Recension

Within Temptation

"Let us burn" DVD

Holländska Within Temptation med sångerskan Sharon den Adel i spetsen får väl ses som tulpanlandets största musikexport. Ett populärt band, som dock inte gjort några avtryck i undertecknads liv. 
"Let us burn" är en storslagen sak med två filmade livegig från Antwerpen respektive Amsterdam på en DVD, samt samma konserter på två CD. Mustigt så det förslår. 
Konserten från Antwerpen, kallad "Elements" är en tillställning där det inte sparats på krutet. Filmad i en fullsatt, stor arena och snygg som attan, är det säkerligen en våt dröm för bandets fans. En orkester är med och ger det där extra kompet och scenen bjuder på en mäktigt snygg inramning. 
Det går absolut inte att klaga på just inramningen, men det blir aldrig "farligt". Det hela tuffar på med den ena majestätiska låten efter den andra, det bjuds på klädbyten och danserskor och till slut måste jag säga att jag mest sitter och smågäspar och undrar hur mycket hela bygget kostat?
Det andra giget, "Hydra" är mer av en klassisk hårdrockskonsert, även om denna aldrig heller blir riktigt spännande. Filmad i Amsterdam och precis som i fallet med den förra, är inramningen åter av det riktigt snygga slaget och det är helt klart ställt utom några som helst tvivel, att det går bra för bandet, åtminstone i Europa. 
Sharon har en bra röst, dock lite tunn på sina ställen och bandet är kompetent, men i mina ögon blir det mycket showande och ganska lite djup. Det lyfter aldrig riktigt, hur snyggt det än är. Dock kan jag tänka mig att varenda Within Temptation-fan världen över, gör i brallan av glädje. 

/Niclas Müller-Hansen

Intervju med Opeth!

Opeth har funnits som band i nästan 25 år och deras sound har de senaste åren förändrats till viss del. På nya "Pale communion" och föregångaren "Heritage", visar bandet upp ett visst lugn och det återfinns mer progginslag än tidigare. 
Jag tog mig ett långt snack med herrarna Åkerfeldt och Åkesson och diskuterade bl a just deras sound, men även så vitt skilda ämnen som pensionssparande, om senaste skivan alltid är den bästa, perfektion och om hur tampongreklam kom att pryda ett av deras första skivomslag: 

Den bilden såg jag hemma hos en kompis. Han hade snott den från tunnelbanan och det var reklam för tamponger eller något liknande. Typ ”Den här tampongen ger dig lugn.”

Finns det någon gräns för hur långt Opeth kan ta sitt sound?

Åkerfeldt: För oss är det nog lite så att det inte finns några gränser. Det är ju inte så att vi gör någon konstig förändring till vårt sound bara för att. Det viktigaste i slutändan är att man tycker att det är bra låtar. Det har snart gått 25 år så jag tycker att det hade varit konstigare om vi inte hade förändrats. Det jag kommer säga nu säger vi ganska ofta, men jag gillar resonemanget, och det är att vi inte tänker på bandet som ett varumärke, som någonting vi ska försöka sälja, även om det är det. Hela idén med det här bandet är ju musik och vi är fem stycken musiker som ständigt utvecklas. Man åldras och man ändras och man hör någonting, så jag tycker det vore omöjligt att inte ändras då och då. Det är nästan så att jag både beundrar och nästan föraktar de banden som inte förändras.

Många artister känner ju att de inte kan gå alltför långt ifrån sitt sound.

Åkerfeldt: För mig låter det som en ”sell out”. Att ge det som fansen vill ha, fast man kanske inte själv tycker om det, är att frångå det originalet som gjorde att man överhuvudtaget hade en karriär. Allas första skiva, inom hårdrock, är ju i princip helt ärlig, ”Det är det här vi vill göra.” och så kan det vara att folk gillar det, men efter 10 år känner du kanske att du vill göra något annat och att just hålla sig kvar i det som fansen gillar, det är lite fegt. Det är som att man försakar sig själv, medan den här ultimata friheten man hade som ett begynnande band, det är den som vi försöker hålla kvar vid.  Förändring är välkommet.

Det måste ju vara roligare som artist att utmana sig själv mer, än att som AC/DC göra samma sak om om igen? Där med inget ont om AC/DC.

Åkesson: Det skulle kanske vara lite konstigt om de gjorde något annorlunda, men det skulle kanske inte de tycka? Vi har väl lite tur där, att de som gillar Opeth, till en viss utsträckning, verkar köpa att vi gör som vi gör. Det är ganska häftigt faktiskt.

Åkerfeldt: Det förväntas av oss ibland, att vi ska sväva ut och det är tur, för det är precis det vi gillar. Jag tycker att det är fel att släppa plattor för någon slags ”public opinion” bara för att det ska passa. Det finns inte på kartan för oss. Vi vill göra skivorna på samma premisser som vi alltid har gjort, som med den första skivan.

Ja och i och med att ni inte begränsar er, som kanske andra band gör, öppnar det upp ett helt annat fält för er.

Åkerfeldt: Ja, det ska väl mycket till att alla våra fans, som någonsin gillat oss, bara säger ”Nej, nu skiter vi i det här!” Det är nog mer att det kommer till fans, än att det droppar av.

Samtidigt säljer ingen skivor numera och det kan ju medföra att man inte kan spela in nästa platta i den där studion man vill eller lägga ner någon stor summa på inspelningen.

Åkerfeldt: Det är klart att det är så. Vi har fortfarande ett skivbolag, men vi spelar in så billigt som det är möjligt utan att kompromissa med kvaliteten. Den senaste inspelningen var väldigt billig för oss för att vi var så jävla snabba. Det tog 14 dagar och det är snabbt för oss. Vi hade inte repat en enda gång.

Åkesson: Vi bodde ju där och hade vår mat där och teknikern gick inte hem utan han bodde också där. Vi kunde hålla på till 12 på nätterna.

Åkerfeldt: Sedan har ju även studiopriset halverats sedan deras storhetstid. Det låg på 1100 pund om dagen när det gick som bäst och nu var det strax över 600.

Märktes det något av den musikhistoria som spelats in i just Rockfieldstudion?

Åkesson: Ja, Rush hade målat lite där. De spelade in ”Farewell to kings” där och även ”Hemispheres”, tror jag. Plattan ”Farewell to kings”, fick vi reda på, är ju en hyllning till Kingsley Ward, som ägaren hette. Vi fick höra många stories. Han hade en gammal Rolls Royce där i garaget, som Roger Taylor i Queen raggat tjejer med.

Åkerfeldt: Det fanns mycket historik där och interiören i studion var naturligtvis lite upphottad, men utifrån såg det likadant ut som på gamla bilder från 70-talet.

Påverkar miljön inspelningen på något sätt?

Åkerfeldt: Tja, lugnet emellan inspelningarna när man gick och käkade och man kunde titta på hedarna och fåren. Väldigt rogivande. Det var en bra studio och en underbar miljö, men det är ändå ingen garanti. Men när jag lyssnar på den här skivan, då ser jag Rockfield och det är något slags varmt minne. Det var en skitfin inspelning och vi hade jävligt kul! Så jävla avslappnat så det fanns inte! Som vanligt vart det sena nätter och sedan vart det lite senare och senare på eftermiddagen innan vi kom igång. Man kompromissar ju inte med studiotid för att man var full, men när jag inte skulle spela in, då drack jag vin.

Åkesson: Ja, när Jocke (Svalberg) skulle spela in keybaord så bara bälgade man i sig. (skrattar) ”Det där är bra! Kör på bara!” (skrattar) ”Nu är det keyboarddags, då är det dags att börja promenera!”

Åkerfeldt: Det var faktiskt så. Helt plötsligt var ingen där, utan alla stod ute och rökte istället. Alla bara sprang iväg. (skrattar)

Är senaste skivan alltid den bästa?

Åkerfeldt: Det är ju bra om man tycker så. Det är faktiskt svårt att säga så just nu, för den är ny och fräsch och spännande för oss. Just nu, när du frågar, så tycker jag att det är så. Sedan när det har lagt sig och den har mullat in sig i diskografin, då kan den ändra plats.

När skivan lagt sig, så att säga, tittar man tillbaka på den då och hör saker man skulle vilja ändra på?

Åkesson: Det är väl alltid smådetaljer som alltid kan bli bättre, men vid en viss punkt måste man bara släppa det. När vi nu spelade in ”Pale communion” så var det smådetaljer som att just i det där riffet eller i det där solot skulle jag tryckt till en ton hårdare.

Åkerfeldt: Det finns ju naturligtvis ett mått av perfektionism på ett sätt. När vi hade sådana schismer i studion, även om de var få, så var det kanske någon som sa ”Jag måste få göra om det där! Jag är inte nöjd med det.”,men då sa vi bara ”Släpp det! Det låter ju för fan kanon! Det är bara du som hör det där.”

Åkesson: Med gitarrerna var det mer ”Ok, det duger. Nu går vi vidare!” Vi ville att det skulle vara ett lite smutsigt ljud. Det får inte vara för perfekt, för det lever om bättre då. Det blir mer nerv i det.

Åkerfeldt: Perfektion gör det inte heller riktigt bättre. Vi har gjort sådana perfekt skivor där man kan ”sola” varenda kanal och det är helt perfekt. Det låter bra, det gör det ju, men det låter inte bättre. I låtarna i sig, när känslan är rätt och där är en sur ton så gör det ingenting. Faktum är att de blir en del av låten. Alla mina favoriter på plattor är fulla av misstag där de är uppenbara, ”Varför gjorde de inte om det där?”, men det är ändå så att när man spelar luftgitarr till så spelar man den där tonen. Det är charmigt. Framförallt är det mänskligt. Perfektion är inte mänskligt. Nu hamnar vi på ett litet sidospår, men jag tror att musikscenen, om vi pratar modern musik, så har perfektion blivit något av en norm. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas och hur nya musiker uppfattar musik? Om de kanske till och med utvecklar ”perfect pitch” för det är det enda de hört?

Åkesson: Det var ju någon på ”Idol” som sjöng som en autotune.

Åkerfeldt: Det kanske blir supermusiker som är helt sterila och sjunger helt perfekt eller spelar helt enligt ett ”click track” och så kommer de uppfatta gamla skivor som slarviga.

Har man som musiker alltid siktet inställt på den där perfekta skivan där allt klickar?

Åkerfeldt: Jag tror att de perfekta skivorna, klassikerna, de hände bara. De var inte skrivna för att vara mer perfekta än något annat. Det är en utomståendes åsikt i de flesta fall. Vi får ju mycket det att vissa ofta tycker att just den skivan är bra, men när vi skrev den och spelade in den var det bara en platta. Det har mycket att göra med hur den mottas och hur musikklimatet är när den kommer ut. Om den har något nytt och vi har prickat in några sådana ibland. När en platta kommit har det visat sig att den är ganska ny på scenen, men en perfekt skiva tror jag inte att man kan bestämma det själv. Det är möjligt att man kan bli lite påverkad av vad folk tycker och om man hela tiden hör att just den där skivan är perfekt, så kanske man börjar tycka det. Men är man på insidan kan det vara att det som de tycker är perfekt, vet jag någonting om.

Om vi nu tittar på ”Pale communion”. Citaten på omslaget, hur kommer man på att man ska ha ett av Axel Oxenstierna?

Åkerfeldt: Jag hade bestämt mig för att ha en viss typ av latinskt ordspråk på de där rullarna, så jag knappade in ”latinska ordspråk” på nätet. Jag vet faktiskt ingenting om honom. Det var en ren ”fluke” att han var svensk. Hans ordspråk passade bäst. Jag valde inte citaten på grund av de som sagt dem. I en drömvärld utan nätet hade ju inte folk kunnat lista ut det, men nu tog det bara någon sekund innan alla visste vem som sagt vad och helt plötsligt började folk fråga om någon gubbe jag knappt hört talas om.

Var kom tanken på latinska citat ifrån?

Åkerfeldt: Det är ju de här tre målningarna som är som ett liv, ett barn, sedan en vuxen och därefter en gamling strax innan döden. Gradvis blir det ett större mörker i målningarna och då ville jag ha de här citaten som passade in på målningarna. Idén med målningarna var att de skulle se lite medeltida och kyrkliga ut. Jag har sett några sådana tidigare och tyckt det var så jäkla snyggt. Estetiskt tilltalande.

Är ni andra inblandade i detta arbetet?

Åkesson: Nej, inte i omslaget. Det är väldigt mycket Micke och Travis Smith (mannen bakom omslaget). Han presenterar idéer och så för oss och att han tänkt det här eller det här.

Har det hänt att ni ratat honom?

Åkesson: Nej, inte så länge jag spelat i bandet i varje fall. Han har alltid coola idéer för omslagen och lägger mycket tid och kraft på dem.

Åkerfeldt: Mycket av det är naturligtvis Travis. När det gäller idéer som till exempelvis ”Heritage” eller ”Pale communion” så blir jag väldigt ”heat of the moment” och alldeles upprymd. Jag tänker inte på om det ens är möjligt att göra det. Jag glömmer ibland bort att han faktiskt inte är en konstnär. Han målar inte utan jobbar i datorn och när jag säger att jag vill ha en oljemålning i medeltida stil, så säger ju han så klart, ”Jag kan ju inte måla.” Jag vetefan hur han gör, men han behandlar det på något sätt? Det har även hänt att han bara skickat någon bild och skrivit ”What´s your opinion?”, som en inriktning, utan att jag ens har sagt något. Det hände på ”Ghost reveries” bland annat. På några andra omslag, innan vi började jobba med Travis, exempelvis ”Morningrise” där det är en gammal svartvit bild på en bro, vilket var nära där vi spelade in (Örebro), den bilden såg jag hemma hos en kompis. Han hade snott den från tunnelbanan och det var reklam för tamponger eller något liknande. Typ ”Den här tampongen ger dig lugn.” (skrattar)
(Om det här stämmer vet jag ej. Morningrise är den enda skivan med en bro på omslaget, men den spelades in i Örebro. Fotot är däremot från Bath, England och en annan version är att producenten skickade ett vykort med just bilden på bron. /Niclas)

Med den utveckling och förändrig som sker i musikindustrin, känns det som att en sådan sak som skivomslag, snart inte är lika viktigt? Och likaså albumet?

Åkerfeldt: Vi är ju redan där. Konceptet med ett album finns inte längre. När min dotter lyssnar på Spotify så är hennes ”attention span” fem sekunder. Att ta sig igenom en skiva för henne... jag försöker köpa vinyler till henne och så, men hon sitter där med sin Spotify och det är bara att böja sig. Ska jag tvinga henne att sitta och lyssna på vinyl? Jag försöker få henne att fatta att all musik du lyssnar på är, till större del, en del av ett album och att man kanske till och med har lagt låtarna i en viss ordning för att uppskatta albumet på ett visst sätt. Det finns inte riktigt hos henne.

Åkesson: I hårdrockssvängen tror jag att det lever kvar bättre och även när vi spelat konserter så kommer det fram ganska unga fans och då blir man riktigt glad.

Åkerfeldt: Jag tror att cd´n bet sig lite själv i baken. Då var det inte det här formatet (vinyl) längre och det kändes som att man egentligen inte ägde någonting av värde. En vinyl är ömtålig och det krävs ett visst jobb och man måste gå upp och vända sida någonstans i mitten. Hela den här grejen att äga den här (håller upp en vinylbox med Deep Purple) har ju gått förlorad. Den finns inte längre och det tror jag är en viss effekt av cd-skivan.

Många band snackar ju om att istället ge ut enstaka låtar eller EP´s.

Åkerfeldt: Aerosmith har sagt det och även Mötley Crüe, men det gör ju inte så mycket i deras fall. (skrattar) Förr tvingade man nästan sig själv att gilla alla plattor man köpte för det var en sådan oerhörd investering och alla plattor fick mer än en ärlig chans. ”Turbo” med Judas Priest gillade jag som fan! Visst hörde man att det var lite synthar med och lite annat nytt, men aldrig någonsin tänkte jag ”Det här tänker jag inte lyssna på!” Man körde igenom hela plattan.

Åkesson: Det var likadant med ”Somewhere in time” med Iron Maiden och idag tycker jag att det är en av deras absolut bästa plattor. 

Åkerfeldt: Idag lyssnar folk på YouTube via några datorhögtalare och sitter med mobilen och kollar på TV och säger samtidigt ”Nej, det här var inget bra!” Man ger det 10 sekunder och sedan ska det bort. Försvararna av nedladdning och Spotify kör alltid med uttrycket ”Musiken är så mycket sämre!”, men det finns ju faktiskt band, som vi hoppas jag, som lägger ned mycket tid på musiken och jag tror att vi har bevisat någonstans att vi har i alla fall en viss kvalitet. Och att vi förtjänar mer än en chans och tre sekunder, men man är så jävla snabb, vilket jag själv också är. Jag lyssnar ju inte på så mycket ny musik, men när jag gör det kan det vara ”Äh, på med Turbo istället!” (skrattar) Morgonkaffe och en vinyl och så drar man ner persiennerna och bara sitter där. (skrattar)

Samlar du också på vinyl, som Mikael gör?

Åkesson: Ja, men inte i samma utsträckning som Micke gör. Jag är ju uppvuxen med det, men sedan gick jag över till cd och jag köper fortfarande plattor, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon vinylspelare hemma. Jag har förstärkare och allt annat, så jag längtar till jag får till det.

En helt annan sak. Jag har intervjuat Bill Kelliher i Mastodon vid några tillfällen och han har pratat om att han skulle skicka filer till dig och sedan skulle även Björn Gelotte från In Flames vara inblandad och ni skulle skriva musik ihop?

Åkereldt: Det här frågade någon härom dagen. Det här känner inte jag till. Han är skitcool, Bill, det är det inget snack om och Björn också, men vi har aldrig snackat om det. Vi får se om det blir en turné eller någonting.

Efter alla dessa år i branschen och efter alla skivor, vad skulle ni ge era yngre jag för råd, när ni började som musiker?

Åkerfeldt: Det här har jag använt många gånger, men den är fortfarande bra och även om det skulle handla om mitt yngre själv, så är det samma svar, ”A real musician doesn´t take advice.”. Jag gillar det och jag tror allt ligger i det. Det handlar ändå om konst och nu tar jag kanske en lite bred parallell, men ingen gick ju fram till Picasso och sa ”Du ska måla en bil där!” Man ska göra det man känner för och om man är en riktig musiker så kommer det av sig självt.

Skulle du säga samma sak?

Åkesson: Öva mer på snabbhet! Nej, jag skojar bara. (skrattar)

Åkerfeldt: Men det är inte ett dumt exempel, för det var ju ingen som sa till dig. Det var ju en övertygelse om att ”Det här är det jag vill göra! Det här är jag bra på!” Det var ju det du ville göra.

Åkesson: Jo och jag var ju inspirerad av kompisar som också var gitarrnördar. Det var lite ”competition” i unga år.

Ni är båda gitarrister. Sitter ni hemma och övar?

Åkerfeldt: Jag gör inte det. Fredrik gör det nog mer. Han är ju leadgitarrist i bandet och han har det här naturliga drivet att hitta nya vägar, hitta nya idéer.

Åkesson: Många nöjer ju sig med den påse licks de har, så att säga, men jag försöker ta det vidare helt enkelt. Jag försöker öva mermusikaliskt. När man var yngre satt man väl mer och tragglade med skalor och lärde sig en massa sådana grejer,men nu brukar jag spela med pedal så jag spelar in mitt komp och improviserar mer. Målet är att låta musikaliskt bättre. Ibland händer det att man kör fast och då år man ut på YouTube och kollar ett ”shreddklipp”. (skrattar)

Händer det att ni tittar på klipp med unga förmågor, typ 10-åringar som bara är rent överjävliga gitarrister och rippar loss?

Åkesson: Jo och man blir alltid imponerad av det, men det är en grej som de ofta saknar och det är en bra ton. Men det är klart att det är imponerande med en 8-åring som ställer sig och spelar Yngwie.

Åkerfeldt: Det är klart att de är duktiga, men det är ingen självklarhet att de blir musiker på det sättet som skriver musik. Att göra sin egen tolkning av någon annans musik kan i princip vem som helst göra,men att skriva musik som känns relevant och som berör andra, är något helt annat. Det beror på vad man vill göra? Det är ju inte alla som ens vill komponera. En del vill ju bara spela leadgitarr eller sitta och kompa trummor eller vad det nu är. Alla har inte samma ambition.

Hur lyckades du hamna på SvD Näringslivs framsida för några månader sedan?

Åkerfeldt: Va?

En bild på dig och dina barn på Sergels Torg?

Åkerfeldt: Ja, just fan, det var på omslaget!

Det handlade väl om pensionssparande?

Åkerfeldt: Ja, det var det. De stoppade mig på Sergels Torg och sedan måste de ha kollat upp mig helt enkelt. De visste inte då vem jag var. Det var inte ”Hej, Micke!” (skrattar) De stoppade mig för att snacka pension och jag var lite ”Hmmm, jag pensionsparar för det första inte, så jag vet inte om jag är rätt person att svara på det.” De ringde faktiskt sedan, men jag svarade inte. De lämande ett meddelande och undrade om jag kunde bekräfta namnen, men de fick ju rätt på dem.

Så ni pensionssparar inte?

Åkesson: Nej, det är dåligt med det. Jag samlar ju på mig en del gitarrer, så det kanske är en form av pensionssparande?

Åkerfeldt: Vi 70-talister och de som kom efter är nog helt värdelösa på pensionssparade.

Jag läste en intervju där du sa att du var en orolig förälder, men ett pensionssparande är väl något som tryggar lite?

Åkerfeldt: Jo. När vi pratar nu så känner jag lätta svettningar. (skrattar) Vi är ju egna företagare i princip och som sagt har vi i alla fall samlat på oss ett gäng gitarrer och skivor, men jag är ju inte en sparartyp. Pengarna bara bränner i fickan.

Åkesson: Jag brukar stoppa tiokronor i en burk. (skrattar)

Åkerfeldt: Jag tror att man kanske inte oroar sig så mycket som musiker. Ger man sig in i branschen, om man inte blir upptäckt som One Direction och får en klumpsumma pengar, är man en musiker som har en övertygelse och då är det som att man tar det beslutet att man inte har några problem med att vara fattig eller leva på existensminimum. Jag levde på 50-öringar ett tag och köpte dillkött på burk, som kostade nio kronor, eller kokt pasta. Jag har inte levt rikt, men jag är definitivt inte orolig för att inte ha mycket pengar.

Men er bransch gär väl ändå upp och ner?

Åkerfeldt: Jo, men den är inte mer orolig än någon annan bransch. Du sitter ju inte säkert någonstans. Det som gör att jag känner mig lite lugn är att vi är egna företagare och de flesta av oss har ”branchat” ut och gör lite andra grejer och jag tycker inte det känns så himla osäkert. Bara för att jag säger det nu så kommer allt bara att krascha. (skrattar) Så här långt har det funnits ett intresse för bandet och jag tror att det kommer att finnas kvar. Vi får hoppas det. Vi får bestämma att det alltid kommer att finnas ett intresse för oss.

Åkesson: Det känns ju som att vi inte är klara än. Det finns många nya och intressanta grejer kvar. 

/Niclas 

Birth, School, Metallica, Death

Volym 1 i den här tvådelade raketen, är en mycket välskriven och intressant redogörelse av Metallicas bildande fram till och med det svarta albumet. Brannigan & Winwood har gjort ett ytterst bra jobb och boken finns även på svenska. 
I januari 2015 är det dags för volym 2, "Into the black", och den lär knappast vara sämre. Följ länken för att läsa ett utdrag ur boken. 

http://fabersocial.co.uk/wp-content/uploads/sites/3/2014/06/new-Into-the-Black-Ch-7-Some-Kind-Of-Monster-1.pdf

/Niclas

Vad händer?

Ja, det kan man verkligen fråga sig? Sedan en tid tillbaka lägger jag all kraft på www.rocksverige.se och bloggen har hamnat på den sk efterkälken. Jag ska försöka bättra mig
På Rocksverige har mina senaste intervjuer hamnat, så som Zakk Wylde, Anathema, Wolf Hoffman, Gojira, Mastodon mfl. En del kommer jag även lägga upp här som vanligt. 
Igår fick jag uppleva Pearl Jam för första gången och det var inte dumt. Inte dumt alls. 

Up the irons!

/Niclas

Ny låt med Ace Frehley!



Att den gamle rockräven skulle kunna knåpa ihop något så här relativt kul, ja det trodde jag nog inte. Det svänger ganska bra och Ace visar upp fina, gamla rocktakter. 

/Niclas

Intervju med Jay Buchanan i Rival Sons.

Rival Sons släpper sitt femte album “Great Western Valkyrie” i början av juni och ska man bara gå efter förstasingeln ”Open my eyes”, blir det med stor säkerhet en fullträff för sverigevännerna. Rocksverige hade det stora nöjet att snacka lite med sångaren Jay Buchanan när han var här tillsammans med gitarristen Scott Holiday för ett litet promotionbesök. Förutom att hylla den svenska publiken och en stockholmsrestaurang, lyckades han bl a att jämföra den kreativa låtskrivarprocessen med att dra ut tänder: 

 -You have songs that are a little bit difficult, just like if you´re going to pull out all of your teeth. Some of the teeth are smaller than others and easier to get to and that´s going to be easy and other ones are very deep rooted and they´re toward the back of the mouth, so they´re going to be very difficult. You´re essentially pulling things out of yourself that you´re unaware of. That´s the essence of creativity, you´re trying to figure out what lies beneath the surface. 

What does producer Dave Cobb bring to your sound and everything that is Rival Sons? 

Jay: There are a number of things with Dave Cobb, that really help us out. His judgment is very good. We´ll be jamming and putting songs together and he´s very good at staying out of the way and capturing the sound of us creating songs. Some producers will be very heavy handed, trying to make you do things that aren´t necessarily natural. Dave is very good at letting stuff happen the way it needs to and supporting us that way. The other thing is that he´s so good with understanding what sort of tones we´re looking for. Getting the right drum tone or the right guitar tone. “Great Western Valkyrie” is our fifth record with him and we have such a great working relationship together. He really understands and he´s our friend. He´s a pleasure to be around.

What would you say are the biggest changes, if you compare this album to your first release? 

Jay: Well, it´s interesting. We have toured so much. Our first record was when we had just come together and we hadn´t really become a band yet. We hadn´t figure out who we were as a band and so with each record, we´ve become more of ourselves. It´s just the natural progression that way. What makes this record different, say from even our last record, is that each record is just a little bit different. We´re experimenting with different tones, different styles of song writing, different narratives from a lyrical standpoint. I think with this record, another difference would be a new bass player, Dave Beste and his energy. He´s a very close friend of mine and having in there was a real treat and it brought a new energy e haven´t experienced before in the studio. Having him there and his creative input, as a good leg up. It helped us to assess things in a different way because here´s someone new, 25 % of the whole operation. I don´t know if he did anything actively, but just knowing that we´re a little bit of a new band, was invigorating in a way.

Him being a friend of yours must´ve made it easier? 

Jay: Yes. When Robin was making his exit, it was very hard for us because Robin is a very close friend. It was time for him to move on and he had made the decision that he wanted to start living a different lifestyle. We wanted to support that and it´s not just music at that point, when you´re that close it´s life and you want him to be happy. As difficult as it was for us to face the prospect to bring in someone new… that´s gonna change things. We´d been in the trenches together, because with the band and our rigorous touring schedule, recording schedule, we´ve been together through so much, it becomes us against the world. Bringing Dave in was an immediate response for us. I called him the very next day. Everyone knew that Dave was an excellent musician and having him there with us, was really nice. It makes things that much more comfortable, because most of the day on tour, you´re not playing music, you´re just hanging out discussing things and just getting along. Having a friend that is that close, just makes it that much easier.

A new bass player and your fifth album. Did you feel any pressure? 

Jay: Well, every record has its own pressure, because every time you record, it could be your last record. Bands break up or people lose interest for some odd reason. You never know. You have that pressure of, you´re only as good as your current work. You can´t really rest on what your past is. So you´re only as good as what you´re doing right now. We realized that we´re going to have to make a record and play these songs every night, so you have that internal pressure of making sure we make songs that we can stand behind and be proud of and that´s going to entertain us night after night. It´s a high pressure situation, but I don´t think it´s too much for us to handle because we´ve been doing this for quite a while and it´s our work ethic. In that sense it´s more of the same. Every record is a high pressure situation, going in and having to write these songs, recording immediately as soon as the song is together so we can hopefully get the sound of the song being born. So yes, it is very high pressure, but I don´t think it was any more pressure than any of our other records.

Was there any song that took longer getting done, that you struggled more with than others? 

Jay: They´re all difficult in some way and they´re also very easy. Every time you´re putting together a collection of songs, you´re hoping there´s a cohesion and that they all make sense together as a collection. You have songs that are a little bit difficult, just like if you´re going to pull out all of your teeth. Some of the teeth are smaller than others and easier to get to and that´s going to be easy and other ones are very deep rooted and they´re toward the back of the mouth, so they´re going to be very difficult. You´re essentially pulling things out of yourself that you´re unaware of. That´s the essence of creativity, you´re trying to figure out what lies beneath the surface. Some things are more difficult to give birth to than others, but I don´t think there was anything on this record that was more difficult than any other record.

Has there ever been pressure on you to come up with stuff for radio, since radio is so big in the US? 

Jay: All of the people that we work with of the people on our team that we´ve handpicked to work with, everyone knows better than to try to tell us what to do. Otherwise our relationship would end. We do things on our own terms creatively. Of course with touring or even things as small as interviews or putting together shows, you make sacrifices and you make compromises, but when it comes to the music, we do exactly what we want. Even from a radio standpoint, when you´re building a song, it´s not really in our nature to look at it in terms of “Ok, we need to make a radio song!” For each of us, that would be a very unhealthy view of the creative process and I don´t know if it would serve us very well? We´re just not wired that way and it´s not the way we make music. We try to just make good songs and if they make it on the radio, excellent. It´s just the way we´ve always approached it, so hopefully it continues to get a little bit easier, by us just becoming ourselves.

You toured with Sammy Hagar last year. What was it like touring with him? He´s been around for a long time and I´m just wondering if you can pick up stuff from a guy like that? Learn things? 

Jay: We´ve had the pleasure of touring and opening up for many huge bands, huge names and legendary artists, but what´s funny with you bringing up Sammy, is that on a personal level, he´s my favorite of anyone that we´ve played with. It´s not so much that Sammy is a direct musical influence in the way that I make music. Sammy and I are from the same hometown, Fontana in California. We both grew up there as children. It´s a dirty steel town. He and I were friends before we toured together because he asked me to write a song for his latest record. What I enjoy about Sammy the most of all the things that make him so endearing to me, is his outlook and his attitude in the business and his life with the crazy schedule and all the demands that are on him. Sammy genuinely enjoys what he´s doing, whereas you see all these other artists, these older men, that don´t have that happiness. He´s doing things on his terms. He´s never been like the coolest guy. He´s always been the guy that goes out on stage wearing sandals, shorts and a t-shirt and that´s the way he does things. He does things on his own terms. Artistically it´s not so much that I identify with him on that level, but artistry is only one part of a person. I am enamored with the person that he is and his attitude and outlook on things. It´s refreshing to see someone that age, going out there just because he loves to do it, because God knows he doesn´t need the money. He likes to play because he knows it´s in his blood and that is inspiring.

Did you have any great tequila parties? 

Jay: Yeah, tequila parties happened and a little tequila is definitely part of your everyday diet. But since he sold his tequila company and started a rum company, I think there were a little bit more rum going on. Good stuff!

The band hails from Long Beach. What´s that city like these days? Is Long Beach Arena still there? 

Jay: Yes, it is! We´ve had the pleasure of playing there during the Indy car races. What is Long Beach like these days? I wish I could tell you. I live there and have for a very long time, but I´m hardly ever there. I know it´s still there though, I can tell you that.

It´s a pretty big city, isn´t it? 

Jay: Yeah, it´s a very, very large city and it has a great art community and that´s what kept me there. It has a great artist community from visual artists, painters, musicians and the support they get there, is attractive to me. It´s on the very outskirts of Los Angeles and next to the ocean. We like to think of Long Beach as the Brooklyn of Los Angeles. It´s different. You don´t call Brooklyn New York and it´s the same with Long Beach. Don´t tell me I´m from Los Angeles, I´m from Long Beach!

Any dates for Sweden besides June 1st when you´re supporting Aerosmith? 

