måste ju ha varit tighta? Är du persona non grata nu?
Martin Carlsson: Jag kommer inte att säga alla detaljer, det kan jag säga. Alla detaljer lämpar sig inte för publicering. Det som känns så tråkigt i hela det här är att Robban och jag var polare. Han har ett stort problem med att skilja jobb från vänskap. Han har aldrig kallat Sweden Rock Magazine för en konkurrent eller en annan tidning, utan han benämner den alltid med ordet ”fienden”. ”Varför har du börjat jobba för fienden?”. Det är så personligt och det är så starkt laddat. Han sa till mig att ”Hade du slutat hade det varit en sak. Hade du gått till Live Nation hade det varit en sak, men när du går till fienden...”. I och med att jag tog det här steget så sket det sig och jag skulle vilja säga att det är för alltid mellan oss, för han är inte den människa som förlåter en sådan här sak. Efter att jag gick över så har det hänt så mycket så man kan väl säga att den bron är bränd.
Det är ju väldigt fascinerande det där. Hur en sak kan totalt förändra allting. Det är ju lite skilsmässostuk över det. Jag har ju läst Close-Up i omgångar genom åren och det var ju inte alla band som intresserade mig, men det var oftast välskrivet. Det var intressant att läsa fast det inte var band jag brydde mig om. Sweden Rock Magazine är ju likadant. Det måste ju vara en utmaning att bli chefredaktör?
Martin Carlsson: Ja, men mindre skrivande.
Är det mer ett nio till fem-jobb nu än innan?
Martin Carlsson: Det är mer nu. Jag har ökat min arbetstid med uppemot 100%. Inte nog med att jag gör SRM, jag har Expressen också. Jag sitter och läser mail och kollar artiklar på kvällar eller jobbar helger. Senaste numret när det var deadline, så var det tillbaka till det gamla hederliga stuket på Close-Up och jag var uppe i 48 timmar. Hade inte Red Bull funnits hade det inte fungerat.
Det är ju jäkligt mycket tid som går till jobbet om man nu tänker på att du är ganska nybliven pappa.
Martin Carlsson: Jag kan säga det att det kommer aldrig någonsin att komma en King Diamond-liknande artikel från mig i SRM igen. Det har jag väldigt svårt att se. När jag kom till SRM så hade jag en lista på tre drömintervjuer och King Diamond var en av dem så nu har jag gjort en av de tre. De andra två var egentligen inte alls på samma nivå.
Jag läste Axl Rose någonstans?
Martin Carlsson: Nej, Axl Rose är ingen drömintervju. Grejen är att jag har aldrig varit så inne på Guns ´N Roses överhuvudtaget. Det bästa de gjort är en låt på ”Chinese Democracy”, den där stora, svulstiga balladen vad den nu heter. Det säger ganska mycket. Det är som när alla kommer dragandes med Springsteen. Jag brukar säga att Springsteen har gjort en riktigt bra låt och det är ”Streets of Philadelphia”, som inte låter alls som någonting Springsteen har gjort. Det är givetvis sagt lite på skämt, men det ligger också någonting i det.
Hade du inte intervjuat King Diamond tidigare?
Martin Carlsson: Jo på telefon. Jag har träffat honom en gång tidigare, på Roskildefestivalen 1994, men det minns han garanterat inte.
Hur ser du framåt nu då? Du har aldrig haft planer på att skriva en bok?
Martin Carlsson: Aldrig. Du har uppenbart inte läst min ledare i SRM för där skriver jag att jag har absolut inga sådana planer som helst. Jag läser inte ens böcker. Jag har aldrig läst böcker. Jag är garanterat den enda chefredaktören på en svensk tidning som inte läser böcker. Det måste jag vara. Alla läser böcker, men jag har inte läst böcker sedan yngre tonåren. Jag har aldrig haft tillräcklig ro i kroppen. Jag tycker det går så långsamt. Det tar en sådan jävla tid. Jag vill komma till poängen fortare, men samtidigt så älskar jag riktigt långa reportage. Det är därför reportagen har blivit längre sedan jag tog över, omslagsartiklar på 20 sidor uppdelade på två nummer. Sådant älskar jag. När det långa bokformatet blir komprimerat till långa magasinartiklar, det gillar jag. Jag älskar magasin och tidningar. Böcker är säkert jättekul, men inte för mig. Jag har ju läst ett antal, men inte ens ett dussin på 2000-talet. Och varför ska alla sitta och skriva böcker och spara alla bra citat till dem? Jag sitter mest och retar mig på sådant. Hur tråkig är David Coverdale i sina intervjuer? Han är ganska tråkig och så sitter han och sparar allt till sin bok som ska komma nästa år eller året därpå. Jag tycker det är så jättetråkigt och givetvis talar jag ganska mycket i egen sak eftersom jag jobbar med tidningar och hårdrock, så jag vill ju givetvis att de ska ge alla citat till tidningar. Men samtidigt förstår jag dem självklart. Det finns ju ibland mer pengar att hämta i böcker än att säga citat i en intervju. Citat i en intervju kan inte driva skivförsäljning i samma utsträckning som förr, så de äldre artisterna kan inte tjäna lika mycket pengar på det. Nu är böcker en inkomstkälla helt plötsligt.
Ja, det har ju blivit inflation i dessa biografier och alla eftersträvar att skriva en ny ”The Dirt” eller liknande.
Martin Carlsson: Samtidigt, hur mycket är påhittat i den boken då?
Nej, exakt. Det har man ju förstått.
Martin Carlsson: Nu när folk sitter och skriver böcker, hur mycket ska man tro på? Jag tror mer på magasinintervjuer för i böcker måste du ha en massa braskande saker för att sälja dem.
Visst är det så. Jaha ja, så mer jobb? Hur många är ni som sitter på Sweden Rock Magazine nu då? Är ni samlade i Stockholm eller sitter det ett gäng nere i söder?
Martin Carlsson: Nej, det finns inga kvar överhuvudtaget. Det finns ingen som är direkt involverad i tidningen som sitter nere i söder. Christian Lindell, även gitarrist i bandet Portrait, han är prenumerationsansvarig men han är inte redaktionellt inblandad och sedan Thomas Väänänen, en av de tre delägarna, sitter på västkusten. Vår formgivare Emil Magnusson sitter i Västerås sedan en tid tillbaka och jag och Jonas Granvik och vår annonssäljare Malini Karlsson sitter i Stockholm. Det är utspritt.
Hur ser du på framtiden för tidningen då? Är det fler saker som ska ändras? Hur utvecklar man den så att den inte stagnerar?
Martin Carlsson: Vi gjorde om tidningen ganska så radikalt för lite drygt två år sedan där det största greppet var att vi infört åtta extra sidor för prenumeranter, vilket mig veterligen var den första svenska tidningen som gjorde. Det är så viktigt att ha prenumeranter idag och därför måste man premiera prenumeranter. Prenumeranter blir lätt besvikna när man kör en kampanj. Just nu har vi att man kan lösa en prenumeration och få en T-shirt och då kan vissa prenumeranter tycka ”Men varför får inte jag en T-shirt?”. Skulle vi ge en T-shirt till varenda prenumerant så hade det kosta en halv miljon. Ska vi göra det varenda gång det är en kampanj så kan vi lika gärna lägga ner tidningen. Just den här långa kontinuiteten att du får åtta extrasidor med varje nummer plus att du får tidningen billigare är en premie. Prenumeranter är så otroligt viktiga, dels för att kunna ha den här kontinuiteten att du vet att du får in X antal kronor hela tiden, men det är också så att distributörer tar en så stor del av kakan att det blir så lite kvar till tidningen. Kostar en tidning 69kr i butik, så får tidningen hälften av det. Distributören och butiken tar hälften och sedan har du tryckkostnad och alla arvoden, personalkostnader och bilder, så det blir ganska lite kvar. Det är jätteviktigt med prenumeranter och det är där SRM´s styrka är, att andelen prenumeranter är så pass hög jämfört med lösnummer. SRM kommer nu med vårt nummer i september vara Sveriges första rocktidning någonsin som får distribution av Tidsam. Det finns två distributörer i Sverige, Interpress och Tidsam. SRM har nu lyckats få distribution via Tidsam så vi kommer från och med septembernumret gå upp från att finnas i 1200 butiker till att finnas i 2000 butiker i Sverige. Det är en ganska stor ökning, men samtidigt är tidningen ingen vinstmaskin. Att bedriva ett magasin i pappersform idag är ganska tufft och då har ju SRM klarat sig betydligt bättre än nästan alla magasin idag. Vi kan inte jämföra oss med Filter som bara visar fantastiska plussiffror hela tiden, men tidningen ligger ungefär på samma siffra som när jag började. Det som är så kul är att jag kan inte sitta och ljuga om siffror för vi är TS-registrerade. Det är bara vi och tidningen Får Jag Lov av alla musiktidningar som är registrerade i Sverige. Men hela den här branschen, om det gäller skivförsäljning eller konserter eller tidningar, det är en massa bluffsiffror som cirkulerar, men vi kan inte ljuga. Jag kan inte sitta och säga att vi säljer X antal tidningar för du kan kolla upp det. Det lustiga är att jag kan inte ens säga siffran själv utan vi måste gå till datorn och kolla senaste TS-siffran. (skratt)
/Niclas
tisdag 25 september 2012
Från Vinnie "The Wiz" Vincent till Sweden Rock Magazine: En intervju med Martin Carlsson.
Bilden ovan visar Martin Carlssons liv. Från framträdandet i årskurs 6, sminkad som Vinnie "The Wiz" Vincent, till jobbet idag som chefredaktör för Sveriges största hårdrockstidning SRM.
I början av sommaren kontaktade jag Martin och undrade om han skulle kunna tänka sig att ställa upp på en telefonintervju och berätta lite om sin journalistkarriär. Det hela slutade med ett mycket trevligt möte med mat och dryck, som sträckte sig över flera timmar.
Intervjun blev lång, den längsta jag gjort hittills, och då finns det ändå fortfarande kvar en ljudfil med snack som inte är utskrivet. Martin har en lång karriär bakom sig när det gäller att skriva om hårdrock och det är få band han inte intervjuat, sett eller mött världen över.
Här kommer nu den första delen om Sveriges främste hårdrocksjournalist.
Vilken var den första hårdrocksplattan du kom in på?
Martin Carlsson: KISS ”Love gun” 1979. Jag såg den på Bokmans i Burlövs centrum, Malmö som cut out för 4,95 kr. Då var jag 8 år någonting och då lyssnade jag på ”Love gun”, som enda hårdrocksplatta, och punk under ett kort tag tillsammans med en kompis som hette Filip. Sedan övergav jag det och återgick till att fortsätta dyrka ABBA och Bee Gees, som var stora favoriter och sedan hade jag en synthperiod när Depeche Mode kom och det var Depeche Mode och Yazoo. Julen ´82 så fick min kompis Alex ”Creatures of the night” i julklapp och så sa jag ”Hur kan du lyssna på dem? De är ju djävulsdyrkare.”, men så föll det sig så att han spelade in den på kassett till mig och man skulle ha ett projekt i årskurs 6 på vårterminen då man skulle göra ett framträdande inför klassen och föräldrar och släkt. Då satte jag ihop bandet Killers och vi sminkade oss som KISS. Jag sminkade mig som Vinnie ”The Wiz” Vincent och vi tillverkade gitarrer i plywood på träslöjden och så mimade vi. Jag var sångare också och vi körde låten ”Love gun”, tre, fyra låtar från ”Creatures of the night” och lite Oi-punk.
En härlig blandning. Vad blev steget över sedan till de lite tuffare banden och senare även fanzinesvängen?
Martin Carlsson: Det var ett radioprogram som jag inte minns vad det hette och det var en tjej som hade skickat in en låtönskan på en kartongbit där hon önskade ”Metal militia” med Metallica och det var när ”Kill ém all” hade släppts. Det var något program på Sveriges Radio och jag föll pladask för det och då fanns det ju bara Metallica att lyssna på. Jag var aldrig speciellt inne på Venom. Motörhead och sådant så klart, men det blev Metallica, Mercyful Fate och sedan föll jag för hela thrashvågen och även det som kallades för death metal, Possessed och liknande band. Sedan började jag på Majsgatan och min kompis Patrik ”Cronis” Cronberg på Vetegatan i den lilla byn Hedeskoga utanför Ystad att göra fanzines. Jag gjorde mitt fanzine Megalomaniac vars första nummer kom i april ´87 och han kom några månader senare med sitt fanzine To The Death. Vi gick i samma klass och ingen av oss var någon som gick ut och festade överhuvudtaget. Efter årskurs 6 så gick jag inte på en enda skoldans, inte ett enda disco utan det var bara hårdrock. Det vara bara thrash metal, power metal och speed metal. Det band som jag dyrkade då, precis lika mycket som jag hade dyrkat Metallica tidigare, var Mefisto som bara släppte två demotejper, och det var från deras första demo ”Megalomania” som mitt fanzinenamn kom och det var deras sångare och basist Sandro Cajander som prydde omslaget på första numret av Megalomaniac. En bild där han sitter framför en gravsten med en burk folköl på gravstenen och jag fick bilden mot kravet att han måste hamna på omslaget. Det är sådant man är van vid att Metallica, Rammstein eller Maiden, kör med idag. Men så började det för mig redan med Mefisto till ett sketet fanzine 1987, vilket är stor humor.
Coolt! Jag började lyssna lite senare, runt 81 och jag har för mig att det var ”Best of solo albums” med KISS och året efter ”Number of the beast”, men sedan fastnade jag helt i LA-eran och missade Metallica, Anthrax och allt det. När du tryckte upp ditt fanzine, hur många ex var det?
Martin Carlsson: Första numret av Megalomaniac var i 200 exemplar.
Gick du runt och sålde det eller gjorde utskick?
Martin Carlsson: Nej, den enda gången jag någonsin sålde någonting på en spelning eller liknande... Jag gav ut tre nummer. Två ´87 och ett ´88. Sedan så lade jag ner det och startade ett nytt fanzine, Candour, som var Sveriges första metalfanzine med fyrfärgsomslag med Helloween på omslaget. Det sålde jag på spelningen som Exodus och Nuclear Assault gjorde på Fryshuset i februari ´89. Det är enda gången jag sålde någonting på plats. Annars var det att man bytte. Man bytte med band och andra fanzines. Nästan allt mitt gick utomlands och min bibel var ju Metal Forces. Det var den enda riktiga tidning som betydde någonting för mig och sedan andra fanzines. Black Thorn och Metallic Beast i Danmark var ju stora förebilder. Slayermag i Norge till viss del. Min mentor, han som egentligen fick in mig i undergroundscenen var Tom Hallbäck, som gjorde fanzinet At Dawn They Read i Helsingborg. Sedan var det tre killar som gjorde fanzinet NOT!
Jag hittade nummer två av Megalomaniac på eBay.
Martin Carlsson: Åh fan!
Det var ett utrop på 50 dollar.
Martin Carlsson: VA! Du skämtar? Jag har 200 ex av det som ligger i en låda. Du skämtar? Shit, nu jävlar ska vi tjäna pengar! Fy fan!
Jag tror det var nummer två. Det var Messiah på omslaget.
Martin Carlsson: Det var nummer tre. Det har jag nog flera 100 ex av som ligger i en låda hos mina föräldrar.
Jag hittade det och sedan på en annan sida vid namn Worthopedia fanns nummer två och tre, men där stod inga priser och man var tvungen att logga in.
Martin Carlsson: Min plan att sälja dem för så där 20 spänn ska jag alltså skita i? När man blir gammal och har barn ska man bli girig. Det här kan ju vara ett sätt för mig att tjäna tillbaka de 60 000 kr som jag förlorade på Candour. 60 000 kr var min förlust på ett fanzine 1989 när jag gick ut från gymnasiet. Jag startade det som ett företag. Jag tryckte det i 2200 exemplar i fyrfärg på Ystads Centraltryckeri och det var ju mer proffsigt än något annat fanzine. På den tiden var kostnaden för fyrafärg inte att leka med och jag tror att jag skickade 500 exemplar till en distributör i New York som hette Independent och de blåste mig. Den notoriske bluffmakaren Richard C, som hade Wild Rags Records och Wild Rags Magazine, han blåste mig också på tusentals kronor och så var det en stor distributionsfirma i London som blåste mig på en jävla massa tusenlappar. Sedan köpte jag in en dator som kostade 30 000 kr. Den sålde jag sedan till Fredda Holmgren som hade Chickenbrain Records i Stockholm. Jag hade startat Candour som ett företag och Skattemyndigheten rackade ner på det och sa att det var hobbyverksamhet och så fick jag en skatteskuld på 30 000 kr, så jag var tvungen att ta ett treskiftsarbete på Fiberduk i Ystad, där jag jobbade i två år och två månader och Skattemyndigheten drog pengarna från min lön rakt av. Jag ville bli av med skatteskulden så de första månaderna tjänade jag ingenting utan allt gick till att betala av den här skatteskulden för ett sketet jävla fanzine.
Så mycket för Do It Yourself!
Martin Carlsson: Exakt ja. Så om jag lägger ut de här fanzinen på eBay och tjänar miljoner...
Så kan du göra det utan att ha dåligt samvete.
Martin Carlsson: Exakt.
När du höll på med ditt fanzine, hade du kontakt med Bob Nalbandian, Quintana och de där andra?
Martin Carlsson: Nej, inte alls. De kom mycket tidigare än mig. I USA hade jag kontakt med en som hade ett fanzine som hette Amplified Assault, som jag har lite dubletter liggande av, och sedan Wild Rags-idioten och några andra som man bytte med. Sedan var det ju annars många band man bytte med i Europa, USA, Kanada, Norge och Danmark. Tyskarna gjorde ju sina fanzines på tyska så de kunde man inte byta så mycket med. Finland fanns inte ens på kartan och det är ju rätt kul att Finland på senare år blivit en hårdrocks/metal-nation. På 80-talet var det enda vi hörde talas om Rattus när hardcore började gå över till crossover.
När flyttade du upp till Stockholm då?
Martin Carlsson: Oh, nu... nu går du händelserna i förväg. Nej, men jag blev ganska bränd av det här med mitt fanzine, så jag slutade skriva och lämnade allt. Sedan av en händelse, samma dag i augusti 1990, ett och ett halvt år efter att jag gav ut mitt fanzine, så ringer tidningen Sound Affects chefredaktör John L Byström och Reine Boström från tidningen Heavy Mental, så efter att inte ha gjort någonting på nästan ett och ett halvt år blev jag samma dag skribent för två tidningar. Det var rätt kul. Sedan skrev jag mer och mer för Heavy Mental och hade en krönika i SA där jag bevakade hårdrock och sedan året därpå, ´91, så blev jag recensent för SLITZ, när SLITZ fortfarande var en musik- och kulturtidning. Mats Drougge blåste mig senare på 15 000 spänn. I stället för att betala sina skulder satte han företaget i konkurs, ändrade företagsnamnet minimalt och fortsatte att ge ut SLITZ. Under tiden jobbade jag på Fiberduk och när Pär Fontander aviserade att han skulle sluta göra radioprogram om hårdrock letade Sveriges Radio efter en ny programledare och då lämnade jag in en arbetsansökan. Jag var en av de tre slutfinalisterna som blev kallade på intervju och där man fick presentera ett eget inspelat program. Det var jag, en kille från A-pressen vid namn Jocke Utriainen och Leif Edling från Candlemass. Leffe vann och jag förstår varför för är det någonting jag är usel på så är det att tala i radio eller att framträda i TV. Leffe fick jobbet och blev programledare för Bang. Detta var i januari ´92 och en månad senare blev jag hårdrockskribent för Expressen och det var ju där jag skulle vara. Det är ju det skrivna ordet jag behärskar. Inte att vara...
Framför kameran?
Martin Carlsson: Nej och ändå så blev det Diezel, vilket var, ja, hemskt. (skratt)
Expressen då, var det att du sökte jobbet eller de hörde av sig?
Martin Carlsson: De hörde av sig. Jag har bara sökt två jobb i hela mitt liv. Det första var jobbet på Sveriges Radio och det andra var Sweden Rock Magazine.
Expressen var att de ville ha någon som just rapporterade om hårdrock?
Martin Carlsson: Ja, då hade de haft en tjej som hette Fia Persson. Det är ganska intressant att precis efter att Nirvana och allt hade hänt... i dagens historiebeskrivningar så är det som att hårdrocken tvärdog, men för mig var det en gyllene era. Då började plötsligt svensk press bevaka hårdrock. Aftonbladet och Expressen började ju för fan köra in helsidor och uppslag med fenomenen stagediving, hela death metal-explosionen i Stockholm. Jag förstår historiebeskrivningen, men jag känner inte igen mig i den utifrån mitt eget perspektiv. För mig var det då allting hände och det var då allting blev stort. På 80-talet var jag i undergroundscenen och det hände ju ingenting med de banden, med undantag för Metallica och några till, men det var ju inga band som blev någonting. Det var inga band som tjänade några pengar eller sålde särskilt mycket skivor. De enda som verkligen sålde någonting var ju The Big 4, vilket jag kan tillägga att jag retar mig lite på, den där Big 4-grejen för det känns lite som att det var något som tillhörde oss på 80-talet och det begreppet har inte existerat sedan dess. Man har inte snackat om det och sedan är det plötsligt ett begrepp igen. Det känns främmande för mig och det känns lite som att folk som inte var där då... Men det är väl den där lilla gnuttan av elitistiskt tänkande som jag fortfarande har i mig, trots att jag egentligen är motståndare till den där elitistiska synen om att om Svennebanan gillar det kan inte jag göra det.
Tillbaka till SA och Heavy Mental. Kunde du livnära dig på det?
Martin Carlsson: Nej. Jag blev uppsagd från mitt jobb som processarbetare på Fiberduk och slutade i årsskiftet ´91-´92 och en månad efter det så började jag på Expressen. Anställningsintervjun på Expressen skedde i samband med att jag var uppe i Stockholm och kollade på när Pearl Jam spelade på Kool Kat, den där legendariska spelningen där kön var så många hundratals meter lång att det var löjligt.
När du började på Expressen då, var det ett jobb du kunde leva på eller var du tvungen att frilansa med annat?
Martin Carlsson: Jag har i hela mitt vuxna liv varit frilans och inte haft en fast tjänst förrän jag blev chefredaktör på Sweden Rock Magazine. Jag tjänade väldigt dåligt och jag bodde hemma hos mina föräldrar fortfarande och bara några månader senare så började Diezel. Då hade jag inkomster från SA. Heavy Mental var noll då och där blev jag senare blåst på nästan 50 000kr i en konkurs. Jag kan skratta åt det idag för det är en ganska rolig historia. SLITZ sade jag upp mig ifrån i och med att jag började skriva för Expressen. På den tiden var det väldigt mycket på Expressen om ensamrätt och så. Jag har egentligen aldrig recenserat för någon annan än Expressen. Jag gjorde ett fåtal recensioner i Close-Up och ett fåtal recensioner i engelska Metal Hammer, som jag började skriva för i november ´94.
Men då var det olika saker som gjorde att du överlevde ekonomiskt. Diezel då, var det någonting ni blev erbjudna?
Martin Carlsson: Diezel är intressant för jag efterträdde aldrig Pär Fontander på radion, men jag gjorde det på TV. Folk minns inte detta, men Pär Fontander gjorde faktiskt den första säsongen av Diezel 1991. När jag säger det till folk så säger de bara ”Va?”. Det visades fyra avsnitt av Diezel med Pär Fontander. Han skulle ner och bli stationerad i... var det inte i Portugal det var OS ´92?
Var det inte Barcelona?
Martin Carlsson: Ja, det var det. Han skulle flytta ner där och bevaka för Sveriges Radio. Producenten Alf Pilnäs på Växjö TV var i kontakt med Reine Boström, som var chefredaktör för Heavy Mental, och han förordade för att jag, Jerry Prütz och Tony Balogh skulle vara programledare och reportrar för Diezel. Reine Boström såg detta som en chans att marknadsföra Heavy Mental och hade väl egentligen föreställningar om att Heavy Mental skulle bli mer införlivad i Diezel än vad den egentligen var, för det var ingen införlivning överhuvudtaget förutom att vi tre skrev för tidningen också. Jerry var den huvudsaklige programledaren och jag och Tony var de huvudsakliga reportrarna. Tony var den som gjorde intervjuer med de stora hårdrockstjärnorna och jag var den som skulle intervjua mer nya band, undergroundband och lite hårdare band. Jerry gjorde också några intervjuer. I många år var Diezel för mig något av det mest pinsamma som existerat. Idag kan jag garva åt det för det är så dåligt så det är komiskt. Vi hade en Diezelkväll, jag, Patrik Wirén (fd Misery Loves Company), Uffe Cederlund (fd Entombed), Olle Dahlstedt (Entombed) och en polare Hjalle, vi hade en Diezelkväll för åtta eller nio år sedan och vi körde igenom alla avsnitt och bara satt och söp och asgravade. Fy fan vad pinsamt det var! Jag hade ingen som helst TV-vana. Jag vara bara en nervös liten 21-åring och kastades framför en TV-kamera i en smedja. Jag hade gjort en intervju med L7 på Bergslagsrocken ´92 och efter det så skulle vi in i den här smedjan utanför Växjö, som blev vår så kallade studio. Jerry Prütz presenterar och säger någonting om tjejer och hårdrock och säger sedan ”...men så är inte L7!” och så står jag och Tony Balogh vid den här jävla elden i den här jävla smedjan och bläddrar i senaste numret av porrtidningen Cats! Detta var vår producent Alf Pilnäs idé och han var ju Växjö TV´s stora producent och jag var en helt oerfaren kille som kom från undergroundscenen och hade inte koll på någonting. Det kändes inte OK, men jag tänkte att han vet väl vad han snackar om. Sedan kom jag fram till kameran bredvid Jerry och säger något dumt där man står och ser jättenervös ut och så står Tony Balogh och river ut sidor ur Cats och lägger på elden samtidigt. Det var så jävla töntigt! Grejen var den att jag kom från undergroundscenen, medan Jerry och Tony var lite äldre och hade en mer avslappnad inställning till hårdrock. Jag var fortfarande ung och mer seriös och så. Jag träffade en tjej i London hösten ´92 så jag var i London ganska mycket och jag var borta vissa avsnitt. När jag var borta under ett avsnitt så tror jag det var när Electric Boys Ankan och Conny gjorde världens längsta spik i smedjan och så kom det ett läsarbrev. Jag var betydligt yngre än Tony och Jerry och jag var väl mer attraktiv för de unga tjejerna med mitt långa, blonda hår. Vi fick ju så otroligt mycket post. Det var tusentals brev och man fick trosor från tjejer. Helt otroligt! Det var en tjej som skrev in och sa att hon ville se Martin naken och Tony står då och måttar 3 cm och säger rakt in i kameran ”Nu råkar jag ju ha sett Martin naken och det är inte så mycket att se.” Det här är i Sveriges fucking Television! Det är helt otroligt! Det är så buskis så det... Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen hade ju ett program för några år sedan där de tog upp sådana här pinsamma klipp och jag var övertygad om att de skulle ta något från Diezel för det är ju på den nivån. Samtidigt så var det ju ett otroligt uppskattat program på den tiden. Ungdomar idag vet ju inte att på den tiden fanns inte YouTube eller internet och kabel-TV och satellit-TV var inte särskilt utbrett i Sverige.
Visst var det så. Jag pluggade i Växjö då.
Martin Carlsson: Var du på någon inspelning på Växjö TV?
Ja, jag var på någon inspelning av något program för jag minns att jag såg Skintrade när deras platta hade kommit ut. Jag vet inte om det var i samma program som Lena PH var med också? Hon hade nog precis fött barn för jag minns att hon hade gigantiska bröst.
Martin Carlsson: (skratt) Det gick så långt att jag ville göra mina programinslag själv, så om man kollar mot slutet av Diezel, sista säsongerna, så är det mer flamsigt när Jerry och Tony är i rutan. Jag ville hålla mitt lite mer seriöst. Det blev som så att Tony och Jerry körde sina grejer för de ställde upp på allt som Alf Pilnäs sa, medan jag till slut slog bakut och ville inte göra det. Jag var med i programmet mindre och mindre, mycket på grund av att jag var i London så mycket också. Sedan flyttade jag till London under programmets gång. Jag flyttade i juli ´93 och bodde där i två år.
Skrev du främst för Expressen då?
Martin Carlsson: Ja, det var Expressen. Heavy Mental lades ner och återuppstod med mig som huvudsaklig skribent. Jag skrev kanske 60 % av tidningen då, alltså intervjuerna, när den återuppstod igen. Sommaren ´94 åkte jag till USA. Delta hade då ett erbjudande att man kunde flyga obegränsat stand by för 799 dollar i två månader. 499 dollar för en månad. Jag tog tvåmånadersbiljetten. Vi var ett gäng svenskar och två fransyskor som åkte runt sommaren ´94 och följde Metallicas turné och gick på spelningarna. Suicidal Tendencies var förband på alla spelningar. Den där sommaren ´94 var magisk, kaotisk och det största fylleslaget jag varit med om i hela mitt liv. Min kompis Niclas Svanlund började då att jobba lite för Metallicas fanclub. Han höll i att klicka för att se hur många som hade kommit in på spelningen. Jag var journalisten i resesällskapet. Han lyckades efter ett tag att få till en deal med Metallicas lastbilschaufförer som sov på dagarna och när de checkade ut på natten, så fick vi ta över deras rum. Han hade fått deras nycklar och sedan smög vi in på hotellen och gick och lade oss vid ett, två på natten. Det var fotbolls-VM den sommaren och vi flög stand by, så för att hinna med nästa spelning var vi tvingade att gå upp tidigt på morgonen, så vi sov kanske fyra timmar och då sov vi tre eller fyra personer i en dubbelsäng. Vi låg på andra hållet i sängen. Vi fick laminerade VIP-pass och drog in på spelningarna när och hur vi ville och Niclas kom närmre och närmre Metallica. När Metallica drog så gick han in och länsade deras rum som hette ”Food and booze”. Jag minns en gång att vi fyllde en hel jävla stor minibusstaxi med öl. Sedan tog vi allt till hotellet och lämnade nästan allt där! Vi blev inbjudna när Metallica hade avskedsfest i Atlanta på en strippklubb eller så var det en vanlig klubb kanske. Det var för deras crew, förbandet Suicidal Tendencies och så var det vi, svenskarna och fransyskorna. (skratt). Det här var i augusti och jag var helt slut den dagen. Jag minns att jag satt och somnade. Där fanns ett biljardbord och Patrick, Metallicas assisterande turnéledare, tog en biljardkö och bara körde den rakt i huvudet på mig när jag satt och sov. Det gjorde svinont och han bara skrek ”You don´t fucking sleep! You´ve been invited to this fucking party. You don´t fucking sleep at this party!”. Det fanns lapdancebiljetter och avsugningsbiljetter för crewmedlemmarna. Man tror ju bara att det var LA-banden som höll på med sådant, men Metallica var likadana. Det var bara det att de skötte det snyggare och det skrevs aldrig om det. Jag såg ju ingenting sådant själv, men det var ju runtomkring en hela tiden.
Då hade du ju ändå gjort mycket och gjort mängder med intervjuer och träffat folk, men tycker man ändå att det är lite småhäftigt att vara på fest med Metallica?
Martin Carlsson: Jag satt och sov! Säger det inte allt om hur häftigt jag tyckte det var? Jag satt och sov och jag var inte ens full. Jag var bara trött. Det var slutet på turnén och vi hade varit ute hela tiden. Vi hängde ju inte med Metallica då överhuvudtaget. Niclas hängde lite med Metallica, men jag hängde inget. Jag var ute och såg spelningarna och sedan festade man och flög och flög och flög kors och tvärs i USA. När Metallica hade lediga speldagar var jag i väg och gjorde intervjuer med andra band. Jag var i studion med Megadeth i Phoenix och när jag var i Seattle så intervjuade jag Satchel, jag var i Nashville och intervjuade Mötley Crüe och förbandet Type O Negative. Det var då John Corabi var sångare. En dag reste jag i två dagar för att intervjua Green Day på Lollapalooza mitt ute i ingenstans i Virginia eller West Virgina. Sov på flygplatser ett par nätter. Jag och en kille som hette Rickard Norman var de enda i sällskapet som drog på Woodstock 2. Metallicapassen gällde inte på Woodstock 2, men jag hade fått pressackreditering och det var då NIN gjorde sin legendariska spelning indränkta i lera. Jag har aldrig varit med om en värre festival i mitt liv. Woodstock 2 1994, den leran där... alla som snackar om Roskilde skulle varit där. Herre min jävel! Det var en halvmeter utan att överdriva. Direkt efter festivalen körde vi hyrbilen till Newarks flygplats och så ringde jag till Heavy Mental för jag hade varit ute och jobbat för tidningen hela sommaren i USA och så var det bara ”Numret du har ringt har upphört.”. Tidningen hade gått i konkurs och 50 000 spänn åkte rakt ner i toaletten. Sedan kom jag hem till London där jag då bodde. Min svenska tjejpolare som hyrde mitt rum i huset som jag bodde i skulle ha flyttat ut men var fortfarande kvar. Så efter att ha levt med männsikor så här intensivt i två månader, kom jag tillbaka och sov en natt i min dubbelsäng med henne och fick panik för jag hade sett fram emot att bara få vara själv. Jag blev så tokig så jag tog mina grejer och kastade ut genom fönstret, men fönstret var fortfarande stängt, så det blev ett stort hål i fönstret som jag bara fick sätta en stor kartong bit för sedan (skratt). Sommaren ´94 var legendarisk, men den tog fan hårt på en.
Fortsättning följer imorgon.
/Niclas
Bilden ovan visar Martin Carlssons liv. Från framträdandet i årskurs 6, sminkad som Vinnie "The Wiz" Vincent, till jobbet idag som chefredaktör för Sveriges största hårdrockstidning SRM.
I början av sommaren kontaktade jag Martin och undrade om han skulle kunna tänka sig att ställa upp på en telefonintervju och berätta lite om sin journalistkarriär. Det hela slutade med ett mycket trevligt möte med mat och dryck, som sträckte sig över flera timmar.
Intervjun blev lång, den längsta jag gjort hittills, och då finns det ändå fortfarande kvar en ljudfil med snack som inte är utskrivet. Martin har en lång karriär bakom sig när det gäller att skriva om hårdrock och det är få band han inte intervjuat, sett eller mött världen över.
Här kommer nu den första delen om Sveriges främste hårdrocksjournalist.
Vilken var den första hårdrocksplattan du kom in på?
Martin Carlsson: KISS ”Love gun” 1979. Jag såg den på Bokmans i Burlövs centrum, Malmö som cut out för 4,95 kr. Då var jag 8 år någonting och då lyssnade jag på ”Love gun”, som enda hårdrocksplatta, och punk under ett kort tag tillsammans med en kompis som hette Filip. Sedan övergav jag det och återgick till att fortsätta dyrka ABBA och Bee Gees, som var stora favoriter och sedan hade jag en synthperiod när Depeche Mode kom och det var Depeche Mode och Yazoo. Julen ´82 så fick min kompis Alex ”Creatures of the night” i julklapp och så sa jag ”Hur kan du lyssna på dem? De är ju djävulsdyrkare.”, men så föll det sig så att han spelade in den på kassett till mig och man skulle ha ett projekt i årskurs 6 på vårterminen då man skulle göra ett framträdande inför klassen och föräldrar och släkt. Då satte jag ihop bandet Killers och vi sminkade oss som KISS. Jag sminkade mig som Vinnie ”The Wiz” Vincent och vi tillverkade gitarrer i plywood på träslöjden och så mimade vi. Jag var sångare också och vi körde låten ”Love gun”, tre, fyra låtar från ”Creatures of the night” och lite Oi-punk.
En härlig blandning. Vad blev steget över sedan till de lite tuffare banden och senare även fanzinesvängen?
Martin Carlsson: Det var ett radioprogram som jag inte minns vad det hette och det var en tjej som hade skickat in en låtönskan på en kartongbit där hon önskade ”Metal militia” med Metallica och det var när ”Kill ém all” hade släppts. Det var något program på Sveriges Radio och jag föll pladask för det och då fanns det ju bara Metallica att lyssna på. Jag var aldrig speciellt inne på Venom. Motörhead och sådant så klart, men det blev Metallica, Mercyful Fate och sedan föll jag för hela thrashvågen och även det som kallades för death metal, Possessed och liknande band. Sedan började jag på Majsgatan och min kompis Patrik ”Cronis” Cronberg på Vetegatan i den lilla byn Hedeskoga utanför Ystad att göra fanzines. Jag gjorde mitt fanzine Megalomaniac vars första nummer kom i april ´87 och han kom några månader senare med sitt fanzine To The Death. Vi gick i samma klass och ingen av oss var någon som gick ut och festade överhuvudtaget. Efter årskurs 6 så gick jag inte på en enda skoldans, inte ett enda disco utan det var bara hårdrock. Det vara bara thrash metal, power metal och speed metal. Det band som jag dyrkade då, precis lika mycket som jag hade dyrkat Metallica tidigare, var Mefisto som bara släppte två demotejper, och det var från deras första demo ”Megalomania” som mitt fanzinenamn kom och det var deras sångare och basist Sandro Cajander som prydde omslaget på första numret av Megalomaniac. En bild där han sitter framför en gravsten med en burk folköl på gravstenen och jag fick bilden mot kravet att han måste hamna på omslaget. Det är sådant man är van vid att Metallica, Rammstein eller Maiden, kör med idag. Men så började det för mig redan med Mefisto till ett sketet fanzine 1987, vilket är stor humor.
Coolt! Jag började lyssna lite senare, runt 81 och jag har för mig att det var ”Best of solo albums” med KISS och året efter ”Number of the beast”, men sedan fastnade jag helt i LA-eran och missade Metallica, Anthrax och allt det. När du tryckte upp ditt fanzine, hur många ex var det?
Martin Carlsson: Första numret av Megalomaniac var i 200 exemplar.
Gick du runt och sålde det eller gjorde utskick?
Martin Carlsson: Nej, den enda gången jag någonsin sålde någonting på en spelning eller liknande... Jag gav ut tre nummer. Två ´87 och ett ´88. Sedan så lade jag ner det och startade ett nytt fanzine, Candour, som var Sveriges första metalfanzine med fyrfärgsomslag med Helloween på omslaget. Det sålde jag på spelningen som Exodus och Nuclear Assault gjorde på Fryshuset i februari ´89. Det är enda gången jag sålde någonting på plats. Annars var det att man bytte. Man bytte med band och andra fanzines. Nästan allt mitt gick utomlands och min bibel var ju Metal Forces. Det var den enda riktiga tidning som betydde någonting för mig och sedan andra fanzines. Black Thorn och Metallic Beast i Danmark var ju stora förebilder. Slayermag i Norge till viss del. Min mentor, han som egentligen fick in mig i undergroundscenen var Tom Hallbäck, som gjorde fanzinet At Dawn They Read i Helsingborg. Sedan var det tre killar som gjorde fanzinet NOT!
Jag hittade nummer två av Megalomaniac på eBay.
Martin Carlsson: Åh fan!
Det var ett utrop på 50 dollar.
Martin Carlsson: VA! Du skämtar? Jag har 200 ex av det som ligger i en låda. Du skämtar? Shit, nu jävlar ska vi tjäna pengar! Fy fan!
Jag tror det var nummer två. Det var Messiah på omslaget.
Martin Carlsson: Det var nummer tre. Det har jag nog flera 100 ex av som ligger i en låda hos mina föräldrar.
Jag hittade det och sedan på en annan sida vid namn Worthopedia fanns nummer två och tre, men där stod inga priser och man var tvungen att logga in.
Martin Carlsson: Min plan att sälja dem för så där 20 spänn ska jag alltså skita i? När man blir gammal och har barn ska man bli girig. Det här kan ju vara ett sätt för mig att tjäna tillbaka de 60 000 kr som jag förlorade på Candour. 60 000 kr var min förlust på ett fanzine 1989 när jag gick ut från gymnasiet. Jag startade det som ett företag. Jag tryckte det i 2200 exemplar i fyrfärg på Ystads Centraltryckeri och det var ju mer proffsigt än något annat fanzine. På den tiden var kostnaden för fyrafärg inte att leka med och jag tror att jag skickade 500 exemplar till en distributör i New York som hette Independent och de blåste mig. Den notoriske bluffmakaren Richard C, som hade Wild Rags Records och Wild Rags Magazine, han blåste mig också på tusentals kronor och så var det en stor distributionsfirma i London som blåste mig på en jävla massa tusenlappar. Sedan köpte jag in en dator som kostade 30 000 kr. Den sålde jag sedan till Fredda Holmgren som hade Chickenbrain Records i Stockholm. Jag hade startat Candour som ett företag och Skattemyndigheten rackade ner på det och sa att det var hobbyverksamhet och så fick jag en skatteskuld på 30 000 kr, så jag var tvungen att ta ett treskiftsarbete på Fiberduk i Ystad, där jag jobbade i två år och två månader och Skattemyndigheten drog pengarna från min lön rakt av. Jag ville bli av med skatteskulden så de första månaderna tjänade jag ingenting utan allt gick till att betala av den här skatteskulden för ett sketet jävla fanzine.
Så mycket för Do It Yourself!
Martin Carlsson: Exakt ja. Så om jag lägger ut de här fanzinen på eBay och tjänar miljoner...
Så kan du göra det utan att ha dåligt samvete.
Martin Carlsson: Exakt.
När du höll på med ditt fanzine, hade du kontakt med Bob Nalbandian, Quintana och de där andra?
Martin Carlsson: Nej, inte alls. De kom mycket tidigare än mig. I USA hade jag kontakt med en som hade ett fanzine som hette Amplified Assault, som jag har lite dubletter liggande av, och sedan Wild Rags-idioten och några andra som man bytte med. Sedan var det ju annars många band man bytte med i Europa, USA, Kanada, Norge och Danmark. Tyskarna gjorde ju sina fanzines på tyska så de kunde man inte byta så mycket med. Finland fanns inte ens på kartan och det är ju rätt kul att Finland på senare år blivit en hårdrocks/metal-nation. På 80-talet var det enda vi hörde talas om Rattus när hardcore började gå över till crossover.
När flyttade du upp till Stockholm då?
Martin Carlsson: Oh, nu... nu går du händelserna i förväg. Nej, men jag blev ganska bränd av det här med mitt fanzine, så jag slutade skriva och lämnade allt. Sedan av en händelse, samma dag i augusti 1990, ett och ett halvt år efter att jag gav ut mitt fanzine, så ringer tidningen Sound Affects chefredaktör John L Byström och Reine Boström från tidningen Heavy Mental, så efter att inte ha gjort någonting på nästan ett och ett halvt år blev jag samma dag skribent för två tidningar. Det var rätt kul. Sedan skrev jag mer och mer för Heavy Mental och hade en krönika i SA där jag bevakade hårdrock och sedan året därpå, ´91, så blev jag recensent för SLITZ, när SLITZ fortfarande var en musik- och kulturtidning. Mats Drougge blåste mig senare på 15 000 spänn. I stället för att betala sina skulder satte han företaget i konkurs, ändrade företagsnamnet minimalt och fortsatte att ge ut SLITZ. Under tiden jobbade jag på Fiberduk och när Pär Fontander aviserade att han skulle sluta göra radioprogram om hårdrock letade Sveriges Radio efter en ny programledare och då lämnade jag in en arbetsansökan. Jag var en av de tre slutfinalisterna som blev kallade på intervju och där man fick presentera ett eget inspelat program. Det var jag, en kille från A-pressen vid namn Jocke Utriainen och Leif Edling från Candlemass. Leffe vann och jag förstår varför för är det någonting jag är usel på så är det att tala i radio eller att framträda i TV. Leffe fick jobbet och blev programledare för Bang. Detta var i januari ´92 och en månad senare blev jag hårdrockskribent för Expressen och det var ju där jag skulle vara. Det är ju det skrivna ordet jag behärskar. Inte att vara...
Framför kameran?
Martin Carlsson: Nej och ändå så blev det Diezel, vilket var, ja, hemskt. (skratt)
Expressen då, var det att du sökte jobbet eller de hörde av sig?
Martin Carlsson: De hörde av sig. Jag har bara sökt två jobb i hela mitt liv. Det första var jobbet på Sveriges Radio och det andra var Sweden Rock Magazine.
Expressen var att de ville ha någon som just rapporterade om hårdrock?
Martin Carlsson: Ja, då hade de haft en tjej som hette Fia Persson. Det är ganska intressant att precis efter att Nirvana och allt hade hänt... i dagens historiebeskrivningar så är det som att hårdrocken tvärdog, men för mig var det en gyllene era. Då började plötsligt svensk press bevaka hårdrock. Aftonbladet och Expressen började ju för fan köra in helsidor och uppslag med fenomenen stagediving, hela death metal-explosionen i Stockholm. Jag förstår historiebeskrivningen, men jag känner inte igen mig i den utifrån mitt eget perspektiv. För mig var det då allting hände och det var då allting blev stort. På 80-talet var jag i undergroundscenen och det hände ju ingenting med de banden, med undantag för Metallica och några till, men det var ju inga band som blev någonting. Det var inga band som tjänade några pengar eller sålde särskilt mycket skivor. De enda som verkligen sålde någonting var ju The Big 4, vilket jag kan tillägga att jag retar mig lite på, den där Big 4-grejen för det känns lite som att det var något som tillhörde oss på 80-talet och det begreppet har inte existerat sedan dess. Man har inte snackat om det och sedan är det plötsligt ett begrepp igen. Det känns främmande för mig och det känns lite som att folk som inte var där då... Men det är väl den där lilla gnuttan av elitistiskt tänkande som jag fortfarande har i mig, trots att jag egentligen är motståndare till den där elitistiska synen om att om Svennebanan gillar det kan inte jag göra det.
Tillbaka till SA och Heavy Mental. Kunde du livnära dig på det?
Martin Carlsson: Nej. Jag blev uppsagd från mitt jobb som processarbetare på Fiberduk och slutade i årsskiftet ´91-´92 och en månad efter det så började jag på Expressen. Anställningsintervjun på Expressen skedde i samband med att jag var uppe i Stockholm och kollade på när Pearl Jam spelade på Kool Kat, den där legendariska spelningen där kön var så många hundratals meter lång att det var löjligt.
När du började på Expressen då, var det ett jobb du kunde leva på eller var du tvungen att frilansa med annat?
Martin Carlsson: Jag har i hela mitt vuxna liv varit frilans och inte haft en fast tjänst förrän jag blev chefredaktör på Sweden Rock Magazine. Jag tjänade väldigt dåligt och jag bodde hemma hos mina föräldrar fortfarande och bara några månader senare så började Diezel. Då hade jag inkomster från SA. Heavy Mental var noll då och där blev jag senare blåst på nästan 50 000kr i en konkurs. Jag kan skratta åt det idag för det är en ganska rolig historia. SLITZ sade jag upp mig ifrån i och med att jag började skriva för Expressen. På den tiden var det väldigt mycket på Expressen om ensamrätt och så. Jag har egentligen aldrig recenserat för någon annan än Expressen. Jag gjorde ett fåtal recensioner i Close-Up och ett fåtal recensioner i engelska Metal Hammer, som jag började skriva för i november ´94.
Men då var det olika saker som gjorde att du överlevde ekonomiskt. Diezel då, var det någonting ni blev erbjudna?
Martin Carlsson: Diezel är intressant för jag efterträdde aldrig Pär Fontander på radion, men jag gjorde det på TV. Folk minns inte detta, men Pär Fontander gjorde faktiskt den första säsongen av Diezel 1991. När jag säger det till folk så säger de bara ”Va?”. Det visades fyra avsnitt av Diezel med Pär Fontander. Han skulle ner och bli stationerad i... var det inte i Portugal det var OS ´92?
Var det inte Barcelona?
Martin Carlsson: Ja, det var det. Han skulle flytta ner där och bevaka för Sveriges Radio. Producenten Alf Pilnäs på Växjö TV var i kontakt med Reine Boström, som var chefredaktör för Heavy Mental, och han förordade för att jag, Jerry Prütz och Tony Balogh skulle vara programledare och reportrar för Diezel. Reine Boström såg detta som en chans att marknadsföra Heavy Mental och hade väl egentligen föreställningar om att Heavy Mental skulle bli mer införlivad i Diezel än vad den egentligen var, för det var ingen införlivning överhuvudtaget förutom att vi tre skrev för tidningen också. Jerry var den huvudsaklige programledaren och jag och Tony var de huvudsakliga reportrarna. Tony var den som gjorde intervjuer med de stora hårdrockstjärnorna och jag var den som skulle intervjua mer nya band, undergroundband och lite hårdare band. Jerry gjorde också några intervjuer. I många år var Diezel för mig något av det mest pinsamma som existerat. Idag kan jag garva åt det för det är så dåligt så det är komiskt. Vi hade en Diezelkväll, jag, Patrik Wirén (fd Misery Loves Company), Uffe Cederlund (fd Entombed), Olle Dahlstedt (Entombed) och en polare Hjalle, vi hade en Diezelkväll för åtta eller nio år sedan och vi körde igenom alla avsnitt och bara satt och söp och asgravade. Fy fan vad pinsamt det var! Jag hade ingen som helst TV-vana. Jag vara bara en nervös liten 21-åring och kastades framför en TV-kamera i en smedja. Jag hade gjort en intervju med L7 på Bergslagsrocken ´92 och efter det så skulle vi in i den här smedjan utanför Växjö, som blev vår så kallade studio. Jerry Prütz presenterar och säger någonting om tjejer och hårdrock och säger sedan ”...men så är inte L7!” och så står jag och Tony Balogh vid den här jävla elden i den här jävla smedjan och bläddrar i senaste numret av porrtidningen Cats! Detta var vår producent Alf Pilnäs idé och han var ju Växjö TV´s stora producent och jag var en helt oerfaren kille som kom från undergroundscenen och hade inte koll på någonting. Det kändes inte OK, men jag tänkte att han vet väl vad han snackar om. Sedan kom jag fram till kameran bredvid Jerry och säger något dumt där man står och ser jättenervös ut och så står Tony Balogh och river ut sidor ur Cats och lägger på elden samtidigt. Det var så jävla töntigt! Grejen var den att jag kom från undergroundscenen, medan Jerry och Tony var lite äldre och hade en mer avslappnad inställning till hårdrock. Jag var fortfarande ung och mer seriös och så. Jag träffade en tjej i London hösten ´92 så jag var i London ganska mycket och jag var borta vissa avsnitt. När jag var borta under ett avsnitt så tror jag det var när Electric Boys Ankan och Conny gjorde världens längsta spik i smedjan och så kom det ett läsarbrev. Jag var betydligt yngre än Tony och Jerry och jag var väl mer attraktiv för de unga tjejerna med mitt långa, blonda hår. Vi fick ju så otroligt mycket post. Det var tusentals brev och man fick trosor från tjejer. Helt otroligt! Det var en tjej som skrev in och sa att hon ville se Martin naken och Tony står då och måttar 3 cm och säger rakt in i kameran ”Nu råkar jag ju ha sett Martin naken och det är inte så mycket att se.” Det här är i Sveriges fucking Television! Det är helt otroligt! Det är så buskis så det... Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen hade ju ett program för några år sedan där de tog upp sådana här pinsamma klipp och jag var övertygad om att de skulle ta något från Diezel för det är ju på den nivån. Samtidigt så var det ju ett otroligt uppskattat program på den tiden. Ungdomar idag vet ju inte att på den tiden fanns inte YouTube eller internet och kabel-TV och satellit-TV var inte särskilt utbrett i Sverige.
Visst var det så. Jag pluggade i Växjö då.
Martin Carlsson: Var du på någon inspelning på Växjö TV?
Ja, jag var på någon inspelning av något program för jag minns att jag såg Skintrade när deras platta hade kommit ut. Jag vet inte om det var i samma program som Lena PH var med också? Hon hade nog precis fött barn för jag minns att hon hade gigantiska bröst.
Martin Carlsson: (skratt) Det gick så långt att jag ville göra mina programinslag själv, så om man kollar mot slutet av Diezel, sista säsongerna, så är det mer flamsigt när Jerry och Tony är i rutan. Jag ville hålla mitt lite mer seriöst. Det blev som så att Tony och Jerry körde sina grejer för de ställde upp på allt som Alf Pilnäs sa, medan jag till slut slog bakut och ville inte göra det. Jag var med i programmet mindre och mindre, mycket på grund av att jag var i London så mycket också. Sedan flyttade jag till London under programmets gång. Jag flyttade i juli ´93 och bodde där i två år.
Skrev du främst för Expressen då?
Martin Carlsson: Ja, det var Expressen. Heavy Mental lades ner och återuppstod med mig som huvudsaklig skribent. Jag skrev kanske 60 % av tidningen då, alltså intervjuerna, när den återuppstod igen. Sommaren ´94 åkte jag till USA. Delta hade då ett erbjudande att man kunde flyga obegränsat stand by för 799 dollar i två månader. 499 dollar för en månad. Jag tog tvåmånadersbiljetten. Vi var ett gäng svenskar och två fransyskor som åkte runt sommaren ´94 och följde Metallicas turné och gick på spelningarna. Suicidal Tendencies var förband på alla spelningar. Den där sommaren ´94 var magisk, kaotisk och det största fylleslaget jag varit med om i hela mitt liv. Min kompis Niclas Svanlund började då att jobba lite för Metallicas fanclub. Han höll i att klicka för att se hur många som hade kommit in på spelningen. Jag var journalisten i resesällskapet. Han lyckades efter ett tag att få till en deal med Metallicas lastbilschaufförer som sov på dagarna och när de checkade ut på natten, så fick vi ta över deras rum. Han hade fått deras nycklar och sedan smög vi in på hotellen och gick och lade oss vid ett, två på natten. Det var fotbolls-VM den sommaren och vi flög stand by, så för att hinna med nästa spelning var vi tvingade att gå upp tidigt på morgonen, så vi sov kanske fyra timmar och då sov vi tre eller fyra personer i en dubbelsäng. Vi låg på andra hållet i sängen. Vi fick laminerade VIP-pass och drog in på spelningarna när och hur vi ville och Niclas kom närmre och närmre Metallica. När Metallica drog så gick han in och länsade deras rum som hette ”Food and booze”. Jag minns en gång att vi fyllde en hel jävla stor minibusstaxi med öl. Sedan tog vi allt till hotellet och lämnade nästan allt där! Vi blev inbjudna när Metallica hade avskedsfest i Atlanta på en strippklubb eller så var det en vanlig klubb kanske. Det var för deras crew, förbandet Suicidal Tendencies och så var det vi, svenskarna och fransyskorna. (skratt). Det här var i augusti och jag var helt slut den dagen. Jag minns att jag satt och somnade. Där fanns ett biljardbord och Patrick, Metallicas assisterande turnéledare, tog en biljardkö och bara körde den rakt i huvudet på mig när jag satt och sov. Det gjorde svinont och han bara skrek ”You don´t fucking sleep! You´ve been invited to this fucking party. You don´t fucking sleep at this party!”. Det fanns lapdancebiljetter och avsugningsbiljetter för crewmedlemmarna. Man tror ju bara att det var LA-banden som höll på med sådant, men Metallica var likadana. Det var bara det att de skötte det snyggare och det skrevs aldrig om det. Jag såg ju ingenting sådant själv, men det var ju runtomkring en hela tiden.
Då hade du ju ändå gjort mycket och gjort mängder med intervjuer och träffat folk, men tycker man ändå att det är lite småhäftigt att vara på fest med Metallica?
Martin Carlsson: Jag satt och sov! Säger det inte allt om hur häftigt jag tyckte det var? Jag satt och sov och jag var inte ens full. Jag var bara trött. Det var slutet på turnén och vi hade varit ute hela tiden. Vi hängde ju inte med Metallica då överhuvudtaget. Niclas hängde lite med Metallica, men jag hängde inget. Jag var ute och såg spelningarna och sedan festade man och flög och flög och flög kors och tvärs i USA. När Metallica hade lediga speldagar var jag i väg och gjorde intervjuer med andra band. Jag var i studion med Megadeth i Phoenix och när jag var i Seattle så intervjuade jag Satchel, jag var i Nashville och intervjuade Mötley Crüe och förbandet Type O Negative. Det var då John Corabi var sångare. En dag reste jag i två dagar för att intervjua Green Day på Lollapalooza mitt ute i ingenstans i Virginia eller West Virgina. Sov på flygplatser ett par nätter. Jag och en kille som hette Rickard Norman var de enda i sällskapet som drog på Woodstock 2. Metallicapassen gällde inte på Woodstock 2, men jag hade fått pressackreditering och det var då NIN gjorde sin legendariska spelning indränkta i lera. Jag har aldrig varit med om en värre festival i mitt liv. Woodstock 2 1994, den leran där... alla som snackar om Roskilde skulle varit där. Herre min jävel! Det var en halvmeter utan att överdriva. Direkt efter festivalen körde vi hyrbilen till Newarks flygplats och så ringde jag till Heavy Mental för jag hade varit ute och jobbat för tidningen hela sommaren i USA och så var det bara ”Numret du har ringt har upphört.”. Tidningen hade gått i konkurs och 50 000 spänn åkte rakt ner i toaletten. Sedan kom jag hem till London där jag då bodde. Min svenska tjejpolare som hyrde mitt rum i huset som jag bodde i skulle ha flyttat ut men var fortfarande kvar. Så efter att ha levt med männsikor så här intensivt i två månader, kom jag tillbaka och sov en natt i min dubbelsäng med henne och fick panik för jag hade sett fram emot att bara få vara själv. Jag blev så tokig så jag tog mina grejer och kastade ut genom fönstret, men fönstret var fortfarande stängt, så det blev ett stort hål i fönstret som jag bara fick sätta en stor kartong bit för sedan (skratt). Sommaren ´94 var legendarisk, men den tog fan hårt på en.
Fortsättning följer imorgon.
/Niclas
måndag 24 september 2012
There´s something rotten in the state of Denmark...
Saxat från Blabbermouth:
"According to The Pulse Of Radio, LINKIN PARK has become the first rock band to receive more than one billion hits on YouTube. Most of those have been at LinkinParkTV, the group's official YouTube channel. The group's 2009 single from the soundtrack of "Transformers: Revenge Of The Fallen", "New Divide", scored more than 131 million hits alone. The next biggest rock acts on YouTube are the RED HOT CHILI PEPPERS and GREEN DAY, with 327 million and 245 million views respectively on their channels."
Ännu ett bevis på att det inte finns en gud, att apokalypsen är nära och att det finns alldeles för många människor som har riktigt usel musiksmak på vår lilla jord.
/Niclas
Saxat från Blabbermouth:
"According to The Pulse Of Radio, LINKIN PARK has become the first rock band to receive more than one billion hits on YouTube. Most of those have been at LinkinParkTV, the group's official YouTube channel. The group's 2009 single from the soundtrack of "Transformers: Revenge Of The Fallen", "New Divide", scored more than 131 million hits alone. The next biggest rock acts on YouTube are the RED HOT CHILI PEPPERS and GREEN DAY, with 327 million and 245 million views respectively on their channels."
Ännu ett bevis på att det inte finns en gud, att apokalypsen är nära och att det finns alldeles för många människor som har riktigt usel musiksmak på vår lilla jord.
/Niclas
Intervju med Josh Rand och Corey Taylor i Stone Sour.
Stone Sour har knåpat ihop ett projekt som bara verkar växa och växa. Två album, serietidningar, miniserie, ny paketering mm. Om det kommer att funka får vi se.
Jag mötte upp Josh och Corey på ett hotell i Stockholm för en vecka sedan. Det blev ett längre snack med gitarristen Josh och ett kortare samtal med huvudpersonen och hjärnan bakom allt, Corey Taylor.
First off. The whole idea of doing such a huge project? Did it start off like that or was it something that just grew bigger?
Josh Rand: Initially, last year Corey recorded some tracks and I went over to his house and he explained the idea and I immediately got excited. For me, right now music´s in a weird place because the music industry is in such a downward spiral. The things that made me really excited and intrigued me, was us really focusing on a full record and not necessarily one song and then we´ll throw on fucking whatever. We didn´t want any throwaways and we wanted people to have to listen from track one through to track eleven or twelve, in its entirety. Everything got the same amount of attention. It wasn´t like the record company thinks “This is the single and fuck the rest of these song because we´re gonna focus on this!”. It was like “We´re focusing on this big, grand picture and we´re just gonna go for it:”. In some ways it´s a big “Fuck you!” to the industry, (laughs) I guess, if you wanna put it that way. But as I said, everybody… I loved the risqué of it and maybe that´s what got me excited. It´s like “You know what, nobody else would do this right now. A double concept record in a world that´s all about just the single. This is fucking awesome!”. It brought this enthusiasm and excitement to the band and everybody bought into it, so that´s why we did it basically.
So it is in a way forcing the listener to go through the whole album and not just pick pieces of it, like kids do today. What´s the thought behind releasing the first part now and the second part next year?
JR: There were several reasons why. One from a packaging stand point. We´re gonna do something really special how they´re gonna fit together. I don´t wanna get into it because it´s gonna be really cool and nobody´s done it before, so I don´t wanna give too much away. Also two, we looked at it almost like a movie, like sequences. This one´s gonna set up the characters and it leaves you on a cliffhanger with the last of the reel of what is about to happen and then everybody´s gonna have to wait (laughs) to get the rest of the story. That was the other idea and then three, we were told that in certain territories it´s actually more expensive to have a double disc made than two separate discs, which we couldn´t wrap our heads around. “That doesn´t make any sense. How does that work?”. So it was about making sure that it was affordable, both the first part and the second part. We´re gonna do all this cool stuff like we´re gonna do a comic book next year, or comic books and the live show will evolve too as disc two comes out. We´re doing more than just putting out a singleand do the same shit that we´ve always done.
In the press release it said something about videos and online stuff. Are there plans of turning it into some kinda long form movie or video?
JR: Yeah, that´s actually the main plan or the end game, if you wanna put it like that, is to see it go into a movie when it´s all said and done. That´s more of Corey´s world. He has an idea of who he´d like to see produce it and actors and stuff like that. That´s the plan and going into this was that we wanted to do all this crazy stuff and really just go for it.
I also read that you tried to go for a more organic sound in this day and age of ProTools and what not. I talked to Wes Borland recently and he said the same thing. Was that the idea, to keep it more… alive, I guess you could say?
JR: Yeah, that´s what we wanted to achieve. We felt in the past we´d done the polished records with “Come what (ever) may” and “Audio secrecy”. They´re very produced and cleaned up. We felt we´re a very good band live and we take pride in not having backtracks and this and that. This is what we are and this is what you´re gonna get and we felt that we hadn´t captured that, so when we went into it, we wanted to capture that along with having all those organic sounds. Drums are like 90-95% a real drumkit, no samples, which is like unheard of these days basically. That´s why everything sounds the same, because everybody uses the same five drums samples on everything. Guitar wise, Jim and myself, which we´ve done since “Come what (ever) may”, we track all the rhythms together at the same time and it´s all about creating that musical sound more than being gridded and being perfect. Like if one of just recorded it and then the other would have to match that, so we are not necessarily perfect but you can tell there are two different players. That´s what we sound like live and that´s how we really are. I think, as great as ProTools is, at the same time it can make everything sterile. Now, I think, people are more focused seeing stuff with their eyes than actually listening to shit, where it´s “Ok, that´s tenth of a second off, it must not be right?” and it´s like “What?”. It´s about having those characteristics back and having that human element and capturing that live feel.
There´s a lot of songs. How do you make all those songs worth the time and not having one or two as being just throwaways? How many songs did you write?
JR: Actually there were several ideas that didn´t even evolve into the initial 24. The 24th song was an instrumental and we just couldn´t get it to where we wanted to and honestly we just ran out of time. The goal with this… for one, everybody contributed musically which gives us the peaks and valleys and all the different musical styles, so you have to go into it with the approach of not necessarily “Nah, I don´t dig this.”. You go in with the approach “What can I do to make it better?” and really push it and that´s what we did. I´m sure, to be honest with you, if you asked each one of us individually, I´m sure all of us would give a different song that might not have been vibing. The great thing with this band is that it´s always been about the big picture and not necessarily everybody just trying to do the best work on each track they possibly could do and going “I´m not vibing this track.”. It´s respect to the other writers. That´s what makes us us.
Are you and Corey the main song writers and the main guys when it comes to arranging them and so on?
JR: I wouldn´t say that. Jim´s brought stuff to the table and so has Roy. I mean, I guess if you really broke it down to who´s done what it probably would be more just the two of us, but everybody brings their own thing to the table. For instance Jim. Jim brings a lot of that layering and that texture guitar stuff that´s really part of our sound and that´s what he brings to the table. He might not write this track but it´s his layering and everything that makes Stone Sour sound like Stone Sour. Same thing with Roy, it´s the way he approaches drums. We don´t look at it as necessarily who does what, because we feel like to sound like us, it still takes all of us to make it sound like that. We´ve never looked at it as “I wrote this and that.”, so that´s how we work.
What was it like working with Rachel Bolan?
JR: It was crazy! We were discussing who would play bass on the record and it was more discussed of a style than people first. You know, “I hear this bass being like this and this.” and one night we were at Corey´s and I was like “What if we got Rachel Bolan?”. At first, to be honest, I didn´t know how everybody´s reaction was gonna be. I´m a huge fan of “Slave to the grind” and it´s like one of my favorite records from start to finish. I just blurted it out and everybody bought into it. At first there was this hesitation and then it was like “Yes, it makes sense.”. A lot of people, when you say rachel Bolan or Skid Row, everybody´s mind goes to “I remember you” or to “18 and life” and it´s like “Slave to the grind” and even “Subhuman race”, they´re fucking heavy records! And he´s a phenomenal writer on top of being a phenomenal bass player and he brought this style into it that we felt hade been lacking. Instead of following the guitars, he actually plays bass and it elevated all of the songs to a whole new level. He came in, a super cool guy and did all 24 songs in five days. It was insane! I don´t think people realize how great of a player he is. It was just insane to watch him knock these songs out. With him coming in and doing that, it just added another level of energy to the whole project and he took a lot of the songs to a different level.
Will he be part of the live show?
JR: Unfortunately not. We asked if he could do it but with his schedule with Skid Row he just couldn´t take that break for a year and a half, two years, because that´s what it´s looking like this is gonna last for us. We´re gonna have a friend of ours, Johny Chow, play bass.
So, did you tell Rachel to let bygones be bygones and get back together with Sebastian?
JR: Honestly, I never said one Skid Row thing to him for the entire time he was there. That´s kinda their thing. You know, in some ways we´re kinda dealing with it ourselves and that´s the reason he´s brought into the picture. (laughs) It´s not my place… I wasn´t gonna push the issue and go “Just suck it up! What the hell´s the fucking problem? Why can´t you guys play together?”. It just didn´t make sense, so we didn´t touch base on it.
Touring then? Are you heading out this year?
JR: We start in a month. We´ve got South America and then we go home for a week and then we´re coming to Europe. We come here on the 27th of November but I don´t think we play until the 29th and we´re here in Sweden on the 19th of December.
Cool! Right before Christmas.
JR: Yeah! Actually, it´s our last show before we go back to the States.
Alright. After this promotion run then?
JR: We shoot a video for “Gone sovereign” and “Absolute zero” when we get back and it´s like “Are you guys tired and jetlagged? Guess what? We´ve got two videos to shoot.”. (laughs)
Now it´s part of the whole story, but are videos usually a necessary evil? Is it gonna be more fun now?
JR: I´m curious with how this is gonna be. We´re doing a live one where we send out a casting call for fans to be part of “Gone sovereign”, which I think is gonna be fun. We haven´t done a live video since “Get inside” 10 years ago and then there´s gonna be more of a storyline with “Absolute zero”. It sounds like it´ll be shot in front of a green screen. Videos for me… maybe it is a necessary evil, I guess. They can be very cool but at the same time they can be… it´s hard. People don´t understand that it´s really hard to have energy when you´re listening to a boom box, there´s 20 people working there to record it and it´s like “We want you to feel like you´re playing in front of 10 000 people. What I would like to see this time is for us to actually physically play “Gone sovereign” with the playback but for real. We wanna capture that live vibe and I really hope we can make that happen and “Absolute zero”, you know, it´ll be us in front of a green screen. (laughs) What else can I say? (laughs)
Are you bringing in a hot shot director?
JR: We have Paul Brown coming in who we´ve worked with in the past, so we´re very familiar with him. That´s the great part of it, at least there will be someone I can be comfortable with which makes it a little bit easier.
If you were given an ultimatum or if this thing with Stone Sour just explodes, could you leave one band for the other?
Corey Taylor: I don´t know. I´d have to kick my own ass. I mean, that´s a good question. If I was made to choose, I´d quit both before I´d have to give up one, essentially. I would never allow myself to be put in that situation. It´s me not being able to decide my own fate, not being in charge of my own reality. I would remove myself before I allowed anyone to dictate where I was going. But having said that, it´s been fairly easy to kinda balance both. Essentially it´s about the focus and if I can focus on one and give all my energy to that one and then there´s still some left for the other one when it comes times. It means I´m never bored. (laughs) I´m always on the fucking road. I think the problems will come when there´s nobody around, you know, so I´ll take it while I can get it.
This whole concept album, is that something that came after you wrote your book? Was the book anything that sparked something?
CT: Maybe. I´ve had the idea for the concept for a few years actually, but I´ve never given myself the time to really flesh it out and see it clearly. It was right about the time when we did the Sonisphere shows that for some reason “Boom!”, it fucking hit me! I saw it as clear as day, beginning, middle and end. I knew the characters, I knew the world that I wanted to create, I knew what I wanted to do. Honestly, while I was sketching it out on this piece of paper, getting the names down, getting the conflict in there, the fucking music just (makes exploding sound). While I was on that tour, I wrote at least seven or eight songs. Then I came back home and I demoed 11, so it was fucking insane. Right there I knew, this had the potential for something amazing. Luckily the guys really got behind it and really embraced it and we were able to make something fucking monumental.
These comic books? What´s the deal there?
CT: I´m actually adapting the short story that I wrote to a comic script which I´m then gonna have an artist draw, because I am not an artist when it comes to that end of the spectrum. I fuck up stick fingers. (laughs) That´s exciting to. Essentially I wanna do a four part miniseries and have them come out next year after part one has had a few months to live and what not and people are getting excited about part two… “Oh fuck, here´s this comic!”. I just wanna make it bigger than anything that´s out there for anybody. I just want it to be an event again, you know. I think a lot of the reasons that people don´t buy albums anymore, is that they don´t look at it the right way. It´s just a fucking collection of songs based around that single that´s just gotta be a fucking hit. “We gotta sell our hamburgers!”. Like “You gotta be fucking kidding me?”. It´s me reminding people of how much you can do with music and really setting it up as a very special piece or art. I think we´re really on the verge of something that has the potential of being bigger than we are.
This has to involve a lot of people?
CT: It does. Honestly, if the label didn´t believe in it, we wouldn´t have been able to do it, to be honest. They gave us the time to really do it. They kinda stacked on us because we had essentially to do two albums in the time it takes most bands just to do one, but when they heard it, top to bottom and just a rough mix with still a lot of stuff missing, they were fucking truly blown away. I remember standing there watching their faces and you could see it, you know. I knew we were on the right track with that and then they immediately threw their support behind it so we´ve been very fortunate.
Cool. I´m really looking forward to it.
CT: Yeah, I´m really stoked.
/Niclas
Stone Sour har knåpat ihop ett projekt som bara verkar växa och växa. Två album, serietidningar, miniserie, ny paketering mm. Om det kommer att funka får vi se.
Jag mötte upp Josh och Corey på ett hotell i Stockholm för en vecka sedan. Det blev ett längre snack med gitarristen Josh och ett kortare samtal med huvudpersonen och hjärnan bakom allt, Corey Taylor.
First off. The whole idea of doing such a huge project? Did it start off like that or was it something that just grew bigger?
Josh Rand: Initially, last year Corey recorded some tracks and I went over to his house and he explained the idea and I immediately got excited. For me, right now music´s in a weird place because the music industry is in such a downward spiral. The things that made me really excited and intrigued me, was us really focusing on a full record and not necessarily one song and then we´ll throw on fucking whatever. We didn´t want any throwaways and we wanted people to have to listen from track one through to track eleven or twelve, in its entirety. Everything got the same amount of attention. It wasn´t like the record company thinks “This is the single and fuck the rest of these song because we´re gonna focus on this!”. It was like “We´re focusing on this big, grand picture and we´re just gonna go for it:”. In some ways it´s a big “Fuck you!” to the industry, (laughs) I guess, if you wanna put it that way. But as I said, everybody… I loved the risqué of it and maybe that´s what got me excited. It´s like “You know what, nobody else would do this right now. A double concept record in a world that´s all about just the single. This is fucking awesome!”. It brought this enthusiasm and excitement to the band and everybody bought into it, so that´s why we did it basically.
So it is in a way forcing the listener to go through the whole album and not just pick pieces of it, like kids do today. What´s the thought behind releasing the first part now and the second part next year?
JR: There were several reasons why. One from a packaging stand point. We´re gonna do something really special how they´re gonna fit together. I don´t wanna get into it because it´s gonna be really cool and nobody´s done it before, so I don´t wanna give too much away. Also two, we looked at it almost like a movie, like sequences. This one´s gonna set up the characters and it leaves you on a cliffhanger with the last of the reel of what is about to happen and then everybody´s gonna have to wait (laughs) to get the rest of the story. That was the other idea and then three, we were told that in certain territories it´s actually more expensive to have a double disc made than two separate discs, which we couldn´t wrap our heads around. “That doesn´t make any sense. How does that work?”. So it was about making sure that it was affordable, both the first part and the second part. We´re gonna do all this cool stuff like we´re gonna do a comic book next year, or comic books and the live show will evolve too as disc two comes out. We´re doing more than just putting out a singleand do the same shit that we´ve always done.
In the press release it said something about videos and online stuff. Are there plans of turning it into some kinda long form movie or video?
JR: Yeah, that´s actually the main plan or the end game, if you wanna put it like that, is to see it go into a movie when it´s all said and done. That´s more of Corey´s world. He has an idea of who he´d like to see produce it and actors and stuff like that. That´s the plan and going into this was that we wanted to do all this crazy stuff and really just go for it.
I also read that you tried to go for a more organic sound in this day and age of ProTools and what not. I talked to Wes Borland recently and he said the same thing. Was that the idea, to keep it more… alive, I guess you could say?
JR: Yeah, that´s what we wanted to achieve. We felt in the past we´d done the polished records with “Come what (ever) may” and “Audio secrecy”. They´re very produced and cleaned up. We felt we´re a very good band live and we take pride in not having backtracks and this and that. This is what we are and this is what you´re gonna get and we felt that we hadn´t captured that, so when we went into it, we wanted to capture that along with having all those organic sounds. Drums are like 90-95% a real drumkit, no samples, which is like unheard of these days basically. That´s why everything sounds the same, because everybody uses the same five drums samples on everything. Guitar wise, Jim and myself, which we´ve done since “Come what (ever) may”, we track all the rhythms together at the same time and it´s all about creating that musical sound more than being gridded and being perfect. Like if one of just recorded it and then the other would have to match that, so we are not necessarily perfect but you can tell there are two different players. That´s what we sound like live and that´s how we really are. I think, as great as ProTools is, at the same time it can make everything sterile. Now, I think, people are more focused seeing stuff with their eyes than actually listening to shit, where it´s “Ok, that´s tenth of a second off, it must not be right?” and it´s like “What?”. It´s about having those characteristics back and having that human element and capturing that live feel.
There´s a lot of songs. How do you make all those songs worth the time and not having one or two as being just throwaways? How many songs did you write?
JR: Actually there were several ideas that didn´t even evolve into the initial 24. The 24th song was an instrumental and we just couldn´t get it to where we wanted to and honestly we just ran out of time. The goal with this… for one, everybody contributed musically which gives us the peaks and valleys and all the different musical styles, so you have to go into it with the approach of not necessarily “Nah, I don´t dig this.”. You go in with the approach “What can I do to make it better?” and really push it and that´s what we did. I´m sure, to be honest with you, if you asked each one of us individually, I´m sure all of us would give a different song that might not have been vibing. The great thing with this band is that it´s always been about the big picture and not necessarily everybody just trying to do the best work on each track they possibly could do and going “I´m not vibing this track.”. It´s respect to the other writers. That´s what makes us us.
Are you and Corey the main song writers and the main guys when it comes to arranging them and so on?
JR: I wouldn´t say that. Jim´s brought stuff to the table and so has Roy. I mean, I guess if you really broke it down to who´s done what it probably would be more just the two of us, but everybody brings their own thing to the table. For instance Jim. Jim brings a lot of that layering and that texture guitar stuff that´s really part of our sound and that´s what he brings to the table. He might not write this track but it´s his layering and everything that makes Stone Sour sound like Stone Sour. Same thing with Roy, it´s the way he approaches drums. We don´t look at it as necessarily who does what, because we feel like to sound like us, it still takes all of us to make it sound like that. We´ve never looked at it as “I wrote this and that.”, so that´s how we work.
What was it like working with Rachel Bolan?
JR: It was crazy! We were discussing who would play bass on the record and it was more discussed of a style than people first. You know, “I hear this bass being like this and this.” and one night we were at Corey´s and I was like “What if we got Rachel Bolan?”. At first, to be honest, I didn´t know how everybody´s reaction was gonna be. I´m a huge fan of “Slave to the grind” and it´s like one of my favorite records from start to finish. I just blurted it out and everybody bought into it. At first there was this hesitation and then it was like “Yes, it makes sense.”. A lot of people, when you say rachel Bolan or Skid Row, everybody´s mind goes to “I remember you” or to “18 and life” and it´s like “Slave to the grind” and even “Subhuman race”, they´re fucking heavy records! And he´s a phenomenal writer on top of being a phenomenal bass player and he brought this style into it that we felt hade been lacking. Instead of following the guitars, he actually plays bass and it elevated all of the songs to a whole new level. He came in, a super cool guy and did all 24 songs in five days. It was insane! I don´t think people realize how great of a player he is. It was just insane to watch him knock these songs out. With him coming in and doing that, it just added another level of energy to the whole project and he took a lot of the songs to a different level.
Will he be part of the live show?
JR: Unfortunately not. We asked if he could do it but with his schedule with Skid Row he just couldn´t take that break for a year and a half, two years, because that´s what it´s looking like this is gonna last for us. We´re gonna have a friend of ours, Johny Chow, play bass.
So, did you tell Rachel to let bygones be bygones and get back together with Sebastian?
JR: Honestly, I never said one Skid Row thing to him for the entire time he was there. That´s kinda their thing. You know, in some ways we´re kinda dealing with it ourselves and that´s the reason he´s brought into the picture. (laughs) It´s not my place… I wasn´t gonna push the issue and go “Just suck it up! What the hell´s the fucking problem? Why can´t you guys play together?”. It just didn´t make sense, so we didn´t touch base on it.
Touring then? Are you heading out this year?
JR: We start in a month. We´ve got South America and then we go home for a week and then we´re coming to Europe. We come here on the 27th of November but I don´t think we play until the 29th and we´re here in Sweden on the 19th of December.
Cool! Right before Christmas.
JR: Yeah! Actually, it´s our last show before we go back to the States.
Alright. After this promotion run then?
JR: We shoot a video for “Gone sovereign” and “Absolute zero” when we get back and it´s like “Are you guys tired and jetlagged? Guess what? We´ve got two videos to shoot.”. (laughs)
Now it´s part of the whole story, but are videos usually a necessary evil? Is it gonna be more fun now?
JR: I´m curious with how this is gonna be. We´re doing a live one where we send out a casting call for fans to be part of “Gone sovereign”, which I think is gonna be fun. We haven´t done a live video since “Get inside” 10 years ago and then there´s gonna be more of a storyline with “Absolute zero”. It sounds like it´ll be shot in front of a green screen. Videos for me… maybe it is a necessary evil, I guess. They can be very cool but at the same time they can be… it´s hard. People don´t understand that it´s really hard to have energy when you´re listening to a boom box, there´s 20 people working there to record it and it´s like “We want you to feel like you´re playing in front of 10 000 people. What I would like to see this time is for us to actually physically play “Gone sovereign” with the playback but for real. We wanna capture that live vibe and I really hope we can make that happen and “Absolute zero”, you know, it´ll be us in front of a green screen. (laughs) What else can I say? (laughs)
Are you bringing in a hot shot director?
JR: We have Paul Brown coming in who we´ve worked with in the past, so we´re very familiar with him. That´s the great part of it, at least there will be someone I can be comfortable with which makes it a little bit easier.
If you were given an ultimatum or if this thing with Stone Sour just explodes, could you leave one band for the other?
Corey Taylor: I don´t know. I´d have to kick my own ass. I mean, that´s a good question. If I was made to choose, I´d quit both before I´d have to give up one, essentially. I would never allow myself to be put in that situation. It´s me not being able to decide my own fate, not being in charge of my own reality. I would remove myself before I allowed anyone to dictate where I was going. But having said that, it´s been fairly easy to kinda balance both. Essentially it´s about the focus and if I can focus on one and give all my energy to that one and then there´s still some left for the other one when it comes times. It means I´m never bored. (laughs) I´m always on the fucking road. I think the problems will come when there´s nobody around, you know, so I´ll take it while I can get it.
This whole concept album, is that something that came after you wrote your book? Was the book anything that sparked something?
CT: Maybe. I´ve had the idea for the concept for a few years actually, but I´ve never given myself the time to really flesh it out and see it clearly. It was right about the time when we did the Sonisphere shows that for some reason “Boom!”, it fucking hit me! I saw it as clear as day, beginning, middle and end. I knew the characters, I knew the world that I wanted to create, I knew what I wanted to do. Honestly, while I was sketching it out on this piece of paper, getting the names down, getting the conflict in there, the fucking music just (makes exploding sound). While I was on that tour, I wrote at least seven or eight songs. Then I came back home and I demoed 11, so it was fucking insane. Right there I knew, this had the potential for something amazing. Luckily the guys really got behind it and really embraced it and we were able to make something fucking monumental.
These comic books? What´s the deal there?
CT: I´m actually adapting the short story that I wrote to a comic script which I´m then gonna have an artist draw, because I am not an artist when it comes to that end of the spectrum. I fuck up stick fingers. (laughs) That´s exciting to. Essentially I wanna do a four part miniseries and have them come out next year after part one has had a few months to live and what not and people are getting excited about part two… “Oh fuck, here´s this comic!”. I just wanna make it bigger than anything that´s out there for anybody. I just want it to be an event again, you know. I think a lot of the reasons that people don´t buy albums anymore, is that they don´t look at it the right way. It´s just a fucking collection of songs based around that single that´s just gotta be a fucking hit. “We gotta sell our hamburgers!”. Like “You gotta be fucking kidding me?”. It´s me reminding people of how much you can do with music and really setting it up as a very special piece or art. I think we´re really on the verge of something that has the potential of being bigger than we are.
This has to involve a lot of people?
CT: It does. Honestly, if the label didn´t believe in it, we wouldn´t have been able to do it, to be honest. They gave us the time to really do it. They kinda stacked on us because we had essentially to do two albums in the time it takes most bands just to do one, but when they heard it, top to bottom and just a rough mix with still a lot of stuff missing, they were fucking truly blown away. I remember standing there watching their faces and you could see it, you know. I knew we were on the right track with that and then they immediately threw their support behind it so we´ve been very fortunate.
Cool. I´m really looking forward to it.
CT: Yeah, I´m really stoked.
/Niclas
Filmen "The Elder" tuffar på.
Arbetet med filmen "The Elder" verkar vara i full gång. Det var nog inte många som trodde på Seb Hunters idé och många är säkert fortfarande tveksamma, men man ska ju aldrig säga aldrig.
Trailern för filmen har premiär den 19:e oktober i London. Jag väntar med spänning. Dock ska ju folk ha klart för sig att KISS inte på något sätt är inblandade även om det är planen, filmen bygger bara löst på själva konceptet "The Elder" och risken för en kalkon är troligtvis överhängande.
Den som lever får se.
"For more than thirty years, the most underrated album by legendary rock group KISS, "(Music from) The Elder" has lain forgotten and neglected on the dark and dusty shelves of heavy rock history, but thanks to international bestselling author Seb Hunter (Hell Bent for Leather, Rock Me Amadeus), all that is about to change. This mother of all concept albums is soon to rise, phoenix-like from the ashes of history, landing across the world’s cinema screens as "The Elder."
The first flickering flames of this resurrection will take place on Friday October 19th at the Soho Screening Rooms in London, with the World Premiere of the official trailer for "The Elder," the movie. With more than 250,000 visitors to the project's website - http://www.elderthemovie.com - since its launch in November 2011, interest in the film has been spreading across the globe. With a team of dedicated professionals already firmly in place, including KISS album designer (1974-1987) Dennis Woloch; senior engineer at Abbey Road Studios, Andrew Walter; art director of iconic sleeves for Aphex Twin / Warp Records, David Bailey; and actor Christopher Sciueref, who appears in the new James Bond movie Skyfall and forthcoming 300: Rise of an Empire; this independently-funded film project has attracted curiosity and fascination in equal measure.
Written, directed and produced by Seb Hunter and co-produced by accomplished TV, ex-RSC and National Theatre actor Owen Oakeshott, full production of "The Elder" is pencilled to start shooting in the summer of 2013. “We’ll shortly have a finished screenplay, and armed with both that and our trailer, we plan to be able to present our vision to KISS in person and, we hope, bring them on board. Ideally we would like Gene Simmons to play our arch-villain, Blackwell,” says Hunter.
Originally conceived as a mythical sword 'n' sorcery epic in an olde worlde Tolkien style, the movie version has been updated to a mystical post-apocalyptic road movie, set in South-Eastern England, specifically the spectacular, rolling countryside of Hampshire. “We're keen to involve the local community in the film project as much as possible, at every stage - ideally we'd love to be able to do for Hampshire what Lord of the Rings did for New Zealand," says Hunter.
The trailer for "The Elder" will be shown at 3 p.m. on Friday, October 19 at The Soho Screening Rooms in London. The event will also feature a Q&A session with Hunter and Oakeshott.
About "The Elder" In April 2014, a new, synthetic variant of the bird flu virus (H5N1) was 'accidentally' released into South East England by American pharmaceutical giant Blackwell Corp, as a consequence of which, 99.9% of the local population perished. Ten years after this unprecedented catastrophe, in the continued absence of any centralised infrastructure, Blackwell himself now personally oversees the remaining 0.1% with his own, heavily-armed, roving Priesthood. The Citizenship's highest honour is to become one of the Chosen - the latest of whom, just a boy, must be escorted from his West Country home across the deserted English countryside by Father Morpheus, to Blackwell's laboratory on the Isle of Wight. But the English countryside is far from deserted, and Father Morpheus drinks a lot of whisky. He claims there's an alternative, but then he says a lot of strange things. When there's no one left to ask, who exactly are you supposed to trust?
30 Years Later, the Odyssey Begins..."
http://www.elderthemovie.com
http://www.facebook.com/elderthemovie
http://www.twitter.com/elderthemovie
/Niclas
Arbetet med filmen "The Elder" verkar vara i full gång. Det var nog inte många som trodde på Seb Hunters idé och många är säkert fortfarande tveksamma, men man ska ju aldrig säga aldrig.
Trailern för filmen har premiär den 19:e oktober i London. Jag väntar med spänning. Dock ska ju folk ha klart för sig att KISS inte på något sätt är inblandade även om det är planen, filmen bygger bara löst på själva konceptet "The Elder" och risken för en kalkon är troligtvis överhängande.
Den som lever får se.
"For more than thirty years, the most underrated album by legendary rock group KISS, "(Music from) The Elder" has lain forgotten and neglected on the dark and dusty shelves of heavy rock history, but thanks to international bestselling author Seb Hunter (Hell Bent for Leather, Rock Me Amadeus), all that is about to change. This mother of all concept albums is soon to rise, phoenix-like from the ashes of history, landing across the world’s cinema screens as "The Elder."
The first flickering flames of this resurrection will take place on Friday October 19th at the Soho Screening Rooms in London, with the World Premiere of the official trailer for "The Elder," the movie. With more than 250,000 visitors to the project's website - http://www.elderthemovie.com - since its launch in November 2011, interest in the film has been spreading across the globe. With a team of dedicated professionals already firmly in place, including KISS album designer (1974-1987) Dennis Woloch; senior engineer at Abbey Road Studios, Andrew Walter; art director of iconic sleeves for Aphex Twin / Warp Records, David Bailey; and actor Christopher Sciueref, who appears in the new James Bond movie Skyfall and forthcoming 300: Rise of an Empire; this independently-funded film project has attracted curiosity and fascination in equal measure.
Written, directed and produced by Seb Hunter and co-produced by accomplished TV, ex-RSC and National Theatre actor Owen Oakeshott, full production of "The Elder" is pencilled to start shooting in the summer of 2013. “We’ll shortly have a finished screenplay, and armed with both that and our trailer, we plan to be able to present our vision to KISS in person and, we hope, bring them on board. Ideally we would like Gene Simmons to play our arch-villain, Blackwell,” says Hunter.
Originally conceived as a mythical sword 'n' sorcery epic in an olde worlde Tolkien style, the movie version has been updated to a mystical post-apocalyptic road movie, set in South-Eastern England, specifically the spectacular, rolling countryside of Hampshire. “We're keen to involve the local community in the film project as much as possible, at every stage - ideally we'd love to be able to do for Hampshire what Lord of the Rings did for New Zealand," says Hunter.
The trailer for "The Elder" will be shown at 3 p.m. on Friday, October 19 at The Soho Screening Rooms in London. The event will also feature a Q&A session with Hunter and Oakeshott.
About "The Elder" In April 2014, a new, synthetic variant of the bird flu virus (H5N1) was 'accidentally' released into South East England by American pharmaceutical giant Blackwell Corp, as a consequence of which, 99.9% of the local population perished. Ten years after this unprecedented catastrophe, in the continued absence of any centralised infrastructure, Blackwell himself now personally oversees the remaining 0.1% with his own, heavily-armed, roving Priesthood. The Citizenship's highest honour is to become one of the Chosen - the latest of whom, just a boy, must be escorted from his West Country home across the deserted English countryside by Father Morpheus, to Blackwell's laboratory on the Isle of Wight. But the English countryside is far from deserted, and Father Morpheus drinks a lot of whisky. He claims there's an alternative, but then he says a lot of strange things. When there's no one left to ask, who exactly are you supposed to trust?
30 Years Later, the Odyssey Begins..."
http://www.elderthemovie.com
http://www.facebook.com/elderthemovie
http://www.twitter.com/elderthemovie
/Niclas
Konsertrecension
Y&T
Göta Källare, Stockholm 120923
Jag föll som en fura för Y&T när "In rock we trust" kom ut 1984 och just detta album har förblivit min absoluta favorit med bandet. Min kärlek till albumet visade det sig att jag delade med gitarristen John Nymann när jag intervjuade honom några timmar innan konserten. Det var då han blev inblandad i bandet. Visserligen hade han varit polare med Meniketti sedan skoltiden, men på turnén för detta album hyrdes han in som keyboardist och bakgrundssångare. En turné som bl a såg bandet ge sig ut på vägarna med Mötley Crüe och John, som var singel, var lycklig som en fisk i vattnet.
Mer om detta i den kommande intervjun.
Konserten då? Ja, jag var faktiskt lite orolig över att det inte skulle komma folk. Man vet ju aldrig med huvudstaden, men till min glädje var det ganska fullt på Göta Källare när Y&T intog scen halv nio på söndagskvällen.
En stark öppning med "Black tiger" och det stod snabbt klart att herr Meniketti fortfarande kan sjunga, till skillnad mot många andra sångare som också har några år på nacken.Som andra låt smällde de av den underbara "Hard times", som jag hoppats mest att få höra under kvällen. Här kom kvällens första rysning.
Bandet var på strålande humör och sedan rullade det bara på. "Dirty girl" och "Rock and roll´s gonna save the world" följde. Meniketti pustade ut och tog in jublet. Någon längst fram skrek ut "Don´t stop runnin´" och tamejfan om inte bandet bara tar och kastar sig rakt in i låten och gör en ytterst stark version av den. Saker som detta gör att man ler lite extra.
"Midnight in Tokyo" avslutas acapella för att Meniketti vill visa att här körs det banne mig inte med några backingtracks och faktiskt ska en eloge gå ut till John Nymann och basisten Brad Lang som gör ett enastående jobb med stämmorna kvällen igenom.
"Im coming home" från senaste "Facemelter" dedikeras naturligtvis till the late great Phil Kennemore och efter det bjuder Meniketti på ett enastående bluessolo. Mannen kan lira, om man säger så.
Från "Endangered species" bjuder bandet på "Gimmie the beat", en låt man inte spelat på 15-20 år enligt sångaren och tydligen var det första gången som Brad Lang gav sig på den. Den satt som ett smäck och är helt klart en bortglömd guldklimp från tiden då Y&T låg lite i halvdvala.
"I believe in you" ges som en salutering till Sweden Rock Festival och sedan följer en fenomenal "Forever" där publiken ger järnet med nävarna i luften. "Rescue me" blir första extranummer och hela kalaset avslutas med Meniketti ensam spelandes och sjungandes "Masters and slaves", troligtvis efter att ha sett någon i publiken hålla upp ett papper med låttiteln på.
Två timmar och tio minuter står bandet på scen och med ett sådant fantastiskt mottagande är det helt självklart att de kommer tillbaka. Enligt Meniketti kanske redan nästa år.
Betyg 4/5
Setlist:
Black tiger
Hard times
Dirty girl
Rock and roll´s gonna save the world
Don´t stop runnin´
Mean streak
Rhythm or not
Midnight in Tokyo
Shine on
Blind patriot
Winds of change
Don´t bring me down
I´m coming home
Meniketti solo
Hurricane
Trumsolo
Gimmie the beat
I believe in you
Forever
Rescue me
Masters and slaves (Bara Meniketti)
/Niclas
Y&T
Göta Källare, Stockholm 120923
Jag föll som en fura för Y&T när "In rock we trust" kom ut 1984 och just detta album har förblivit min absoluta favorit med bandet. Min kärlek till albumet visade det sig att jag delade med gitarristen John Nymann när jag intervjuade honom några timmar innan konserten. Det var då han blev inblandad i bandet. Visserligen hade han varit polare med Meniketti sedan skoltiden, men på turnén för detta album hyrdes han in som keyboardist och bakgrundssångare. En turné som bl a såg bandet ge sig ut på vägarna med Mötley Crüe och John, som var singel, var lycklig som en fisk i vattnet.
Mer om detta i den kommande intervjun.
Konserten då? Ja, jag var faktiskt lite orolig över att det inte skulle komma folk. Man vet ju aldrig med huvudstaden, men till min glädje var det ganska fullt på Göta Källare när Y&T intog scen halv nio på söndagskvällen.
En stark öppning med "Black tiger" och det stod snabbt klart att herr Meniketti fortfarande kan sjunga, till skillnad mot många andra sångare som också har några år på nacken.Som andra låt smällde de av den underbara "Hard times", som jag hoppats mest att få höra under kvällen. Här kom kvällens första rysning.
Bandet var på strålande humör och sedan rullade det bara på. "Dirty girl" och "Rock and roll´s gonna save the world" följde. Meniketti pustade ut och tog in jublet. Någon längst fram skrek ut "Don´t stop runnin´" och tamejfan om inte bandet bara tar och kastar sig rakt in i låten och gör en ytterst stark version av den. Saker som detta gör att man ler lite extra.
"Midnight in Tokyo" avslutas acapella för att Meniketti vill visa att här körs det banne mig inte med några backingtracks och faktiskt ska en eloge gå ut till John Nymann och basisten Brad Lang som gör ett enastående jobb med stämmorna kvällen igenom.
"Im coming home" från senaste "Facemelter" dedikeras naturligtvis till the late great Phil Kennemore och efter det bjuder Meniketti på ett enastående bluessolo. Mannen kan lira, om man säger så.
Från "Endangered species" bjuder bandet på "Gimmie the beat", en låt man inte spelat på 15-20 år enligt sångaren och tydligen var det första gången som Brad Lang gav sig på den. Den satt som ett smäck och är helt klart en bortglömd guldklimp från tiden då Y&T låg lite i halvdvala.
"I believe in you" ges som en salutering till Sweden Rock Festival och sedan följer en fenomenal "Forever" där publiken ger järnet med nävarna i luften. "Rescue me" blir första extranummer och hela kalaset avslutas med Meniketti ensam spelandes och sjungandes "Masters and slaves", troligtvis efter att ha sett någon i publiken hålla upp ett papper med låttiteln på.
Två timmar och tio minuter står bandet på scen och med ett sådant fantastiskt mottagande är det helt självklart att de kommer tillbaka. Enligt Meniketti kanske redan nästa år.
Betyg 4/5
Setlist:
Black tiger
Hard times
Dirty girl
Rock and roll´s gonna save the world
Don´t stop runnin´
Mean streak
Rhythm or not
Midnight in Tokyo
Shine on
Blind patriot
Winds of change
Don´t bring me down
I´m coming home
Meniketti solo
Hurricane
Trumsolo
Gimmie the beat
I believe in you
Forever
Rescue me
Masters and slaves (Bara Meniketti)
/Niclas