KISS
"Monster" 2012
Det var länge sedan jag recenserade en ny skiva, men i och med den nya given från mitt gamla favoritband, tyckte jag att det kunde vara på sin plats att krafsa ner några rader.
Mitt intresse för nutida KISS började minska betydligt för många, många år sedan och istället har jag fått en ny kärlek till 70- och 80-tals KISS. Bootleg har inhandlats och gamla tidningar köpts. Men ett litet intresse väcktes till liv med "Sonic boom", som visade att duon Stanley/Simmons fortfarande kunde skriva hyggliga låtar.
Nya "Monster" spinner vidare på den tanke och idé som fanns på "Sonic boom", nämligen ganska rak rock and roll och inget konstlande. Tänk om något av dessa två album hade släppts istället för det horribla misstaget "Psycho circus" och om nu Stanley tydligen fortfarande kan skriva riktiga rockrökare, varför var då hans soloplatta så hiskeligt tam och intetsägande?
Nya albumet kickstartar med singeln "Hell or hallelujah" och trots att jag hört den till leda vid det här laget så måste jag säga att den faktiskt bara blir bättre och bättre. Ett rejält driv som lägger ribban för vad som komma skall.
"Freak", som var tänkt att innehålla Lady Gagas röstresurser, har inte riktigt fallit i god jord hos undertecknad, men efter åtskilliga lyssningar är det en låt som faktiskt tar sig så sakteliga.
Att KISS har släppt något av det bästa de gjort sedan "Crazy nights" trodde jag nog aldrig att jag skulle få se eller höra. Visst finns det ett spår eller två som inte riktigt håller hela vägen, exempelvis "Back to the stone age", men det är lätt att ha överseende med med tanke på tidigare nämnda "Psycho circus" som man under lång tid trodde skulle bli det sista man hörde från bandet.
"Shout mercy" har lite 80-talsvibbar och bjuder även på ett gitarrsound direkt hämtat från ´76 och "Rock and roll over". Kudos.
I "Long way down" tycker jag mig höra lite Zeppelin och den överljuvliga "Eat your heart out" är den perfekta hybriden mellan bandets 70- och 80-talskatalog. En Simmonskomposition som verkligen visar att gammal är äldst. Makalöst bra och detta från mannen som bara för något år sedan hävdade att ett nytt album med KISS var fullständigt meningslöst.
Tommy Thayer gör bra ifrån sig i den smått Black N´Blue-skimrande "Outta this world" och faktum är att han i vissa delar av låten påminner om Ace i rösten. Ett imponerande alster som visar att han är mer än bara den där ersättaren.
Thayers insats följs av Singers dito i "All for the love of rock and roll" och tamejtusan om inte även den lille mannen lyckas göra riktigt bra ifrån sig! Gitarrsoundet från "Rock and roll over" är tillbaka och än en gång slår det mig hur bandets alla tre trummisar har haft liknande rasp i rösten. Låten hade passat som handen i handsken för 76-versionen av Peter Criss.Kanske hade den mått något bättre av en tempohöjning, men man kan inte få allt.
Avslutningen med "Take me down below" och "Last chance" går inte heller av för hackor.
Ja jisses! KISS anno 2012 är vitalare än någonsin och jag som svor på att aldrig någonsin se bandet live igen, kommer troligtvis stå i publikhavet den 1:e juni i Friends Arena.
Betyg: 4/5
/Niclas
Märklig skiva "Monster" på något sätt kommer ihåg när jag hörde smakproven på iTunes innan skivan släpptes då var jag inte så imponerad och undra varför Paul Stanley hyllat skivan så mkt. Sedan köpte jag skivan på releasen och tyckte att det här inte var så dumt efter ett par lyssningar började skivans höjdpunkter komma fram efter ytterligare lyssningar märker man hur Monstret växer för varje lyssning nu är jag som en knarkare svårt beroende av Monster och vilken låt som är bäst hänger på dagsformen då kandidaterna är många.Gillar att Gene Simmons bas mullrar mer än någonsin i ljudbilden och han visar vilken kompetent bassist han är med melodikänsla.
SvaraRaderaJo, den svänger ganska bra, vilket är kul.
SvaraRadera