Mannen bakom så otroligt många klassiska skivomslag blev endast 69 år gammal.
/Niclas
torsdag 18 april 2013
Lyssna på "God is dead"!
Nu streamas första smakprovet från kommande "13". Personligen är jag inte imponerad. Det låter som en kompott bestående av gamla Sabbathriff uppblandade med Ozzys solomaterial av senare snitt. Jag hade faktiskt hoppats på betydligt mer. Det tar sig inte förrän låten klockar in på lite över 6 minuter.
/Niclas
Nu streamas första smakprovet från kommande "13". Personligen är jag inte imponerad. Det låter som en kompott bestående av gamla Sabbathriff uppblandade med Ozzys solomaterial av senare snitt. Jag hade faktiskt hoppats på betydligt mer. Det tar sig inte förrän låten klockar in på lite över 6 minuter.
/Niclas
lördag 13 april 2013
Intervju med Sebastian Bach.
Mannen med den blonda manen och "Youth gone wild" tatuerat på armen är nu aktuell med ett livepaket bestående av både dvd och cd. "Abachalypse now" är en fyndig titel och det låter inte alls så tokigt.
Mitt första samtal med herr Bach var 2011 i samband med att "Kicking and screaming" kom ut. Då var han en sprudlande rockstjärna med ett smort munläder. Nu två år senare låter det inte riktigt likadant. Visst är telelinan till LA fullkomligt horribel och det är svårt att höra vad han säger, men faktum är att han låter lite småfull, trots sin nyligen proklamerade nykterhet.
Nåvä, det blev ett kort samtal om livepaketet, hans kommande bok, nya studioalbumet och nykterheten.
Great opening with ”Slave to the grind” on the live cd!
Sebastian: Cool! I´m glad you like it.
It really sets the tone for the show.
Sebastian: Yeah. I´ve tried other ones in the past, but that one is a very tough one to beat, as far as an opening song.
How long did it take to come up with that clever title “Abachalypse now”?
Sebastian: I was complaining about something and my fiancé said to me “You´re having an abachalypse.” and I thought it was a ridiculous word and just a play with “Apocalypse now”, but then I thought it would be funny to call the dvd that and now everybody talks about it and rocks about it and it grabs your attention and that´s what a good title does.
What´s the plan for a new album then? Are you writing new stuff?
Sebastian: Yeah, I´m doing a new album now and I´m working very hard on it. I´m working with John 5 that I did this song “Tunnel vision” with on “Kicking and screaming” and I´m also working with Steve Stevens from Billy Idol´s band who I met at Camp Freddy. I´m also working with Jeff George and he´s got some good riffs, but mostly it´s Steve Stevens and John 5 on this record. Possibly Nuno Bettencourt, who´s playing with Rhianna.
Cool! Are you looking at a release later this year or early next year?
Sebastian: This year! My record company (Frontiers) is very into me putting out a new cd, which is pretty cool. I´m taking them up on their plan.
Are you working with Bob Marlette once again?
Sebastian: Yeah, I love Bob Marlette´s production. He captures my voice really, really well on the last record. I kept asking him “What buttons are you pushing to make it sound like that?” and he said “That´s all you, dude!” (laughs) I really think he did a great job. He captured my voice for sure.
When I talked to you last time (2011), you mentioned that you´d written stuff with Jamey Jasta that never made the album.
Sebastian: Yeah, I did. I listened to it when I was working out and I loved it and then I tried to write songs of it, but my voice sounds the best when it´s clean. When I listen to the last record, like the song “My own worst enemy” when I sing pure and clean, I think it sounds really special and I´m one of the few singers that can sing clean and high in that range and you have to release what you do best and I love those tunes with Jamey Jasta, but when with Nick Sterling it was more melodic and I just think that suits my voice better.
Will there be a connection with “Kicking and screaming”?
Sebastian: It´ll be the next record after the first Skid Row album, Slave to the grind, B-side ourselves, Subhuman race, Bring ém Bach alive, Angel down, Kicking and screaming, Abachalypse now… (laughs) I never say to myself “Oh, this record is gonna be like…”, I´ve never done that in my whole career. I just try to make music that I wanna do and I want you to listen to. There´s no rules. My taste is high energy rock and roll and I want to put something in there that I feel makes sense. There´s not a big plan or anything.
You hooked up with Steve Stevens through Camp Freddy then?
Sebastian: Yes. I played with him all over the world at Camp Freddy and we´re about to go to Australia next week and play with Van Halen, which is incredible. We just played last week here in Hollywood and he´s an amazingly talented guitar player and I´ve always looked up to him, so I feel very lucky to play with him.
I read that you´re playing Sun City in South Africa. A long time ago that was a big no no. Have you played there before?
Sebastian: No, I´ve never been to South Africa. I´m kinda surprised that we´re playing there, but evidently apartheid is gone and over with and I´ll play anywhere. I don´t have a master of list of cities that I will not play. (laughs) The fans have a funny idea of how concerts work. Every day I go online on Facebook or Twitter and it´s just all these “When are you coming to Indonesia? Why won´t you play Argentina? When are you coming to the UK?”. I don´t book my shows. Promoters tell the bands where they want to play. The bands don´t just go “I´m coming to Indonesia!”, it doesn´t work like that. I´ll play anywhere. For the whole time, never in the history of the world, have someone said “Sebastian, do you wanna play in this city?” and I said “No!”. It never happened. People keep asking me like “When are you coming to Indonesia?” and I´m coming to Indonesia the very second Indonesia asks me to come.
What about your acting career? I know you did “Californication” kinda recently. Do you have any more plans for acting ahead?
Sebastian: Yes. There are plans for another theater piece later this year. I´m not allowed to say what it is yet and there might actually be another TV-show before that, so there is some more acting on the table.
What was “Californication” like? That´s an excellent show.
Sebastian: Yeah, “Californication” is totally embracing rock and roll for sure. The whole story, the whole plot of the year just rocks. (laughs). I was hanging out on the set and I said to David Duchovny; “Does the pope shit in the woods?”, just one of the things I say and then I watched the show and my line ends up on the show. (laughs) It´s like “What the fuck? They stole my line!”. I should get retain credit for that. (laughs) I wonder if the new pope shits in the woods?
When are we gonna see the Sebastian Bach book?
Sebastian: Yeah, I´m working on it this now and I have a big offer from a big book company. I´m pretty much the only rock and roller who doesn´t have a book. I´m working on it now actually.
Are you gonna name names and tell all the stories? The truth and nothing but the truth?
Sebastian: Good question. Someone said that it´s not proper to put people down in a book and I agree with that. Sometimes when I read books and the author is bitter and wants to put people down, it doesn´t come across well in the book, to me. I want it to be a positive book. I don´t want to rip people apart or put them down. I don´t like that in books.
Are you writing with someone?
Sebastian: No, actually I´m not. When I first got the deal, they wanted me to use a co-writer and I thought that was bullshit. At the same time, I had to prove to them I was capable of writing a book on my own. What happened was, I was offered a book deal initially on the premise that I would "co-write" it with a "professional" writer. I did not want to do that. But I had to prove that I was up to the task on my own. So I locked myself in a room at The House of the Royal Order and didn't come out till I had written something I was proud of. I submitted this to the publishing company and they totally dug it. When they told me they wanted me to write the book on my own, it meant more to me than you could ever know I said “I can? Wow!”. It meant a lot to me, so I´m taking it very seriously and I don´t plan on writing just one book over the course of my life. I´d like to write more than one. I love Henry Rollins´books! His books are amazing, like “Black coffee blues” and “Get in the van”. He´s just a great writer and I love the way he writes. I used to write on my website all the time and now I´m just kinda taking it off the internet and putting it into the pages of the book. That´s what I´m trying to do.
Do you have any idea when it will be released? Next year?
Sebastian: Sooner rather than later. I´m quite overwhelmed with my life right now. For some reason I have so many opportunities falling into my lap, that it´s almost overwhelming and I´m just trying to deal with it and say yes to things I wanna do. I´m very, very busy and I´m just trying to deal with all that.
I´ve read that you´ve been sober for some time now and I guess it has changed things. Is that something you now feel you should have done sooner?
Sebastian: Interesting question. I have to think of a response to that. Being sober is exactly what it means in the word. When you say the serenity prayer, you say “Lord, grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can, and wisdom to know the difference.”. Being serene keeps me being pretty level headed emotionally and not like a roller coaster of emotions, unpredictable emotions and being really loud or angry or sad. Being serene means being pretty level headed and that´s a challenge in life or in rock and roll because of the excitement and energy. Being sober lets me handle things easier. A good example is Hellfest in France which is on “Abachalypse now”. I remember rocking on the stage with my girl Minnie and it was in the middle of the afternoon and we hadn´t really eaten anything and there was like 50.000 people or whatever. If I was hung over and in that situation, it might not have been such a good show, but I just looked at this challenging situation and what comes into my head is “I´ve got this. I know exactly what to do.” and basically feeling up to the challenge instead of throwing a big hissy fit or destroy the backstage area, if I didn´t get a sandwich. I did that, years before, many, many times. (laughs) How has it changed me? I´m more serene and not so loud and up and down emotionally. It´s a good thing and it´s good for me. I used to scare people. My girl told me “When you´re drunk, you´re fucking scary. You´re big and tall and sweaty and gross. When you don´t drink, your whole demeanor changes.”. I don´t wanna lose my girl or lose my looks or lose my talent or lose my career or my voice. I can be sober and keep all of those things and have a great life and that´s what I´m choosing to do.
/Niclas
Mannen med den blonda manen och "Youth gone wild" tatuerat på armen är nu aktuell med ett livepaket bestående av både dvd och cd. "Abachalypse now" är en fyndig titel och det låter inte alls så tokigt.
Mitt första samtal med herr Bach var 2011 i samband med att "Kicking and screaming" kom ut. Då var han en sprudlande rockstjärna med ett smort munläder. Nu två år senare låter det inte riktigt likadant. Visst är telelinan till LA fullkomligt horribel och det är svårt att höra vad han säger, men faktum är att han låter lite småfull, trots sin nyligen proklamerade nykterhet.
Nåvä, det blev ett kort samtal om livepaketet, hans kommande bok, nya studioalbumet och nykterheten.
Great opening with ”Slave to the grind” on the live cd!
Sebastian: Cool! I´m glad you like it.
It really sets the tone for the show.
Sebastian: Yeah. I´ve tried other ones in the past, but that one is a very tough one to beat, as far as an opening song.
How long did it take to come up with that clever title “Abachalypse now”?
Sebastian: I was complaining about something and my fiancé said to me “You´re having an abachalypse.” and I thought it was a ridiculous word and just a play with “Apocalypse now”, but then I thought it would be funny to call the dvd that and now everybody talks about it and rocks about it and it grabs your attention and that´s what a good title does.
What´s the plan for a new album then? Are you writing new stuff?
Sebastian: Yeah, I´m doing a new album now and I´m working very hard on it. I´m working with John 5 that I did this song “Tunnel vision” with on “Kicking and screaming” and I´m also working with Steve Stevens from Billy Idol´s band who I met at Camp Freddy. I´m also working with Jeff George and he´s got some good riffs, but mostly it´s Steve Stevens and John 5 on this record. Possibly Nuno Bettencourt, who´s playing with Rhianna.
Cool! Are you looking at a release later this year or early next year?
Sebastian: This year! My record company (Frontiers) is very into me putting out a new cd, which is pretty cool. I´m taking them up on their plan.
Are you working with Bob Marlette once again?
Sebastian: Yeah, I love Bob Marlette´s production. He captures my voice really, really well on the last record. I kept asking him “What buttons are you pushing to make it sound like that?” and he said “That´s all you, dude!” (laughs) I really think he did a great job. He captured my voice for sure.
When I talked to you last time (2011), you mentioned that you´d written stuff with Jamey Jasta that never made the album.
Sebastian: Yeah, I did. I listened to it when I was working out and I loved it and then I tried to write songs of it, but my voice sounds the best when it´s clean. When I listen to the last record, like the song “My own worst enemy” when I sing pure and clean, I think it sounds really special and I´m one of the few singers that can sing clean and high in that range and you have to release what you do best and I love those tunes with Jamey Jasta, but when with Nick Sterling it was more melodic and I just think that suits my voice better.
Will there be a connection with “Kicking and screaming”?
Sebastian: It´ll be the next record after the first Skid Row album, Slave to the grind, B-side ourselves, Subhuman race, Bring ém Bach alive, Angel down, Kicking and screaming, Abachalypse now… (laughs) I never say to myself “Oh, this record is gonna be like…”, I´ve never done that in my whole career. I just try to make music that I wanna do and I want you to listen to. There´s no rules. My taste is high energy rock and roll and I want to put something in there that I feel makes sense. There´s not a big plan or anything.
You hooked up with Steve Stevens through Camp Freddy then?
Sebastian: Yes. I played with him all over the world at Camp Freddy and we´re about to go to Australia next week and play with Van Halen, which is incredible. We just played last week here in Hollywood and he´s an amazingly talented guitar player and I´ve always looked up to him, so I feel very lucky to play with him.
I read that you´re playing Sun City in South Africa. A long time ago that was a big no no. Have you played there before?
Sebastian: No, I´ve never been to South Africa. I´m kinda surprised that we´re playing there, but evidently apartheid is gone and over with and I´ll play anywhere. I don´t have a master of list of cities that I will not play. (laughs) The fans have a funny idea of how concerts work. Every day I go online on Facebook or Twitter and it´s just all these “When are you coming to Indonesia? Why won´t you play Argentina? When are you coming to the UK?”. I don´t book my shows. Promoters tell the bands where they want to play. The bands don´t just go “I´m coming to Indonesia!”, it doesn´t work like that. I´ll play anywhere. For the whole time, never in the history of the world, have someone said “Sebastian, do you wanna play in this city?” and I said “No!”. It never happened. People keep asking me like “When are you coming to Indonesia?” and I´m coming to Indonesia the very second Indonesia asks me to come.
What about your acting career? I know you did “Californication” kinda recently. Do you have any more plans for acting ahead?
Sebastian: Yes. There are plans for another theater piece later this year. I´m not allowed to say what it is yet and there might actually be another TV-show before that, so there is some more acting on the table.
What was “Californication” like? That´s an excellent show.
Sebastian: Yeah, “Californication” is totally embracing rock and roll for sure. The whole story, the whole plot of the year just rocks. (laughs). I was hanging out on the set and I said to David Duchovny; “Does the pope shit in the woods?”, just one of the things I say and then I watched the show and my line ends up on the show. (laughs) It´s like “What the fuck? They stole my line!”. I should get retain credit for that. (laughs) I wonder if the new pope shits in the woods?
When are we gonna see the Sebastian Bach book?
Sebastian: Yeah, I´m working on it this now and I have a big offer from a big book company. I´m pretty much the only rock and roller who doesn´t have a book. I´m working on it now actually.
Are you gonna name names and tell all the stories? The truth and nothing but the truth?
Sebastian: Good question. Someone said that it´s not proper to put people down in a book and I agree with that. Sometimes when I read books and the author is bitter and wants to put people down, it doesn´t come across well in the book, to me. I want it to be a positive book. I don´t want to rip people apart or put them down. I don´t like that in books.
Are you writing with someone?
Sebastian: No, actually I´m not. When I first got the deal, they wanted me to use a co-writer and I thought that was bullshit. At the same time, I had to prove to them I was capable of writing a book on my own. What happened was, I was offered a book deal initially on the premise that I would "co-write" it with a "professional" writer. I did not want to do that. But I had to prove that I was up to the task on my own. So I locked myself in a room at The House of the Royal Order and didn't come out till I had written something I was proud of. I submitted this to the publishing company and they totally dug it. When they told me they wanted me to write the book on my own, it meant more to me than you could ever know I said “I can? Wow!”. It meant a lot to me, so I´m taking it very seriously and I don´t plan on writing just one book over the course of my life. I´d like to write more than one. I love Henry Rollins´books! His books are amazing, like “Black coffee blues” and “Get in the van”. He´s just a great writer and I love the way he writes. I used to write on my website all the time and now I´m just kinda taking it off the internet and putting it into the pages of the book. That´s what I´m trying to do.
Do you have any idea when it will be released? Next year?
Sebastian: Sooner rather than later. I´m quite overwhelmed with my life right now. For some reason I have so many opportunities falling into my lap, that it´s almost overwhelming and I´m just trying to deal with it and say yes to things I wanna do. I´m very, very busy and I´m just trying to deal with all that.
I´ve read that you´ve been sober for some time now and I guess it has changed things. Is that something you now feel you should have done sooner?
Sebastian: Interesting question. I have to think of a response to that. Being sober is exactly what it means in the word. When you say the serenity prayer, you say “Lord, grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can, and wisdom to know the difference.”. Being serene keeps me being pretty level headed emotionally and not like a roller coaster of emotions, unpredictable emotions and being really loud or angry or sad. Being serene means being pretty level headed and that´s a challenge in life or in rock and roll because of the excitement and energy. Being sober lets me handle things easier. A good example is Hellfest in France which is on “Abachalypse now”. I remember rocking on the stage with my girl Minnie and it was in the middle of the afternoon and we hadn´t really eaten anything and there was like 50.000 people or whatever. If I was hung over and in that situation, it might not have been such a good show, but I just looked at this challenging situation and what comes into my head is “I´ve got this. I know exactly what to do.” and basically feeling up to the challenge instead of throwing a big hissy fit or destroy the backstage area, if I didn´t get a sandwich. I did that, years before, many, many times. (laughs) How has it changed me? I´m more serene and not so loud and up and down emotionally. It´s a good thing and it´s good for me. I used to scare people. My girl told me “When you´re drunk, you´re fucking scary. You´re big and tall and sweaty and gross. When you don´t drink, your whole demeanor changes.”. I don´t wanna lose my girl or lose my looks or lose my talent or lose my career or my voice. I can be sober and keep all of those things and have a great life and that´s what I´m choosing to do.
/Niclas
torsdag 11 april 2013
Damien Echols på Kulturhuset.
Ikväll hade jag det stora nöjet att få lyssna på Damien Echols i ett samtal med självaste Fredrik Strage. Ni som följt fallet med West Memphis 3 vet vad Damien gått igenom. Han dömdes till döden och satt nästan 18 år på death row för ett brott han och hans två kamrater inte begått.
Ni som inte har riktigt koll på vem Damien är, bör ögonaböj kolla upp de tre HBO-dokumentärerna "Paradise lost", som gjorts om fallet. Bakom kameran står samma team som förtrollade många med "Some kind of monster".
Damiens bok är nu inköpt och signerad. Tyvärr blev det den svenska översättningen så det blir nog till att inhandla den engelska vrsionen också.
/Niclas
Ikväll hade jag det stora nöjet att få lyssna på Damien Echols i ett samtal med självaste Fredrik Strage. Ni som följt fallet med West Memphis 3 vet vad Damien gått igenom. Han dömdes till döden och satt nästan 18 år på death row för ett brott han och hans två kamrater inte begått.
Ni som inte har riktigt koll på vem Damien är, bör ögonaböj kolla upp de tre HBO-dokumentärerna "Paradise lost", som gjorts om fallet. Bakom kameran står samma team som förtrollade många med "Some kind of monster".
Damiens bok är nu inköpt och signerad. Tyvärr blev det den svenska översättningen så det blir nog till att inhandla den engelska vrsionen också.
/Niclas
tisdag 9 april 2013
Intervju med Close-Ups chefredaktör
Robban Becirovic del 1.
Förra sommaren gjorde jag en lång intervju med Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson. Ett mycket trevligt samtal som bjöd på intressanta och roliga händelser från ett långt liv som rockjournalist. En och annan öl hanns också med. Intervjun med Martin hittar du till höger under intervjuer.
Ganska omgående kände jag att det borde vara på sin plats att även göra en intervju med Robban på Close-Up och höra hur hans liv har sett ut genom åren som ständig chefredaktör på tidningen.
Genom förträffliga Facebook upprättades kontakt och strax innan jul slog jag mig i slang med Robban på ett litet hak vid Hornstull. Även här blev det en öl eller två och ett väldans trevligt samtal.
Nedan finner du nu del 1 av en lång intervju.
Hur kom du in på hårdrocken?
Robban: Jag vet inte faktiskt. Jag började nog lyssna på hårdrock ganska sent . Kanske var det i 7:an eller 8:an? Jag är äldst av syskonen. Jag har en syster som är yngre än jag. Många av mina kompisar blev introducerade till hårdrocken genom äldre syskon, men jag är äldst och ingen i min familj är musikintresserad så jag fick inte ens Rolling Stones och de grejerna automatiskt. Jag höll mer på med sport och vi är nog mer en sportfamilj. Jag lyssnade på all slags musik, som Bob Marley och Depeche Mode och mer åt det hållet faktiskt. Jag är uppvuxen i Lindö utanför Norrköping och det är en moderatförort, skulle man kunna säga, och där lyssnades det bara på Depeche Mode, Kraftwerk, Nitzer Ebb och de banden. Jag kommer inte exakt ihåg hur jag började lyssna på hårdrock, men jag hade en äldre kusin i Jugoslavien, som jag brukade träffa varje år och han lyssnade på Black Sabbath och Cheap Trick. Jag vete fasen om jag fick det från honom? Det skulle kanske kunna vara MTV eller något sådant. Jag såg någon video med något band, som Mötley Crüe kanske. Hårdrock var ju jättepoppis på den tiden och alla gillade Iron Maiden och Dio, men det tilltalade inte mig. Jag tyckte det var... kanske var det därför jag upptäckte hårdrocken sent och helt plötsligt fick jag sedan höra band som Metallica, Slayer, Anthrax, Overkill och Testament och hamnade ganska direkt där i den musiken. Jag hoppade över hela heavy metal-grejen och gick direkt på den tidiga thrashen. Jag är fortfarande inget speciellt stort fan av traditionell heavy metal och det har jag aldrig varit. Iron Maiden, och nu blir jag väl halshuggen, men jag förstår mig inte på det. Eller rättare sagt, jag förstår varför folk gillar det, men det är inte min grej. Jag kan inte riktigt komma på vad det var som fick in mig på hårdrock. Jag läste ju mycket OKEJ och jag fick nog upp lite där och lite där. Sedan var det någon polare på högstadiet som köpte en platta och så köpte jag någon och vi började byta och låna av varandra. Det var nog mest av en slump som jag kom in på hårdrocken och ganska sent, kanske runt 13 eller 14, men sedan blev jag nästan sjukt besatt av det direkt och i princip har jag nästan sedan dess hållit på med hårdrock på heltid.
För mig var det nog tvärtom. Jag var tidig med den traditionella hårdrocken och betydligt senare med thrash och det andra.
Robban: Ja, de flesta har ju gått den vägen. Jag hörde Iron Maiden, men det var inget som tilltalade mig faktiskt.
När du väl började köpa skivor, kom du in i tapetrading-kresten då? Det var något jag helt missade.
Robban: Tapetrading började jag med lite senare. Först köpte jag plattor och jag visste ju inte vad underground var, utan jag köpte de plattor som fanns att köpa i Norrköping. Det var Metallica, Anthrax, Testament och Overkill. Lite längre fram kom Holy Terror och jag började köpa tidningen Metal Forces, som jag tyckte var en fantastiskt bra tidning. Den är väl en förebild för Close-Up skulle jag vilja säga. Jag tyckte det var en jättebra tidning och jag har fortfarande kvar alla mina gamla exemplar, så klart. Men jag visste inte att det fanns en undergroundgrej. Jag trodde bara att det fanns det som visades på TV och i OKEJ, så undergroundgrejen kom lite senare. Kanske var det mer med death metal-vågen? Jag var inte med i tapetrading runt ´85, om man säger så. Det var nog mer runt ´86 eller ´87. Det var genom Metal Forces jag upptäckte det. Det fanns sådana här ”classified” annonser och folk ville byta och bli brevvänner. Bland annat svarade jag på en annons från en kille i Holland, Patrick Soppe. Vi bytte kassetter och jag spelade in massor av grejer till honom och den killen har jag fortfarande kontakt med. Vi snackar tiden runt 1987 och vi träffas minst tre gånger per år, antingen i Holland eller här och det är tack vare Metal Forces och tapetrading. Det är jätteroligt. Några andra som jag tapetradade med har jag blivit bekant med på facebook nu. Folk jag inte snackat med på 10-15 år, så det är lite roligt.
Själva skrivandet, är det något som fanns i din familj?
Robban: Mina föräldrar är ju akademiker, men det var väl ingen som skrev egentligen. Jag har alltid varit intresserad av att läsa och började läsa böcker när jag de andra ungarna på dagis lekte. Så cool var jag på den tiden. (skrattar) jag kommer ihåg att den första boken hetter ”Den gömda dalen”. Jag läste Kalle Anka jättetidigt och jag kommer ihåg att när alla ungar sa att de ville bli brandmän eller poliser, så ville jag bli författare. Nu blev jag aldrig författare, men något åt det hållet. Dessvärre skriver jag inte så mycket längre, men jag har alltid tyckt om att skriva och hade en femma i Svenska, men jag visste inte att jag skulle komma att skriva i en tidning. Det tänkte jag inte på då.
När började de första stegen mot att skapa någonting?
Robban: 1987 gick jag i ettan eller tvåan på gymnasiet i Norrköping och då kommer jag ihåg att min klassföreståndare sa att man kunde starta egna närradioprogram på närradion i Norrköping. Det tyckte ju jag lät jättehäftigt och man skulle få lite pengar och starta en studiecirkel. Det lät alldeles fantastiskt. Sitta och snacka strunt i radion, spela plattor man gillar och kanske även få lite plattor. Det var precis det jag gjorde med polarna på helgerna. Jag kom med nya Kreator och sa ”Lyssna på den här nya Kreator-plattan grabbar!”. Det är ju samma sak men man fick göra det på en radiostation och det var jättekul. Vi började hösten ´87 och sedan skulle jag vilja säga att jag sysslat mer eller mindre på heltid med hårdrock. Inte avlönad, men det är nästan det enda jag har gjort faktiskt. Erik Sandberg var med från början. Han är ju skribent på tidningen och min barndomspolare. Han gillade hårdrock och jag kommer ihåg att jag såg honom i plugget, han gick en klass under mig. Vi snusade båda två och hade samma lärare, så vi sågs ofta och bytte snus och skivor. Vi blev jättebra polare och det var vi som startade radioprogrammet ihop och det höll vi på med fram till ´93. Jag kommer inte ihåg om vi körde en eller två kvällar i veckan, men det var i alla fall två timmar åt gången. 1988 började vi även arrangera konserter i Norrköping. Den första var med Agony på Strömsholmen i Norrköping, som var en fruktasvärd katastrof. Jag fattade inte hur liten scenen var eller att jag var tidig. Jag hade sett videon ”Gung ho” med Anthrax, inspelad på Metal Hammer Road show på någon tysk spelning tillsammans med Agent Steel och Overkill. Videon är helt grym! Det står några hundra personer packade som sillar och headbangar till bandet och de stagedivar på varandras huvuden för att det är så trångt, det går inte att komma ner på golvet. Det är totalt kaos och så trodde jag att det skulle bli när jag arrangerade min första spelning. Jag hade varit på en spelning innan detta, med Damien, som har fått lite av ett kultintresse nu på senare tid. Deras demos och tolvtummare har återsläppts. Jag trodde det skulle vara exakt så på den här konserten med Damien, så vi gick ju dit, jag och Erik och några killar till. Det här var strax innan radioprogrammet och när vi kom dit så var det bara fem personer till där. Det var Morgan Håkansson i Marduk och hans lilla gäng. Där satt vi och käkade kolaremmar och drack hallonläsk. Det var bara 10-15 personer i publiken, men jag trodde det hade att göra med dålig marknadsföring eller något liknande. När det gällde Agony så var de svinbra och hade precis släppt sin första platta, så det var ju klart att det skulle komma folk.Vi satte upp spelningen och det gick ju åt helvete. Vi sålde nästan inte en biljettjävel och det gick inte alls bra. Vi hade 18-årsgräns också och det var ju lite dumt för de flesta var under 18 år. Vi hade inte koll på någonting. Det fanns ingen scen, ”Vad fan ska vi göra nu då?”. Det låg ett bygge bredvid Domus kom jag ihåg, så vi sprang upp dit och snodde lastpallar och körde ner dem med hjälp av kundvagnar från Domus och så byggde vi upp en liten scen. På eftermiddagen kom det en del människor från Nyköping, Finspång, Linköping och även några från Stockholm. Folk började kröka redan vid fyratiden på eftermiddagen och alla var runt 16-17, så polisen kom dit och sa att vi fick ta bort åldersgränsen för de ville inte låta folk vara kvar ute på gatan för en del var ganska tankade. Vi fick ta bort åldersgränsen och köpa loss baren och det blev väl 5000 spänn. Det låter kanske inte så saftigt, men på den tiden var det mycket och speciellt för en kille som gick på gymnasiet. Men vi tänkte ”Va fan, det kommer ju folk. Det är lugnt.”. Det kom kanske 60-80 personer så det gick ju åt helvete. Sedan skulle killarna där ha betalt också. Jag hade inga egna pengar och hade kanske 20 spänn på fickan. Det här var på en halvö mitt i centrala Norrköping, så vad ägaren gjorde var att han låste bron. Där satt vi, Agony, två förband och ingen kom ut för att han hade låst. Folk skulle med sista tåget till Nyköping och Stockholm och allt vad det var. Till slut fick jag ju ringa morsan och hon skällde ut de där killarna och sa bara ”Du ska få dina pengar imorgon.”. Det var inte så myckte pengar. Jag tror det var 2400 kr och vi var tre arrangörer, men vi hade ju inte de där pengarna. Det fanns inte på kartan. Jag vet inte hur mycket det motsvarar i dagens pengar, men... tja, vi fick låna pengar av morsan och blev utlösta dagen efter men det var lite svettigt. Två månader senare arrangerade jag nästa konsert. Jag borde ha lagt ner, men det var så jäkla roligt! Folk kanske skrattar åt det. Folk som är uppväxta med Spotify, internet och spelningar i Stockholm fem dagar i veckan, fattar inte grejen. Det här var ju årets stora händelse och det är fortfarande ett minne för livet för människorna som var där. Det kom folk från hela landet, vi drack öl, bytte skivor, sålde demokassetter och det fanns ju inga sådana mötesplatser som det finns idag. Vi körde en annan konsert och då var jag lite smartare och kontaktade ABF. De ville stödja oss och så körde vi tillsammans med dem. De stod för stålet och jag fixade allt annat. Jag vet inte hur många konserter vi körde, men vi började kalla oss för ”Thrash bash”. Jag gissar på att vi körde ett 30-tal och sedan hade vi även ”Speed metal party” i Linköping med Midas Touch bland annat. Vi gjorde någon grej i Finspång och så körde vi Disharmonic Orchestra i Linköping och det gjorde vi fram till ´93 och så lade vi ner radioprogrammet och konsertarrangemanget ungefär samtidigt. På slutet hade vi ganska bra band. Cannibal Corpse spelade i Norrköping med Dismember och Edge of Sanity och vi hade Suffocation med Marduk. Vi hade även Paradise Lost. Grejen var den att det inte kom så jäkla mycket folk då heller och det var svårt att få ihop det. Som tur var så hade vi ABF. Vi körde Carcass ´88 eller ´89 och hade 120 betalande. Det är fan ingenting!
Dessa konserter måste ju ha varit ett pikant inslag i Norrköpingskulturen?
Robban: Nja, det gick ganska obemärkt förbi. Visst, lokaltidningen skrev varje gång inför konserterna, men var man inte inne i scenen så fattade man ingenting. Vi skötte oss själva mot slutet. Vi hade fyllt 18 och fick nycklarna till lokalen och då var inte ABF där längre så då började vi ta in öl och sälja det. Vi sålde öl till 14-åringar och folk tog med sig egna dunkar med hembrännt. Det var tider det!
När ni hade ert radioprogram, var ni seriösa då och körde manusbundet eller var det bara ”free flying” och spela lite låtar?
Robban: De första tre åren körde vi riktiga manus, som skrevs på maskin. Det här var innan datorn, kids. Jag vet inte om ni vet vad en skrivmaskin är? (skrattar) Vi var jätteseriösa och läste de utländska tidningarna som Metal Forces, Kerrang och Metal Hammer. Framförallt Metal Forces för det var bibeln. Jag var inne på det lite hårdare och Erik var inne på mycket sleaze och glam. Metal Forces skrev även om det, men inte så mycket. Vi gjorde intervjuer med Bathory och det var jättelätt att få göra intervjuer för det fanns ingen hårdrocksmedia på den tiden. Vi gjorde Ozzy, Metallica, Queensryche och allt som kom till Sverige i slutet av 80-talet.
Vi måste vara nästan jämngamla och i lilla Ängelhom köpte jag också Kerrang och Metal Hammer, men just Metal Forces fanns aldrig att få tag på.
Robban: Nej, den var svårare att få tag på. De var ju mer independent och hade inte den distributionen, så den köpte jag på Heavy Sound i Stockholm. Det var där man fick tag på den och efter ett tag började jag prenumerera direkt från England. Den fanns inte i Norrköping heller, men Kerrang kunde du köpa och Rock hard eller Metal Hammer. Alla i hela världen läste ju Metal Forces fast den inte var lika lättillgänglig som Kerrang.
Efter konserter och radio ´93, vad blev steget efter det?
Robban: Steget blev faktiskt tidigare. Något år innan ´91 såg jag en kille på gymnasieskolan som gick omkring med en Carcasströja. Det fanns ju inte på den tiden. Såg man någon på gatan med en Slayertröja så gick man fram och snackade med honom. Det var så unikt. Idag betyder det ju ingenting och man kan ju inte gå och tjoa på varenda jävel. Man skulle gå och heja hela dagarna i ända. Jag vill dock poängtera att det inte är något negativt, tvärtom är det positivt, men det var verkligen speciellt då. När jag då såg den där killen (Christian ”Cricka” Carlquist) i Carcasströja så gick jag fram och snackade med honom. Han var nyinflyttad i stan och hade flyttat till samma villaförort som jag, så vi blev kompisar och började hänga med varandra. Han började göra flygblad till spelningar och hans pappa hade en reklamfirma, så han var lite bevandrad i datorer. Ingen hade ju dator på den här tiden och han var den ende i bekantskapskretsen som hade det. Vi andra hade våra skrivmaskiner. Han gjorde en tidning tillsammans med Danne Swanö i Edge of Sanity, som hette Incinerator. Ett fanzine som de kopierade upp. Alla fanzines var ju klipp och klistra på den tiden. Charmigt, men inte speciellt snyggt. Men detta var en snygg tidningslayout på en dator och han printade ut den och kopierade upp tidningen på en fyrfärgskopiator. Det kan ha varit ett omslag med en bild från filmen ”Scanners” eller något sådant. Det var ju skithäftigt tyckte jag. Jag var inte inblandad i det där, men jag tror att vi hade någon annons för radioprogrammet på baksidan. Däremot hjälpte jag till att sälja den. Jag hade min egen lilla demodistribution och det var så jag finansierade mina konserter ´86 - ´93. Jag hade en grön sverigepaketlåda och man kunde skicka upp till 10 kg eller kanske till och med 20 kg för en billig peng. Jag gick på alla spelningar och bytte till mig demos med andra grupper eller köpte deras eller sålde på komission. Jag fick 10 demos från Septic Broiler, som senare blev Dark Tranquility, sedan la jag på 10 spänn och sålde dem på spelningarna. Vi snackar kassettdemos som endast kunde köpas från bandet eller på Heavy Sound eller Dolores. Jag sålde ganska bra och sålde även lite vinyl ibland och tidningar. De blev lite pengar och så hade jag råd att åka på spelningar i Fagersta eller Stockholm. Jag stod utanför spelningarna och sålde och samtidigt hjälpte jag banden, så det var win – win för alla. På så sätt hjälpte jag till att sälja Incinerator. Jag sa att vi borde göra något sådant. Danne var inte lika dedikerad som vi för han hade fullt upp med Edge of Sanity och han hade börjat ratta ljud redan då. Det var han som rattade ljudet på alla våra spelningar. Det var pro bono, ingen fick några pengar alls. Han hade inte tid att engagera sig i den där tidningen och jag tyckte ”Shit, hålla på med hårdrock och skriva också, det är ju det ultimata!” och speciellt eftersom jag hade gjort radioprogrammet i fyra år och hade kontakter över hela världen. Vi fick ju demokassetter från New York. Alla i branschen i Sverige, även om den var liten, visste vilka vi var och det var lätt att göra intervjuer. Tanken var väl att vi skulle göra ett nummer baserat på intervjuer vi gjort i radioprogrammet, men så sket vi i det och gjorde nya istället. Vi gjorde ett nummer med helt nya intervjuer och vi gjorde tidningen i A4 och layoutade den på datorn. Nu visste vi inte hur man gjorde, så vad vi gjorde var att vi skrev i trespalt eller fyrspalt, printade ut det och sedan klippte vi och klistrade ihop bilderna i alla fall. Men nu var det inte det här klipp och klistra utan en seriös tidning. Vi hade bakgrundsramar och sådant, men det var inget vi gjorde i programmet utan det klistrade vi ihop. Bilderna klistrade vi också på själva och sedan drog vi kopior på det och vi tyckte ”Det här ser ju bra ut!” och jämfört med alla andra fanzines, så såg det helt fantastiskt ut, om jag får säga det själv. Tidningen var i A4 för det första och alla andra fanzines var i A5. Vi tänkte trycka den på min mammas jobb, vårdcentralen i Norrköping, och smita dit och trycka den där, men den såg ganska bra ut och ville trycka den på riktigt. Vi hade inga pengar, men Christian Carlquists pappa som var i reklambranschen, tipsade oss om ett tryckeri som låg i Söderköping och som lät oss trycka 1000 exemplar för 11 kronor styck. 11000 kronor och så fick vi 30 dagars faktura, men 11000 kronor... nu snackar du med killen som inte hade 800 spänn att lösa ut sina polare från Stockholm, Linköping, Finspång, som satt kvar på Strömsholmen och ville åka med sista bussen eller sista tåget hem. Nu hade vi något som kostade 11 papp, men vi trodde stenhårt på det och så fick vi 30 dagar på oss. Christian hade precis avslutat gymnasiet och jag hade precis muckat från lumpen när första numret kom ut. Hela tidningen skrev jag i lumpen. Jag gjorde lumpen på I4 i Linköping och hamnade på transportcentralen där man körde taxi, buss och lastbil, men eftersom jag var långhårig fick jag inte ta de där jobben där man skulle synas, så de satte mig på att köra brödbilen. Det förändrade mitt liv. Det är den svenska försvarsmakten vi har att tacka för att Close-Up finns. Det var då jag kom på idén, ”Fan, vi gör en egen tidning! Som Incinerator fast bättre.”. Jag åkte omkring i den där bilen 8 timmar per dag. En stor kamouflagefärgad lastbil i vilken jag hade bett de lite mer händiga killarna på transportcentralen, att koppla in en bandspelare. Jag hade köpt 15 köpkassetter i Budapest när jag var ute och tågluffade och spelade hel tiden Deicide och Malevolent Creation i min brödbil. Första dagen när jag skulle bli visad rutten av killen som skulle mucka nästföljande dag, så åkte vi runt i Linköping på tre olika regementen och sedan åkte vi till Orensberg, som ligger strax utanför Motala. När vi hade lämnat bröd där och var på väg tillbaka, så svängde killen helt plötsligt av vägen och åkte rakt in i skogen. ”Jag bara skrek ”Vad i helvete håller du på med?”. Vi åkte rakt in bland träden och då hamnade vi i en skogsdunge som var stor nog att svälja den här lastbilen. Tydligen hade det här gått i arv från brödbilsförare till brödbilsförare i kanske 25 år, att klockan 13 så är vi klara, men befälen tror att vi kör till 17. Han sa ”Här har du fyra timmar där du bara kan ligga och softa i skogen.”. Det var helt fantastiskt! Den första tiden låg jag bara och softade och läste lite böcker, men sedan insåg jag att jag skulle ligga där i 10 månader till, fyra timmar om dagen och det var då jag kom på att vi kanske skulle göra något vettigt av Incinerator. ”Kanske skulle jag och Christian starta en helt ny tidning med hjälp av radioprogrammet?” och det var där som tidningen föddes. Jag gjorde radioprogrammet på torsdagar och efteråt ringde jag Morbid Angel, Bad Religion, Bolt Thrower, Edge of Sanity och tog sedan med mig kassetterna till brödbilen och satt där med spiralblock och skrev för hand av dem. När helgen kom så kom jag med mina spiralblock och vi samlade ihop Erik, våra flickvänner, några polare till och fick låna reklambyrån hela helgen. Alla satte sig vid varsin dator, tog ett spiralblock och knappade in artiklarna. Det var så vi körde, vilket var mycket, mycket old school, men vi körde på Mac redan från början. (skrattar)
Då hade du ändå en tid i lumpen som du kunde göra något kreativt av. Det var mer än en annan kunde göra.
Robban: Ja, det var helt fantastiskt, men det var inte bara det. Jag kunde åka lite fritt som jag ville så det varbra drag med brudarna också. Det var brudar och tidningen. Skulle jag träffa någon tjej, så tog hon bara ledigt från skolan och så åkte jag hem till henne med brödbilen när föräldrarna inte var hemma.
Första numret då?
Robban: Vi tryckte som sagt det i 1000 exemplar. Sedan började jag arrangera lite bussresor till Fagersta, som var thrash, hardcore och death metal-meckat på den tiden. Det var där Peter ”Babs” Ahlqvist var ordförande i en förening som hette Tid i musik och de satte upp alla de där spelningarna med Sacred Reich, Forbidden, DRI med Corrosion of Conformity, Kreator och svenska band också naturligtvis. Han startade sedan Burning Heart Records och har nu Panic & Action. Han startade ju även Bergslagsrocken, som han drev i några år och vi arrangerade bussresor till de flesta av de här spelningarna och det var också ett sätt att finasiera sitt musikberoende. Alla pengar gick tillbaka till scenen och så är det fortfarande. (skrattar) Jag köper fortfarande skivor för det lilla jag har. På den tiden sålde jag till alla på bussen och vi åkte vart det en var en spelning. Vi var överallt och sålde för 20 spänn eller bytte till någon annan tidning eller demo till min lilla gröna låda. Det gick kanonbra och vi sålde slut. Vi sålde inte slut direkt, men vi fick ihop våra 11000 kronor ganska snabbt, så vi kunde betala. Tanken var att bara göra ett enda nummer för det fanns ingen plan. Det kanske inte låter roligt, men det är roligt att sitta en lördagskväll till tre på natten och skriva texter, lyssna på hårdock och äta grillchips. Det var en fantastisk tid och jag tycker fortfarande det är lika roligt att sitta klockan tre på natten. Även om det är jobbigt, så är det fortfarande jäkligt, jäkligt roligt. Men som sagt, vi beslutade oss för att göra ett nummer till och då tryckte vi det i 2000 exemplar. Vi hade ingen distributör, men vi lämnade in några exemplar till Heavy Sound, House of Kicks, Chickenbrain, Hard and Heavy, Megarock på Söder. Vi hade varit på festival i Berlin på sommaren, Rock together-festivalen med Bad Religion, Morbid Angel och Entombed, så vi kom hem med en massa intervjuer. The Ramones hade spelat i Stockholm och vi fick loss en intervju med dem. Sedan beslutade vi oss för nummer tre och det var det första med fyrfärg. Jag kommer inte ihåg om vi tryckte det i 2000 eller 3000 exemplar. Vi gav ut tre nummer på ett år. Nu finns det en plan på hur många som ges ut per år, men då var det bara ”Vi kör ett till!”.
Del 2 kommer att publiceras inom den närmsta veckan.
/Niclas
Robban Becirovic del 1.
Förra sommaren gjorde jag en lång intervju med Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson. Ett mycket trevligt samtal som bjöd på intressanta och roliga händelser från ett långt liv som rockjournalist. En och annan öl hanns också med. Intervjun med Martin hittar du till höger under intervjuer.
Ganska omgående kände jag att det borde vara på sin plats att även göra en intervju med Robban på Close-Up och höra hur hans liv har sett ut genom åren som ständig chefredaktör på tidningen.
Genom förträffliga Facebook upprättades kontakt och strax innan jul slog jag mig i slang med Robban på ett litet hak vid Hornstull. Även här blev det en öl eller två och ett väldans trevligt samtal.
Nedan finner du nu del 1 av en lång intervju.
Hur kom du in på hårdrocken?
Robban: Jag vet inte faktiskt. Jag började nog lyssna på hårdrock ganska sent . Kanske var det i 7:an eller 8:an? Jag är äldst av syskonen. Jag har en syster som är yngre än jag. Många av mina kompisar blev introducerade till hårdrocken genom äldre syskon, men jag är äldst och ingen i min familj är musikintresserad så jag fick inte ens Rolling Stones och de grejerna automatiskt. Jag höll mer på med sport och vi är nog mer en sportfamilj. Jag lyssnade på all slags musik, som Bob Marley och Depeche Mode och mer åt det hållet faktiskt. Jag är uppvuxen i Lindö utanför Norrköping och det är en moderatförort, skulle man kunna säga, och där lyssnades det bara på Depeche Mode, Kraftwerk, Nitzer Ebb och de banden. Jag kommer inte exakt ihåg hur jag började lyssna på hårdrock, men jag hade en äldre kusin i Jugoslavien, som jag brukade träffa varje år och han lyssnade på Black Sabbath och Cheap Trick. Jag vete fasen om jag fick det från honom? Det skulle kanske kunna vara MTV eller något sådant. Jag såg någon video med något band, som Mötley Crüe kanske. Hårdrock var ju jättepoppis på den tiden och alla gillade Iron Maiden och Dio, men det tilltalade inte mig. Jag tyckte det var... kanske var det därför jag upptäckte hårdrocken sent och helt plötsligt fick jag sedan höra band som Metallica, Slayer, Anthrax, Overkill och Testament och hamnade ganska direkt där i den musiken. Jag hoppade över hela heavy metal-grejen och gick direkt på den tidiga thrashen. Jag är fortfarande inget speciellt stort fan av traditionell heavy metal och det har jag aldrig varit. Iron Maiden, och nu blir jag väl halshuggen, men jag förstår mig inte på det. Eller rättare sagt, jag förstår varför folk gillar det, men det är inte min grej. Jag kan inte riktigt komma på vad det var som fick in mig på hårdrock. Jag läste ju mycket OKEJ och jag fick nog upp lite där och lite där. Sedan var det någon polare på högstadiet som köpte en platta och så köpte jag någon och vi började byta och låna av varandra. Det var nog mest av en slump som jag kom in på hårdrocken och ganska sent, kanske runt 13 eller 14, men sedan blev jag nästan sjukt besatt av det direkt och i princip har jag nästan sedan dess hållit på med hårdrock på heltid.
För mig var det nog tvärtom. Jag var tidig med den traditionella hårdrocken och betydligt senare med thrash och det andra.
Robban: Ja, de flesta har ju gått den vägen. Jag hörde Iron Maiden, men det var inget som tilltalade mig faktiskt.
När du väl började köpa skivor, kom du in i tapetrading-kresten då? Det var något jag helt missade.
Robban: Tapetrading började jag med lite senare. Först köpte jag plattor och jag visste ju inte vad underground var, utan jag köpte de plattor som fanns att köpa i Norrköping. Det var Metallica, Anthrax, Testament och Overkill. Lite längre fram kom Holy Terror och jag började köpa tidningen Metal Forces, som jag tyckte var en fantastiskt bra tidning. Den är väl en förebild för Close-Up skulle jag vilja säga. Jag tyckte det var en jättebra tidning och jag har fortfarande kvar alla mina gamla exemplar, så klart. Men jag visste inte att det fanns en undergroundgrej. Jag trodde bara att det fanns det som visades på TV och i OKEJ, så undergroundgrejen kom lite senare. Kanske var det mer med death metal-vågen? Jag var inte med i tapetrading runt ´85, om man säger så. Det var nog mer runt ´86 eller ´87. Det var genom Metal Forces jag upptäckte det. Det fanns sådana här ”classified” annonser och folk ville byta och bli brevvänner. Bland annat svarade jag på en annons från en kille i Holland, Patrick Soppe. Vi bytte kassetter och jag spelade in massor av grejer till honom och den killen har jag fortfarande kontakt med. Vi snackar tiden runt 1987 och vi träffas minst tre gånger per år, antingen i Holland eller här och det är tack vare Metal Forces och tapetrading. Det är jätteroligt. Några andra som jag tapetradade med har jag blivit bekant med på facebook nu. Folk jag inte snackat med på 10-15 år, så det är lite roligt.
Själva skrivandet, är det något som fanns i din familj?
Robban: Mina föräldrar är ju akademiker, men det var väl ingen som skrev egentligen. Jag har alltid varit intresserad av att läsa och började läsa böcker när jag de andra ungarna på dagis lekte. Så cool var jag på den tiden. (skrattar) jag kommer ihåg att den första boken hetter ”Den gömda dalen”. Jag läste Kalle Anka jättetidigt och jag kommer ihåg att när alla ungar sa att de ville bli brandmän eller poliser, så ville jag bli författare. Nu blev jag aldrig författare, men något åt det hållet. Dessvärre skriver jag inte så mycket längre, men jag har alltid tyckt om att skriva och hade en femma i Svenska, men jag visste inte att jag skulle komma att skriva i en tidning. Det tänkte jag inte på då.
När började de första stegen mot att skapa någonting?
Robban: 1987 gick jag i ettan eller tvåan på gymnasiet i Norrköping och då kommer jag ihåg att min klassföreståndare sa att man kunde starta egna närradioprogram på närradion i Norrköping. Det tyckte ju jag lät jättehäftigt och man skulle få lite pengar och starta en studiecirkel. Det lät alldeles fantastiskt. Sitta och snacka strunt i radion, spela plattor man gillar och kanske även få lite plattor. Det var precis det jag gjorde med polarna på helgerna. Jag kom med nya Kreator och sa ”Lyssna på den här nya Kreator-plattan grabbar!”. Det är ju samma sak men man fick göra det på en radiostation och det var jättekul. Vi började hösten ´87 och sedan skulle jag vilja säga att jag sysslat mer eller mindre på heltid med hårdrock. Inte avlönad, men det är nästan det enda jag har gjort faktiskt. Erik Sandberg var med från början. Han är ju skribent på tidningen och min barndomspolare. Han gillade hårdrock och jag kommer ihåg att jag såg honom i plugget, han gick en klass under mig. Vi snusade båda två och hade samma lärare, så vi sågs ofta och bytte snus och skivor. Vi blev jättebra polare och det var vi som startade radioprogrammet ihop och det höll vi på med fram till ´93. Jag kommer inte ihåg om vi körde en eller två kvällar i veckan, men det var i alla fall två timmar åt gången. 1988 började vi även arrangera konserter i Norrköping. Den första var med Agony på Strömsholmen i Norrköping, som var en fruktasvärd katastrof. Jag fattade inte hur liten scenen var eller att jag var tidig. Jag hade sett videon ”Gung ho” med Anthrax, inspelad på Metal Hammer Road show på någon tysk spelning tillsammans med Agent Steel och Overkill. Videon är helt grym! Det står några hundra personer packade som sillar och headbangar till bandet och de stagedivar på varandras huvuden för att det är så trångt, det går inte att komma ner på golvet. Det är totalt kaos och så trodde jag att det skulle bli när jag arrangerade min första spelning. Jag hade varit på en spelning innan detta, med Damien, som har fått lite av ett kultintresse nu på senare tid. Deras demos och tolvtummare har återsläppts. Jag trodde det skulle vara exakt så på den här konserten med Damien, så vi gick ju dit, jag och Erik och några killar till. Det här var strax innan radioprogrammet och när vi kom dit så var det bara fem personer till där. Det var Morgan Håkansson i Marduk och hans lilla gäng. Där satt vi och käkade kolaremmar och drack hallonläsk. Det var bara 10-15 personer i publiken, men jag trodde det hade att göra med dålig marknadsföring eller något liknande. När det gällde Agony så var de svinbra och hade precis släppt sin första platta, så det var ju klart att det skulle komma folk.Vi satte upp spelningen och det gick ju åt helvete. Vi sålde nästan inte en biljettjävel och det gick inte alls bra. Vi hade 18-årsgräns också och det var ju lite dumt för de flesta var under 18 år. Vi hade inte koll på någonting. Det fanns ingen scen, ”Vad fan ska vi göra nu då?”. Det låg ett bygge bredvid Domus kom jag ihåg, så vi sprang upp dit och snodde lastpallar och körde ner dem med hjälp av kundvagnar från Domus och så byggde vi upp en liten scen. På eftermiddagen kom det en del människor från Nyköping, Finspång, Linköping och även några från Stockholm. Folk började kröka redan vid fyratiden på eftermiddagen och alla var runt 16-17, så polisen kom dit och sa att vi fick ta bort åldersgränsen för de ville inte låta folk vara kvar ute på gatan för en del var ganska tankade. Vi fick ta bort åldersgränsen och köpa loss baren och det blev väl 5000 spänn. Det låter kanske inte så saftigt, men på den tiden var det mycket och speciellt för en kille som gick på gymnasiet. Men vi tänkte ”Va fan, det kommer ju folk. Det är lugnt.”. Det kom kanske 60-80 personer så det gick ju åt helvete. Sedan skulle killarna där ha betalt också. Jag hade inga egna pengar och hade kanske 20 spänn på fickan. Det här var på en halvö mitt i centrala Norrköping, så vad ägaren gjorde var att han låste bron. Där satt vi, Agony, två förband och ingen kom ut för att han hade låst. Folk skulle med sista tåget till Nyköping och Stockholm och allt vad det var. Till slut fick jag ju ringa morsan och hon skällde ut de där killarna och sa bara ”Du ska få dina pengar imorgon.”. Det var inte så myckte pengar. Jag tror det var 2400 kr och vi var tre arrangörer, men vi hade ju inte de där pengarna. Det fanns inte på kartan. Jag vet inte hur mycket det motsvarar i dagens pengar, men... tja, vi fick låna pengar av morsan och blev utlösta dagen efter men det var lite svettigt. Två månader senare arrangerade jag nästa konsert. Jag borde ha lagt ner, men det var så jäkla roligt! Folk kanske skrattar åt det. Folk som är uppväxta med Spotify, internet och spelningar i Stockholm fem dagar i veckan, fattar inte grejen. Det här var ju årets stora händelse och det är fortfarande ett minne för livet för människorna som var där. Det kom folk från hela landet, vi drack öl, bytte skivor, sålde demokassetter och det fanns ju inga sådana mötesplatser som det finns idag. Vi körde en annan konsert och då var jag lite smartare och kontaktade ABF. De ville stödja oss och så körde vi tillsammans med dem. De stod för stålet och jag fixade allt annat. Jag vet inte hur många konserter vi körde, men vi började kalla oss för ”Thrash bash”. Jag gissar på att vi körde ett 30-tal och sedan hade vi även ”Speed metal party” i Linköping med Midas Touch bland annat. Vi gjorde någon grej i Finspång och så körde vi Disharmonic Orchestra i Linköping och det gjorde vi fram till ´93 och så lade vi ner radioprogrammet och konsertarrangemanget ungefär samtidigt. På slutet hade vi ganska bra band. Cannibal Corpse spelade i Norrköping med Dismember och Edge of Sanity och vi hade Suffocation med Marduk. Vi hade även Paradise Lost. Grejen var den att det inte kom så jäkla mycket folk då heller och det var svårt att få ihop det. Som tur var så hade vi ABF. Vi körde Carcass ´88 eller ´89 och hade 120 betalande. Det är fan ingenting!
Dessa konserter måste ju ha varit ett pikant inslag i Norrköpingskulturen?
Robban: Nja, det gick ganska obemärkt förbi. Visst, lokaltidningen skrev varje gång inför konserterna, men var man inte inne i scenen så fattade man ingenting. Vi skötte oss själva mot slutet. Vi hade fyllt 18 och fick nycklarna till lokalen och då var inte ABF där längre så då började vi ta in öl och sälja det. Vi sålde öl till 14-åringar och folk tog med sig egna dunkar med hembrännt. Det var tider det!
När ni hade ert radioprogram, var ni seriösa då och körde manusbundet eller var det bara ”free flying” och spela lite låtar?
Robban: De första tre åren körde vi riktiga manus, som skrevs på maskin. Det här var innan datorn, kids. Jag vet inte om ni vet vad en skrivmaskin är? (skrattar) Vi var jätteseriösa och läste de utländska tidningarna som Metal Forces, Kerrang och Metal Hammer. Framförallt Metal Forces för det var bibeln. Jag var inne på det lite hårdare och Erik var inne på mycket sleaze och glam. Metal Forces skrev även om det, men inte så mycket. Vi gjorde intervjuer med Bathory och det var jättelätt att få göra intervjuer för det fanns ingen hårdrocksmedia på den tiden. Vi gjorde Ozzy, Metallica, Queensryche och allt som kom till Sverige i slutet av 80-talet.
Vi måste vara nästan jämngamla och i lilla Ängelhom köpte jag också Kerrang och Metal Hammer, men just Metal Forces fanns aldrig att få tag på.
Robban: Nej, den var svårare att få tag på. De var ju mer independent och hade inte den distributionen, så den köpte jag på Heavy Sound i Stockholm. Det var där man fick tag på den och efter ett tag började jag prenumerera direkt från England. Den fanns inte i Norrköping heller, men Kerrang kunde du köpa och Rock hard eller Metal Hammer. Alla i hela världen läste ju Metal Forces fast den inte var lika lättillgänglig som Kerrang.
Efter konserter och radio ´93, vad blev steget efter det?
Robban: Steget blev faktiskt tidigare. Något år innan ´91 såg jag en kille på gymnasieskolan som gick omkring med en Carcasströja. Det fanns ju inte på den tiden. Såg man någon på gatan med en Slayertröja så gick man fram och snackade med honom. Det var så unikt. Idag betyder det ju ingenting och man kan ju inte gå och tjoa på varenda jävel. Man skulle gå och heja hela dagarna i ända. Jag vill dock poängtera att det inte är något negativt, tvärtom är det positivt, men det var verkligen speciellt då. När jag då såg den där killen (Christian ”Cricka” Carlquist) i Carcasströja så gick jag fram och snackade med honom. Han var nyinflyttad i stan och hade flyttat till samma villaförort som jag, så vi blev kompisar och började hänga med varandra. Han började göra flygblad till spelningar och hans pappa hade en reklamfirma, så han var lite bevandrad i datorer. Ingen hade ju dator på den här tiden och han var den ende i bekantskapskretsen som hade det. Vi andra hade våra skrivmaskiner. Han gjorde en tidning tillsammans med Danne Swanö i Edge of Sanity, som hette Incinerator. Ett fanzine som de kopierade upp. Alla fanzines var ju klipp och klistra på den tiden. Charmigt, men inte speciellt snyggt. Men detta var en snygg tidningslayout på en dator och han printade ut den och kopierade upp tidningen på en fyrfärgskopiator. Det kan ha varit ett omslag med en bild från filmen ”Scanners” eller något sådant. Det var ju skithäftigt tyckte jag. Jag var inte inblandad i det där, men jag tror att vi hade någon annons för radioprogrammet på baksidan. Däremot hjälpte jag till att sälja den. Jag hade min egen lilla demodistribution och det var så jag finansierade mina konserter ´86 - ´93. Jag hade en grön sverigepaketlåda och man kunde skicka upp till 10 kg eller kanske till och med 20 kg för en billig peng. Jag gick på alla spelningar och bytte till mig demos med andra grupper eller köpte deras eller sålde på komission. Jag fick 10 demos från Septic Broiler, som senare blev Dark Tranquility, sedan la jag på 10 spänn och sålde dem på spelningarna. Vi snackar kassettdemos som endast kunde köpas från bandet eller på Heavy Sound eller Dolores. Jag sålde ganska bra och sålde även lite vinyl ibland och tidningar. De blev lite pengar och så hade jag råd att åka på spelningar i Fagersta eller Stockholm. Jag stod utanför spelningarna och sålde och samtidigt hjälpte jag banden, så det var win – win för alla. På så sätt hjälpte jag till att sälja Incinerator. Jag sa att vi borde göra något sådant. Danne var inte lika dedikerad som vi för han hade fullt upp med Edge of Sanity och han hade börjat ratta ljud redan då. Det var han som rattade ljudet på alla våra spelningar. Det var pro bono, ingen fick några pengar alls. Han hade inte tid att engagera sig i den där tidningen och jag tyckte ”Shit, hålla på med hårdrock och skriva också, det är ju det ultimata!” och speciellt eftersom jag hade gjort radioprogrammet i fyra år och hade kontakter över hela världen. Vi fick ju demokassetter från New York. Alla i branschen i Sverige, även om den var liten, visste vilka vi var och det var lätt att göra intervjuer. Tanken var väl att vi skulle göra ett nummer baserat på intervjuer vi gjort i radioprogrammet, men så sket vi i det och gjorde nya istället. Vi gjorde ett nummer med helt nya intervjuer och vi gjorde tidningen i A4 och layoutade den på datorn. Nu visste vi inte hur man gjorde, så vad vi gjorde var att vi skrev i trespalt eller fyrspalt, printade ut det och sedan klippte vi och klistrade ihop bilderna i alla fall. Men nu var det inte det här klipp och klistra utan en seriös tidning. Vi hade bakgrundsramar och sådant, men det var inget vi gjorde i programmet utan det klistrade vi ihop. Bilderna klistrade vi också på själva och sedan drog vi kopior på det och vi tyckte ”Det här ser ju bra ut!” och jämfört med alla andra fanzines, så såg det helt fantastiskt ut, om jag får säga det själv. Tidningen var i A4 för det första och alla andra fanzines var i A5. Vi tänkte trycka den på min mammas jobb, vårdcentralen i Norrköping, och smita dit och trycka den där, men den såg ganska bra ut och ville trycka den på riktigt. Vi hade inga pengar, men Christian Carlquists pappa som var i reklambranschen, tipsade oss om ett tryckeri som låg i Söderköping och som lät oss trycka 1000 exemplar för 11 kronor styck. 11000 kronor och så fick vi 30 dagars faktura, men 11000 kronor... nu snackar du med killen som inte hade 800 spänn att lösa ut sina polare från Stockholm, Linköping, Finspång, som satt kvar på Strömsholmen och ville åka med sista bussen eller sista tåget hem. Nu hade vi något som kostade 11 papp, men vi trodde stenhårt på det och så fick vi 30 dagar på oss. Christian hade precis avslutat gymnasiet och jag hade precis muckat från lumpen när första numret kom ut. Hela tidningen skrev jag i lumpen. Jag gjorde lumpen på I4 i Linköping och hamnade på transportcentralen där man körde taxi, buss och lastbil, men eftersom jag var långhårig fick jag inte ta de där jobben där man skulle synas, så de satte mig på att köra brödbilen. Det förändrade mitt liv. Det är den svenska försvarsmakten vi har att tacka för att Close-Up finns. Det var då jag kom på idén, ”Fan, vi gör en egen tidning! Som Incinerator fast bättre.”. Jag åkte omkring i den där bilen 8 timmar per dag. En stor kamouflagefärgad lastbil i vilken jag hade bett de lite mer händiga killarna på transportcentralen, att koppla in en bandspelare. Jag hade köpt 15 köpkassetter i Budapest när jag var ute och tågluffade och spelade hel tiden Deicide och Malevolent Creation i min brödbil. Första dagen när jag skulle bli visad rutten av killen som skulle mucka nästföljande dag, så åkte vi runt i Linköping på tre olika regementen och sedan åkte vi till Orensberg, som ligger strax utanför Motala. När vi hade lämnat bröd där och var på väg tillbaka, så svängde killen helt plötsligt av vägen och åkte rakt in i skogen. ”Jag bara skrek ”Vad i helvete håller du på med?”. Vi åkte rakt in bland träden och då hamnade vi i en skogsdunge som var stor nog att svälja den här lastbilen. Tydligen hade det här gått i arv från brödbilsförare till brödbilsförare i kanske 25 år, att klockan 13 så är vi klara, men befälen tror att vi kör till 17. Han sa ”Här har du fyra timmar där du bara kan ligga och softa i skogen.”. Det var helt fantastiskt! Den första tiden låg jag bara och softade och läste lite böcker, men sedan insåg jag att jag skulle ligga där i 10 månader till, fyra timmar om dagen och det var då jag kom på att vi kanske skulle göra något vettigt av Incinerator. ”Kanske skulle jag och Christian starta en helt ny tidning med hjälp av radioprogrammet?” och det var där som tidningen föddes. Jag gjorde radioprogrammet på torsdagar och efteråt ringde jag Morbid Angel, Bad Religion, Bolt Thrower, Edge of Sanity och tog sedan med mig kassetterna till brödbilen och satt där med spiralblock och skrev för hand av dem. När helgen kom så kom jag med mina spiralblock och vi samlade ihop Erik, våra flickvänner, några polare till och fick låna reklambyrån hela helgen. Alla satte sig vid varsin dator, tog ett spiralblock och knappade in artiklarna. Det var så vi körde, vilket var mycket, mycket old school, men vi körde på Mac redan från början. (skrattar)
Då hade du ändå en tid i lumpen som du kunde göra något kreativt av. Det var mer än en annan kunde göra.
Robban: Ja, det var helt fantastiskt, men det var inte bara det. Jag kunde åka lite fritt som jag ville så det varbra drag med brudarna också. Det var brudar och tidningen. Skulle jag träffa någon tjej, så tog hon bara ledigt från skolan och så åkte jag hem till henne med brödbilen när föräldrarna inte var hemma.
Första numret då?
Robban: Vi tryckte som sagt det i 1000 exemplar. Sedan började jag arrangera lite bussresor till Fagersta, som var thrash, hardcore och death metal-meckat på den tiden. Det var där Peter ”Babs” Ahlqvist var ordförande i en förening som hette Tid i musik och de satte upp alla de där spelningarna med Sacred Reich, Forbidden, DRI med Corrosion of Conformity, Kreator och svenska band också naturligtvis. Han startade sedan Burning Heart Records och har nu Panic & Action. Han startade ju även Bergslagsrocken, som han drev i några år och vi arrangerade bussresor till de flesta av de här spelningarna och det var också ett sätt att finasiera sitt musikberoende. Alla pengar gick tillbaka till scenen och så är det fortfarande. (skrattar) Jag köper fortfarande skivor för det lilla jag har. På den tiden sålde jag till alla på bussen och vi åkte vart det en var en spelning. Vi var överallt och sålde för 20 spänn eller bytte till någon annan tidning eller demo till min lilla gröna låda. Det gick kanonbra och vi sålde slut. Vi sålde inte slut direkt, men vi fick ihop våra 11000 kronor ganska snabbt, så vi kunde betala. Tanken var att bara göra ett enda nummer för det fanns ingen plan. Det kanske inte låter roligt, men det är roligt att sitta en lördagskväll till tre på natten och skriva texter, lyssna på hårdock och äta grillchips. Det var en fantastisk tid och jag tycker fortfarande det är lika roligt att sitta klockan tre på natten. Även om det är jobbigt, så är det fortfarande jäkligt, jäkligt roligt. Men som sagt, vi beslutade oss för att göra ett nummer till och då tryckte vi det i 2000 exemplar. Vi hade ingen distributör, men vi lämnade in några exemplar till Heavy Sound, House of Kicks, Chickenbrain, Hard and Heavy, Megarock på Söder. Vi hade varit på festival i Berlin på sommaren, Rock together-festivalen med Bad Religion, Morbid Angel och Entombed, så vi kom hem med en massa intervjuer. The Ramones hade spelat i Stockholm och vi fick loss en intervju med dem. Sedan beslutade vi oss för nummer tre och det var det första med fyrfärg. Jag kommer inte ihåg om vi tryckte det i 2000 eller 3000 exemplar. Vi gav ut tre nummer på ett år. Nu finns det en plan på hur många som ges ut per år, men då var det bara ”Vi kör ett till!”.
Del 2 kommer att publiceras inom den närmsta veckan.
/Niclas
måndag 8 april 2013
onsdag 3 april 2013
måndag 1 april 2013
Intervju med Ricky Warwick i Black Star Riders/Thin Lizzy.
Ännu ett besök på fashionabla Lydmar i city. En mycket trevlig och rolig Ricky bjöd på en fantastiskt givande konversation om bl a Black Star Riders, Thin Lizzy, lärdomar från Phil, Titanic och hur han kom tillbaka in i musikindustrin efter några svåra år.
Pga stress och andra intervjuer var jag inte särskilt bra förberedd utan hade bara krafsat ner några allmäna frågor. Det visade sig inte vara några problem som helst och intervjun blev en pratstund jag med all säkerhet kommer ha som en personlig favorit långt framöver.
Doing these promo tours, is that a necessary evil?
Ricky W: It is, but the good thing about it is that you gotta remind yourself that if people don´t want to talk to you or aren´t interested in your record, then you should be fucking worried. I have a real, real problem with people that are in this industry, musicians, that are assholes. The act like they don´t want to be in this industry and act like this is a chore and a hard life. It pisses me off, because it isn´t! This is a fucking blessed life and an easy life and if you don´t want to do it, then don´t fucking do it! Go do something else! Don´t fucking whine to me about having to get up and talk about your art and how proud you are of it, that´s an honor and not a chore! Of course you get tired and everybody gets moody and all that, but at the end of the day you remind yourself that you got what you wished for and it came true, so be happy!
Writing for this album, was any of you the main guy chipping in ideas or was it more of a group effort?
Ricky W: Honestly… I mean, I wrote all the lyrics so I was the guy going “I´ve got an idea for a song.”. Scott and Damon would throw me riffs and I´d be singing like a melody or something. A lot of it was written by me and Damon (Johnson) and Scott (Gorham) was involved in a lot as well, so I would say the three of us pretty much wrote the album. The album was written before Jimmy (DeGrasso) joined us on drums. Did you write separately or in a room facing each other? Ricky W: What would happen is… last year when Lizzy was on tour, a lot of the guys liked to stay at the hotel, but Damon and I like to hang out at the gig and stuff like that. We would make a point of getting together in the dressing room, so a lot of it was written in the dressing room or in the back of the bus and hotel rooms. You get an idea at a certain point and you go “Hey guys, what do you think of this? Do you like this? Is it crap? Do you want to change anything?” and that´s what we do. We get something worked out to the point where we thought it was presentable and show the other guys. Scott was just coming up with killer riffs and I´d go “Play that again!” and I´d record it and take it away and then go from there. It was written really quickly and when you´re fired up and excited, the ideas come pretty fast.
Which song was the first one?
Ricky W: “Someday salvation”. It was the first song that Damon and I wrote together and then “Bound for glory”. Those were the first two songs we wrote in my house in LA. Damon came out to stay with me for four days and around that time Scott said “Guys, let´s write a record!” and gave us the green light. The first kinda band thing where we were jamming was “All hell breaks loose”. No sorry, “Blues ain´t so bad”, which is the last song on the album. Scott came into the studio and we were just about to start demoing some songs and Scott just started playing that riff and next thing you know, it turned into a song.
The writing process is so interesting. Some can´t write on the road at all and have to sit down in a room when they´re off tour and others are more like “Yeah, I woke up, grabbed the guitar and wrote a song.”.
Ricky W: Again and this is just me and my own personal feelings on this, but people that go “I need to go to a cottage on an island for three weeks, with no distractions so I can do my art and get my head together.”, I say “Fuck off, you fucking dick! Really? That´s what you need?”. Music is what´s going on around you and it´s about catching the moment and catching the vibe. I write on the road and I find writing on the road easier because at home I have four kids running around and my youngest daughter hates when I´m playing guitar “Dad, stop it! I´m trying to watch SpongeBob.”. You seize the moment and I know when I´m at home that I have a certain window from when I get up to when the kids come home and I can work. You adapt. If somebody said to me “You wanna go to a cottage on a desert island for two weeks to write?”, I would go and I would make good use of that time, but I don´t feel that I have to do that to write. I think you´re a product of your environment and you should just try and find moments and find time to get up and write. Nick Cave´s got a great attitude. He gets up every morning and he has a studio in his basement, he puts a suit on, makes a sandwhich and then goes to work from 9 o´clock to 5 o´clock and does a full day of music. Gets back in, the kids come out and they have dinner. I think that´s a great attitude because he gets up and works on his art and songs.
When you started writing the lyrics, did you start off thinking that they had to be in a certain way or did it just flow out of you?
Ricky W: When we were still writing under the guise that it was gonna come out as Thin Lizzy, there were certain rhymes and certain words that I wanted to get a bit of Phil on. When it wasn´t and we wrote four or five songs after we changed it to Black Star Riders, I found myself doing that because I´ve been singing the Lizzy songs and I couldn´t get it out of my system. I´ve never learned so much from a dead man in my life! Phil, God rest his soul and obviously he´s not with us, but I think about him, I sing his songs every day and he´s in my thoughts all the time and he might as well be here. He´s teaching me about his phrasing, about his poetry, about his writing so some of that obviously got into me and it´s a great thing. I´ve always loved people who tell stories in songs and there´s nobody greater than Phil or Springsteen, Joe Strummer, Dylan. Those guys are great wordsmiths and that´s what I like. I like to tell stories too. I certainly had a certain mindset about how I wanted to write and I wanted the Lizzy fans to feel comfortable.
I read that you got the name for the band from watching the movie “Tombstone”.
Ricky W: I got part of the name from that. I got “Black Star” but the “Riders” came later. I needed something that would complete it. I wanted something that was wild westy and gangy and I wrote down a few other words that I thought were cool and Riders was one of them. I read about David Bowie and how he used the cut out technique and threw all the words on the floor like a jigsaw. So I thought “Fuck it, I´ll do it!” and I threw them on the floor and Black Star Riders came up and it was like “Fuck, that´s great!”. (laughs) That´s honestly how it happened. It´s simple as that and I threw it out to the other guys and everybody really liked it. Scott took a few days to come around to it. I think because of a little bit of fear of the unknown and what was going on, which is understandable, but everybody else was really vibing on it and the more we thought about it, nobody could really come up with anything better that fitted it and eventually Scott, after four days, popped in and said “I´m fucking loving it! Let´s call the band Black Star Riders!”.
Were you watching that movie trying to find something?
Ricky W: No I wasn´t and I hadn´t watched in a while. It´s just something… I don´t even know what part of the movie it´s in or even if it wasn´t the fucking movie? (laughs) You know, I´m actually gonna watch it on the plane tomorrow to see if there is something in it or if I´m talking complete rubbish and made it up. (laughs)
I guess you guys see this album as one of many to come, right?
Ricky W: Yeah, but nothing´s for certain. Fuck, we´re musicians and we live with doubt and you don´t take anything for granted and we´ve all learned that the hard way. I think there´s a lot of fuel left in the tank and there´s a lot of energy and chemistry in this band and we´re just beginning our history right now and the band´s only three months old. I would like to think that we´ll be in this situation, making a record, absolutely next year. I´ve already got ideas with Damon and we have a few songs that didn´t quite make it onto this one and I still think are worth working on. I´d like to think that this is the start of something really cool and hopefully a long road, but who knows?
How did you guys hook up with Jimmy DeGrasso?
Ricky W: That was Damon Johnson. When Brian stepped aside and decided that he didn´t want to be on the road as much anymore, which was… I´ll be honest with you, it was a bummer. We would love for Brian to be a part of this, but we respect his decision. It was like “Fuck, who are we gonna get? We need to audition.” and then Damon said “No, I´ve got the guy!” and he said it was Jimmy DeGrasso. I had met him once or twice and obviously I knew of his work with Y&T, Suicidal Tendencies, Montrose, Megadeth… the list is long and he´s a fantastic drummer, so we said “Would Jimmy be interested? and Damon said “Dude, he´s a major Lizzy fan and I know he´s looking to join a band and this should be ideal for him.”. Marco had worked with him and Damon. Scott didn´t know him that well but was aware of who he was, so Damon got in touch with him and he just said “When do I start?” and that was it. He just came out personality wise, fitted straight in and playing wise he´s worshipped at the altar of Brian Downey for most of his life and has soaked that up and he´s Jimmy DeGrasso and has his own style as well that really fits with the songs.
Still, playing in a band is also a job and it´s different from me when I get a new coworker, because you guys spend a lot of time together on buses, planes and hotels and the chemistry has to be really important, right? It´s not just about being a great musician.
Ricky W: That´s true and a really good point. I´ve been in bands where people don´t get along, but the music´s great… but it´s not worth it. It´s not fun. The time you´re on stage is fun but the rest of it is just really difficult because there´s tension and aggression. That´s not why you´re doing this. You do this because you want to enjoy it and that´s tough. With Black Star Riders and with Thin Lizzy, I haven´t laughed so much in three years. On days off we don´t all go to our rooms and don´t talk to each other. We go to our rooms and go “Are you up for dinner later? Do you wanna catch a movie?”. We all hang out and the chemistry is very, very strong and I think that´s because we´ve all been doing this for so long and we´ve learned from our mistakes. We´ve all been through so much that we all know how to act and react when we´re around people. We know when someone wants his space, when someone wants to hang out or not hang out. We seem to have got that down because seriously, in three years I´ve never heard a raised voice and even when we were writing because people get very passionate when they write. No one sitting in the corner “Well, you fucking didn´t use my song!” (imitates crying). We´re all big enough to take it on the chin and you know when you bring something in that you may think it´s the greatest thing in the world, but if the other guys think it sucks, it´s not gonna be used. That´s just the way it is. Age certainly plays a part in it.
All you guys together must have a ton of war stories and Spinal Tap moments?
Ricky W: Yeah! The first year I was in Lizzy, Scott Gorham would sit there and it was like “Off you go Scott!” (laughs) “Tell me how you and Phil fucking terrorized the Western world!” because that´s what they did and it´s amazing. Then the second year after you´ve heard them for the 75th time you kinda go “No, I´ve heard that one.”. Scott would go “Have I told you…? And I´d go “Yes and yes and yes!”. (laughs) Everyone brings something fantastic to the table.
Marco then? First time I heard of and saw him live was with Michael Ruff, who does more fusion jazz and ballads. All these different styles he plays, is that something that brings anything to the band?
Ricky W: Oh, Marco is in my opinion, one of the best bass players in the world. A fact! He´s a phenomenal musician. He can play the down strokes like Phil and then the next thing he does is this fucking jazz thing and it´s like “Where did that come from?”. I´m blessed that I´m backed by some of the finest musicians in the world and that makes it easy. You trust them and every night they deliver and they´re always on it.
Did I understand it correctly that you have a place in Belfast and a place in LA as well?
Ricky W: Yeah! LA is home and where I spend most of the year, but I have a place in Belfast so I go back quite a lot.
What made you wanna live in LA?
Ricky W: My wife. She was based in LA and I made that decision. I had just bought a house in Dublin as well so I was in it for three months and then sold everything and fled to America and that was nine and a half years ago. It´s the best thing I ever did.
You always read about LA that either you love it or you hate it and also that it´s a city that can really eat you up.
Ricky W: Yeah, it can and to be really honest, I´m not in love with LA. I love the weather and the life my children have there, it´s very good. I feel very secure where we live and knowing that when I go on tour, my wife and my children are safe, which is a huge peace of mind for the amount of time I spend on the road. I´m not doing the Rainbow or de the rock and roll scene anymore. I´m all through that. We go surfing in Santa Monica and we go out to the desert and I love that part of it, but there are so many fucking people that are so far up their own assholes, but there´s assholes everywhere. In LA there are certainly a lot of fucking people that do wind me up, but I choose to ignore them. I could live anywhere. If my wife says “Let´s move to Halifax, Nova Scotia!”, I´d go with her, you know. All I need is an airport. My wife loves Ireland as well, so it´s great. I wouldn´t rule out the fact that we might move there one day when the kids get older.
Belfast and LA has to be really different from each other?
Ricky W: It is and I think that´s what´s funny. I´ve been in situations where someone in LA gets so dramatic about stuff that doesn´t matter. I mean, fuck, I grew up in Belfast during the troubles! It´s really not worth it, you know. I shouldn´t laugh at them, but I do. They get upset about petty things and in the big scheme of things it don´t matter. You hear them bitching about their coffee being wrong and losing their minds. “I didn´t get my thin skimmed blah blah that I ordered!”. Fuck, if that´s all you´ve got to worry about, your life must be wonderful. I try not to forget where I´m from and where I´m from will never let me forget and that´s something I´m really happy about. If I go back home to Belfast tomorrow and we watch football and I go with my mates, the piss will be taken out of me, as it was 20 years ago. They don´t fucking care. It´s like “Fucking Black Star fucking Riders? Where the fuck did you get that from Ricky?”, but I know that deep down inside they´re proud and happy for me. It´s great to have that ground you in your life. I mean, you´re only as good as your last fucking record or as your last song.
What´s Belfast like these days?
Ricky W: It´s healthy, it really is. For so long there was obviously no money being invested in the country and nobody was going there because of the situation. It´s changed and it´s like an oasis now. They´ve built a big Titanic to celebrate it. You have this big museum and attraction center about a ship that didn´t work.
We have the same kinda thing in Stockholm with the Vasa ship not far from where we are now. A big failure as well, but really fascinating.
Ricky W: Yeah? There´s a great saying in Belfast about the Titanic and that it sank, which makes me laugh and it´s “Well, it was alright when it left here.”(laughs) “It was working fine when it left here.” (laughs) And the music scene is just booming with the success of Snow Patrol which really did a lot for musicians and they´ve put a lot of money back into the city with recording studios and practice rooms for young bands to go to. They´ve returned the wealth. There´s a lot of really good rock bands. It´s a really happening place and a great city.
Earlier today I interviewed Udo Dirkschneider and we talked about ProTools and you just get the feeling that there´s a lot of bands trying to go back to the analog recordings or being in the studio all at once playing live. How do you feel about that?
Ricky W: I agree with you. I think there´s a warmth and a spirit and a vibe of the analog recording, but also a spirit and a vibe of rehearsing your songs to a point where you go into the studio and you´re standing in the room with the drummer going “1, 2, 3, 4!” and someone hits record. That´s what we did. We used ProTools but we recorded it old school. It was not like “Ok, play four chords, go home now and I´ll just chop it up!”. We were taking complete takes and Kevin took parts of takes and doing it that way. We combined both and I think it´s coming back. Music is supposed to be from the heart and the soul. It´s not supposed to be auto tuned and perfect. It´s supposed to fucking be from the soul. It´s supposed to have blemishes and you can go off a little bit and speed down a little bit. That´s all part of it. For me, there was a time when every fucking band that came out started sounding the same. Five bands came out and it all sounded like the same fucking band! It was ProTooled, auto tuned fucking shit and soulless. Honestly, if you´re using auto tune that much on a record, you shouldn´t go near a fucking microphone! You´re in the wrong profession. It´s cheating! You don´t have the talent so go find something you have talent for!
Another thing, you opened up for Dylan once, right?
Ricky W: Yeah I did! It was me and three other people. It was a gig in Belfast and it was in 2004. It was kind of a festival and Bob Dylan was headlining. I was on the bill with a guy called Damien Dempsey and Gary Moore was on as well. It was the three of us and Bob Dylan and I got to stay on the same stage as the man, which was great. I just got asked and I was doing solo stuff at the time.
Did you get to meet him?
Ricky W: No I didn´t. It was a bit disappointing. It was when he was doing a tour and came out and did the whole show to the side of the stage with his hood down. It could be fucking anybody! To be honest with you, people were walking out. They´ve paid to be entertained and where´s Bob? I don´t think anyone got to meet him. I mean, he changed music and shook things up. Does that give him the right to do that? I don´t know. I just think… it´s like us, when we do Thin Lizzy and not play “The boys are back in town”. It´s unthinkable. Unfuckingthinkabale! People come for that song and they´re the people that have clothed and fed you and supported you and enabled you to have the life you have. The Dylan thing, it´s nice to have in your bio, but now you know the truth and it was a fucking disaster. (laughs) “You played with Bob Dylan.” And I go “Yeah and it was shit!”. (laughs) I´ve been so blessed in terms of music. I´ve played with so many great people and with everyone I ever dreamed about. It´s been a real journey.
Besides Black Star Riders, are you involved in anything else?
Ricky W: I´m always writing and I´m sitting on a huge amount of solo stuff, but I just don´t have the time to get into that. Universal are rereleasing The Almighty stuff this year because it´s the 25th anniversary of the band and we´ve been asked if we would like to record some new songs as bonus tracks and we wanna do it and we´re really excited to do that. There´s things going on but I always like to focus on one thing instead of doing five things at a time.
Have you been able to make a living from this since you started out?
Ricky W: Yes. I won´t lie to you, some years have been tough and I´ve been very close to go “Shit, I might have to go back into the real world.”, but certainly in the last 10 years, music´s been very, very good to me. There was a time when The Almighty split up and before my solo stuff where there was a four or five year gap that was pretty tough. A lot of it was my own doing. A messy divorce and a bit of a bad run with drugs and all that. A bit of a cliché but In was hanging out with the wrong people and doing the wrong things and I paid the price. I turned 30 and I had no money, no record deal, no management but something always comes along. I was thinking about getting out of the business and nearly did it, but I got a letter from a publishing company saying that the rights to The Almighty catalog were mine. I went to the gym one day and this guy asked me if I used to be in The Almighty and I said yes. He said the he used to work for Polygram Ireland and that he had actually worked on some of the Almighty albums. I asked him what he was doing now and he said he worked for a big publishing company and he said “What are you doing now?” and I said that I was a bit lost at the moment and hadn´t picked up the guitar in six months. He wondered if I had written any songs and I said “Well, I´ve written one acoustic song.” and he goes “I´d like to hear it!”. I played it to him and he goes “That´s really good. Have you ever thought of doing a solo acoustic thing?”. I said “That´s not a bad idea.”. Then he said “You´ve got anything else going on?” and I mentioned that I´d gotten the rights to The Almighty catalog back. He said “Give me a couple of days and I´ll meet you here on Friday. I might be able to do something.”. He came back on Friday morning and offered me a check for 40.000 Euros and I was back in the music industry. (laughs) It helped me finance the first solo record. I had no confidence back then, but he sort of helped me get it back in the game and I´ve never looked back since that point.
/Niclas
Ännu ett besök på fashionabla Lydmar i city. En mycket trevlig och rolig Ricky bjöd på en fantastiskt givande konversation om bl a Black Star Riders, Thin Lizzy, lärdomar från Phil, Titanic och hur han kom tillbaka in i musikindustrin efter några svåra år.
Pga stress och andra intervjuer var jag inte särskilt bra förberedd utan hade bara krafsat ner några allmäna frågor. Det visade sig inte vara några problem som helst och intervjun blev en pratstund jag med all säkerhet kommer ha som en personlig favorit långt framöver.
Doing these promo tours, is that a necessary evil?
Ricky W: It is, but the good thing about it is that you gotta remind yourself that if people don´t want to talk to you or aren´t interested in your record, then you should be fucking worried. I have a real, real problem with people that are in this industry, musicians, that are assholes. The act like they don´t want to be in this industry and act like this is a chore and a hard life. It pisses me off, because it isn´t! This is a fucking blessed life and an easy life and if you don´t want to do it, then don´t fucking do it! Go do something else! Don´t fucking whine to me about having to get up and talk about your art and how proud you are of it, that´s an honor and not a chore! Of course you get tired and everybody gets moody and all that, but at the end of the day you remind yourself that you got what you wished for and it came true, so be happy!
Writing for this album, was any of you the main guy chipping in ideas or was it more of a group effort?
Ricky W: Honestly… I mean, I wrote all the lyrics so I was the guy going “I´ve got an idea for a song.”. Scott and Damon would throw me riffs and I´d be singing like a melody or something. A lot of it was written by me and Damon (Johnson) and Scott (Gorham) was involved in a lot as well, so I would say the three of us pretty much wrote the album. The album was written before Jimmy (DeGrasso) joined us on drums. Did you write separately or in a room facing each other? Ricky W: What would happen is… last year when Lizzy was on tour, a lot of the guys liked to stay at the hotel, but Damon and I like to hang out at the gig and stuff like that. We would make a point of getting together in the dressing room, so a lot of it was written in the dressing room or in the back of the bus and hotel rooms. You get an idea at a certain point and you go “Hey guys, what do you think of this? Do you like this? Is it crap? Do you want to change anything?” and that´s what we do. We get something worked out to the point where we thought it was presentable and show the other guys. Scott was just coming up with killer riffs and I´d go “Play that again!” and I´d record it and take it away and then go from there. It was written really quickly and when you´re fired up and excited, the ideas come pretty fast.
Which song was the first one?
Ricky W: “Someday salvation”. It was the first song that Damon and I wrote together and then “Bound for glory”. Those were the first two songs we wrote in my house in LA. Damon came out to stay with me for four days and around that time Scott said “Guys, let´s write a record!” and gave us the green light. The first kinda band thing where we were jamming was “All hell breaks loose”. No sorry, “Blues ain´t so bad”, which is the last song on the album. Scott came into the studio and we were just about to start demoing some songs and Scott just started playing that riff and next thing you know, it turned into a song.
The writing process is so interesting. Some can´t write on the road at all and have to sit down in a room when they´re off tour and others are more like “Yeah, I woke up, grabbed the guitar and wrote a song.”.
Ricky W: Again and this is just me and my own personal feelings on this, but people that go “I need to go to a cottage on an island for three weeks, with no distractions so I can do my art and get my head together.”, I say “Fuck off, you fucking dick! Really? That´s what you need?”. Music is what´s going on around you and it´s about catching the moment and catching the vibe. I write on the road and I find writing on the road easier because at home I have four kids running around and my youngest daughter hates when I´m playing guitar “Dad, stop it! I´m trying to watch SpongeBob.”. You seize the moment and I know when I´m at home that I have a certain window from when I get up to when the kids come home and I can work. You adapt. If somebody said to me “You wanna go to a cottage on a desert island for two weeks to write?”, I would go and I would make good use of that time, but I don´t feel that I have to do that to write. I think you´re a product of your environment and you should just try and find moments and find time to get up and write. Nick Cave´s got a great attitude. He gets up every morning and he has a studio in his basement, he puts a suit on, makes a sandwhich and then goes to work from 9 o´clock to 5 o´clock and does a full day of music. Gets back in, the kids come out and they have dinner. I think that´s a great attitude because he gets up and works on his art and songs.
When you started writing the lyrics, did you start off thinking that they had to be in a certain way or did it just flow out of you?
Ricky W: When we were still writing under the guise that it was gonna come out as Thin Lizzy, there were certain rhymes and certain words that I wanted to get a bit of Phil on. When it wasn´t and we wrote four or five songs after we changed it to Black Star Riders, I found myself doing that because I´ve been singing the Lizzy songs and I couldn´t get it out of my system. I´ve never learned so much from a dead man in my life! Phil, God rest his soul and obviously he´s not with us, but I think about him, I sing his songs every day and he´s in my thoughts all the time and he might as well be here. He´s teaching me about his phrasing, about his poetry, about his writing so some of that obviously got into me and it´s a great thing. I´ve always loved people who tell stories in songs and there´s nobody greater than Phil or Springsteen, Joe Strummer, Dylan. Those guys are great wordsmiths and that´s what I like. I like to tell stories too. I certainly had a certain mindset about how I wanted to write and I wanted the Lizzy fans to feel comfortable.
I read that you got the name for the band from watching the movie “Tombstone”.
Ricky W: I got part of the name from that. I got “Black Star” but the “Riders” came later. I needed something that would complete it. I wanted something that was wild westy and gangy and I wrote down a few other words that I thought were cool and Riders was one of them. I read about David Bowie and how he used the cut out technique and threw all the words on the floor like a jigsaw. So I thought “Fuck it, I´ll do it!” and I threw them on the floor and Black Star Riders came up and it was like “Fuck, that´s great!”. (laughs) That´s honestly how it happened. It´s simple as that and I threw it out to the other guys and everybody really liked it. Scott took a few days to come around to it. I think because of a little bit of fear of the unknown and what was going on, which is understandable, but everybody else was really vibing on it and the more we thought about it, nobody could really come up with anything better that fitted it and eventually Scott, after four days, popped in and said “I´m fucking loving it! Let´s call the band Black Star Riders!”.
Were you watching that movie trying to find something?
Ricky W: No I wasn´t and I hadn´t watched in a while. It´s just something… I don´t even know what part of the movie it´s in or even if it wasn´t the fucking movie? (laughs) You know, I´m actually gonna watch it on the plane tomorrow to see if there is something in it or if I´m talking complete rubbish and made it up. (laughs)
I guess you guys see this album as one of many to come, right?
Ricky W: Yeah, but nothing´s for certain. Fuck, we´re musicians and we live with doubt and you don´t take anything for granted and we´ve all learned that the hard way. I think there´s a lot of fuel left in the tank and there´s a lot of energy and chemistry in this band and we´re just beginning our history right now and the band´s only three months old. I would like to think that we´ll be in this situation, making a record, absolutely next year. I´ve already got ideas with Damon and we have a few songs that didn´t quite make it onto this one and I still think are worth working on. I´d like to think that this is the start of something really cool and hopefully a long road, but who knows?
How did you guys hook up with Jimmy DeGrasso?
Ricky W: That was Damon Johnson. When Brian stepped aside and decided that he didn´t want to be on the road as much anymore, which was… I´ll be honest with you, it was a bummer. We would love for Brian to be a part of this, but we respect his decision. It was like “Fuck, who are we gonna get? We need to audition.” and then Damon said “No, I´ve got the guy!” and he said it was Jimmy DeGrasso. I had met him once or twice and obviously I knew of his work with Y&T, Suicidal Tendencies, Montrose, Megadeth… the list is long and he´s a fantastic drummer, so we said “Would Jimmy be interested? and Damon said “Dude, he´s a major Lizzy fan and I know he´s looking to join a band and this should be ideal for him.”. Marco had worked with him and Damon. Scott didn´t know him that well but was aware of who he was, so Damon got in touch with him and he just said “When do I start?” and that was it. He just came out personality wise, fitted straight in and playing wise he´s worshipped at the altar of Brian Downey for most of his life and has soaked that up and he´s Jimmy DeGrasso and has his own style as well that really fits with the songs.
Still, playing in a band is also a job and it´s different from me when I get a new coworker, because you guys spend a lot of time together on buses, planes and hotels and the chemistry has to be really important, right? It´s not just about being a great musician.
Ricky W: That´s true and a really good point. I´ve been in bands where people don´t get along, but the music´s great… but it´s not worth it. It´s not fun. The time you´re on stage is fun but the rest of it is just really difficult because there´s tension and aggression. That´s not why you´re doing this. You do this because you want to enjoy it and that´s tough. With Black Star Riders and with Thin Lizzy, I haven´t laughed so much in three years. On days off we don´t all go to our rooms and don´t talk to each other. We go to our rooms and go “Are you up for dinner later? Do you wanna catch a movie?”. We all hang out and the chemistry is very, very strong and I think that´s because we´ve all been doing this for so long and we´ve learned from our mistakes. We´ve all been through so much that we all know how to act and react when we´re around people. We know when someone wants his space, when someone wants to hang out or not hang out. We seem to have got that down because seriously, in three years I´ve never heard a raised voice and even when we were writing because people get very passionate when they write. No one sitting in the corner “Well, you fucking didn´t use my song!” (imitates crying). We´re all big enough to take it on the chin and you know when you bring something in that you may think it´s the greatest thing in the world, but if the other guys think it sucks, it´s not gonna be used. That´s just the way it is. Age certainly plays a part in it.
All you guys together must have a ton of war stories and Spinal Tap moments?
Ricky W: Yeah! The first year I was in Lizzy, Scott Gorham would sit there and it was like “Off you go Scott!” (laughs) “Tell me how you and Phil fucking terrorized the Western world!” because that´s what they did and it´s amazing. Then the second year after you´ve heard them for the 75th time you kinda go “No, I´ve heard that one.”. Scott would go “Have I told you…? And I´d go “Yes and yes and yes!”. (laughs) Everyone brings something fantastic to the table.
Marco then? First time I heard of and saw him live was with Michael Ruff, who does more fusion jazz and ballads. All these different styles he plays, is that something that brings anything to the band?
Ricky W: Oh, Marco is in my opinion, one of the best bass players in the world. A fact! He´s a phenomenal musician. He can play the down strokes like Phil and then the next thing he does is this fucking jazz thing and it´s like “Where did that come from?”. I´m blessed that I´m backed by some of the finest musicians in the world and that makes it easy. You trust them and every night they deliver and they´re always on it.
Did I understand it correctly that you have a place in Belfast and a place in LA as well?
Ricky W: Yeah! LA is home and where I spend most of the year, but I have a place in Belfast so I go back quite a lot.
What made you wanna live in LA?
Ricky W: My wife. She was based in LA and I made that decision. I had just bought a house in Dublin as well so I was in it for three months and then sold everything and fled to America and that was nine and a half years ago. It´s the best thing I ever did.
You always read about LA that either you love it or you hate it and also that it´s a city that can really eat you up.
Ricky W: Yeah, it can and to be really honest, I´m not in love with LA. I love the weather and the life my children have there, it´s very good. I feel very secure where we live and knowing that when I go on tour, my wife and my children are safe, which is a huge peace of mind for the amount of time I spend on the road. I´m not doing the Rainbow or de the rock and roll scene anymore. I´m all through that. We go surfing in Santa Monica and we go out to the desert and I love that part of it, but there are so many fucking people that are so far up their own assholes, but there´s assholes everywhere. In LA there are certainly a lot of fucking people that do wind me up, but I choose to ignore them. I could live anywhere. If my wife says “Let´s move to Halifax, Nova Scotia!”, I´d go with her, you know. All I need is an airport. My wife loves Ireland as well, so it´s great. I wouldn´t rule out the fact that we might move there one day when the kids get older.
Belfast and LA has to be really different from each other?
Ricky W: It is and I think that´s what´s funny. I´ve been in situations where someone in LA gets so dramatic about stuff that doesn´t matter. I mean, fuck, I grew up in Belfast during the troubles! It´s really not worth it, you know. I shouldn´t laugh at them, but I do. They get upset about petty things and in the big scheme of things it don´t matter. You hear them bitching about their coffee being wrong and losing their minds. “I didn´t get my thin skimmed blah blah that I ordered!”. Fuck, if that´s all you´ve got to worry about, your life must be wonderful. I try not to forget where I´m from and where I´m from will never let me forget and that´s something I´m really happy about. If I go back home to Belfast tomorrow and we watch football and I go with my mates, the piss will be taken out of me, as it was 20 years ago. They don´t fucking care. It´s like “Fucking Black Star fucking Riders? Where the fuck did you get that from Ricky?”, but I know that deep down inside they´re proud and happy for me. It´s great to have that ground you in your life. I mean, you´re only as good as your last fucking record or as your last song.
What´s Belfast like these days?
Ricky W: It´s healthy, it really is. For so long there was obviously no money being invested in the country and nobody was going there because of the situation. It´s changed and it´s like an oasis now. They´ve built a big Titanic to celebrate it. You have this big museum and attraction center about a ship that didn´t work.
We have the same kinda thing in Stockholm with the Vasa ship not far from where we are now. A big failure as well, but really fascinating.
Ricky W: Yeah? There´s a great saying in Belfast about the Titanic and that it sank, which makes me laugh and it´s “Well, it was alright when it left here.”(laughs) “It was working fine when it left here.” (laughs) And the music scene is just booming with the success of Snow Patrol which really did a lot for musicians and they´ve put a lot of money back into the city with recording studios and practice rooms for young bands to go to. They´ve returned the wealth. There´s a lot of really good rock bands. It´s a really happening place and a great city.
Earlier today I interviewed Udo Dirkschneider and we talked about ProTools and you just get the feeling that there´s a lot of bands trying to go back to the analog recordings or being in the studio all at once playing live. How do you feel about that?
Ricky W: I agree with you. I think there´s a warmth and a spirit and a vibe of the analog recording, but also a spirit and a vibe of rehearsing your songs to a point where you go into the studio and you´re standing in the room with the drummer going “1, 2, 3, 4!” and someone hits record. That´s what we did. We used ProTools but we recorded it old school. It was not like “Ok, play four chords, go home now and I´ll just chop it up!”. We were taking complete takes and Kevin took parts of takes and doing it that way. We combined both and I think it´s coming back. Music is supposed to be from the heart and the soul. It´s not supposed to be auto tuned and perfect. It´s supposed to fucking be from the soul. It´s supposed to have blemishes and you can go off a little bit and speed down a little bit. That´s all part of it. For me, there was a time when every fucking band that came out started sounding the same. Five bands came out and it all sounded like the same fucking band! It was ProTooled, auto tuned fucking shit and soulless. Honestly, if you´re using auto tune that much on a record, you shouldn´t go near a fucking microphone! You´re in the wrong profession. It´s cheating! You don´t have the talent so go find something you have talent for!
Another thing, you opened up for Dylan once, right?
Ricky W: Yeah I did! It was me and three other people. It was a gig in Belfast and it was in 2004. It was kind of a festival and Bob Dylan was headlining. I was on the bill with a guy called Damien Dempsey and Gary Moore was on as well. It was the three of us and Bob Dylan and I got to stay on the same stage as the man, which was great. I just got asked and I was doing solo stuff at the time.
Did you get to meet him?
Ricky W: No I didn´t. It was a bit disappointing. It was when he was doing a tour and came out and did the whole show to the side of the stage with his hood down. It could be fucking anybody! To be honest with you, people were walking out. They´ve paid to be entertained and where´s Bob? I don´t think anyone got to meet him. I mean, he changed music and shook things up. Does that give him the right to do that? I don´t know. I just think… it´s like us, when we do Thin Lizzy and not play “The boys are back in town”. It´s unthinkable. Unfuckingthinkabale! People come for that song and they´re the people that have clothed and fed you and supported you and enabled you to have the life you have. The Dylan thing, it´s nice to have in your bio, but now you know the truth and it was a fucking disaster. (laughs) “You played with Bob Dylan.” And I go “Yeah and it was shit!”. (laughs) I´ve been so blessed in terms of music. I´ve played with so many great people and with everyone I ever dreamed about. It´s been a real journey.
Besides Black Star Riders, are you involved in anything else?
Ricky W: I´m always writing and I´m sitting on a huge amount of solo stuff, but I just don´t have the time to get into that. Universal are rereleasing The Almighty stuff this year because it´s the 25th anniversary of the band and we´ve been asked if we would like to record some new songs as bonus tracks and we wanna do it and we´re really excited to do that. There´s things going on but I always like to focus on one thing instead of doing five things at a time.
Have you been able to make a living from this since you started out?
Ricky W: Yes. I won´t lie to you, some years have been tough and I´ve been very close to go “Shit, I might have to go back into the real world.”, but certainly in the last 10 years, music´s been very, very good to me. There was a time when The Almighty split up and before my solo stuff where there was a four or five year gap that was pretty tough. A lot of it was my own doing. A messy divorce and a bit of a bad run with drugs and all that. A bit of a cliché but In was hanging out with the wrong people and doing the wrong things and I paid the price. I turned 30 and I had no money, no record deal, no management but something always comes along. I was thinking about getting out of the business and nearly did it, but I got a letter from a publishing company saying that the rights to The Almighty catalog were mine. I went to the gym one day and this guy asked me if I used to be in The Almighty and I said yes. He said the he used to work for Polygram Ireland and that he had actually worked on some of the Almighty albums. I asked him what he was doing now and he said he worked for a big publishing company and he said “What are you doing now?” and I said that I was a bit lost at the moment and hadn´t picked up the guitar in six months. He wondered if I had written any songs and I said “Well, I´ve written one acoustic song.” and he goes “I´d like to hear it!”. I played it to him and he goes “That´s really good. Have you ever thought of doing a solo acoustic thing?”. I said “That´s not a bad idea.”. Then he said “You´ve got anything else going on?” and I mentioned that I´d gotten the rights to The Almighty catalog back. He said “Give me a couple of days and I´ll meet you here on Friday. I might be able to do something.”. He came back on Friday morning and offered me a check for 40.000 Euros and I was back in the music industry. (laughs) It helped me finance the first solo record. I had no confidence back then, but he sort of helped me get it back in the game and I´ve never looked back since that point.
/Niclas