För en tid sedan hade jag möjlighet att sitta ned med Jocke Brodén och Chris Rörland för att diskutera nya albumet ”Heroes”. Ett album som säkert lär få varenda Sabatonfan att gå ner i spagat av ren glädje. Samtalet kom att handla om allt från skivomslaget och att vara kontroversiell, till parkeringsduschar och dett ultimata giget.
- Min största dröm och vi är inte tillräckligt stora än, men det absolut coolaste och ultimata giget och jag vill göra det någon dag, det är att spela i Normandie den 6:e juni och bygga en scen uppe på en av de där bunkrarna. Sedan får folk från fanklubben komma med sådana där landstigningsbåtar. Tänk när landgången fälls ned och så kör vi igång med ”Through the gates of hell...”, så får de springa upp och så har vi apterat pyro och eld och grejer omkring dem, berättar sångaren Joakim Brodén
Vad skulle ni säga är den främsta förändringen mellan debutplattan och nya ”Heroes”, förutom att ni blivit äldre och visare?
Jocke: Äldre ja, men visare? Nej. (skrattar) Det har hänt en hel del. På första plattan var det betydligt mer åt power metal-hållet och även om det självklart finns inslag av det idag också, så är det betydligt mer heavy metal idag. Jag ska väl inte säga att jag har blivit bra på att sjunga, men jag har blivit mindre dålig på att sjunga. Jag kom ju in i bandet som keyboardist och då sas det ”Du får sjunga tills vi hittar en sångare!”, men det gjorde de ju aldrig. Sedan har famförallt det musikaliska tagit ett kliv fram sedan Chris och Johannes kom med i bandet. Inget negativt om de andra, men bandet startades när vi var 18 och man ska bli rockstjärna till varje pris och vi var inte de bästa musikerna. De som var riktigt bra ville inte spela med oss. (skrattar) Vi giggade hårt.
Hur kändes det att komma in som ny i bandet? Flöt allting på?
Chris: Ja, det gjorde ju det i och med att jag hade träffat de här killarna tidigare när jag spelade i mitt andra band, Nocturnal Rites, så jag kände dem lite sedan innan och det var smidigt att komma in som så. Jag kände inte Thobbe (Englund) eller Robban (Bäck) sedan tidigare, men det gick också supersmidigt. Det var en incident mellan mig och Thobbe i Kanada, men det är gitarrister emellan. (skrattar) Men efter det har vi varit som bröder.
Jocke: Det var lite spänt mellan dem, men jag trodde inte det var något allvarligt. Helt plötsligt stod de och var nästan i luven på varandra och jag var på väg ut ur turnébussen och kände att jag måste stoppa det. Turnéledaren Barry sa bara ”Nej, nej, låt det hända! Det här måste hända!”. Det var spänt då, men sedan den dagen är de som ett gammalt gift par.
Chris: Det är väl så med grabbar. Det är som att sätta in två katter i ett rum. De ryker ihop och sedan är det klart. Det var väl småsaker hela tiden och någon som störde sig på det. Vi kände inte varandra så bra sedan innan och visste inte var gränsen gick riktigt. Men efter det var det som två bröder och det är jävligt gött.
Det är ju skillnad på ert jobb och mitt. Ni är omkring varandra hela dagarna, medan jag träffar mina kolleger sporadiskt under en dag.
Chris: Det är den enda grejen som hänt sedan vi kom in i bandet och det har gått så jäkla bra.
Jocke: Vi har ju turnérat med andra band där det varit slagsmål medan introt spelas. Delvis har vi haft tur skulle jag vilja säga. Det var samma sak när vi letade nya medlemmar och vi kände att spelar man i Nocturnal Rites, då kan man spela. Det var ingen som hade en musikalisk audition. Vi bestämde oss redan från början att de ska vara så bra att vi inte ens behöver fundera på det, men det som vi var noga med, det var just att det ska vara rätt person. Det gällde även Thobbe. Han gjorde heller aldrig någon audition, utan vi tog med honom ut och hällde i honom sprit för att se om han ”freakade” ur eller inte. Det finns ju människor som är hur snälla och mysiga som helst och sedan kommer dunken fram... Ur den synvinkeln har vi haft tur.
