Idag skulle Kurt ha fyllt 45. Jag var personligen inget stort Nirvanafan, men visst gillade jag "Nevermind". Dock är det åtskilliga år sedan jag lyssnade på den plattan, vilket troligtvis visar hur lite bandet eller plattan betytt för mig.
Dagen då han hittades låg jag i sängen på mitt studentrum på Bemidji University i Minnesota. En liten håla med ca 13000 invånare mitt ute i skogen. Jag befann mig där under några månader för att plugga lite extra under mina lärarstudier i Växjö. Ett välkommet avbrott och definitivt en vistelse som bjöd på mycket.
Nåväl, jag låg där i sängen och zappade runt på kanalerna och hamnade till slut på CNN som berättade en "breaking story" om att Cobain hittats död. Självfallet en tragedi och självfallet berördes jag.
Någon vecka senare inhandlade jag Rolling Stone, People och tidningen ovan då de alla hade Kurt på omslaget. Omslagen till SPIN och People sitter numera inramade i mitt rock and rollrum i huset och Rolling Stone lyckades ena brorsan sno till sig i ett svagt ögonblick. Jag vet egentligen inte varför jag ramade in dem. På något sätt fungerar de väl som en påminnelse om hur tragiskt ett människoliv kan vara. Att inte kunna se någon annan utväg än att avsluta sitt liv är det mest tragiska som finns.
Några veckor senare åkte jag faktiskt till Seattle för att besöka vänner och blev på studs förälskad i denna regninga stad långt där uppe i nordvästra USA. Jag minns att jag åkte förbi legendariska Crocodile Café, men det var allt. Det blev inga konserter och känslan av grunge infann sig inte mer än att jag själv gick omkring i en flanellskjorta vid tillfället. Däremot lyckades jag ta mig ut till Jimi Hendrix grav och ta ett foto.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar