tisdag 5 januari 2010

Skivrecension

Dark Funeral

"Angelus Exuro pro Eternus" 2009




Dark Funeral har mer än 15 år som band under bältet och har tillsammans med ”Angelus Exuro pro Eternus” givit ut 5 studioalbum och ett antal EP:s.
Jag upptäckte dessa svenska black metalgiganter när de släppte första plattan ”The Secret of the Black Arts”, då de spelade snabb ösigt black metal. Med ”Vobiscum Sathanas” fick de 1998 sitt stora genombrott och började sälja ganska mycket skivor. Även på det släppet var det fart som prioriterades och de hamnade bredvid Marduk på den svenska black metal-scenen.
Jag har under alla år lyssnat en hel del på Dark Funeral men började tappa intresset rejält då ”Attera Totus Sanctus” kom 2005 och lyssnade knappt något på det albumet.
Anledningen till varför mitt lyssnande började brista var nog mycket tack vare sångaren Emperor Magus Caligula, hans röst låter ansträngd och blir lite jobbig i det långa loppet. Jag har svårt att dra flera skivor av Dark Funeral efter varandra för även om jag delvis tycker mycket om Emperors sätt att skrika blir det för långtråkigt och skrikigt efter en platta redan.
Och det börjar bli riktigt trångt i denna genre just i Sverige, då det kommit väldigt många bra band och som då även Dark Funeral måste tävla med. Jag tänker på band som t ex Funeral Mist och Watain. Och inte att förglömma en stor hög undergroundband som inte säljer enorma mängder skivor, men ändå spöar skiten ur många.
Och om man då jämför med sångarna i många av dessa grupper ligger nu Masse Broberg i lä eftersom han inte varierar sången tillräckligt. På ”Angelus…” är det likadant förutom på ”Demons of Five”, där han lägger röstläget lite längre ner och det tackar mina öron för då de får en välbetjänt paus.
Dark Funeral har liksom många lugnat ner tempot som fanns på de första skivorna, men har ändå med ”Angelus Exuro pro Eternus” lyckats göra en lite argare och ondare platta än de sista de har släppt.
Jag tycker om ”The Birth of the Vampiir” speciellt mycket för här hittar jag skitig attityd, bra mangel och en sjuk twist. Och det är också den och de två spåren efter som sticker ut mest, ”Stigmata” och ”My Funeral”. Speciellt den sistnämnda sätter sig i huvudet direkt och är väl den låt som mest kan liknas med en hit. Det har även blivit en video till den begravningslåten och den spelades in på ett gammalt nerlagt mentalsjukhus.
Dark Funerals texter har alltid handlat om djävulen och diverse ondska, men trots inspelning på mentalsjunkhus framstår de numera som ganska fromma och friska jämfört med t ex Watain. Dark Funeral har även fått en liten mjukare sida då de återigen slängt med en lite halvsjuk kärlekslåt. Här heter den ”My Latexqueen” och vi minns väl alla ”Goddess of Sodomy”, som fanns med på ”Diabolis Interium”!
Peter Tägtgren har styrt spakarna på ”Angelus…” och det hörs i ljudbilden som låter väldigt bra och kanske lite för välpolerad ibland. Det riktigt skitiga, som hos vissa andra band stinker kött och människooffer, saknas, men å andra sidan har det inte funnits hos Dark Funeral på ett antal år.
Så slutligen vill jag säga att detta är ett bra släpp, men inte en av de absolut bästa black metal plattorna som släpptes 2009. Då kommer band som Immortal och Funeral Mist högre upp.

Betyg: 3/5

Sara Andersson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar