söndag 24 november 2013

Intervju med Marcus Jidell i Avatarium. 




















Avatarium är Leif Edlings senaste projekt. Det som började som fyllesnack med Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson resulterade senare i ett band med kvinnlig sångare, trummisen från Tiamat och en gitarrist som brutit med sitt band Evergrey.
Jag ringde upp gitarristen Marcus Jidell för att höra mig för om den nya doomkometen på Sveriges musikhimmel.

Ni har fått fina recensioner. 

Marcus: Ja, det är ju fantastiskt. När vi gjorde det här hade vi ingen aning om vad folk skulle tycka. Vi försökte bara gör något som vi själva skulle tycka var intressant. Det kunde bli precis hur som helst, kände vi, men vi började förstå lite när vi fick intressenter från flera olika skivbolag och det på ett sätt som inte jag varit med om förut. Det kändes att folk tyckte att det var något annorlunda och speciellt.

Hur gick ni tillväga som nytt band? Satt ni själva och kontaktade tänkbara skivbolag eller gjorde någon det åt er? 

Marcus: Vi slängde upp en soundcloudlänk, som inte var offentlig och så kontaktade vi lite olika bolag och sa att de kunde få lyssna lite. Det var så vi gjorde helt enkelt. Jag skickade till SPV bland annat, men de svarade inte överhuvudtaget i och med att de har Evergrey. De svarade inte ens på mail, men det var många andra som lyssnade och tyckte det var bra och då hade vi den turen att vi kunde välja mellan några olika bolag. Nuclear Blast la fram en jäkligt bra plan och var väldigt ihärdiga och sugna på att jobba med oss.

Finns det redan nu en tanke på album nummer två och har de då option på den? 

Marcus: Jo, det finns helt klart en tanke på platta nummer två. Det är alltid intressant med en ny skiva. Vi är ju inte som så att vi gör en skiva och så funkar det inte med det här bandet och då vill de ha ett nytt band. Vi gör någonting som vi älskar att göra och vi vill ju göra fler plattor. Den här plattan har varit skitkul att göra och nu vill vi ju fortsätta och utveckla det vidare. Vad andra än tycker så kommer vi jobba vidare med det här. Har vi ett skivbolag som kan backa upp oss, så gör det ju saken lättare. Man kör på och ibland diggar någon det man gör och ibland gör de det inte.

Hur långt tillbaka känner du och Leif Edling varandra? 

Marcus: Det började väl för en fem, sex år sedan när jag blev tillfrågad att vikariera i Krux. Det var ett gig i Holland och det var något jag tyckte var jättegrymt. Det var första gången vi åkte iväg och spelade tillsammans. Vi hade ju träffats tidigare, men mest bara bytt några ord. Nu lärde man ju känna honom lite grann och resten av det gänget. Matte från Candlemass vickade också och det var jättekul. Efter det så blev jag tillfrågad att vicka i Candlemass också, vilket också var otroligt roligt och där vickade jag både som leadgitarrist och kompgitarrist. Det är så vi lärt känna varandra, genom att jag varit med ibland när de behövt en gitarrist. Då har vi känt att det är jäkligt kul att spela tillsammans och att det varit schysst att bara hänga också, vilket är jävligt viktigt. Man spelar ju i två timmar max och sedan är det 22 timmar kvar på dygnet och då är det trevligt om folk är softa att hänga med.

Om jag förstått det rätt, så var det egentligen tänkt att bandet skulle bestå av Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson, eller? 

Marcus: Jo, just det. De hade setts på fyllan och kommit på att de skulle bilda ett band. Sedan blev det att ingen av de andra hade tid och då satt Leif där helt plötsligt med låtar som han skrivit ihop. Han kände att de var bra och ville pröva att göra något och då kontaktade han mig istället eftersom jag har en studio och sitter och jobbar jämt. Han ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in några låtar och så började det. När vi sedan började jobba tillsammans kändes det grymt roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med det, om det skulle bli en soloplatta eller annat. Han ville bara testa att spela in låtarna och när vi satt och gjorde det här tillsammans, blev det jäkligt kreativt och kul. Jag fick verkligen tillföra mycket av min feeling i det och arrade och härjade rätt bra i låtarna. Otroligt kreativt och roligt. Sedan behövde vi någon som kunde lägga sång med jäkligt bra feeling på demolåtarna. Någon som inte hade det vanliga metalhärjandet utan någon som kunde tillföra mer emotionell och bluesig feeling och då visste jag en person som hade det. Jag frågade Jennie om hon kunde lägga sång på demon, för då tänkte vi att om hon lägger en bra sång, så kan en annan sångare lyssna på det och fatta grejen. När vi sedan hörde hennes sång så var det klart.

Ni hade alltså en manlig sångare i tankarna från början? 

Marcus: Ja precis. Vi hade några stycken och vi snackade bl a om Doogie White. Jag spelade lite på hans soloplatta och var lite engagerad i den och kände att han är jäkligt bra. Då skulle man ha jäkligt bra demos som han kan lyssna på och fatta feelingen, så det inte bara blir det vanliga köret. Men som sagt, det blev så jäkla bra med Jennie.

Hur långt gånget var det med Doogie White? Hade ni kontaktat honom? 

Marcus: Jag tror att vi lite vagt hade vidrört ämnet tillsammans med honom. Han är ju jäkligt bra och det hade säkert blivit skitbra med honom också. Skillnaden mot någon annan är väl att Jennie tillförde så mycket av sig själv och sket i de där hårdrocksklyschorna. När hon började sjunga kunde vi spinna vidare på hur hon tog sig an låtarna och då kunde vi pusha henne ännu mer och utveckla och göra det ännu mer dynamiskt. Det blev liksom en nivå till i musicerandet när hon klev in.

Med doomelementet och henns ljusa röst förs tankarna till mörker och ljus, natt och dag, på något vis. 

Marcus: Ja, det tycker jag låter schysst. Det är mycket dynamik i låtarna och det finns både det lätta och mjuka och så finns det också det riktigt tunga, hårda och mörka. Det känns bra.

Hur hade du koll på henne? Hade ni jobbat ihop tidigare? 

Marcus: Ja, hon och jag träffades genom att vi jobbade tillsammans, vi spelade tillsammans. Jag visste att hon var grym och vi har gjort lite saker tillsammans som inte blivit något. Hon har inte försökt slå sig fram som sångerska, utan hon har ju ett deltidsjobb sidan om sitt musicerande för hon vill inte göra vad som helst musikaliskt. När sedan det här dök upp tyckte hon det var skitkul.

Finns det något bokat på konsertfronten? 

Marcus: Just nu håller vi på att prata om releasefesten i Stockholm i december och vi är så jäkla sugna på att spela. Det är kul att dra ihop lite folk och sedan tänkte vi nog köra några låtar live också. Annars är vi i förhandlingar med bokningsagenturer just nu. Vi har fått flera anbud, vilket också är roligt. I vanliga fall måste man ju själv tjata sig in på ställen, men nu hör folk av sig själva. Vi vill ju ut och lira och själv skulle jag gärna åka ut imorgon och turnera. Till våren kommer det börja hända saker som vi vet redan nu. Vi är i förhandling med bokningsbolag och har anbud från olika festivaler. Vi är sjukt taggade på att lira.

Snackar vi Sverige eller även utlandet? 

Marcus: Både och faktiskt. Vi vill spela. Jag älskar att spela in och skriva musik och göra en skiva och just det här har varit sjukt kul, men livegrejen är också så fantastiskt rolig och framförallt när man kan få in improvisation i det. Jag har ju blues och jazz-tänket hur jag musicerar och jag älskar när det finns utrymme för improvisation och allt inte är totalt strukturerat. Att det kan bli lite olika versioner vid olika tillfällen och i det här bandet har vi verkligen de ställena i vissa låtar där man kan sväva ut och det kan hända lite vad som helst. Det är kul att vi har det.

Hur blir det live? Blir det hela plattan och sedan slänga in en låt med Candlemass på slutet eller något med Evergrey som extranummer? 

Marcus: (skrattar) Nej, det tänker vi inte göra. Vi får väl se. Redan nu har vi en timmes show, men vi håller på att prata lite om det. Det finns redan en eventuellt ny låt och sedan är vi musiknördar i hela bandet och lyssnar på en massa ko0nstiga låtar som ingen annan orkar lyssna på. Det finns en massa förslag och Leif håller på och dividerar om allt från låtar med Mountain till vad som helst. Det finns många låtar vi tycker skulle vara kul att ge oss på och göra vår egna versioner på.




Inte ”Mississippi queen” då, utan något annat? 

Marcus: (skrattar) Nej precis. Den får faktiskt vara, men det är en grym låt som så.

Du nämnde en ny låt. Hur mycket material finns liggandes som inte kom med på plattan? 

Marcus: Jag tror det fanns en eller två låtar som inte blev klara eller som inte fick plats. Det finns lite låtar kvar. I processen gick de flesta låtarna ganska snabbt att få klara, men vissa fick vi jobba ett tag med. Låten ”Avatarium” hade en helt annan refräng från början, så en del av låtarna fick vi tänka om med. Sedan fanns den här låten kvar och den hade vi en idé om att den skulle vara med på EP´n, men vi hann inte bli klara med den. Men det är bara bra för det är en grym låt så den kan komma på nästa platta och det känns ju bra att det finns material redan nu.

Låten ”Boneflower” förstår jag handlar om en skog dit folk går för att ta livet av sig? Det finns ju en skog i Japan tror jag, som är känd för det. 

Marcus: Det kan vara en influens. Alla texter är skrivna på ett poetiskt sätt och det har varit en av de saker vi velat. Det är ju Leif som skrivit dem.

”Boneflower” och Moonhorse”, det är lite röka på-titlar? 

Marcus: (skrattar) Jo, men man gillar ju den grejen, när musiken är lite nedrökt för då finns det där otippade i den. Det är lite som att vad som helst kan hända och att det finns, det älskar jag. Att det flippas ut och inte bara är för intellektuellt, utan att det blir saker som kan hända i stunden och det är så i både texter och musik. Det tycker jag är bra när du säger så. (skrattar)

Var kom bandnamnet ifrån? Ni är inte rädda för att folk ska gå omkring och kalla er för Akvarium istället? 

Marcus: (skrattar) Precis. Vi brukar säga det själva. (skrattar) En avatar är ju en halvgud och ett avatarium, tänkte vi, är någonstans där man tillber halvgudar och där man sitter och har kontakt med andra väsen eller dimensioner. Det kan vara vad som helst och det är också något som blir väldigt abstrakt på samma sätt som vi vill att texterna ska vara ibland och musiken också. Man ska inte förstå allting. Vissa grejer vill man bara känna. Varför tycker man att det går rakt in i hjärtat när en gitarrist ta en ton? Det vet man ju inte riktigt, men det är ju den där grejen man försöker få fram, det som gå rakt in i hjärtat. Det är det vi strävat efter hela tiden.

Är det ett rent ”hitta på-ord”? Jag googlade och hittade bara saker om er. 

Marcus: Ja, det kan man vä säga. Det finns jävligt lite om det, men jag tror inte att vi hittat på det själva, utan det har förekommit tidigare, men det är väldigt ovanligt. Jag tycker det är coolt för det passar på något vis till vår grej.

Ni satsade på en mer organisk och levande inspelning och att det inte skulle vara så mycket datorer? 

Marcus: Ja precis. Dels är det känslan när man spelar in, att vi försöker tänka att datorn är en bandspelare och vi håller inte på att redigera och ändra och flytta, utan vi spelar bara in det. Min erfarenhet är att när folk börjar ändra på saker så blir det bara sämre. Sedan är det vilka grejer man använder när man spelar in. Det var viktigt. Vi försökte få fram det där varma, fina ljudet som finns på de där skivorna man själv gillar från 60 och 70-talet. Utan att för den sakens skull göra en typisk retrogrej, för det vill vi inte heller. Vi är inget retroband, men vi gillar när trummor låter trummor och gitarr låter gitarr.

Leif, är han en snäll diktator? Är det hans band och ni andra är bara...? 

Marcus: Slaves? (skrattar) Han är the master och vi bugar när vi går in och går sedan ut baklänges bugandes. (skrattar) Nej, men han är grymt cool och han vill ju ha ett band. Han skriver låtarna, men de är ändå som skisser och det finns otroligt mycket kvar att göra rent tonalt och arrangemansmässigt. Han har sagt åt mig och Jennie att skriva mer. Vi har delat upp det ganska bra, att vi sitter och gör olika grejer. Jag och Lars tar hand om bokningsfrågor och han vill verkligen inte vara den där killen som gör allting och han är jäkligt bra på att släppa in folk. Han har inget extremt kontrollbehov utan det är mer som, ”Ok, om du tycker det där är coolt, så kör vi på det!”. Han är jäkligt skön att jobba med.

Om vi snackar Evergrey då, det är helt finito för dig? Var det tjafs? 

Marcus: Ja, det blev ju det. Tjafs och tjafs. Vi kunde inte mötas riktigt i hur vi ville att vi skulle jobba vidare. Det var väl inte slagsmål direkt, men ibland är det så. Man kör på ett tag och sedan kommer man inte längre.

Det måste ju vara lite som en skilsmässa? 

Marcus: Ja, det är skitsvårt och jättetråkigt, det är det inget snack om. Det är ett jävligt bra band och alla är jävligt bra musiker. Tom (Englund) är ju en begåvad snubbe, så det är klart att det är jättetråkigt, men det bara blev så.

Ingen co-headlineturné de närmsta åren då? 

Marcus: Det vet man aldrig. (skrattar)

Du har ju spelat med en del intressanta musiker, bl a Bruce Kulick. 

Marcus: Bruce var en jäkla massa år sedan. Han gjorde en skandinavienturné och körde gamla KISS-låtar och det var jäkligt roligt. Det är alltid väldigt lärorikt att spela med dem som varit med ett x antal år i branschen. Jag har ju gjort saker med Bernie Marsden, Micky Moody och Lee Kerslake och varenda gång man gör en sådan grej, blir man tio gånger bättre på gitarr för de har så mycket erfarenhet. Man lyssnar, pratar med dem och frågar vilken musik de lyssnade på när de växte upp och att bara diskutera musik med sådana gubbar gör att man blir jäkligt mycket bättre. Det har varit en fantastisk skola. Jag spelar jäkligt mycket slide på nya plattan och jag fick ett sliderör av Micky Moody, som han använt, och han lärde mig hur mycket som helst under de dagarna jag hängde med honom. Tack vare det lirar jag mycket slide och sitter och övar på det och försöker utveckla det ännu mer. Micky Moody är en fantastisk slidegitarrist.

/Niclas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar