In Flames
Trivium
Ghost
Hovet, Stockholm 111118
Det band jag först tar mig tid att bevittna denna afton är Ghost. Bandet hyllas nu världen över och det med rätta. I tider då man tycker att det mesta har gjorts, dyker Ghost upp som ett mystiskt alternativ till allt annat som stannat av och blivit tråkigt. Iklädda munkkläder och påveutstyrsel levererar de musik med tydliga influenser från bla Blue Oyster Cult och flörtar med Lucifer på ett ytterst underhållande sätt.
I "Elisabeth" har de nästan vad som kan kallas en hit och sångaren har en stark och klar röst som skänker otaliga dimensioner till musikens framförande.
Ghost har publiken i sin hand och får ett stort gensvar från hela Hovet. Absolut något av det bästa som kommit fram på den svenska fronten på väldigt, väldigt länge.
Efter Ghost äntrar då Trivium scenen. Tidigare under kvällen snackade jag med basisten Paolo i In Flames cateringrum. För övrigt det snyggaste och trevligaste backstagerum jag sett med levande ljus och ett gigantiskt matbord som fick det att vattnas i munnen. Paolo är en tvärhand hög och ser inte ut att vara en dag över 20. Han är dock 26 och har varit medlem i Trivium sedan 2004.
Trivium är ett av de där många banden som inte påverkar mig på något sätt. Jag är ganska nollställd inför deras musik och live finns det inte mycket som ändrar den inställningen.
Det är andra gången jag ser dem, men deras framträdande berör mig inte nämnvärt. Visst finns det små glimtar av något bra, som i exempelvis "Black", men det lyfter aldrig. Min syn på bandet delas dock inte av resten av publiken på Hovet då de omfamnar bandet från första till sista growl.
Slutligen stegar då Göteborgs fanbärare in på scen och det tar inte många låtar för mig att inse att In Flames nu spelar i en helt egen liga. De har blivit ett arenaband och besitter en professionalism som ligger på en helt annan nivå och att ett svenskt band, visserligen med hjälp av fyra andra band, lyckas fylla Hovet, får ses som en stor bedrift.
Hovet kokar, Anders Fridén sätter sig ner längst fram på scen och ber att få ta in stämningen, vilket självfallet får publiken att glöda. Jag har egentligen aldrig varit ett fan av deras plattor och har många gånger haft svårt att se det stora med bandet, men nu när jag ser dem live för tredje eller fjärde gången, faller det mesta på plats.
In Flames regerar och bjuder på en ursnygg ljusshow som får en att mest bara sitta och titta på spektaklet med öppen mun. "Trigger" är så inihelvete bra och jag undrar nu bara hur lång tid det kommer att ta innan de spelar på de absolut största arenorna världen över?
Fridén är en utsökt frontman, nästan i stil med Pelle i The Hives, och bjuder oblygt på sina "sanningar" när han säger att "de har en påse full med hits". Bandet är "tighter than a snake´s ass" och ett maskineri som sprutar ur sig ett energiflöde av sällan skådad mängd.
Mot slutet byter jag plats och går och ställer mig högt uppe längst bak i arenan och tar in hela showen och det fullpackade Hovet. jag förstår vad Fridén menar när han säger att han "känner sig som hemma, trots att han är göteborgare".
In Flames We Trust, som det står på tröjorna.
Ghost 3/5
Trivium 2/5
In Flames 4/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar