måndag 28 april 2014

Intervju med Anette Olzon. 




















Anette Olzon blev ett namn för den större massan då hon blev sångerska i Nightwish 2007. Ett samarbete som inte var helt smärtfritt och till slut höll det inte längre och hon fick sparken 2012. Nu är hon aktuell med sitt första soloalbum, ”Shine”, och givetvis passade jag på att ta sig ett snack med den skånska sångerskan. Det blev självfallet prat om hennes solodebut, men även om kulturella skillnader mellan Finland och Sverige, samarbetet med Anders Bagge, feminism och hur relationen är med Nightwish. 
 -Jag har nu sagt att bollen ligger hos dem. Det var ändå de som sparkade ut mig på ett ganska taskigt sätt och jag tycker nog att det hör till att de kan ringa och säga ”Fan, det där var ganska korkat!” Jag lyfter inte luren. Det är inte för att jag är långsint utan för att jag tycker att bollen ligger hos dem nu, berättar Anette. 

Jag träffade dig som hastigast för några år sedan och jag minns att vi pratade lite om Jill Johnson och att ni var med i samma sångtävlingar. Stämmer det? 

Anette: Jo, det gjorde vi. Sedan var det att när jag och Alyson Avenue var ute och spelade mycket i början, så var hon och Bam Bam också ute och spelade i Helsingborg. Det var lite konkurrens mellan banden på den tiden, så jag har känt till henne sedan den tiden. Vi var väl runt 17 år gamla. Dock minns jag inte riktigt om vi tävlade samtidigt, utan det var nog mer att banden spelade samtidigt.

My Blomqvist (sångerska) var ju också ett namn från Ängelholm? 

Anette: Exakt! Hon blev ju sedan körtjej till Carola och var väldigt aktiv. Hon försvann lite sedan.

My var den sångerskan alla trodde skulle bli något stort, men i stället blommade Jill ut och blev rikskändis. 

Anette: Ja, man trodde faktiskt att det skulle bli My. Hon var kanske inte den stora sångerskan, men en multitalang som var duktig på att dansa och allt möjligt och hennes föräldrar backade henne hela tiden. Det var lite så att när My kom så kände man: ”Ok, då har man inte en chans idag heller!”. Lite så var det faktiskt. (skrattar)

Ditt soloalbum då? Tittar man på omslaget, får man lite känslan av att det symboliserar att du är fri. Kan det ligga något i det? 

Anette: Fri och fri? Jag har ju inte känt mig som i ett fängelse. (skratt) Men det kändes väl ganska passande då det är första soloskivan och man ska lysa lite extra klart när man släpper sin första skiva. Det är kanske mer att det känns som att man får göra det man velat göra.

Är det lite förlösande att äntligen få ge ut ditt solomaterial? 

Anette: Det känns faktiskt nästan ingenting, vilket är jättekonstigt. Det är mer lite av: Jaha, då var den ute!” Den har legat här så länge och är ett så kärt barn till mig i och med att det är så många år sedan jag började med den. Det är jätteskönt att den är ute, men det blev lite konstigt då den blev fördröjd med en månad. Dock känns det så klart jättebra och jag hoppas bara att det går bra för den. Det är ganska viktigt när man helt plötsligt ska börja gå en egen väg och börja om. Det är ”make it or break it”.

Speciellt med tanke på hur musikbranschen ser ut idag? 

Anette: Ja, absolut! Jag sökte musiker till mitt band och bara idag fick jag hur många ansökningar som helst. Alla kompisar och musiker jag pratar med vill bara skita i det, vilket är tråkigt. Det är väldigt tufft idag.

Du kände att du hittade rätt med Johan Glössner och Stefan Örn, som du arbetade tillsammans med? 

Anette: Ja, de är fantastiska! Jag har sagt att jag vill göra en skiva till med dem. Vi har haft så himla roligt och allt är så lätt med dem två. De är otroligt duktiga och det är ganska skönt att kunna luta sig mot dem och ha den backupen. Jag vet att om jag skulle skicka en lite taskigt inspelad demo till dem idag, skulle den låta fantastiskt dagen efter.

Hur fungerade ert samarbete? Kläckte du idéer och skickade till dem? 

Anette: Nja, inte riktigt. Vi satt i Anders Bagges studio under några veckor och jag åkte fram och tillbaka till Stockholm. Då jobbade vi från morgon till kväll med att skapa låtar. Mestadels var det väl att jag kom med en melodi och sedan jobbade vi kring den och någon gång satte vi oss helt enkelt bara vid pianot och Johan på trummor och sedan jammade vi bara. Melodier och texter har kommit från mig och sedan är det lite olika hur vi skapat fram dem, men mestadels satt vi ned tillsammans och skrev.

Vad bidrog Anders Bagge med? 

Anette: Han fanns i bakgrunden. Dels kom han med glada tillrop, vilket är väldigt viktigt och ibland flög han in i studion och sa att vi skulle ändra någon ton till en annan och då blev låten en jättekaxig sak. Han är en riktig melodimakare och tyckte att låtarna var bra som de var, men det som är riktigt bra med honom är att han kan komma och få till den där kaxigheten. Han gjorde en låt, som vi inte släppte på den här skivan. Jag sjunger på den och den är inte helt färdig, men det är en riktig hitlåt. Vi började arbeta på den, men den passade inte på den här plattan. Den var för radiokommersiell, men vi får väl se om jag ska släppa den så jag kan få lite spelningar på radion? (skrattar)

Skulle du kunna tänka dig att spela in ett album som är mer catchy och hitbetonat och tänkt för radio? 

Anette: Oh ja! Det är någonting jag tror att man måste tänka på. För den här skivan försökta jag skriva en låt på svenska, för det ligger ju i tiden att göra det om man vill slå lite här hemma. Nu har jag lite svårt för att skriva texter på svenska och det känns lite banalt, men jag har inga problem med att göra alla möjliga saker. Jag tycker det viktigaste är att man själv tycker att det låter bra och att man står för musiken man gör. Jag gillar David Guetta och liknande och har inga problem med det. Idag är det så att om du ska sälja och spela musik, får du ibland sälja dig lite. Men det är väl kanske inte att sälja sig heller, för så länge du gör det som du tycker om, spelar det ingen roll. Huvudsaken är att du kan tjäna pengar på och jobba med det du vill. 

Finns det en risk att man naggar lite på sin egen integritet för att överleva? Finns den problematiken? 

Anette: Det tror jag det kan göra om du är en sådan person som känner att du måste göra din grej inom en viss genre och skulle aldrig kunna tänka dig att göra något annat. Jag som är en sådan allätare och som har sjungit det mesta och tycker det är skitkul att testa allt, har inga problem med det. Jag får många erbjudanden och det finns många saker jag inte hoppar på och det är om jag känner att det inte låter bra, för då kan jag inte stå för det. Kommer Anders Bagge med en jäkligt bra låt eller Jörgen Elofsson, så självklart skulle jag göra den. Man skulle vara ganska dum om man inte gjorde det. Agnetha Fältskog gjorde ju en fantastisk skiva med Elofsson. Idag kan man inte vara så där krass, tror jag. Jo, om man har ett jättestort band med otroligt många fans, som exempelvis Metallica, men vi andra som är där nere bland gräsrötterna får tänka annorlunda. Man får ha musiken som hobby istället och köra sin grej. Det finns många musiker jag känner som vägrar sluta med vissa saker, men då kommer det inte längre heller. Det är ett val man gör, men vill man jobba med musik idag, får man nog sälja sig lite.

Har du någon favoritlåt på nya plattan? 

Anette: Det är svårt då det förändras hela tiden. Just nu tycker jag ”Shine” är skitbra och det trodde jag skulle bli den första singeln och jag var helt inställd på det, men skivbolaget valde en annan. ”Shine” tycker jag är grymt cool. Den är lite elektronisk och åt Linkin Park och Robyn-hållet och den är fantastiskt mixad. Just nu är det nog favoritlåten. Den är positiv också.

Kommer det bli någon form av turné med plattan? 

Anette: Vi försökte boka en liten turné i maj, men det blev väldigt tight så vi bestämde oss för att skjuta på den. Det tror jag var ganska förnuftigt för jag har inte heller repat ihop ett band och jag fick lite panik där ett tag. Det finns två bekräftade festivaler än så länge och sedan satsar vi på en turné i oktober. Fram tills dess får jag väl pilla navelludd eller söka jobb? (skrattar) Jag får hitta på någonting. Jag tror det är bra att man inte bara slänger sig ut på en turné när man inte riktigt får ihop det och så förlorar man pengar på det.

Blir det bara plattan eller skulle du kunna spela någon låt med Nightwish? 

Anette: Nej, jag har sagt att jag inte ska det. Dels för att visa respekt mot bandet, om jag ska vara helt ärlig. Jag vet ju vad Tuomas tycker om saker och ting. Men jag kommer absolut att slänga in en liten cover och jag har redan plockat ut några jag skulle vilja göra. Sedan har jag även gjort några nya låtar och om de funkar bra live kommer jag nog att spela dem också.

Finns det något om allt kring Nightwish med på plattan? 

Anette: Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det finns ingenting på skivan som handlar om det överhuvudtaget. Om det sedan påverkat mig att jag varit ute i världen och spelat med dem, är svårt att säga. Visst kan det ha varit att jag varit utmattad efter en lång turné och det i sig har gjort att låtarna är lite lugnare och har vissa melankoliska bitar, men där finns ingenting om Nightwish på så vis.

Jag har intervjuat Tuomas vid några tillfällen och har själv tänkt lite på att det skulle kunna vara en del kulturskillnader som spökat i bandet, trots att vi är grannländer. Du har ju även pekat på det själv, samt nämnt att ironi var ett problem. Var det att du sa saker som flög över deras huvuden eller tvärtom? 

Anette: Jag använder mig av ironi otroligt mycket och jag tror vi gör det väldigt mycket i Sverige. Det märker jag mycket med mina kompisar. Jag skojar nästan hela tiden och kan skoja ganska elakt, men här förstår folk det. Vi förstår att vi skojar. Det var många gånger då jag sa någonting och verkligen skrattade till och körde med ironi och de (Nightwish) bara satt där: ”Va?” Då fick jag förklara att jag bara skojade. Det finns säkert kulturer som är ännu svårare, men det var en väldigt stor skillnad. Inte bara med humorn, utan även det att jag är väldigt pratig, öppen, social, jätteglad och det var helt annorlunda med dem. Nu säger jag inte att hela Finland är så. Nightwish kommer från östra Finland upp mot ryska gränsen och där är det nog lite annorlunda. I Helsingfors märker jag inte av att det är så, för där pratar folk ganska mycket. Jag fick helt enkelt tagga ner och lära mig att vara väldigt mycket tystare, tänka mycket och vara ensam. Det är helt ok, men är man en social svensk som jag, kan det bli väldigt problematiskt.

Den ironiska generationen? 

Anette: Ja, när jag sitter med mina musikerkompisar här, håller vi på med det hela tiden. Det var väldigt roligt för när vi var på turné kom Pain och vi klickade ju direkt och hade så jävla kul. Då är det ju en kulturell skillnad, det måste det ju vara? Vi och Pain kände inte varandra, men satt där och skrattade. Jag tror det är stor skillnad mellan vissa delar av Finland och Sverige. Dessutom har de ett lillebrorkomplex, vilket är jättefånigt. Jag kommer från södar Svrige och hade inga förutfattade meningar om Finland, men de hade väldigt mycket sådant om Sverige så det blev väldigt mycket fighter i diskussioner.

Märkte du av det här tidigt? 

Anette: Ja, men det blev bättre och bättre när de väl lärde känna mig och då förstod de att ”Ja ja, hon skojar bara!” och jag fick tagga ner lite. Å andra sidan gillade de den där positiva, härliga attityden som jag ändå har och jag tror de tyckte det var uppfriskande. Men det var inte bara bandet utan även när man träffade en del fans i Finland. Det var en kvinna som kom fram på vår första lyssning på en nattklubb och spände ögonen i mig och sa alldeles gravallvarligt: ”Du får inte vara så där himla glad och svensk! Du måste vara mer melankolisk. Här i Finland är vi så. Du kan inte komma hit och tro att du ska vara svensk och glad och vara med i största bandet.” Jag blev helt chockad och fattade ingenting. Jag blev nästan rädd för henne. Visst var det lite överdrivet och grabbarna skrattade åt det, men lite så tyckte nog en del.

Förutom det här problemen, tror du rent krasst att det även har något att göra med att det är en ensam tjej i ett gäng med killar? 

Anette: Jag har aldrig haft problem i mina andra band, så det tycker inte jag. I och för sig har jag inte legat ute på turné i fem veckor med mina andra band, så det kanske hade uppstått med dem också. Då var det mer helgjobb och rep. Jag har även jobbat med män hela mitt liv, på arbetsplatser där det funnits få tjejer. Vi är ju olika. Jag och min väninna på jobbet sydde upp gardiner och tyckte det var viktigt med färger och så, medan männen inte brydde sig. Men jag har aldrig upplevt sådana svårigheter i något av mina andra band. Jag och Niclas Olsson i Alyson Avenue har pratat mycket om det och han känner mig väldigt väl. Vi har också haft skitstora konflikter och bett varandra att fara och flyga, men vi har alltid bett om förlåtelse och gått tillbaka. Killarna i Nightwish är så jäkla envisa. Otroligt envisa. Kanske är det också finskt? Kanske är de mer envisa och långsinta?

När jag senast intervjuade Tuomas sa han att han kunde tänka sig ha alla tre sångerskor på scen någon gång och att han inte var långsint på något vis. Det du säger talar lite emot det. 

Anette: Jag tror faktiskt inte att de inte är långsinta. Det tror jag att de är. Grejen med Tarja exempelvis. De har ju inte pratat med henne på hur många år som helst. Jag känner redan att jag måste träffa dem eller ringa. Många gånger har jag tänkt att jag bara ska ringa dem för det här är ju löjligt. Det känns nästan som när man gick i skolan. Samtidigt, har de det sättet att lösa konflikter på, att bara lägga locket på, så känns det också svårt att ha en öppen diskussion. Jag sa till en finsk tidning förra veckan att det är upp till dem om de vill träffas och lösa saker som gäller mig. Jag är inte långsint, men om de inte har något intresse av det får vi väl se hur det blir. Jag tror faktiskt att de har en stolthet. Jag är ju gift med en finne och vet att stolthet är något finnar har.

Kommer du ringa dem? 

Anette: Jag har nu sagt att bollen ligger hos dem. Det var ändå de som sparkade ut mig på ett ganska taskigt sätt och jag tycker nog att det hör till att de kan ringa och säga ”Fan, det där var ganska korkat!” Jag lyfter inte luren. Det är inte för att jag är långsint utan för att jag tycker att bollen ligger hos dem nu.

Om man går efter hur du beskriver dig själv, låter det inte som att du är en feminist på barrikaderna? 

Anette: Jag är feminist på ett sätt för jag kräver jämlikhet och tycker inte om när jag blir förbipassad bara för att jag är tjej. Nightwish var lite så att de inte tog med mig på saker och jag blev jättearg och jättebesviken. Jag har alltid varit en av grabbarna och haft fler kompisar som är killar än tjejer. Jag kan bli frustrerad att jag inte får följa med bara för att jag är tjej. Ibland pratade de om känsliga ämnen och trodde att jag inte ville lyssna på det, om brudar och så: ”Hallå, ni kan prata öppet här! Jag är ingen prinsessa.” Feminist är jag väl, men ingen rödstrumpa som står på barrikaderna.

Jag är för all form av jämlikhet, men är samtidigt oerhört glad över att vi är olika. 

Anette: Jag vill inte ha ”hen”, om vi säger så. Där går min gräns. Jag har tre söner och jag försöker verkligen fostra dem och de får bära rosa om de vill, men det här med att byta ut namn mot ”hen” är jag helt emot. Vi är ju olika, men vi ska respektera olikheter och samtidigt ha lika lön. Samtidigt kan jag ha åsikter om vissa sporter, ”Va, ska tjejer göra det?” Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla mig? Jag är väl halvfeminist. (skrattar)

Om man går tillbaka till när du började sjunga. Vilka var dina främsta förebilder inom sång? 

Anette: Jag kommer från Carola-generationen, så hon är ju en och ABBA en annan. Carola är nog den enda idol jag haft. Annars är det Sheena Easton, Randy Crawford, som min mamma lyssnade mycket på, och Donald Fagen. Honom älskar jag. Hemma hos mig var det väldigt mycket fusion och sofistikerad musik. Det är där jag kommer ifrån. Stora röster och mycket jazz lät mamma mig lyssna på. Jag hamnade ändå i rockens värld via coverband. I och för sig körde vi inte bara rock utan även Roxette och annat, men att jag sedan hamnade i metal är jätteroligt. Det hade jag inte kunnat tänka mig.

En sista fråga. I och med att du kommer från Helsingborg och jag från Ängelholm, du var aldrig och festade i Ängelholm? På 57:an eller på Klitterhus? 

Anette: Jodå! På 57:an var jag nog bara någon gång på, men på Klitterhus var jag. Oj oj oj! Vi kanske var där samtidigt i och med att vi är lika gamla?

Ja, jag kanske har stått och flörtat med dig, det vet man ju inte? 

Anette: Nej, det är det fan ingen som vet! (skrattar) Det är härligt med gamla minnen!

/Niclas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar