Metal Shrine Bloggen

Intervju med Carl Linnaeus.

I vanliga fall skriver Carl uttömmande artiklar för Sweden Rock Magazine, men kan numera även titulera sig författare. Hans bok "KISS - Den osminkade sanningen", är en välskriven biografi om ett band som nu är inne på sitt 40:e år och som drabbar Sverige den 1:e juni då de intar Friends Arena i huvudstaden.
Boken bör tilltala både nya och gamla fans, som fanatiker och de som bara slänger på en KISS-skiva i samband med en nostalgisk förfest. Här finns verkligen läsvärda anekdoter för alla.
Jag ringde nyligen upp Carl för att höra lite om jobbet kring hans debutbok.


När började din journalistiska karriär?

Carl: Det var relativt sent, får jag säga. Jag var 28 år 2005, när jag kände att jag behövde göra något med mitt liv. Jag hade spelat i band själv och jobbat i skivaffär och sedan började jag köra taxi i väntan på att jag skulle komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Det gjorde jag väl i två år och sedan tänkte jag att jag skulle bli grafisk designer. Jag gick estetiskt program i gymnasiet och tänkte att jag skulle gå en sådan där påbyggnadsutbildning. Den bestod av en del grafisk design, en del textproduktion och en del fotografisk bild. Sedan visade det sig att min lärare tidigare hade jobbat på Göteborgs-Posten som kulturredaktör och var en väldigt inspirerande kille. Han uppmuntrade mig att fokusera på textproduktion och han fick ett tack i boken också. Han var väldigt peppande och tack vare honom tog jag fram den där skrivarådran som legat latent sedan gymnasiet. Jag lämnade in mitt examensjobb om kvartersbiografkulturen och biografmaskinistyrket, till Göteborgs hemlösas tidning Faktum. Det var där jag fick min första text publicerad och i samband med det fick jag in en fot på Agonyzone, en gratistidning om hårdrock, och i samma veva även Close-Up. Jag hade min första recension i Close-Up i novembernumret 2006. Sedan skrev jag då för Close-Up och jag var så naiv att jag trodde jag kunde skriva för både Close-Up och Sweden Rock Magazine. Det var Erik Thompson som var chefredaktör då och han hade inga problem med det och sedan tog Tomas Vänäänen över och han hade heller inga problem med det, men när Close-Up fick reda på det var det inte så populärt. Jag fick välja och SRM ligger musikaliskt närmre om hjärtat, så det var ett ganska lätt val. Min första text i SRM var i nummer 43 april 2007 och sedan har det bara rullat på.

SRM är alltså numera din huvudsyssla?

Carl: Ja, men har man taxileg gäller det för alltid och när jag inte har haft några skrivjobb har jag kunnat köra lite taxi, men nu är det över ett halvår sedan jag körde taxi senast i och med boken. Ska man överleva inom kulturjournalistiken måste man jobba på en redaktion annars är det jävligt svårt. Det går väl, men då måste man arbeta för flera olika tidningar som inte konkurrerar mot varandra. Vi får hoppas den här boken går bra så kan jag skriva en till och bli författare istället.

Jag har förstått att omslagsartiklarna om KISS för SRM var startskottet för boken, men fanns det tankar tidigare än så på att kanske skriva något i bokform?

Carl: Inte direkt. Jag har alltid samlat på rockbiografier, till min frus stora förtret. Jag har en bokhylla i sovrummet med dignande hyllor, som bär upp 140 olika rockbiografier. Jag har alltid känt att det hade varit coolt att skriva en bok själv, men det blev inte något konkret förrän jag lämnade in den där omslagsartikeln om Gene Simmons. Martin Carlsson (chefredaktör) sa ”Du har skrivit jävligt mycket om KISS. Försök hålla det lite kortare!”. Jag skrev ju om Genes spelkulor och hans pappa och hur han var en underdog. Jag kände att det kunde man spinna vidare på hur mycket som helst, så då sa jag ”Jag ska fan skriva en bok!”. Jag tänkte efter och det har inte skrivits en svensk bok sedan ”Still on fire”, vilket var en evighet sedan. Boken är exklusiv i och med att det är den första svenska biografin på 25 år. Nu när jag fått lite mer distans till den och vet med mig att jag har gjort en jävligt bra bok, känner jag nog att det är den mest ultimata KISS-boken som någonsin gjorts, eftersom den täcker alla år och inte hoppar över 80-talet och jag är inte rädd för att gå på djupet med saker som Gene och Paul själva inte har gjort. Själv uppskattar jag mycket mer en inofficiell biografi om den är väl genomarbetad, som exempelvis Mick Walls bok om Metallica. Jag kan inte tänka mig att Lars och James skulle göra en bok som är bättre än den.

När du beslutade dig för att skriva boken, gick du då tillbaka och läste andra biografier för att få inspiration om hur man kan lägga upp en bok?

Carl: Ja, absolut. Jag hade väl ett hum ganska tidigt om att jag ville göra en så målande beskrivning som möjligt och att varje kapitel skulle vara lite fristående och ha en tydlig början och ett tydligt slut. Det är svårt att säga något annat än att Mick Wall har varit en stor inspiration, men samtidigt har jag kollat på Mattias Klings bok om Europe (Only young twice). Jag tror att Erik Thompson i sin recension skrev att den var ”en sidvändare av rang” och jag ville skriva på ett sådant sätt att berättelsen drivs framåt och är spännande hela tiden. Det tycker jag att Kling lyckades bra med och sedan  även Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen (Så som i himmelen, så ock på jorden), som jag läste ut på två kvällar. Den gick inte att lägga ifrån sig och är också en spännande berättelse. Även Håkom Moslets bok om Turbonegro (Turbonegro: Droger, deathpunk & denim) har varit en inspiration. Den boken är nog den bästa vad det gäller att måla upp miljöer och att det känns som om man är där. Jag har ju inte hittat på en massa saker (skratt), utan allt bygger på research och framförallt i prologen är det många som frågat ”Hur fan kan du veta vad de hade på sig?”, men det bygger på att jag pumpat Steven Coronel så in i helvete. Han har ett makalöst sinne för detaljer och vi har snackat både via telefon och mail. Det var frågor som vilken färg det var på golvet, exakta adresser och lägenhetsnummer? Han bara skrattade och gav mig allt. Jag frågade ”Vad hade de på sig?” och han svarade ”Gene hade alltid på sig en vinröd, ribbad polotröja a´la Everly Brothers och Paul minns jag hade en mariblå skepparjacka på sig.”. Det är nästan det som har varit roligast med boken, att kunna ge sådana detaljer.

Gene och Paul själva blandar ju ofta ihop saker och ting.

Carl: Jo, men det förstår man. Det är ändå 40 år det rör sig om. Jag har fått ta den källan som känns mest trovärdig. Det blossade upp en diskussion på ett forum om vem som gör nyhetsrösten i början på ”Detroit rock city” (Många har genom åren trott att Gene gör rösten, men det slås i boken fast att det är Bob Ezrin.). Jag tänkte ”Var fan fick jag det ifrån?”, så jag fick kolla efter och då var det Corky Stasiak som sa att det var Bob Ezrin. Han var ljudtekniker och tog inte lika mycket koks som Ezrin. Det värsta som kan hända är att man gör något faktafel, men jag har även omgivit mig med personer som har koll och själv är jag också KISS-expert. Alex Bergdahl har varit till stor hjälp och vi har känt varandra sedan 1989 och jag visste redan när jag började skriva att det skulle vara kul att koppla in honom på något sätt. Det har varit smågrejer, men inte jättemycket. I ett kapitel skrev jag att KISS satte in två annonser i Village Voice efter en ny gitarrist. Alex sa ”Är du säker på det? Jag har kollat igenom alla nummer av Village Voice och bara hittat en annons.”. Då skrev jag att det var en annons, så får jag tro på det. Det har varit smågrejer som sagt, men vi har bollat mycket fram och tillbaka.

Hur gick du tillväga med intervjuerna? Skrev du en lång lista med tänkta kandidater?

Carl: Jo, det gjorde jag väl. Först gjorde jag en lista med alla jag själv pratat med och haft kontakt med, som Ken Kelly och Dennis Woloch angående omslag. Genom artikeln om Eric Carr fick jag kontakt med både Bruce Kulick och Loretta Caravello och det var kul att Bruce ställde upp igen. Danny Goldberg (legendarisk musikveteran) blev jag lite överraskad av. Han har ju ändå mycket att göra, så det var jag väldigt glad för. Sedan har det varit många som inte har svarat, många som har varit på gång, men sedan har det runnit ut i sanden. Ron Nevison (producent) kontaktade jag väldigt tidigt och skickade mail till i början av oktober och sedan i november och december, men fick inget svar. Strax innan boken var klar fick jag svar och då hade det gått fyra månader och då fick jag peta in det han mindes av ”Crazy nights”. Lydia Criss pratade jag ju med igen och hon frågade om jag ville han kontakt med en del andra personer, som JR Smalling och Mick Campise. Jag fick även mailadressen till Peters bror, som var med när de provspelade för Don Ellis, men han svarade inte. Man kan inte ha för många personer heller för då blir det alltför rörigt, men när man väl börjar snacka så rullar det bara på. Jag hade även kontakt med Moose, Peter Criss´trumtekniker, men kände att han inte behövdes när jag ändå hade Smalling och Campise. De har ju försökt skriva sin egen bok, ”Out in the streets”, och de har varit måna om att den ska vara officiell och att KISS ska godkänna den, men jag förstår inte riktigt varför. När de började skriva så ville Gene och Paul korrigera en massa saker och de (Campise, Smalling) ville inte censurera någonting, så de sa bara ”Fuck it!” och så fick jag de där historierna istället, vilket jag är väldigt tacksam över. Bl a det där om att de lånade pengar från suspekta håll och fick repressalier.

Vem var roligast att få tag på?

Carl: Coronel satte ju ribban, men det är nog Danny Goldberg. Jag trodde verkligen inte att han skulle ställa upp på en sådan här liten skitsak. Roligast var tveklöst Dennis Woloch. Han är väldigt avspänd och räds inte för att säga vad han tycker om saker och ting. Vi satt i flera timmar och snackade.

Jag antar att Simmons och Stanley är medvetna om boken?

Carl: Förlaget sa ”Vi kan väl kontakta KISS-folket så de vet om att boken är på gång?”. Jag drog iväg ett mail till Doc McGhee och la samtidigt in en intervjuförfrågan, men fick inget svar. I januari träffade jag Niklas Olsson (KISS Army Sweden) och då sa jag ”Vi får väl se vad Gene säger när han får reda på det här.”, men Niklas sa att Gene garanterat redan visste om det för han vet allt som görs om KISS. Jag läste i en gammal intervju i boken ”Black Diamond” av Dale Sherman och då sa Gene; ”Folk får skriva vad de vill, så länge de är öppna med det och låter oss få veta det först.”.

Skrev du rent kronologiskt hela tiden?

Carl: Ja, det gjorde jag. När jag hade skrivit till 1973, så hade jag skrivit 110 000 tecken och tanken från början var att boken skulle vara på 500 000 tecken och då kände jag; ”De har inte släppt första plattan och jag har redan skrivit en femtedel av boken! Hur fan ska det här gå?”. Men förlaget sa att det bara var att köra på och det inte gjorde något om det blir några extra sidor.

Satt du och skrev mellan specifika klockslag för att hålla någon form av disciplin?

Carl: Ja, jag brukar alltid hålla kontorstider. Jag är gift och vill ändå ha ett liv. Jag gick upp klockan åtta, satte på datorn, skrev och sedan stängde jag av datorn klockan sex. Jag har gjort lite jobb för SRM, men har fått tacka nej till mycket. En grej jag inte kunde tacka nej till var den här 70 000 tons of metal, men det var bara att ta med sig datorn dit och där skrev jag om ”Animalize” och ”Asylum” i en hytt någonstans i Västindien. Min fru jobbar som lärare, så hon hade sportlov vecka åtta och då hyrde vi ett torp i Dalsland och där skrev jag om ”Crazy nights”.

Hur resonerade du kring bokförlagen? Slängde du ut förfrågningar hej vilt eller hade du ringat in några stycken?

Carl: Det var väl sex eller sju svenska förlag som hade släppt biografier tidigare och jag drog iväg ett mail till dem och hälften nappade faktiskt. Jag dealade lite med de som var mest hugade och sedan kom Bokfabriken in ganska sent i matchen. Det är ju egentligen ett ljudboksförlag, men jag träffade Anders Tengner på bokmässan och de hade ju hypat upp hans bok om Yngwie och de visade sig vara på rejält. Det gick snabbt och de undrade om jag kunde få ut boken innan KISS kommer? De hade en stor plan, samtidigt som det är två rocksnubbar som är nya i branschen. Slynglarna så att säga, vilket är jäkligt kul.

Var det något kapitel som var kämpigare att skriva än något annat?

Carl: Nej. Det lustiga var att när jag började skriva om ”Unmasked” så märkte jag att de aldrig har sagt något om den plattan. Alla intervjuer från den tiden handlar om den nya trummisen eller om KISS playboylivsstil, så det var ganska svårt att hitta citat från den tiden där de pratar om inspelningen och inriktningen på skivan. De klumpar ofta ihop ”Unmasked” med ”Dynasty” och vad gäller ”Asylum” så hör man bara snack om hur fult omslaget är och väldigt lite om själva inspelningen. I de två fallen fick jag rota lite djupare och lysnna på några gamla radiointervjuer som jag hade liggandes. Allting flöt på jättebra tills jag kom till kapitel 24 och 25. Då kändes det lite motigt, men det beror nog på att det är den perioden då jag själv började tappa intresset lite, efter återföreningen och så. Det var då man själv började växa upp och fick lite andra intressen i livet, men det var bara att kavla upp armarna. Något jag lärt mig av KISS är att det bara är att köra på. När jag sedan tittar tillbaka på det, är jag nog mest nöjd med sista kapitlet och det kapitlet som sträcker sig från ”Revenge” till återföreningen.

Jag såg att du har en intervju med Peter Criss i nästa nummer av SRM. Är det inte lite bittert att du gjorde den efter att boken var klar?

Carl: (skrattar) Jo, men det kommer väl en pocketutgåva någon gång.

Vad gäller bildmaterialet förstår jag att du ville hitta bilder som inte florerat så mycket tidigare. Hur gick du tillväga där? Tittar man på KISSFAQ.com dyker det upp nya bilder varje dag som man aldrig sett tidigare.

Carl: Precis. Jag hade gärna valt och vrakat, men de måste vara högupplösta och man måste ha fotografens namn och godkännande. Det var väldigt viktigt redan från början. Det finns KISS-bilder som man sett tusentals gånger och även om de är snygga så hade folk känt att det inte var något speciellt med den här boken. Det första man kollar i en bok är ju bildsidorna. Jag tänkte från början att jag hellre använder de kontakter jag har och hellre att bilderna är lite suddiga och korniga, men actionspäckade, än bilder som folk har sett tidigare. De jag kontaktade visade sig sitta på många skarpa bilder och de är inte sämre än några andra. Jag ville hellre ha bilder från Johan Falk, Rickard Göransson och Niklas Olsson och sedan när vi satte oss ned med alla bilder så hade vi ganska mycket att välja på. Det var också viktigt att det var bilder som inte varit med i exempelvis ”Still on fire” eller något fanzine. Jag har ju själv nästan sett varenda KISS-bild och om inte jag har sett de här bilderna tidigare, så har nog inte så många andra heller gjort det. Vi hade en liten bildbudget och gav oss på bildbyråerna. Där hittade vi bl a den där bilden från Dynastyturnén. Den är lite kornig och halvsuddig, men det är sådan jäkla action i den och den ser nästan ”staged” ut. Det är nästan bara livebilder i boken för jag ville visa vilket jäkla ösigt liveband KISS är och att det inte bara är smink, bomber och scenshow, utan även svett och passion. Bilden från Montreal på Love gunturnén är från en bildbyrå som förlaget hade koll på. Jag kontaktade fotografen och han hade ju flera bilder från den turnén och jag kände att jag ville visa Love gunscenen framförallt och där ser man trapporna bakom Paul, samtidigt som han bara står och dominerar. Man ser att det är ”I stole your love” på ackordet och att han har kavajen på sig. (skrattar) Bilderna har varit viktiga. Den där skissen (Destroyer) från Ken Kelly var ett misstag faktiskt. Jag pratade med Kelly för den stora Dio-specialen (SRM) angående omslaget till ”Rainbow rising” och då nämnde han att hans barnbarn hittade skissen till den skivan i ett nattygsbord och han sa att han kunde maila över den om jag ville ha den. Han skickade över den, men då var det KISS-bilden. Jag sa till honom ”Den här bilden är cool, men det är inte Rainbow rising.”. Han skickade då över den och sedan satt jag på den här KISS-bilden i ett år. Jag mailade honom senare och frågade om det var ok att använda den till boken och det var det. Han skrev då också att det var den första skissen han gjorde på deras ansikten, så det är egentligen ett misstag att jag fick den bilden. (skrattar)

Har du som jag, samlat på dig en massa gamla tidningar från 70-talet, som du sedan bläddrat i?

Carl: Ja och när jag pitchade den här idén till förlagen, sa jag att förutom alla de intervjuer jag själv gjort och kontakten jag har med många runtom KISS, så sitter jag på ett rejält bibliotek med gamla tidningar och jag har hela garderoben full med tv-intervjuer från när jag tradade på 90-talet och jag har även alla gamla fanzines. Nu kände jag att jag kunde få användning av allt det där, innan de hamnar på vinden. Jag visste att jag hade en massa citat som inte gemene man hört tidigare. Det bästa var dock när Anders Tengner hörde av sig. När jag träffade honom på bokmässan sa jag att jag skulle skriva en bok och undrade om han hade bilder från ´76 och ´80 eller några andra stories som han inte själv dragit?. Det hade han och sedan när jag träffade honom igen sa han att han hade kvar alla gamla intervjukassetter. Han sa också att han aldrig skulle komma att skriva en egen bok om KISS och det skulle bara vara bra om de kommer till användning. Jag undrade om det fanns saker som han inte själv tog med i sin bok ”All access” eller i OKEJ och det var det. Jag fick en hel låda med gamla dammiga kassetter och han sa ”Om de här går sönder eller du har bort dem, skär jag pungen av dig!”. (skrattar) Det var en upplevelse och det var som att sitta i en tidsmaskin när man hörde Paul Stanley berätta om hur han och Gene var och såg filmen ”Flugan” 1986. Det är inte bara gammal skåpmat utan även citat från KISS när det begav sig, som ingen tidigare har läst.

Den klassiska Daisyinspelningen då? Jag trodde det var oraklet Alex Bergdahl som satt på den, men du skriver att du flög i två timmar?

Carl: Ja, det får förbli en hemlighet var den orten ligger. Det var därför jag var lite luddig. Man kan ju hamna i Tyskland eller Finland eller England. Jag skriver ju det, att det är som en maffialiknande hierarki i bootlegbranschen och det här är den heliga graalen. Jag kan inte säga mer än så. (skrattar) Jag höll själv på med det på 90-talet, men tappade intresset. Dock har jag alltid haft en fot kvar i tradingvärlden, vilket jag är väldigt tacksam för nu när det kom till Daisyspelningen. Det var en jäkla upplevelse att lyssna på den. Jag satt och var nästan svettig i händerna och det var verkligen helt annorlunda. De spelade in demotapen med Eddie Kramer i mars 1973 och den är briljant. Sedan i juni finns det inte en tillstymmelse till briljans kvar. Låtarna är inte alls så rättfram och direkta som de är på första demon, utan det är verkligen konstiga arrangemang och ett konstigt tankesätt rakt igenom. Jag tar ju upp att Kenny Kerner och Richie Wise inte riktigt fått den respekt som de förtjänar. Visst är soundet ganska kasst, men de ska verkligen ha mer respekt än de fått, för att de skar bort allt onödigt fett från låtarna och gjorde KISS till den direkta kött och potatis-maskin som de blev.

När du nu suttit ned med Simmons och Stanley, hur upplever du dem som människor?

Carl: Det kändes som att Gene nästan blev glad för att jag var mer intresserad av att prata om hans riktiga jag och att han inte bara fick skrävla loss. Han är väldigt tillmötesgående och snäll, samtidigt som han kan ta upp ett helt rum. (skrattar) Det är ju svårt att undvika att han befinner sig på samma hotell. Man sitter och väntar på honom och ser honom hela tiden i periferin. Jag bad honom att ta av sig solglasögonen, så att han inte skulle ha den där rockstarattityden och det tror jag också att han uppskattade. Gene är som han är, men jag tycker faktiskt att han får oförtjänt mycket skit. Mycket är en fasad, men han känns mer gemytlig än vad Paul Stanley gör. Paul var omöjlig att prata med. Eller kanske inte omöjlig, men väldigt distanserad. Det visste jag genom andra intervjuer och därför ville jag göra en mer personlig intervju med honom, men det är svårt på en halvtimme. Dessutom blev det ännu kortare när en skivbolagssnubbe avbröt intervjun när jag började ställa frågor om botox och liknande. Paul är så jäkla proffsig och skulle aldrig bli upprörd över det där, så han var lugn ända fram till att skivbolagssnubben dök in. Paul är betydligt svårare och därför ska det bli jäkligt intressant när hans memoarer kommer ut och kanske får man veta mer om varför han är så distanserad. Och Ace är bara ett skämt och även om han inte missbrukar längre så sitter det i, samtidigt som han kan vara lite tjurig. När jag intervjuade honom på telefon första gången så drog han samma stories två gånger om. Han är den ende som gjort det faktiskt. (skrattar)

Jag antar att en engelsk version av boken kommer?

Carl: Absolut! Jag vet att Japan är intresserade och även Tyskland och Spanien, vilket är coolt. En engelsk version är det mest vettiga, men samtidigt är det svårt att sälja in en svensk bok om ett amerikanskt band till amerikanarna, om man inte verkligen har något riktigt att komma med. Jag tycker ju att det är den ultimata KISS-biografin, men först måste man översätta den och om man inte gör det själv kostar det pengar. Planen är att översätta den, men om den inte kommer i en fysisk bok på engelska, så lär den i varje fall komma översatt som en e-bok. Förlaget tar ett steg i taget, så det är lite för tidigt att säga än.

Den här boken måste ha väckt skrivlusten? Finns det redan tankar på nästa projekt?

Carl: Ja, den börjar komma krypandes nu. När jag skickade iväg sista kapitlet på deadline 15:e mars, tog jag en whisky, satte på ”God gave rock and roll to you II” och kände mig nöjd. Då kände jag att jag inte kunde skriva något till, men jag har planer på något som är relaterat till musikbranschen, om det inte blir en annan regelrätt biografi. Vi får se. Det hade varit kul att vara någon annans författare. Jag vet att Dregen jobbar på sina memoarer med en annan författare (Tore S Börjesson). Något sådant hade jag kunnat tänka mig att göra. Om Nicke Andersson eller Joey Tempest hör av sig hade det varit klockrent.

/Niclas