Ja, det måste ju finnas en viss kemi för att det ska funka, eller hur?
Chris: Ja, kan man inte ha kul med sina bandkamrater och man känner att de är några jäkla idioter, då är turnélivet kört.
Jocke: Det räcker ju med att det finns folk som är med på turnén, som egentligen längtar hem eller inte vill vara där. Det blir en sakta död som sker, då den negativa känslan sprider sig så fort. Den ligger där och gror och äter upp en person efter en annan. Även om folk inte är osams, blir det bara att man vill åka hem. Det är livsfarligt.
Chris: En grej som var jäkligt rolig var sista giget vi gjorde med Iron Maiden i San Bernardino. Det var sista giget innan vi skulle få komma hem, men ingen var partysugen för alla kände ”Fan, nu måste vi åka hem!” Nu längtar man bara efter att få åka ut igen för det är så jäkla kul.
Jocke: Förutom att han är en jävligt duktig ljudtekniker, lyckas han få ut det bästa av oss. Det kvittar om det är gitarrsolon eller något annat. Han kommer med den där idén som kanske får Chris att tända eller mig att komma på något. Han bidrar på ett sätt som få andra producenter jag jobbat med gör. Han dyker upp en timme tidigare än alla andra på morgonen för att börja mixa. Han mixar allt hela tiden.
Chris: När man känner att ett solo är jävligt bra, ”Fan, vad bra det var!”, då säger han bara ”Nej, du kan bättre än det där!” (skrattar)
Jocke: Det har hänt så många gånger att man stått där och han har sagt ”Paus!” och själv har man känt ”Men det var ju så jävla bra feeling! Kan vi inte låta det vara så? Fixa till det på något sätt?” och då svarar han bara ”Nej, sjung om!”
Fanns det någon låt som tog längre tid än de andra, just pga att Peter pressade er?
Chris: Nej, jag tycker att allting gick så jäkla smidigt och fort.
Jocke: Rent inspelningsmässigt gick det väldigt fort. Det som jag märkte tog tid, var nog balladen (The ballad of Bull). Där drog han åt mig rätt jävla hårt. En ton var lite mikrofalsk, men det gjorde inte så mycket då det handlade om ”emotional delivery”. Trots att det är den som det är minst körer på och inga stämmor, så sjöng jag nog längst på den. Det var om igen, om igen, om igen...
Chris: Det var sjukt! Hur fort la vi trummorna? Var det fyra dagar? Gitarrerna gjorde vi på fem dagar, med solon. Du (Jocke) sa ju själv, ”Va fan grabbar, är ni redan klara? Ni får inte spela in så här snabbt!”
Jocke: Vi hade ju lagt upp ett inspelningsschema efter Sabaton 1.0´s inspelningstakt. Trummorna brukar ta tre, fyra dagar för så var det även när Daniel Mullback spelade in, men gitarrerna var normalt en och en halv vecka och nu var kompet klart på tre och en halv dag.
Är ”Heroes” det bästa Sabaton presterat hittills?
Jocke: Jag kan inte säga det nu. För mig brukar det alltid vara sex månader efter att vi släppt en skiva, då vet jag hur bra den var. Nu vet jag att jag är stolt över den och jag kommer inte att hata den, men om den är så bra som jag hoppats på, det vet jag inte. Jag kommer ihåg att med ”Carolus Rex” tyckte jag också att det var bra, men sedan var det en låt, ”Killing ground”, som jag kände att ”Fan, den där blir häftig!” En månad efter, när man fått distans till skivan kände jag, ”Den där blev fan inte så jävla bra!” Däremot ”Gott mit uns”, som jag hatade på den plattan och som jag dessutom skrivit, tycker jag nu är en av de roligaste låtarna att spela. Mycket är det att man jobbar så mycket med låtarna. Vissa har man hört tre gånger om dagen under en lång tid när man spelar in. När vi väl kommer till slutmixen, slutar jag lyssna som musiker utan lyssnar istället som tekniker. Därför gillar jag när det går fort i studion för då har man fortfarande någon sorts feeling i det man gör.
Har ni några personliga favoriter på ”Heroes”?
Chris: Alla, måste jag säga. Det är sjukt att säga det, men när jag satt på lyssningen igår kände jag bara ”Det här kan bli en jävligt bra livelåt!”, om varje låt. Jag satt och snackade med Pär (Sundström) om det där och jag sa ”Va fan, vi spelar hela plattan! Det går ju inte att välja någon låt.” Det blir svårt.
Kommer ni även spela hela den här plattan live?
Jocke: Jag hoppas nog att vi gör det. Jag tycker det låter kul. Det svåraste för mig är att hålla käften mellan låtarna. Vi körde hela ”The art of war” på Sabaton Open Air och där var det inget mellansnack alls. Visst är jag van vid att låtar sitter ihop och det inte är något snack mellan, men det var helt bisarrt att göra ett gig och inte säga ett ord på 45 minuter. (skrattar)
Jocke: Första gången, 2006 i Falun, skulle vi ha releaseparty och det var ingen som ville boka oss på Rockcity Falun på den lokala puben. 2008 skulle vi släppa ”The art of war” och bjöd in en massa andra band och gjorde en liten minifestival och det var väl mest för att det inte hände så mycket kul i heavy metal-väg i Falun. Även om jag gillar Falun så är det inte ett heavy metal-mecka, om man säger så. Det utvecklades till att vi kallade det Rockstad Falun och då kände vi att vi skulle göra ett till nästa år. Det har ju blivit turnékamrater, band vi spelat med och som vi själva tycker om. Det är som med mycket annat med Sabaton, det fanns kanske ingen stor ”masterplan”, men saker och ting har lätt en benägenhet att börja som en lite kul idé över en öl och sedan eskalerar det och blir enormt mycket större. Det är så vi kom fram till att vi skulle sjunga på svenska. Vi diskuterade om att sjunga om svenska stormaktstiden och jag fick feeling när jag gjorde demos i förproduktionen. Jag skrev en text på svenska och några öl senare satt jag och Pär och pratade och då sa han bara ”Nej, vi gör hela plattan på svenska!” Vi hade bokat tid för att sjunga på ett språk, så jag stod ju och blödde ur halsen. Seriöst, jag stod och spottade blod.
Är tanken att festivalen ska växa och bli en konkurrent till de större festivalerna?
Jocke: Vi har väl haft mellan 4000-5000 personer de senaste åren och jag skulle bli glad om den blev större, men vi har sagt från dag ett att det inte blir större än 10.000. Delvis för att det blir väldigt mycket mer trivsamt om det inte blir för stort. Vi skulle kunna öppna upp för 25.000 om vi vill, men då börjar det bli långt att gå. Jag gillar att det är en bar uppe på kullen och sitter man där kan man se båda scenerna. Vi har tittat runt där och kommit fram till att vi kan växa till någonstans mellan 8000 och 11.000, utan att man tappar överblicken.
Chris: Det är skönt att man kan gå där utan att behöva trängas och det är fint och rent. Det är jäkligt nice!
Åter till det här med att sjunga på svenska. Jag intervjuade Joakim Cans inför hans soloplatta, där han sjunger på svenska, och ha sa just att det var så oerhört mycket svårare att skriva på svenska. Han fick verkligen tänka till på ett annat sätt.
Jocke: Jag håller med för det är lätt att det blir löjligt. När vi skrev texterna till ”Carolus Rex”, var det svårare att skriva på svenska på ett sätt, men det var samtidigt lättare då man kan säga ordet snö på 20 olika sätt, medans du kanske bara har två eller tre på engelska. Men det är sant att man fick tänka till, ”Blir det här löjligt?” Å andra sidan var det tio gånger enklare att sjunga och få feeling. Det slog mycket närmare hjärtat.
Hur mycket tid lägger ni ner på att läsa historieböcker inför en platta som den här?
Jocke: Det blir mindre och mindre specifikläsande allt eftersom. När vi gjorde ”Primo Victoria” (2005) var vi inte så insatta. Nu är det annat. Jag läser och ser dokumentärer jämnt, så mycket av de här sakerna är inte att jag behöver gå in i historieboken och kolla vad som hände på D-day. Det kanske jag behövde när vi gjorde ”Primo Victoria” Man samlar på sig idéer, ofta från fans. Nu när det handlar om hjältar så har jag läst historien en gång och sedan lagt den i en mapp i datorn och sedan har jag och Pär fyllt på den där mappen med massor av idéer. När vi sedan kommer på att vi ska göra en låt av den här historien, då går man in och kollar om det kanske finns några andra böcker. När vi skulle göra låten ”Hearts of iron” ville jag inte bara kolla Wikipedia utan även källreferenserna. Vilka böcker ska jag kolla på? Just vad gäller den låten, så hade jag redan två av böckerna stående i hyllan, så det var perfekt.
Personerna ni skriver om är alltså autentiska?
Jocke: Allihopa! Vi fokuserar antingen på en enskild person eller kanske en liten enhet, istället för att zooma ut som vi ibland gjort tidigare. Slaget om Kursk (Panzerkampf) handlar om tusentals människor. Slaget i Berlin handlar ju också om tusentals människor, men där är inzoomningen på den individuella prestationen.
Ni som är nya medlemmar, har ni också ett intresse för det här?
Chris: Det har väl blivit mer och mer, tycker jag. Visst har man alltid varit lite intresserad av historia när man gick i skolan, men sedan tappade man det lite grann. Nu när man kom med i bandet var man ju tvungen att lära sig allting, eftersom vi är väldigt stora i Polen och där är det väldigt mycket om historia och då måste vi veta ganska mycket om det. Man kollar dokumentärer i bussen och så. Det är jäkligt intressant!
Jocke: jag var också intresserad av historia, men när vi sedan började sjunga om det på ”Primo Victoria”, då växte helt plötsligt intresset.
Chris: Vi har något i musiken och något i texterna som säger någonting.
Jocke: Just inom metal så har du alla dessa känsloyttringar – hat, glädje, aggression- och alla finns inom krig, så det är lätt att uttrycka sig i musiken med det ämnesvalet.
Hur ser ni på det att vad ni än ger ut för skivor, kommer det alltid finnas något kontroversiellt kring er i media? Är det något ni bara slår ifrån er?
Jocke: Bara slå ifrån sig ska man nog inte göra. Man ska lyssna ifall det är en seriös journalist och finns det någon anledning till att den här personen skriver så? Sedan är det bara så per definition, att bara för att vi har sjungit om svenska stormaktstiden, då är vi rasister.
Chris: det är konstigt det där. Bara för att vi sjunger om krigshistoria, blir man kallad nazist direkt.
Jocke: Det roliga är att vi har sjungit om nazister och allt möjligt och det brydde sig ingen om, men när vi sjöng om svenska stormaktstiden, då blev vi nazister! Vi är alltid kontroversiella i Tyskland eftersom det är ”Don´t mention the war!”, men med ”Carolus Rex” var det helt safe för det var första gången de inte var bad guys på ett sabatonalbum. Helt plötsligt kom det kontroversiella i Sverige och inte i Tyskland. Det bästa var ju att först var vi nazister och sedan några månader senare åker vi till Israel och spelar och då är vi helt plötsligt pro Israel och anitiislamister. Det var samma tidning/webzine som först försökte trycka på oss nazistkortet och sedan var vi pro Israel. Det går ju inte att vara båda samtidigt!
Chris: Jag är ju till hälften italienare och om ni då hade varit ett nazistband, varför skulle jag då gå med i ert band? Din (Jockes) mamma är från Tjeckien.
När ni skriver, tänker ni någon gång att om vi skriver så här, kommer det att få igång drevet?
Jocke: Man sätter inte dit saker för den sakens skull, men det händer helt klart att vi censurerar oss själva med tanken ”Det där kanske blir lite för mycket. Vi är redan så kontroversiella, så vi kanske inte ska köra så hårt som vi gjort tidigare.” På ”Attero Dominatus” (2006) hade vi en låt som heter ”The rise of evil” och vi sjunger rakt ut ”The reich will rise...” Den handlar om hur Hitler kunde komma till makten och hur folk bara kunde stå och se på och låta det hända. Hade vi gjort den låten idag, tror jag inte att den texten hade kommit till.
Det finns två omslag till nya plattan?
Jocke: Ärligt talat kunde vi inte bestämma oss. (skrattar)
Det är alltså inte för att få sabatonfans att köpa dubbelt?
Jocke: Vi kan säga så här, de som är diehardfans, köper det ändå. Vissa saker gör sig bättre på ett litet omslag. Jag köper själv mycket musik, men jag gör det digitalt. Jag gillar LP-formatet som fan. Ibland är det som är snyggt på CD inte snyggt på LP och tvärtom. På CD-omslaget till ”Carolus Rex”, tycker jag det med kronan är snyggare, men på LP är det tveklöst ryttaren.
Chris: Jag håller på mycket med design och har slagit ihop mig med Pär och bollat idéer om omslagen och jag sa också att jkag inte kunde bestämma mig över vilket omslag vi skulle ta. Båda är så jäkla snygga!
Jocke: Vi bad Peter Sallai att skicka några idéer till nya plattan och vi tänkte att det skulle vara lite mörkare, men om hjältar ändå. Då fick vi bilden med amerikanen som slår tysken. Jag gillade feelingen i bilden som fan och sedan tänkte jag inte mer på det. Jag vet att det är kontroversiellt nere i Tyskland med nazister, men Nuclear Blast sa att det inte spelade någon roll, ”Det är ändå ingen som fattar att det där är en tysk!” (skrattar) ”Vänta nu, har ni lyssnat på Sabaton? Det är en relativt stor chans att de faktiskt vet att det där är en tysk.”
Jocke: Jag tänkte inte på det förrän folk sa det. Vi bad om ett omslag som visade action och ett annat som var mer av ett monument för döda soldater. Vi ville se vilken stämning det var. Eftersom vi bad om ett monument, såg jag nog bara det som det. Sedan fick jag påpeka ”Tänker du inte lite på Tyskland under 30-talet?”
Men det var inget som Nuclear Blast sa något om?
Jocke: De har sagt rakt ut att exempelvis svastikan inte får visas i videon till ”Uprising”. Videon börjar med att jag går upp och sliter ner svastikan och hissar den polska flaggan, men nej, svastikan fick inte visas och inga hitlerhälsningar. Men om någon skulle göra en film skulle allt vara ok? Det är konstigt. Det är störande att bara för att du gör musik, så kan du inte berätta en historia utan du måste ha en agenda. Men ingen skulle fråga Steven Speilberg om han är nazist för att han gjort en film om Schindler´s list, men gör du en låt om något blir det helt plötsligt politiskt laddat.
Chris: Sedan har du det här klädesmärket BOY, de har ju en örn som de kopierat rakt av. Vad är det?
Jocke: Fast den örnen är ju persisk eller något likande från början. Jag fick en sådan medalj av en kille från Iran, tror jag det var. Han berättade att nazisterna tog den och gjorde den till sin egen.
Chris: En annan sjuk grej, på en signering i Mexico kom det in en kille med en svastika på tröjan och han ville ta ett foto. Han tänkte väl att det var lite coolt med krigshistoria, men vi täckte över tröjan och tog fotot. Shit!
Jag tänkte på det att det är väl 10-årsjubileum för ”Primo Victoria”? Har ni något planerat?
Jocke: Det är 10 år sedan vi spelade in den. Min största dröm och vi är inte tillräckligt stora än, men det absolut coolaste och ultimata giget och jag vill göra det någon dag, det är att spela i Normandie den 6:e juni och bygga en scen uppe på en av de där bunkrarna. Sedan får folk från fanklubben komma med sådana där landstigningsbåtar. Tänk när landgången fälls ned och så kör vi igång med ”Through the gates of hell...”, så får de springa upp och så har vi apterat pyro och eld och grejer omkring dem. Det är det ultimata!
Ni ska turnera i USA och Kanada. Hur går det för Sabaton där?
Jocke: Det går bra, sakta men säkert uppåt. Vi började ju inte turnera där förrän 2011 och 2010 var första gången som vi fick officiell distribution via Nuclear Blast. Innan det var det bara import. Vi är säkert tio gånger mindre i USA än vi är i Europa. Ett bra gig i Europa är mellan 3000 och 6000 personer medan ett bra gig i USA är mellan 300 och 600 personer. Det är lätt att bli lite bortskämd när man åker runt i Europa och allting funkar. Det kan vara lite av en chock att komma till USA där arrangörerna ibland tycker ”Vadå dusch?” Då får man gå ut på parkeringsplatsen, ta en vattenflaska och göra hål i den med en sax, micra den och sedan sköljer man av sig efter giget på en parkeringsplats någonstans i Arizona. (skrattar) Back to basics!
Chris: Det var bra att vi fick den bilden första svängen vi gjorde där. Åtta veckor, tror jag det var. Vi kom till ett spelställe och hade kört fyra spelningar på raken och det fanns ingen dusch. Sedan kom vi till det femte stället och någon sa ”Grabbar, det finns dusch!” När vi kom in där var det blod och gamla kanyler överallt. ”Jaha, det blir en parkeringsdusch idag också då.” (skrattar)
Jocke: De första gigen i USA var som headline och då var de största spelningarna på 300-500 personer, men de minsta var runt 60 personer. Poughkeepsie hade 66 betalande. Man står och soundcheckar samtidigt som folk käkar lunch. (skrattar) Första giget vi gjorde direkt efter det var Graspop med 50.000.
Ni har giggat ganska mycket med Iron Maiden. Blir det någonsin tillfälle att hänga lite med dem?
Chris: Nej, man ser väl inte till dem så mycket. De anländer en halvtimme innan de ska upp på scen.
Jocke: De har väl saker att göra som intervjuer och så. Om de skulle hänga på spelstället skulle de inte få göra något annat än att ta bilder och skriva autografer, men visst hejar man i korridoren och så.
Chris: De har stått och kikat på gigen och visat tummen upp.
Men de måste uppenbarligen gilla er?
Jocke: Jo, men jag tror också att det kan hänga ihop med att vi inte stormar in i deras loge och förstör. Vi tycker inte om att svina och förstöra. Vi tycker om att gå på scen i tid och inte spela tre låtar till efter att vår tid är slut.
Chris: Vi har alltid varit jävligt noga med att hålla tider och så. Vi hade inte spelat med dem på jättelänge inför giget i San Bernardino och när vi sedan kom dit, kom deras crew och var skitglada över att vi var tillbaka och det var jättekul att höra.
Har ni något land ni inte spelat i men verkligen vill?
Jocke: Japan! Men inte för hårdrock som så, utan för kulturen. Den japanska militärhistorien. Jag kommer missa flyget om det går hem för fort efter giget. (skrattar)
Man kan ju alltid bli ”big in Japan”!
Jocke: Vi kör ”big in Poland” istället. (skrattar)
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar