Death Destruction är ett band bestående av föredetta och nuvarande medlemmar från Evergrey, Dead by April och Hammerfall. Debutplattan är ute och jag mötte upp trummisen Jonas på den anarkistkommunistiska högborgen Kafé 44 och snackade lite om allt möjligt.
Troligtvis är jag en av få som faktiskt tycker att bandnamnet låter helt ok och förstår inte riktigt den kritik som bandet fått höra. Nog finns det betydligt mindre lyckade namn än detta?
Hur som haver, snacket var avslappnat och trevligt och det blev bl a prat om inspelningen, att jobba med Roberto Laghi och den kommande förbandsturnén.
Har ni känt varandra sedan lång tid tillbaka? Hur gick det till?
Jonas: Alla har väl egentligen känt varandra jättelänge. Jag och Jimmie är väl färskast i bekantskapskretsen och vi har känt varandra i sju år nu, så det är på den nivån det är. Henrik och Fredrik spelade ihop redan för 15 år sedan ute i Angered i ett lite hårdare band och då var Jimmie 14 år och han var ett fan av deras band och satt utanför deras replokal vid varje rep och ville bara hänga och lyssna. Jag började känna Henrik i Evergrey när jag var 17 och sedan kom ju Fredrik in i Evergrey också, så vi jar ju känt varandra hur länge som helst.
Vad var det som ledde till att ni, Henrik och Jonas, hoppade av Evergrey egentligen? Var det bara en trötthet på det som var?
Jonas: Nej, det var inte roligt längre och vi trivdes inte i bandet, så det fanns ingen mening i att vara kvar bara för att vara kvar. Vi värdesatte vänskapen med Tom och Richard mer än att bara vara kvar i bandet för att vara kvar och det visade sig vara det absolut bästa från båda sidor sett. Vi är fortfarande jättegoda vänner oc hänger med dem fortfarande, så det känns fantastiskt.
Var det mest den musikaliska utvecklingen, att man står och stampar på samma grej, eller?
Jonas: Nej, det var mer inom bandet. Vi trivdes inte och hade tröttnat och man trivdes inte ihop och det kände ju de också. De tyckte ju det var värdelöst att ha två som inte...
Var med i det?
Jonas: Nej, precis! Det var ju kasst för båda parter, så vi tog det beslutet att då lämnar vi bandet och så kan vi ju i varje fall vara polare.
Hur lång tid tog det från det, till att Death Destruction blev någonting som ni skulle satsa på?
Jonas: Det växte ju under tiden. Jag och Henke kände ju det mer och mer det sista året i Evergrey. ”Fan, det är ju inte roligt längre med Evergrey, men Death Destruction är ju kul! Det är så här det ska vara!”. Vi hade glidit ifrån det med Evergrey. Det blev mest som ett jobb, så det var lika bra att klippa så att säga.
Man får väl säga att de tre band som finns representerade i Death Destruction skiljer sig från varandra. Evergrey och Hammerfall är ju inte riktigt samma sak. Hammerfall är väl lite mer traditionell powermetal och Evergrey mer åt det proggressiva hållet och Dead by April skiljer sig sedan markant från båda. Hur växer då det fram att det är den här typen av hårdrock man ska spela? Kommer det bara ifrån att man sitter och jammar eller sitter man ner och säger ”Nej men va fan, nu kör vi mer åt det här hållet!”?
Jonas: Ja på papperet är det ju helt ologiskt, den musiken vi spelar! Det blev bara så. Allt började när jag och Henke satt tidigt 2004 och spelade in plattan ”Inner circle” med Evergrey.
Som för övrigt är jäkligt bra!
Jonas: Åh, tack! Vi bodde in den studion då och alla andra hade gått hem och framåt småtimmarna så där, så satt vi där och bara började löjla oss med en massa dödsmetallriff och då kände jag ”Fan vad lökigt, men vad roligt!”. Efter ett par låtar så kände vi ”Fan vilka bra grejer!”, så på den vägen gick det. Vi sa det att ”Vi bor ju i studion, så vi spelar in en demo.”. Vi började ju få lite låtar och då var Fredrik förstavalet med en gång. Dels för att han och Henke har spelat innan och jag och Fredrik har spelat innan och han är en perfekt basist för oss. Vi tog bara in honom och sångare visste vi inte vem vi skulle ha. Från början så tänkte vi ”Ja men om vi försöker få in lite olika gästsångare från Göteborg på varje låt, det hade ju varit coolt!”. Det var den enda idén vi hade, men då jobbade Fredrik och Jimmie på samma lager på den tiden och han sa ”Men jag vet en snubbe!” och så var det han, 14-åringen utanför replokalen, som hade vuxit till sig lite då och han fick en demo av Jimmie som visade sig vara en jättetidig version av Dead by April. Han spelade upp den i studion på kvällen och vi blev helt knäckta. Vi blev skitnojjiga att på de timmarna från det att vi hörde demon, till att han skulle komma dagen efter och spela in, så kände vi ”Någon annan kommer att sno honom! Ett band kommer att ringa honom och sno honom för att han är så grym!”, men så fort han kom så var det ju inget snack. Sedan låg den här demon på is och hela projektet också, i flera år för Evergrey var lite heta då och gjorde många turnéer och då hade inte Fredrik och Jimmie någonting direkt. Sedan efter kanske två år så började det dala lite för Evergrey medan Fredrik började i Hammerfall igen och Dead by April blommade upp, så då stog ju vi, jag och Henke, så här ”Då kör vi då!”. Men då var det ”Nej, vi har det lite tufft nu!” säger båda och sedan för ungefär två år sedan så ringer Jimmie och säger ”fan, jag har lyssnat på demon och vi måste göra någonting! Vi får dra igång det här!”. Vi hade ett rep och det var helt fantastiskt och alla var som 14 igen och första bandet. Den känslan! Vi fick ett gig av en polare ute i en liten jävla håla som heter Jörlanda i Bohuslän. Det var i någon jävla trädgård där han hade gjort någon festival med ett beige jävla partytält som han ställt upp. Vi skulle få 2000 spänn, men vi körde på det och det var efter det giget som det blev ”Nej nu jävlar så kör vi! Fan vad grymt!”. Det enda vi vill är att få lira ihop vi fyra, sedan spelar det inge roll om vi får lira för x antal personer eller om vi får stå i replokalen. Det är det som är så jäkla roligt med det här bandet, att det finns så mycket spelglädje och kärlek. Fyra polare bara.
Namnet då? Det är ju ganska briljant.
Jonas: Tycker du det? Det är ju en hårfin skillnad har jag ju märkt. Jag älskar namnet! Det var första kvällen när vi började lira in ute i studion och första låten. Det är ju så mycket glimten i ögat i Death Destruction. Det var det första namnförslaget som Henke kom på. Han bara drog till med något. ”Vad är det hårdaste som finns? Death Destruction!” säger han då med en jävla growlröst och sedan bara garvade vi som fan och sa ”Ja, det var nog det töntigaste jag hört! Vi kör på det!”.
Jo. Jag tycker ju att just de två orden måste ju en mängd andra band ha lekt med tycker man. Jag tycker det ligger rätt bra i munnen.
Jonas: Vi har väl funderat någon gång, men nej vi kan inte byta! Det blir ännu roligare med folk som inte fattar charmen i det utan bara säger ”Fan vilket kasst namn och så har de en låt som heter Fuck yeah!”. Det är ju samma grej med den, samma glimten i ögat där men det är en seriös låt, men folk som inte fattar det, det är jävligt komiskt tycker jag. Vi har så mycket glimten i ögat med det vi gör.
Det känner väl jag också och just användandet av ordet ”Fuck” när du inte är engelskspråkig. Det är precis som svenska band som spelar live och slänger ur sig lite engelska fraser och skriker ”Alla säger fuck yeah!”. Det blir ju lite banalt och svårt att lägga tyngd bakom...
Jonas: Ja, att vara seriös liksom! Men vad då, vi är ju fyra goa gubbar och ska man låtsas vara svår? Det blir ju bara löjligt! Vi skiter i sådant! Vad gäller musiken är vi så seriösa som man kan vara och vi ska bara leverera så mycket vi kan.
Kollar man runt lite, både recensioner och olika nätforum, så kommer ju Pantera upp som en referenspunkt titt som tätt. Är det ett band ni själva lyssnat på?
Jonas: Ja herregud! Vi har ju alla lyssnat hur mycket som helst på Pantera. Det är ju ett av världens bästa band genom tiderna, musikaliskt, låtmässigt och allting. Inget snack! Men det är ju inget vi strävar efter. Jag fattar absolut att vi får den jämförelsen för det är mycket bluesigt samtidigt som det är hårt och skrik och penta. Mycket gitarrspel och så där! Det är ju bara jättesmickrande, men vi kommer aldrig att vara en finne i röven på pantera, hur mycket vi än övar. Det finns ingenting mer man kan säga om det. Jättekul för att det är ett så fantastiskt band, men vi har ju inte en suck och det är ju inte heller som att vi vill vara det nya Pantera.
En helt annan grej, men lite kopplad till Pantera och Dimebag. Även om man inte är en världstjärna, blir man någon gång nojjig över folk? Nu menar jag inte att någon ska hoppa upp och skjuta på scen, men även mindre band måste ju dra till sig knepigt folk? Man blir ju tillgänglig för människor och det ska skakas hand och så. Händer det ibland?
Jonas: Jo det har hänt, absolut. Oftast händer det när de är onyktra och så. Då vågar de komma fram och snacka, vad fan det nu är de vill säga. Men man får ju bara gilla läget eller skita i att gå ut. Det är inget man tänker på. Det kommer och då får man försöka hantera det så bra man kan, men det har inte varit något direkt problem som tur är. Peppar, peppar!
Vad bidrog Roberto Laghi med då? Han börjar ju bli gammal i gamet nu. Var han ett förstaval att jobba med?
Jonas: Båda frågorna svarar jag ja på. Vi är ju en full demokrati i Death Destruction, men när vi kom till vem som skulle spela in plattan så var jag och Henke stenhårda diktatorer. Det var inget snack om vem som skulle prodda den! Det var helt overkligt bra för oss. Vi har alltid diggat vad han gjort. Allt från tidiga Betong till Lok och Hardcore Superstar. Han har det där liviga i sig och han kan plocka fram det så jäkla bra och det var det som var viktigt för oss att få ut. Att det inte bara blev en sådan clean metalplatta, utan vi ville ha det där lite skitiga och att det känns som att vi står och lirar. Han är helt otrolig med att plocka fram det bästa hos varje musiker. Helt otrolig och en fantastisk människa också!
Är han ärlig och rak och säger rakt ut att ”Det där var skit!” ?
Jonas: Oh ja, absolut och det kan man ju ta också när det är en sådan snubbe. Jag har drömt om att få spela in trummor med Roberto sedan jag var 16 år. Han har varit en av mina absoluta producenter och mer än alla Bob Rock och de där. De hade inte haft en suck mot Roberto Laghi alltså! Jag var faktiskt jäkligt nervös i början när jag spelade in med Roberto. Jag spelade bättre trummor när han inte var med och Henke satt och spelade in mig när han var där. Jag vet ju vilka grymma trummisar han har spelat in i och med Hardcore Superstar och Lok, som bara är demoner och så kommer jag som en bonkarunge och ska traggla sig igenom låtar. Men shit, jag kan inte se oss jobba med någon annan i Death Destruction. Det är helt otroligt! Han känns som en femte medlem.
När ni spelade in, var det låtar som ni strök och som inte kom med på plattan eller gick ni in med ett gäng låtar och sa ”Detta kör vi med!”?
Jonas: Vi hade 14 låtar totalt, som vi spelade in. Vi visste att vi kommer att ha med alla på plattan, men vi spelar in dem och så har vi tre låtar som bonusgrejer eller som kan användas vid ett senare tillfälle. Det var det vi spelade in och sedan efter det fick vi gå igenom vilka som skulle vara med på plattan och som passade bäst. Det känns jäkligt bra det vi fick ut!
Numera när ett band släpper skiva så kommer den ju i fem olka versioner. Det är standard, jewelcase, livebonus, making of dvd etc. Kör ni något liknande?
Jonas: Vi har ett bonusspår, som är en förlängd version av ”Fuck yeah” med ett jäkligt gött soloparti. Det är det enda.
Att spela in i in i IF studio var också självklart?
Jonas: Absolut! De är jättegoda vänner till oss och de har varit fantastiska sedan vi började hålla på med Death Destruction. De har alltid stöttat oss som fasen! När vi började spela in så hade vi ju inget skivkontrakt eller knappt något management, men In Flames, Roberto Laghi och vår manager Thomas Järnberg var så grymma att de trodde på oss och sa ”Spela in plattan nu, så löser vi det sedan!”. In Flames har alltid varit helt fantastiska!
Hur jobbade ni då? Blev det nio till fem eller nattetid? Försöker man hålla det till kontorstimmar?
Jonas: Tack vare Roberto så sa vi att runt tio skulle vi dra igång. Då var man ju där runt nio och käkade frukost. Det där med tider är inte Robertos grej, så han brukade dansa in vid elva eller tolv, halv ett ibland. Sedan snackade han i mobiltelefon och så gick det 40 minuter till innan han var klar med det, men det var skönt på ett sätt också för det blev lite lösare fastän att vi bestämde varje dag att ”Idag kör vi klockan tio!”, jovisst, säkert! Men vi lade ju inte av förrän runt 11 eller 12 varje dag, så det var riktigt gött.
Och så har ni jobbat med Patrik Ullaeus med videon, så ni har ju lyckats hitta välkända och erfarna människor att jobba med.
Jonas: Jo och Ullaeus är också en gammal polare sedan Evergrey och så och han har alltid varit grym mot oss. Det var inget snack om att han skulle... vi frågade honom i varje fall och sedan om han skulle göra det visst vi ju inte, men han var jättesugen också och han fick det att se bra ut med knappt några medel alls. Han är grym!
Hur ser närmsta framtiden ut? Turnémässigt, utlandet och så?
Jonas: Nu har vi det här giget (Kafé 44) som är det enda som är inbokat och vi ska spela in en video här också. Sedan har vi det lugnt fram till mitten eller slutet av oktober då vi drar iväg på en europaturné i fyra eller fem veckor.
Själva?
Jonas: Nej, vi är förband.
Men ni kan inte säga vilket band? Utländskt?
Jonas: Svenskt. Nej, men det känns skitbra för ett band som oss att komma ut och lira. Det är ändå ett stort band så det blir en bra nivå på ställena. Vi kör Lisebergshallen i januari, så det blir rejäla scener. Det är perfekt för oss som nykomlingar.
Har ni fått någon respons från utlandet?
Jonas: Absolut och det kommer mer och mer hela tiden. En massa olika länder och det har det gjort ända sedan vi slängde ut demon och började jobba lite på Myspace. Det har dykt upp från Sydamerika och Australien, så det händer grejer och mer och mer när skivan släppts.
Ja, era andra band måste ju leda till att folk letar upp er.
Jonas: Jo visst är det så. Death Destruction nämns ju exempelvis när Fredrik kör med Hammerfall och så. Det rör på sig, absolut!
Men då siktar ni på att gigga mer?
Jonas: Ja, absolut! Vi älskar ju att lira och det är det ända vi vill, men sedan om det bara blir i replokalen två gånger i veckan så kommer vi ha det lika gött som om vi hade varit ute och giggat som fasen. Bara att få lira ihop är det ända som vi bryr oss om!
Jag tänkte på det här med recensioner. Bryr man sig? Linnea Olsson på Svenskan var inte så nådig medan GT var mer positiv.
Jonas: Vilken tur att jag gjorde den här intervjun och inte någon annan i bandet! (skratt) Då hade du fått en kaskad... Tja, både ja och nej. Den typen av recension tycker jag bara blir löjliga. Det är ju inget sakligt utan det är bara en diss, liksom. ”Dead by April, Hammerfall... jag skulle inte tro det va?” och så lite ordbajsande. Det är ju ingen recension utan bara en sågning. Men man kan inte gilla allt och i slutändan så gör vi detta för vår skull, sedan om folk gillar det eller inte... vad då?
Jo, alla har ju olika smak och det är omöjligt att få alla att älska en, så är det bara.
Jonas: Det är sådant man får räkna med. Det blir ändå offentligt och man får bara gilla läget, som Ledin hade sagt.
Men om ni blev brutalsågade som Takida, skulle ni kunna göra som Takida och anmäla?
Jonas: Nej, jag tror det stjälper mer än det hjälper. Det är bara meningslöst.
Videoinspelningen då? Hur kommer det att funka ikväll? Är det bara tänkt att ta liveklipp och ni kör låten playback eller?
Jonas: Nej, inget playback! Jag tror att vi spelar låten två gånger och det känns lite konstigt men behövs det så behövs det. Det är bara att köra på!
Allt för konsten!
Jonas: Ja, men det är ingen playback. Det blir nog bra!
Lycka till!
Jonas: Tack så mycket!
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar