Ozzy Osbourne (with Chris Ayers)
"I am Ozzy" 2009
Ozzy Osbourne är, precis som Keef, ett vandrande mirakel. Den mängd alkohol , droger och medicin som passerat genom hans kropp borde fällt honom för flera år sedan. Men nej, den gode Osbourne fortsätter stappla framåt, kanske lite skakigare än förr, men ändå.
Nu har han lyckats plita ner sin egen självbiografi, eller rättare sagt, berättat vad han kan komma ihåg för författaren Chris Ayers. Just minnet nämner har redan i försättsbladen. Det är ju något dimmigt numera efter alla år av missbruk och man frågar sig omgående hur mycket the Prince of darkness verkligen kommer ihåg eller överhuvudtaget ens har fragmentariska minnesbilder av?
Oavsett, så är boken en hyfsat undehållande berättelse om hur den klassiska arbetargrabben drömmer stort och slutligen lyckas. Minnen av en tidig och tämligen misslyckad karriär som inbrottstjuv till mötet med medlemmarna som han senare skulle komma att spela in klassiska album med under det givna namnet Black Sabbath.
Största behållningen i boken är språket, då de många gånger verkligen fångar Ozzy och hans smått humoristiska sätt att prata. Faktum är att man mer än en gång hör hans röst när man läser och detta får en att skratta till på flera ställen genom boken.
Men som ett stort musikfan och med tanke på att jag läst åtskilliga böcker om Black Sabbath tidigare, är det inte mycket nytt som kommer fram. Och givetvis återkommer man hela tiden till minnet. Är det Ozzys egna minnen eller är det diverse fragment av händelser som han genom åren fått berättat till sig av andra? Jag tror en hel del på det sistnämnda, vilket även framkommer i boken då han flera gånger berättar att han egentligen inte minns, men att det säkert kan ha hänt. Hans omtalade och omskrivna turné med Mötley Crüe 1984 är ett sådant minne. Å andra sidan bygger väl de flesta självsanerande biografier på egna och även andras minnen.
Det boken ger först och främst är Ozzys egna tankar och funderingar och i viss mån, lite smådetaljer om diverse kända, bra eller dåliga, händelser, som exempelvis den gången han hög som ett hus ”went postal” på sina egna hönor och kycklingar. Och självfallet är boken också en hyllning till frugan Sharon, som trots misshande, otrohet och allmän galenskap, fortfarande står stadigt vid sin mans sida.
”I am Ozzy” är en helt ok rockbiografi, men är du ett gammalt fan av Black Sabbath och hans solokarriär, är det som sagt inte alltför mycket nytt som kommer upp till ytan.
/Niclas