Violent Silence är en ny bekantskap för undertecknad, men albumet "A broken truce" är faktiskt deras tredje. Vänner av progrock bör kolla upp detta band, då de bjuder på en synnerligen intressant ljudbild.
Jag fick tag på medlemmen Johan Hedman, som hängt med från start, och han var snäll nog att ge riktigt utförliga svar på de frågor jag drog iväg.
Hur bildades Violent Silence?
Bandet har egentligen rötter tillbaka i mitten av '90-talet, men det är i princip bara jag själv och bandnamnet som nu är den kvarvarande kopplingen. Musiken lät på den tiden väldigt annorlunda och namnet har prytt flera olika konstellationer med lite olika musikalisk inriktning. Det är först vid millenieskiftet som musiken börjar låta åt det håll som det låter nu.
Hur kom namnet till?
Det var länge sen på ett gammalt hederligt sportlov från skolan. Det var ett flertal band som hade textrader som rimmade Violent med Silence som jag då lyssnade på. Jag tyckte att det lät som ett coolt namn vilket passade till det lite mer musikaliskt äventyrliga projekt jag då var inne på att sätta ihop. Jag sammanställde bara orden och sen var det klart.
Hur skulle ni själva beskriva er musik? Influenser?
Alltid knepigt det där. Jag kan ju bara tala för mig själv här, och jag lyssnar på det mesta. Och allt jag lyssnar på oavsett genre letar sig in i låtarna i någon form både när jag skriver musiken eller spelar den. Vissa influenser hörs ganska tydligt tycker jag själv, annat kanske är mer subtilt. Violent Silence har haft en historia av att både recensenter och lyssnare ibland har haft lite problem med att sätta en tydlig etikett på oss. Det diskuterades till och med på olika internetforum vad vi egentligen spelade för typ av musik och hur vi skulle klassificeras, vilket var rätt underhållande. Det är ju kul att folk snackar, och eftersom vi ofta uppfattas som att vi sticker ut soundmässigt så kan jag förstå att folk vill veta vad vi egentligen har för influenser. Med det sagt så är "A Broken Truce" den kanske mest uppenbart tydliga progrock-skivan vi släppt hittills eftersom den har större fokus på vissa drag som utmärker genren - episka, omväxlande låtar och längre instrumentala bitar än vad vi generellt hade med på våra två tidigare album. Men när det gäller vad som snurrar på skivtallriken hemma så utgör mer typisk progrock bara en del av vad jag själv lyssnar på.
Har ni giggat mycket?
Inte nämnvärt tyvärr, ett 20-tal gig i samband med släppen av våra tidigare två skivor bara. Tidigare bandmedlemmar och särskilt vår tidigare sångare ogillade att spela live, vilket ju tyvärr kan vara lite av ett problem i ett rockband. Men nu ska det bli ändring på det.
Roligaste giget hittills?
Det mest minnesvärda var väl att spela på Slottssskogen Goes Progressive 2005 eftersom det var första gången vi spelade inför en ganska stor publik.
Vad kan ni berätta om senaste given "A Broken truce"?
Det finns så enormt mycket att säga så jag vet inte var jag ska börja riktigt. Efter vår andra skiva 'Kinetic' så började bandet gradvis att falla isär, och en efter en av våra gamla medlemmar valde att hoppa av vid olika tillfällen under resans gång. Som jag nämnde tidigare så ville delar av det bandet inte gärna spela konserter, sen hade vi andra som ville spela men då inte spela in i studio. Att bara repa innebar också ofta problem. Dessutom klagades det över att vissa av både de nya och de gamla låtarna var för svårspelade, och vissa i bandet var i princip komplett ointresserade av att spela musik överhuvud taget. Vi hade verkligen inte en bra kemi eller stämning i bandet den sista tiden så det är inget under att det sprack där, vilket jag faktiskt tror gagnade alla inblandade i slutändan. Jag önskar allihopa lycka till med allt de företar sig i framtiden.
Enda anledningen till att jag inte kastade in handduken själv var musiken. Vi hade väldigt mycket osläppt musik över när det gamla bandet rämnade, antingen skriven av mig, dåvarande keyboardisten Hannes Ljunghall, eller oss båda (i några enstaka fall spelade Björn in några bra grejer på mina trum-, bas- och keyboardgrunder) som nu bara låg och samlade damm. Musik som jag själv tyckte var oerhört stark och förtjänade att ges ut. Problemet var bara att vi i sedvanlig ordning nästan bara hade små korta 2-3 minuters snuttar helt klara som inte hängde ihop alls. Bara två låtar var nära att vara kompletta. Dessutom var det ett knivigt faktum att även om jag i och för sig både spelar och skriver på ett flertal instrument, inklusive keyboards, så hade jag alltid förlitat mig på Hannes när det gäller att spela de svårare keyboardbitarna snyggt. Låtarna är dessvärre inte direkt enkla vare sig spel- eller kompositionsmässigt på något instrument. Jag hade verkligen våta drömmar om Misfits och AC/DC ett tag. En liten mardröm alltså.
Efter säkert ett års övande så började jag med det egentliga skrivandet och fogade ihop helt separata grejer så att det skulle kännas sömlöst, och började så smått skriva till fler och fler grejer. Det gick väldigt trögt till en början, men sen hände något och allt rann på av bara farten. I backspegeln så var nog denna ganska tröstlösa situation något av det bästa som hänt mig som musiker eftersom jag verkligen tvingats utvecklas markant både som låtskrivare och instrumentalist. Jag var ju tvungen att göra precis allt, även om det överblivna (och delvis redan inspelade) materialet naturligtvis gav en någorlunda stabil grund att stå på.
Till slut hade jag skrivit klart och spelat in alla keyboards till ungefär 150 minuters musik hemma, och började istället öva trummor för att spela in allting på en gång. Utan att ha varken sångare eller basist, och utan att riktigt inse vidden av den enorma arbetsbörda det skulle innebära att färdigställa allt i en enda omgång! Inte direkt det smartaste jag gjort, och i backspegeln snudd på vansinnigt. Någon vänlig själ borde nog ha hejdat mig. Under tiden höll jag alltid ett öga öppet efter nya musiker och framför allt en bra sångare som kunde göra låtarna rättvisa. Genombrottet kom när jag av en slump kom i kontakt med Martin Ahlquist, som förutom att han besitter en fantastisk röst som man i princip kan göra vad som helst med också är en genuint positiv och trevlig person som verkligen brinner för Violent Silence. Killen är fullständigt otrolig och tillför så mycket till det här bandet. Så småningom så fick jag också tag i den mycket begåvade Anders Lindskog som spelar bas på skivan. Själva inspelningen, mixen och layouten utvecklade sig också till en smärre mardröm av olika anledningar med en massa strul, förseningar och missöden, men nu är vi äntligen klara. Mot precis alla odds i världen. Om det finns ett enda bevis på att man aldrig ska ge upp trots att allt går en emot så är det denna skiva. Även om färdigställandet av de resterande 100 minuterna musik naturligtvis också lär ha några mindre trevliga jokrar i bakfickan så känns det här ändå som en stor seger.
Hur kom omslaget till och hur kopplar ni titeln till omslaget?
Omslaget är också en historia för sig eftersom vi till en början hade ett helt annat omslag, men vår dåvarande mycket duktige artwork-kille kom ihop sig med skivbolaget av någon anledning som vi i bandet fortfarande inte riktigt förstår. Men jag tror att en bidragande grej var att att även han blev frustrerad av att det blev så många förseningar och att det alltid dök upp något oväntat strul i processen. Martin var ett tag övertygad om att vi hade en förbannelse på oss. Vi tvingades hur som helst att leta upp ett omslag bara två veckor innan släpp! En till mardröm - vi fick verkligen följa hela den här grejen rakt in i kaklet. Som tur var så fick vi tag på danske omslagsartisten Tonny Larsens snygga artwork i sista stund, som märkligt nog passar perfekt till titeln tycker jag själv. Det blir lite konstigt om man läser texten som inte har någonting med omslaget att göra, men kombinationen med titeln öppnar för många olika tolkningar. Lite som texterna som också kan tolkas på väldigt olika sätt, och alla tolkningar stämmer så klart!
Hur ser den närmsta framtiden ut?
Vi håller just nu på att repa så att vi kan ta oss ut och spela, vi har redan fått några intressanta erbjudanden men vi har ett litet problem att lösa först - vi behöver permanenta keyboardister i bandet! Vi klarar oss i och för sig alldeles utmärkt rent inspelningsmässigt, men eftersom musiken är högst keyboardbaserad och jag inte kan spela både trummor och keyboards samtidigt så behöver vi tillökning i livesammanhang. Så om det är några duktiga keyboardister som läser detta så vet ni var ni kan höra av er. I övrigt så håller vi på att färdigställa den övriga musiken som delvis är färdiginspelad redan. En sak är i varje fall säker - den här nya resan har bara börjat än så länge och det kommer att hända en hel del framöver för Violent Silence.
Nämn fem plattor som på ett eller annat sätt påverkat bandet?
Ja, du. Egentligen omöjligt, men jag kan göra ett tappert försök. Vad sägs om "The lamb lies down on Broadway" med Genesis, "Killing Technology" med Voivod, "Sabbath Bloody Sabbath" med Black Sabbath, "Smile" med Beach Boys/Brian Wilson, "Crack The Skye" med Mastodon, "Roxy & Elsewhere" med Frank Zappa, "Some Great Reward" med Depeche Mode, "Melissa" med Mercyful Fate, "Ricochet" med Tangerine Dream, "Close to the edge" med Yes, och så en hel drös med gamla thrash metal-skivor. Jäklar, det barkade iväg ordentligt. Sen finns det garanterat minst hundra till, men detta ger väl en någorlunda bra överblick över vad jag gillar extra mycket.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar