Mitt tonårsrum i mitten av 80-talet var ett noggrant väggkollage av posters på KISS, Mötley Crüe, Ratt, Marilyn Monroe och en och annan bild på Samantha Fox. Med andra ord som vilken tonårings rum som helst under detta neonfärgernas årtionde.
Alla posters sattes upp med nålar och frågan är om jag inte till och med var så anal i mitt beteende att jag använde linjal för att får rätt antal cm mellan varje poster. Nåväl, hur skulle man då göra när tidningen OKEJ helt plötsligt levererade en pin-upbild på ens absolut största idol? Paul Stanley med nästintill neddragna brallor och en bringa hårigare än King Kongs, skiljde sig markant från de vanliga bilderna på ens idoler.
Hur som haver, efter många "sleepless nights" hamnade den där postern på väggen. Inte för att den var snygg, utan av den enkla anledningen att det faktiskt var KISS. Simple as that!
En KISS-poster, hur tvivelaktig den än var, skulle upp på väggen åtminstone för en prövotid i alla fall. Dock har jag för mig att postern på en kedjad Diamond Dave aldrig sattes upp. Det fick liksom räcka med en hårig bringa på väggen. Det var svårt nog för en något konfunderad tonåring.
/Niclas