Samma kväll som Evergrey spelade sitt akustiska gig på Göta källare i Stockholm, fick jag möjligheten att sitta ner med Tom och Richard i bandet och prata lite om bl a nya plattan, att hitta albumtitlar, kommande USA-turné och de nya medlemmarna.
Om vi börjar med titeln? Hur fick du fram den? Kom den direkt, eller?
Tom: Nej, det tog väldigt lång tid innan den titeln kom. Den kom i ett skede där jag kände att vi var jävligt nöjda med vad vi åstadkommit musikaliskt sett och så började jag fundera på avd det var som hade lett till det, hur vi kom dit. Det var ju egentligen i grund och botten att de gamla medlemmarna lämnade bandet och det var ju en kollision som hette duga, för oss. Fast det där hände så mycket tidigare än själva dagen då vi bestämde att de skulle lämna bandet. Det var ju tidigare än så, men det var väl en kollision som ledde till någonting grymt. Det är ju ofta det kollisioner gör, du bumpas i en annan riktning eller börjar tänka på ett annorlunda sätt och oftast kommer det något gott ur det. Det är bara att man inte kan dissikera och behandla informationen man får just när det händer. Då har man ju väldigt svårt att se vart det ska bära, men vi är oftast väldigt snabba på att bedöma vad situationen medför och vad som kommer att hända på grund av den och det bedömer vi gärna precis när det händer.
Är det svårt eller är det något som kommer lätt när det gäller att hitta på en catchy titel?
Tom: Det brukar vara ganska lätt. ”Torn” var ju inte så svår och kanske inte så bra heller. Den bästa titel vi har är ju ”Solitude dominance tragedy”. Den tycker jag är den bästa vi har.
Richard: Det är ju en klurig grej det där. Man vill ju gärna att den bara ska gå igenom.
Man sitter inte och googlar och slår i ordböcker?
Tom: Jo, det gör man. Vad sa jag? Sa jag att det var enkelt? Va fan sa jag det för? (skratt)
Richard: Man börjar kanske med att kolla låttitlarna om det är någon som känns helt klockren där, liksom. Jag har ju i och för sig inte kommit på någoting till någon av våra plattor. (skratt)
Tom: Så du tycker att det är jävligt svårt! (skratt) Men det är ju klart att det är roligt att hålla på med det där, men man måste hitta något som ligger gött i munnen. Något som låter och betyder någonting. Det var väldigt länge som vi tyckte att den skulle heta ”Out of reach”, men sedan tyckte vi att det var lite för negativt, hur nu det kan finnas i Evergrey överhuvudtaget? (skratt) En del tror ju att vi är sådana jäkla pessimister, men vi är ju inte det. Det är väl bara att vi har varit för bra på att dölja det där.
Omslaget då? Det är väldigt iögonfallande.
Tom: Ja och inte så jäkla modernt heller, skulle jag väl säga. Det var väl lite det som var grejen. Hela bookleten och allting går ju i någon serietidningsanda.
Ja, jag tänkte direkt lite på tv-serien ”Heroes”.
Tom: Ja, precis! Du har rätt och det är därifrån jag har fått idén.
Hur lång tid tar det att ta fram det, från det att man kläcker idén till den personen som ska göra det?
Richard: Flera år kan man säga eftersom vi hade tänkt på det redan med förra plattan, men vi hittade inte rätt snubbe som skulle göra det. Det har ju faktiskt tagit fyra år.
Tom: Det är ju extremt mycket mail mellan mig och den krativa artisten hela tiden.
Vem har gjort det?
Tom: Michael Gullbrandsson heter han. En tecknare.
Någon ni haft kontakt med tidigare?
Tom: Nej, han är polare till en polare. Lustigt att man helt plötsligt hade en bredvid sig.
Så här långt har ni ju fått väldigt mycket positiv respons på plattan, som Classic Rock och Decibel Magazine. Det måste ju kännas enormt skönt?
Tom: Ja, det är ju overkligt på något sätt. Det förstår nog ingen, vilken lättnad det är för mig.
Richard: Det är ju jätteskönt, men samtidigt så känner jag i alla fall, och jag har ju gjort ganska många plattor nu, men det är ju nu det betyder någonting. Innan så var det... visst, det är ju roligt, men det kan ju lika gärna vara helt meningslöst. Det får vi ju se nu. Det är ju nu det ska hända och jag måste säga att jag har hållt mig lite avvaktande hela vägen igenom.
Tom: Förra veckan fick vi ju bevis via förhandsorders och så där, som givetvis är påverkade av vad folk tycker, givetvis. Det känns jättebra! Idag säljer man ju knappt plattor, men vi har ju ändå förhandsbeställningar på lite under 20000 exemplar, så det är coolt faktiskt. Just när man pratar med skivbolag i Sverige idag och de säger att man inte behöver sälja någonting för att ta sig in på topplistan. Det är ju när de där dansbanden släpper plattor, de säljer ju plattor.
Richard: Hårdrockare är ganska bra också! Det är Lars Winnerbäck, hårdrock och dansband.
Ja, hårdrock har väl alltid haft en väldigt trogen publik som köper flera olika versioner av samma platta.
Richard: Ja, de vill ju stödja banden. De vill ju ha hela paketet.
Jag snackade med sångaren i Devildriver nyligen och han sa att för några veckor sedan hade den som var etta i USA aldrig tidigare sålt så lite skivor för att bli nummer ett. Det rörde sig om 40000 ex.
Tom: Det kom du ju inte ens in på topp hundra med.
Det har ju verkligen ändrats.
Tom: Så är det ju och säljer du 500 plattor så är du på topp 20 i Sverige.
Om jag förstått det rätt så producerade ni själva den här gången? Vad var tanken bakom det?
Tom: Ja, det var väl att vi anser väl att... eller jag anser att jag vet bäst tillsammans med Richard, hur låtarna ska vara, om vi nu pratar låtproduktion. Och väldigt mycket från ljudsidan också. Alla synthljud, alla akustiska gitarrer, allting har vii spelat in och sedan har vi haft hjälp av Daniel Bergstrand med att spela in trummorna och mixa plattan. Fantastisk hjälp och en grym snubbe! Rent överjävlig och framförallt den person som har varit mest lik mig i sitt tankesätt. Han ger sig ju aldrig. Aldrig! Vi jobbade dygnet runt i 10 dagar för att få klart mixen och då lämnade jag ändå en mix till honom.
Richard: Och så sa han att han jobbade gratis om det inte blev klart. ”Jag lämnar inte ifrån mig något som jag inte kan stå för!”, så det är ju en ganska skön inställning.
Tom: Ja, man satt ju där och var lite orolig och sa ”Det går inte Danne!”, men det var ju en otrolig stress under den veckan. Han skulle iväg, så vi var tvugna att bli färdiga och vi blev färdiga två timmar innan mitt flyg hem och innan hans flyg till Norge.
Jobbar man bra under sådan press?
Tom: Nej, inte i mixläget. Då är det absolut inte optimalt på något sätt. Jag tycker däremot att press och stress är bra i låtskrivarsammanhanget. Du får en push på dig och ”det här måste bli klart!”. Det är då man kliver in i det.
Med er musik och hur den är uppbyggd, det finns ingen risk att man är inne och petar och ändrar hela tiden, just med tanke på dagens teknik, vilket jag snackat om med en hel del andra?
Tom: Vi gör ju allt klart innan vi hamnar i det där. Men absolut, jag är minituös när det gäller sådana saker.
Richard: Så länge man har möjlighet att ändra, så gör man ju det om man tycker att det är berättigat att göra det.
Tom: Men om man väl hamnar i ett inspelningsläge, ”Nu ska vi sätta plattan! Nu ska vi mixa plattan!”, då är liksom allt det där pillet generellt sett gjort. Då tillkommer bara saker som uppstått på grund av att produktionen väcker någonting som ska ändras. Man hör skaer bättre och inser att relevansen i låten kanske inte alls är gitarren utan keyboarden, eller vad det nu må vara.
Spelar ni in varje instrument för sig? Så man kör aldrig alla live i studion?
Tom: Nej, det har vi aldrig gjort!
Richard: Jag har väl kanske gjort det någon gång, men generellt gör man ju inte så.
Tom: Man gjorde kanske så om man ville spara pengar. Det är väl så det tillkom från början, kan jag tänka mig. Sen är det väl klart att Bruce Springsteen kanske gör så, men då sitter de ju in en studio som är separerad och som kostar 25 miljoner om dagen. Då är det klart att det går att göra. Men vi har ju framförallt aldrig varit ett band som har repat. Vi repar när vi behöver göra någonting.
Richard: Nej, men det var väl de två första plattorna som ni repade in låtarna och sedan spelade in dem. Nu spelar vi in låtarna och sedan repar vi dem. Det låter ju lite konstigt när plattan är klar och vi ska spela några gig. ”Nja, vi kan inte spela någon ny låt för vi har inte hunnit repa!”. ”Men va fan, ni har ju precis gjort en platta!”.
Tom: Nej, det fattar ju inte folk och det fattar ju inte vi att de inte fattar. ”Men ni har ju skrivit den!”. ”Ja, men vi har aldrig lirat den ihop!”. (skratt)
Och sedan ska ni ut med Kamelot! Är det USA eller Europa?
Tom: Det är i Europa. Vi kanske kör en två-tre låtar från nya plattan och värmer upp och sedan har vi ju ett set som är 50 minuter med en massa låtar som vi måste spela. Eller måste låter ju helt sjukt! Men låtar som vi bör spela. Det är klart att det blir svårt och ska vi ta en låt från varje platta så är det åtta låtar.
Hur väljer man ut de låtarna då, om ni nu ska ta tre stycken?
Tom: De har vi redan valt.
Är det ”elle, belle, bi” eller?
Tom: Nej då. Vi går ju in med inställningen att vi ska testa låtarna. De här fem har vi bestämt för att vi tycker att de är de fem bästa låtarna. Sedan är det ju inte säkert att de låtarna blir de fem bästa att spela live. Låtar kan vara väldigt olika. Det finns ju studiolåtar och så finns det livelåtar, så jag skulle väl vilja säga att vi inte har en jävla aning just nu. (skratt)
Ni skulle lira i USA också och på Progpower och sedan köra en månad i USA efter det. Det är spikat och klart?
Tom. Yep! Det kommer ut nu tror jag. Vi kör med Sabaton som förband, så det blir bra som fan. Det blir grymt både för oss och för dem.
Täcker ni in större delen av landet då? Hur många gig blir det?
Tom: Jag vet inte riktigt, men det blir ganska många. Det blir hela Kanada och sedan från väst till öst. Sedan får man väl åka tillbaka igen.
Hur många gånger har ni varit i USA nu?
Tom: I USA har vi väl varit en fem eller sex gånger och spelat.
Och jänkarnas respons är positiv?
Tom: Ja, övervägande positiv. Vi hade rätt mycket flyt i USA förra gången. Vi var med och körde Headbanger´s ball i New York och lite sådana grejer och det de där grejerna är fan i mig inte oävet, för det ligger kvar fortfarande och det är ju på något sätt den anseendenivån man har, att vi är ett band som hade tre videos som rullade där. Sedan säljer vi ju inte en miljon plattor, men det gör ju ingen! Vi har ju inte varit där på länge nu och där sumpades ju lite den hypen. Ett tag var vi där relativt mycket, vilket man måste vara.
Richard: Det är ju en sådan jäkla konkurrens och jänkarna vill ju gärna att det ska vara amerikanska band av någon anledning.
Tom: Nu kanske vi är på gång igen.
En sådan månadsturné, bär det sig ekonomiskt?
Tom: Det bär sig definitivt ekonomsikt. Det är en förutsättning när man spelar som headliner. Däremot om man åker som förband, då bär det sig aldrig. Då pröjsar man ju liksom. Inte bandet som sådant, men du pröjsar ju för bussar och sådant. USA är ju så jäkla dyrt att åka till också, eller relativt, men det är ju alltid det här med visum och arbetstillstånd och turnébussar och en massa skit.
Richard: Förbandsturnéer ingår ju i promotionpaketet, om man säger så. Det är ju skivbolaget som får hosta upp lite då.
Senaste videon med Patrik Ullaeus... När man gör en video, är det era idéer eller hans?
Tom: Det är oftast min och hans idé. Ett bollande fram och tillbaka. Patrik är ju en snubbe som gör videos med artister som har mycket mer pengar. (skratt) Jag och han är ju polare, annars hade vi aldrig haft råd. Eller, jo det hade vi kanske, men... eller, jag vet inte vad jag ska säga egentligen. (skratt) Det blir alltid så jäkla grymt och vi pröjsar aldrig vad vi egentligen skulle pröjsa. Han är grym!
Märker man av att man har nytta av en video i dagens musikklimat? Det är ju så få ställen där den kan spelas.
Richard: Nu är det nog jävligt bra igen för nu är det så mycket med nätet, så nu kan jag tänka mig att det är rätt bra att ha. Att ha en snygg video tror jag är skitbra.
Vem klistrade upp alla papper i videon?
(Båda räcker upp handen.)
Tom: Varenda jävla sida! Det är sådana grejer man får hjälpa till med när man jobbar med Patrik, men det gör man ju.
Richard: Det blir ju liksom ett djup i videon bara för att man har varit med. Det är ju ett hantverk. Det är ju inga green screen grejer. Det är roligt när man tittar på den och det är det samma med ”I´m sorry” videon. Den slet vi ju med i flera dagar och tapetserade och hade oss.
Sist då. De nya medlemmarna? Var hittade ni alla och hur lång tid tog det?
Richard: Det gick väl ganska smärtfritt får jag väl säga. Några lyckosamma telefonsamtal, får man väl säga. Tom ringde Pontus i Hammerfall och frågade om han kände någon bra, snygg gitarrist som skulle kunna passa. ”Ja, det sitter en kille bredvid mig!” och då satt Marcus bredvid och han kom väl med typ efter det samtalet och vi testade inga andra.
Det var snyggheten som avgjorde?
Richard: Ja, jo han skickade några bilder. Han är ju fan snyggare än oss i alla fall! (skratt) Men det var ju ingen 10 va! (skratt). Hannes sedan var ju genom Snowy Shaw. ”Jag har en elev som jag tror skulle funka jävligt bra!” och det gjorde han också. Klockren! Johan var lite kinkig först. Han sa nej först, men sedan har han berättat i efterhand att precis när han lagt på så sa han ”Varför sa jag nej?” och sedan bara ”Ja ja, sagt är sagt.” och så sket han i det. Men sedan hade han sprungit på Marcus på Pub Anchor och då hade Marcus sagt ”Men va fan Johan, kom igen då!” och då hade han ju ångrat sig så han var ju inte så svårflörtad då.
Klickar det direkt så här med nya människor eller tar det tid? Att bli en enhet?
Tom: Ja, det tar tid!
Richard: man märker ju att kvalitén finns och det märkr man väldigt fort, att det finns något att jobba på, men sedan krävs det ju en turné för att det ska sätta sig som band och det har det väl börjat gör nu. Det tar ju tid för det ska ju låta som ett band. Band kan låta skitbra med kassa musiker bara för att det är ett bra band, men det tar tid.
Blir det fler Sverigegig sedan då?
Tom: Vi gör ju några få valda gig i Jönköping och Västerås och göra Sverige blir ju inte förrän vi kommer tillbaka efter USA. Men folk ser ju oss på några festivaler, så det känns väl bättre att vi kör den grejen när vi kommer tillbaka.
Ok. Tackar!
/Niclas