Jay: Yeah, we´re putting together dates right now. We´re doing a handful of dates with them and then we hop off and play our own cities and service our own audience. I know the people have been waiting for us to come back through and it would be unfair for them to have to pay these ungodly prices and they may not necessarily be Aerosmith fans. We like to play theater dates just to keep in touch with our audience. We absolutely love Stockholm and Sweden in particular. We´re very enamored with Sweden in general. The audiences here are a lot different than other audiences. There´s so much support. Scott and I were walking around last night and we were thinking about our first show in Stockholm at this club which is now Debaser. It was sold out and it was so much good energy in there. We did a live podcast of the show and it turned out so good, it ended up getting released on iTunes. In the next few months we´re getting ready to release a live DVD of a show we did last year in Gothenburg. The Swedish audiences are so loving. We don´t usually release live shows or podcasts or audio or anything like that and it´s quite a coincidence that the only two we´ll be releasing so far are from Sweden. We love it here and we´re getting used to your version of Mexican food. We learned yesterday that people like to eat tacos on Fridays. We thought that was very interesting, because we come from southern California and that´s the Mecca in the entire world for Mexican food. It´s interesting when you travel all over Europe and all over the world and people are trying to make tacos, this Mexican cuisine. It´s never gonna turn out just right unless Mexicans are making it. We went out last night and actually had the best Mexican food here at the restaurant (Calexico) next to the club. Hands down, that´s the best Mexican food we´ve had in Europe. We walked in there last night so hungry and we were expecting utter failure, but it ended up really surprising us. Good job!

/Niclas

Kul att bli citerad. 

"Den 15 maj släpps denna utökade utgåva med mängder av nya citat. Nytt personligt och initierat förord av Nicke Andersson, vars Kissinfluenser kan höras i välrespekterade band som Imperial State Electric, Hellacopters och Entombed."

/Niclas

Far beyond bootleg!

PANTERA PREPARE DONINGTON LIVE ON WAX: Far Beyond Bootleg – Live From Donington ’94 To Be Released On Vinyl to Coincide With 20th Anniversary Of Historic Show. 

Available From Rhino On June 3 Following up the 20th anniversary edition of their landmark #1 album Far Beyond Driven, Pantera are continuing the celebration with the upcoming vinyl release FAR BEYOND BOOTLEG – LIVE FROM DONINGTON ’94. The live show was included on the second disc of the Far Beyond Driven reissue and will be available on LP for the first time on June 3, just one day prior to the show’s 20th anniversary, for a suggested list price of $19.98. 
The show captures the band - singer Philip Anselmo, guitarist Dimebag Darrell, bassist Rex Brown and drummer Vinnie Paul – in top form, shredding through nine songs in 40 minutes. Recorded at the Monsters of Rock Festival in Donington, England on June 4, 1994, the performance features classic Pantera tracks taken from the band’s three most recent albums including: “Use My Third Arm” and “Strength Beyond Strength” from Far Beyond Driven, “Walk,” “Mouth For War,” and “This Love” off of Vulgar Display of Power, plus the title track from Cowboys from Hell as well as the live staple melding “Domination” and “Hollow.” 
Just a few months prior to the Donington show, Pantera had reached a major milestone when the legendary metal band’s seventh studio album, Far Beyond Driven, debuted at #1 on the Billboard Top 200, becoming the fastest-selling album of the group’s career and its second consecutive platinum release. Far Beyond Driven remained on the Billboard album chart for seven more months and many still regard it as the heaviest album to ever top the chart 

FAR BEYOND BOOTLEG – LIVE FROM DONINGTON ‘94 
Track Listing 
1. “Use My Third Arm” 
2. “Walk” 
3. “Strength Beyond Strength” 
4. “Domination/Hollow” 
5. “Slaughtered” 
6. “Fucking Hostile” 
7. “This Love” 
8. “Mouth For War” 
9. “Cowboys From Hell”

/Niclas

Intervju med Anette Olzon. 

Anette Olzon blev ett namn för den större massan då hon blev sångerska i Nightwish 2007. Ett samarbete som inte var helt smärtfritt och till slut höll det inte längre och hon fick sparken 2012. Nu är hon aktuell med sitt första soloalbum, ”Shine”, och givetvis passade jag på att ta sig ett snack med den skånska sångerskan. Det blev självfallet prat om hennes solodebut, men även om kulturella skillnader mellan Finland och Sverige, samarbetet med Anders Bagge, feminism och hur relationen är med Nightwish. 
 -Jag har nu sagt att bollen ligger hos dem. Det var ändå de som sparkade ut mig på ett ganska taskigt sätt och jag tycker nog att det hör till att de kan ringa och säga ”Fan, det där var ganska korkat!” Jag lyfter inte luren. Det är inte för att jag är långsint utan för att jag tycker att bollen ligger hos dem nu, berättar Anette. 

Jag träffade dig som hastigast för några år sedan och jag minns att vi pratade lite om Jill Johnson och att ni var med i samma sångtävlingar. Stämmer det? 

Anette: Jo, det gjorde vi. Sedan var det att när jag och Alyson Avenue var ute och spelade mycket i början, så var hon och Bam Bam också ute och spelade i Helsingborg. Det var lite konkurrens mellan banden på den tiden, så jag har känt till henne sedan den tiden. Vi var väl runt 17 år gamla. Dock minns jag inte riktigt om vi tävlade samtidigt, utan det var nog mer att banden spelade samtidigt.

My Blomqvist (sångerska) var ju också ett namn från Ängelholm? 

Anette: Exakt! Hon blev ju sedan körtjej till Carola och var väldigt aktiv. Hon försvann lite sedan.

My var den sångerskan alla trodde skulle bli något stort, men i stället blommade Jill ut och blev rikskändis. 

Anette: Ja, man trodde faktiskt att det skulle bli My. Hon var kanske inte den stora sångerskan, men en multitalang som var duktig på att dansa och allt möjligt och hennes föräldrar backade henne hela tiden. Det var lite så att när My kom så kände man: ”Ok, då har man inte en chans idag heller!”. Lite så var det faktiskt. (skrattar)

Ditt soloalbum då? Tittar man på omslaget, får man lite känslan av att det symboliserar att du är fri. Kan det ligga något i det? 

Anette: Fri och fri? Jag har ju inte känt mig som i ett fängelse. (skratt) Men det kändes väl ganska passande då det är första soloskivan och man ska lysa lite extra klart när man släpper sin första skiva. Det är kanske mer att det känns som att man får göra det man velat göra.

Är det lite förlösande att äntligen få ge ut ditt solomaterial? 

Anette: Det känns faktiskt nästan ingenting, vilket är jättekonstigt. Det är mer lite av: Jaha, då var den ute!” Den har legat här så länge och är ett så kärt barn till mig i och med att det är så många år sedan jag började med den. Det är jätteskönt att den är ute, men det blev lite konstigt då den blev fördröjd med en månad. Dock känns det så klart jättebra och jag hoppas bara att det går bra för den. Det är ganska viktigt när man helt plötsligt ska börja gå en egen väg och börja om. Det är ”make it or break it”.

Speciellt med tanke på hur musikbranschen ser ut idag? 

Anette: Ja, absolut! Jag sökte musiker till mitt band och bara idag fick jag hur många ansökningar som helst. Alla kompisar och musiker jag pratar med vill bara skita i det, vilket är tråkigt. Det är väldigt tufft idag.

Du kände att du hittade rätt med Johan Glössner och Stefan Örn, som du arbetade tillsammans med? 

Anette: Ja, de är fantastiska! Jag har sagt att jag vill göra en skiva till med dem. Vi har haft så himla roligt och allt är så lätt med dem två. De är otroligt duktiga och det är ganska skönt att kunna luta sig mot dem och ha den backupen. Jag vet att om jag skulle skicka en lite taskigt inspelad demo till dem idag, skulle den låta fantastiskt dagen efter.

Hur fungerade ert samarbete? Kläckte du idéer och skickade till dem? 

Anette: Nja, inte riktigt. Vi satt i Anders Bagges studio under några veckor och jag åkte fram och tillbaka till Stockholm. Då jobbade vi från morgon till kväll med att skapa låtar. Mestadels var det väl att jag kom med en melodi och sedan jobbade vi kring den och någon gång satte vi oss helt enkelt bara vid pianot och Johan på trummor och sedan jammade vi bara. Melodier och texter har kommit från mig och sedan är det lite olika hur vi skapat fram dem, men mestadels satt vi ned tillsammans och skrev.

Vad bidrog Anders Bagge med? 

Anette: Han fanns i bakgrunden. Dels kom han med glada tillrop, vilket är väldigt viktigt och ibland flög han in i studion och sa att vi skulle ändra någon ton till en annan och då blev låten en jättekaxig sak. Han är en riktig melodimakare och tyckte att låtarna var bra som de var, men det som är riktigt bra med honom är att han kan komma och få till den där kaxigheten. Han gjorde en låt, som vi inte släppte på den här skivan. Jag sjunger på den och den är inte helt färdig, men det är en riktig hitlåt. Vi började arbeta på den, men den passade inte på den här plattan. Den var för radiokommersiell, men vi får väl se om jag ska släppa den så jag kan få lite spelningar på radion? (skrattar)

Skulle du kunna tänka dig att spela in ett album som är mer catchy och hitbetonat och tänkt för radio? 

Anette: Oh ja! Det är någonting jag tror att man måste tänka på. För den här skivan försökta jag skriva en låt på svenska, för det ligger ju i tiden att göra det om man vill slå lite här hemma. Nu har jag lite svårt för att skriva texter på svenska och det känns lite banalt, men jag har inga problem med att göra alla möjliga saker. Jag tycker det viktigaste är att man själv tycker att det låter bra och att man står för musiken man gör. Jag gillar David Guetta och liknande och har inga problem med det. Idag är det så att om du ska sälja och spela musik, får du ibland sälja dig lite. Men det är väl kanske inte att sälja sig heller, för så länge du gör det som du tycker om, spelar det ingen roll. Huvudsaken är att du kan tjäna pengar på och jobba med det du vill. 

Finns det en risk att man naggar lite på sin egen integritet för att överleva? Finns den problematiken? 

Anette: Det tror jag det kan göra om du är en sådan person som känner att du måste göra din grej inom en viss genre och skulle aldrig kunna tänka dig att göra något annat. Jag som är en sådan allätare och som har sjungit det mesta och tycker det är skitkul att testa allt, har inga problem med det. Jag får många erbjudanden och det finns många saker jag inte hoppar på och det är om jag känner att det inte låter bra, för då kan jag inte stå för det. Kommer Anders Bagge med en jäkligt bra låt eller Jörgen Elofsson, så självklart skulle jag göra den. Man skulle vara ganska dum om man inte gjorde det. Agnetha Fältskog gjorde ju en fantastisk skiva med Elofsson. Idag kan man inte vara så där krass, tror jag. Jo, om man har ett jättestort band med otroligt många fans, som exempelvis Metallica, men vi andra som är där nere bland gräsrötterna får tänka annorlunda. Man får ha musiken som hobby istället och köra sin grej. Det finns många musiker jag känner som vägrar sluta med vissa saker, men då kommer det inte längre heller. Det är ett val man gör, men vill man jobba med musik idag, får man nog sälja sig lite.

Har du någon favoritlåt på nya plattan? 

Anette: Det är svårt då det förändras hela tiden. Just nu tycker jag ”Shine” är skitbra och det trodde jag skulle bli den första singeln och jag var helt inställd på det, men skivbolaget valde en annan. ”Shine” tycker jag är grymt cool. Den är lite elektronisk och åt Linkin Park och Robyn-hållet och den är fantastiskt mixad. Just nu är det nog favoritlåten. Den är positiv också.

Kommer det bli någon form av turné med plattan? 

Anette: Vi försökte boka en liten turné i maj, men det blev väldigt tight så vi bestämde oss för att skjuta på den. Det tror jag var ganska förnuftigt för jag har inte heller repat ihop ett band och jag fick lite panik där ett tag. Det finns två bekräftade festivaler än så länge och sedan satsar vi på en turné i oktober. Fram tills dess får jag väl pilla navelludd eller söka jobb? (skrattar) Jag får hitta på någonting. Jag tror det är bra att man inte bara slänger sig ut på en turné när man inte riktigt får ihop det och så förlorar man pengar på det.

Blir det bara plattan eller skulle du kunna spela någon låt med Nightwish? 

Anette: Nej, jag har sagt att jag inte ska det. Dels för att visa respekt mot bandet, om jag ska vara helt ärlig. Jag vet ju vad Tuomas tycker om saker och ting. Men jag kommer absolut att slänga in en liten cover och jag har redan plockat ut några jag skulle vilja göra. Sedan har jag även gjort några nya låtar och om de funkar bra live kommer jag nog att spela dem också.

Finns det något om allt kring Nightwish med på plattan? 

Anette: Nej, det tycker jag faktiskt inte. Det finns ingenting på skivan som handlar om det överhuvudtaget. Om det sedan påverkat mig att jag varit ute i världen och spelat med dem, är svårt att säga. Visst kan det ha varit att jag varit utmattad efter en lång turné och det i sig har gjort att låtarna är lite lugnare och har vissa melankoliska bitar, men där finns ingenting om Nightwish på så vis.

Jag har intervjuat Tuomas vid några tillfällen och har själv tänkt lite på att det skulle kunna vara en del kulturskillnader som spökat i bandet, trots att vi är grannländer. Du har ju även pekat på det själv, samt nämnt att ironi var ett problem. Var det att du sa saker som flög över deras huvuden eller tvärtom? 

Anette: Jag använder mig av ironi otroligt mycket och jag tror vi gör det väldigt mycket i Sverige. Det märker jag mycket med mina kompisar. Jag skojar nästan hela tiden och kan skoja ganska elakt, men här förstår folk det. Vi förstår att vi skojar. Det var många gånger då jag sa någonting och verkligen skrattade till och körde med ironi och de (Nightwish) bara satt där: ”Va?” Då fick jag förklara att jag bara skojade. Det finns säkert kulturer som är ännu svårare, men det var en väldigt stor skillnad. Inte bara med humorn, utan även det att jag är väldigt pratig, öppen, social, jätteglad och det var helt annorlunda med dem. Nu säger jag inte att hela Finland är så. Nightwish kommer från östra Finland upp mot ryska gränsen och där är det nog lite annorlunda. I Helsingfors märker jag inte av att det är så, för där pratar folk ganska mycket. Jag fick helt enkelt tagga ner och lära mig att vara väldigt mycket tystare, tänka mycket och vara ensam. Det är helt ok, men är man en social svensk som jag, kan det bli väldigt problematiskt.

Den ironiska generationen? 

Anette: Ja, när jag sitter med mina musikerkompisar här, håller vi på med det hela tiden. Det var väldigt roligt för när vi var på turné kom Pain och vi klickade ju direkt och hade så jävla kul. Då är det ju en kulturell skillnad, det måste det ju vara? Vi och Pain kände inte varandra, men satt där och skrattade. Jag tror det är stor skillnad mellan vissa delar av Finland och Sverige. Dessutom har de ett lillebrorkomplex, vilket är jättefånigt. Jag kommer från södar Svrige och hade inga förutfattade meningar om Finland, men de hade väldigt mycket sådant om Sverige så det blev väldigt mycket fighter i diskussioner.

Märkte du av det här tidigt? 

Anette: Ja, men det blev bättre och bättre när de väl lärde känna mig och då förstod de att ”Ja ja, hon skojar bara!” och jag fick tagga ner lite. Å andra sidan gillade de den där positiva, härliga attityden som jag ändå har och jag tror de tyckte det var uppfriskande. Men det var inte bara bandet utan även när man träffade en del fans i Finland. Det var en kvinna som kom fram på vår första lyssning på en nattklubb och spände ögonen i mig och sa alldeles gravallvarligt: ”Du får inte vara så där himla glad och svensk! Du måste vara mer melankolisk. Här i Finland är vi så. Du kan inte komma hit och tro att du ska vara svensk och glad och vara med i största bandet.” Jag blev helt chockad och fattade ingenting. Jag blev nästan rädd för henne. Visst var det lite överdrivet och grabbarna skrattade åt det, men lite så tyckte nog en del.

Förutom det här problemen, tror du rent krasst att det även har något att göra med att det är en ensam tjej i ett gäng med killar? 

Anette: Jag har aldrig haft problem i mina andra band, så det tycker inte jag. I och för sig har jag inte legat ute på turné i fem veckor med mina andra band, så det kanske hade uppstått med dem också. Då var det mer helgjobb och rep. Jag har även jobbat med män hela mitt liv, på arbetsplatser där det funnits få tjejer. Vi är ju olika. Jag och min väninna på jobbet sydde upp gardiner och tyckte det var viktigt med färger och så, medan männen inte brydde sig. Men jag har aldrig upplevt sådana svårigheter i något av mina andra band. Jag och Niclas Olsson i Alyson Avenue har pratat mycket om det och han känner mig väldigt väl. Vi har också haft skitstora konflikter och bett varandra att fara och flyga, men vi har alltid bett om förlåtelse och gått tillbaka. Killarna i Nightwish är så jäkla envisa. Otroligt envisa. Kanske är det också finskt? Kanske är de mer envisa och långsinta?

När jag senast intervjuade Tuomas sa han att han kunde tänka sig ha alla tre sångerskor på scen någon gång och att han inte var långsint på något vis. Det du säger talar lite emot det. 

Anette: Jag tror faktiskt inte att de inte är långsinta. Det tror jag att de är. Grejen med Tarja exempelvis. De har ju inte pratat med henne på hur många år som helst. Jag känner redan att jag måste träffa dem eller ringa. Många gånger har jag tänkt att jag bara ska ringa dem för det här är ju löjligt. Det känns nästan som när man gick i skolan. Samtidigt, har de det sättet att lösa konflikter på, att bara lägga locket på, så känns det också svårt att ha en öppen diskussion. Jag sa till en finsk tidning förra veckan att det är upp till dem om de vill träffas och lösa saker som gäller mig. Jag är inte långsint, men om de inte har något intresse av det får vi väl se hur det blir. Jag tror faktiskt att de har en stolthet. Jag är ju gift med en finne och vet att stolthet är något finnar har.

Kommer du ringa dem? 

Anette: Jag har nu sagt att bollen ligger hos dem. Det var ändå de som sparkade ut mig på ett ganska taskigt sätt och jag tycker nog att det hör till att de kan ringa och säga ”Fan, det där var ganska korkat!” Jag lyfter inte luren. Det är inte för att jag är långsint utan för att jag tycker att bollen ligger hos dem nu.

Om man går efter hur du beskriver dig själv, låter det inte som att du är en feminist på barrikaderna? 

Anette: Jag är feminist på ett sätt för jag kräver jämlikhet och tycker inte om när jag blir förbipassad bara för att jag är tjej. Nightwish var lite så att de inte tog med mig på saker och jag blev jättearg och jättebesviken. Jag har alltid varit en av grabbarna och haft fler kompisar som är killar än tjejer. Jag kan bli frustrerad att jag inte får följa med bara för att jag är tjej. Ibland pratade de om känsliga ämnen och trodde att jag inte ville lyssna på det, om brudar och så: ”Hallå, ni kan prata öppet här! Jag är ingen prinsessa.” Feminist är jag väl, men ingen rödstrumpa som står på barrikaderna.

Jag är för all form av jämlikhet, men är samtidigt oerhört glad över att vi är olika. 

Anette: Jag vill inte ha ”hen”, om vi säger så. Där går min gräns. Jag har tre söner och jag försöker verkligen fostra dem och de får bära rosa om de vill, men det här med att byta ut namn mot ”hen” är jag helt emot. Vi är ju olika, men vi ska respektera olikheter och samtidigt ha lika lön. Samtidigt kan jag ha åsikter om vissa sporter, ”Va, ska tjejer göra det?” Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla mig? Jag är väl halvfeminist. (skrattar)

Om man går tillbaka till när du började sjunga. Vilka var dina främsta förebilder inom sång? 

Anette: Jag kommer från Carola-generationen, så hon är ju en och ABBA en annan. Carola är nog den enda idol jag haft. Annars är det Sheena Easton, Randy Crawford, som min mamma lyssnade mycket på, och Donald Fagen. Honom älskar jag. Hemma hos mig var det väldigt mycket fusion och sofistikerad musik. Det är där jag kommer ifrån. Stora röster och mycket jazz lät mamma mig lyssna på. Jag hamnade ändå i rockens värld via coverband. I och för sig körde vi inte bara rock utan även Roxette och annat, men att jag sedan hamnade i metal är jätteroligt. Det hade jag inte kunnat tänka mig.

En sista fråga. I och med att du kommer från Helsingborg och jag från Ängelholm, du var aldrig och festade i Ängelholm? På 57:an eller på Klitterhus? 

Anette: Jodå! På 57:an var jag nog bara någon gång på, men på Klitterhus var jag. Oj oj oj! Vi kanske var där samtidigt i och med att vi är lika gamla?

Ja, jag kanske har stått och flörtat med dig, det vet man ju inte? 

Anette: Nej, det är det fan ingen som vet! (skrattar) Det är härligt med gamla minnen!

/Niclas

Intervju med Sabaton.

För en tid sedan hade jag möjlighet att sitta ned med Jocke Brodén och Chris Rörland för att diskutera nya albumet ”Heroes”. Ett album som säkert lär få varenda Sabatonfan att gå ner i spagat av ren glädje. Samtalet kom att handla om allt från skivomslaget och att vara kontroversiell, till parkeringsduschar och dett ultimata giget. 
- Min största dröm och vi är inte tillräckligt stora än, men det absolut coolaste och ultimata giget och jag vill göra det någon dag, det är att spela i Normandie den 6:e juni och bygga en scen uppe på en av de där bunkrarna. Sedan får folk från fanklubben komma med sådana där landstigningsbåtar. Tänk när landgången fälls ned och så kör vi igång med ”Through the gates of hell...”, så får de springa upp och så har vi apterat pyro och eld och grejer omkring dem, berättar sångaren Joakim Brodén 

Vad skulle ni säga är den främsta förändringen mellan debutplattan och nya ”Heroes”, förutom att ni blivit äldre och visare? 

Jocke: Äldre ja, men visare? Nej. (skrattar) Det har hänt en hel del. På första plattan var det betydligt mer åt power metal-hållet och även om det självklart finns inslag av det idag också, så är det betydligt mer heavy metal idag. Jag ska väl inte säga att jag har blivit bra på att sjunga, men jag har blivit mindre dålig på att sjunga. Jag kom ju in i bandet som keyboardist och då sas det ”Du får sjunga tills vi hittar en sångare!”, men det gjorde de ju aldrig. Sedan har famförallt det musikaliska tagit ett kliv fram sedan Chris och Johannes kom med i bandet. Inget negativt om de andra, men bandet startades när vi var 18 och man ska bli rockstjärna till varje pris och vi var inte de bästa musikerna. De som var riktigt bra ville inte spela med oss. (skrattar) Vi giggade hårt.

Hur kändes det att komma in som ny i bandet? Flöt allting på? 

Chris: Ja, det gjorde ju det i och med att jag hade träffat de här killarna tidigare när jag spelade i mitt andra band, Nocturnal Rites, så jag kände dem lite sedan innan och det var smidigt att komma in som så. Jag kände inte Thobbe (Englund) eller Robban (Bäck) sedan tidigare, men det gick också supersmidigt. Det var en incident mellan mig och Thobbe i Kanada, men det är gitarrister emellan. (skrattar) Men efter det har vi varit som bröder.

Jocke: Det var lite spänt mellan dem, men jag trodde inte det var något allvarligt. Helt plötsligt stod de och var nästan i luven på varandra och jag var på väg ut ur turnébussen och kände att jag måste stoppa det. Turnéledaren Barry sa bara ”Nej, nej, låt det hända! Det här måste hända!”. Det var spänt då, men sedan den dagen är de som ett gammalt gift par.

Chris: Det är väl så med grabbar. Det är som att sätta in två katter i ett rum. De ryker ihop och sedan är det klart. Det var väl småsaker hela tiden och någon som störde sig på det. Vi kände inte varandra så bra sedan innan och visste inte var gränsen gick riktigt. Men efter det var det som två bröder och det är jävligt gött.

Det är ju skillnad på ert jobb och mitt. Ni är omkring varandra hela dagarna, medan jag träffar mina kolleger sporadiskt under en dag. 

Chris: Det är den enda grejen som hänt sedan vi kom in i bandet och det har gått så jäkla bra.

Jocke: Vi har ju turnérat med andra band där det varit slagsmål medan introt spelas. Delvis har vi haft tur skulle jag vilja säga. Det var samma sak när vi letade nya medlemmar och vi kände att spelar man i Nocturnal Rites, då kan man spela. Det var ingen som hade en musikalisk audition. Vi bestämde oss redan från början att de ska vara så bra att vi inte ens behöver fundera på det, men det som vi var noga med, det var just att det ska vara rätt person. Det gällde även Thobbe. Han gjorde heller aldrig någon audition, utan vi tog med honom ut och hällde i honom sprit för att se om han ”freakade” ur eller inte. Det finns ju människor som är hur snälla och mysiga som helst och sedan kommer dunken fram... Ur den synvinkeln har vi haft tur.

Ja, det måste ju finnas en viss kemi för att det ska funka, eller hur? 

Chris: Ja, kan man inte ha kul med sina bandkamrater och man känner att de är några jäkla idioter, då är turnélivet kört.

Jocke: Det räcker ju med att det finns folk som är med på turnén, som egentligen längtar hem eller inte vill vara där. Det blir en sakta död som sker, då den negativa känslan sprider sig så fort. Den ligger där och gror och äter upp en person efter en annan. Även om folk inte är osams, blir det bara att man vill åka hem. Det är livsfarligt.

Chris: En grej som var jäkligt rolig var sista giget vi gjorde med Iron Maiden i San Bernardino. Det var sista giget innan vi skulle få komma hem, men ingen var partysugen för alla kände ”Fan, nu måste vi åka hem!” Nu längtar man bara efter att få åka ut igen för det är så jäkla kul.

Vad bidrar Peter Tägtgren med till Sabaton? 

Jocke: Förutom att han är en jävligt duktig ljudtekniker, lyckas han få ut det bästa av oss. Det kvittar om det är gitarrsolon eller något annat. Han kommer med den där idén som kanske får Chris att tända eller mig att komma på något. Han bidrar på ett sätt som få andra producenter jag jobbat med gör. Han dyker upp en timme tidigare än alla andra på morgonen för att börja mixa. Han mixar allt hela tiden.

Chris: När man känner att ett solo är jävligt bra, ”Fan, vad bra det var!”, då säger han bara ”Nej, du kan bättre än det där!” (skrattar)

Jocke: Det har hänt så många gånger att man stått där och han har sagt ”Paus!” och själv har man känt ”Men det var ju så jävla bra feeling! Kan vi inte låta det vara så? Fixa till det på något sätt?” och då svarar han bara ”Nej, sjung om!”

Fanns det någon låt som tog längre tid än de andra, just pga att Peter pressade er? 

Chris: Nej, jag tycker att allting gick så jäkla smidigt och fort.

Jocke: Rent inspelningsmässigt gick det väldigt fort. Det som jag märkte tog tid, var nog balladen (The ballad of Bull). Där drog han åt mig rätt jävla hårt. En ton var lite mikrofalsk, men det gjorde inte så mycket då det handlade om ”emotional delivery”. Trots att det är den som det är minst körer på och inga stämmor, så sjöng jag nog längst på den. Det var om igen, om igen, om igen...

Chris: Det var sjukt! Hur fort la vi trummorna? Var det fyra dagar? Gitarrerna gjorde vi på fem dagar, med solon. Du (Jocke) sa ju själv, ”Va fan grabbar, är ni redan klara? Ni får inte spela in så här snabbt!”

Jocke: Vi hade ju lagt upp ett inspelningsschema efter Sabaton 1.0´s inspelningstakt. Trummorna brukar ta tre, fyra dagar för så var det även när Daniel Mullback spelade in, men gitarrerna var normalt en och en halv vecka och nu var kompet klart på tre och en halv dag. 

Är ”Heroes” det bästa Sabaton presterat hittills? 

Jocke: Jag kan inte säga det nu. För mig brukar det alltid vara sex månader efter att vi släppt en skiva, då vet jag hur bra den var. Nu vet jag att jag är stolt över den och jag kommer inte att hata den, men om den är så bra som jag hoppats på, det vet jag inte. Jag kommer ihåg att med ”Carolus Rex” tyckte jag också att det var bra, men sedan var det en låt, ”Killing ground”, som jag kände att ”Fan, den där blir häftig!” En månad efter, när man fått distans till skivan kände jag, ”Den där blev fan inte så jävla bra!” Däremot ”Gott mit uns”, som jag hatade på den plattan och som jag dessutom skrivit, tycker jag nu är en av de roligaste låtarna att spela. Mycket är det att man jobbar så mycket med låtarna. Vissa har man hört tre gånger om dagen under en lång tid när man spelar in. När vi väl kommer till slutmixen, slutar jag lyssna som musiker utan lyssnar istället som tekniker. Därför gillar jag när det går fort i studion för då har man fortfarande någon sorts feeling i det man gör.

Har ni några personliga favoriter på ”Heroes”? 

Chris: Alla, måste jag säga. Det är sjukt att säga det, men när jag satt på lyssningen igår kände jag bara ”Det här kan bli en jävligt bra livelåt!”, om varje låt. Jag satt och snackade med Pär (Sundström) om det där och jag sa ”Va fan, vi spelar hela plattan! Det går ju inte att välja någon låt.” Det blir svårt.

Kommer ni även spela hela den här plattan live? 

Jocke: Jag hoppas nog att vi gör det. Jag tycker det låter kul. Det svåraste för mig är att hålla käften mellan låtarna. Vi körde hela ”The art of war” på Sabaton Open Air och där var det inget mellansnack alls. Visst är jag van vid att låtar sitter ihop och det inte är något snack mellan, men det var helt bisarrt att göra ett gig och inte säga ett ord på 45 minuter. (skrattar)

Vad är tankarna kring Sabaton Open Air? Hur stort ska det bli? 

Jocke: Första gången, 2006 i Falun, skulle vi ha releaseparty och det var ingen som ville boka oss på Rockcity Falun på den lokala puben. 2008 skulle vi släppa ”The art of war” och bjöd in en massa andra band och gjorde en liten minifestival och det var väl mest för att det inte hände så mycket kul i heavy metal-väg i Falun. Även om jag gillar Falun så är det inte ett heavy metal-mecka, om man säger så. Det utvecklades till att vi kallade det Rockstad Falun och då kände vi att vi skulle göra ett till nästa år. Det har ju blivit turnékamrater, band vi spelat med och som vi själva tycker om. Det är som med mycket annat med Sabaton, det fanns kanske ingen stor ”masterplan”, men saker och ting har lätt en benägenhet att börja som en lite kul idé över en öl och sedan eskalerar det och blir enormt mycket större. Det är så vi kom fram till att vi skulle sjunga på svenska. Vi diskuterade om att sjunga om svenska stormaktstiden och jag fick feeling när jag gjorde demos i förproduktionen. Jag skrev en text på svenska och några öl senare satt jag och Pär och pratade och då sa han bara ”Nej, vi gör hela plattan på svenska!” Vi hade bokat tid för att sjunga på ett språk, så jag stod ju och blödde ur halsen. Seriöst, jag stod och spottade blod.

Är tanken att festivalen ska växa och bli en konkurrent till de större festivalerna? 

Jocke: Vi har väl haft mellan 4000-5000 personer de senaste åren och jag skulle bli glad om den blev större, men vi har sagt från dag ett att det inte blir större än 10.000. Delvis för att det blir väldigt mycket mer trivsamt om det inte blir för stort. Vi skulle kunna öppna upp för 25.000 om vi vill, men då börjar det bli långt att gå. Jag gillar att det är en bar uppe på kullen och sitter man där kan man se båda scenerna. Vi har tittat runt där och kommit fram till att vi kan växa till någonstans mellan 8000 och 11.000, utan att man tappar överblicken.

Chris: Det är skönt att man kan gå där utan att behöva trängas och det är fint och rent. Det är jäkligt nice!

Åter till det här med att sjunga på svenska. Jag intervjuade Joakim Cans inför hans soloplatta, där han sjunger på svenska, och ha sa just att det var så oerhört mycket svårare att skriva på svenska. Han fick verkligen tänka till på ett annat sätt. 

Jocke: Jag håller med för det är lätt att det blir löjligt. När vi skrev texterna till ”Carolus Rex”, var det svårare att skriva på svenska på ett sätt, men det var samtidigt lättare då man kan säga ordet snö på 20 olika sätt, medans du kanske bara har två eller tre på engelska. Men det är sant att man fick tänka till, ”Blir det här löjligt?” Å andra sidan var det tio gånger enklare att sjunga och få feeling. Det slog mycket närmare hjärtat. 

Hur mycket tid lägger ni ner på att läsa historieböcker inför en platta som den här? 

Jocke: Det blir mindre och mindre specifikläsande allt eftersom. När vi gjorde ”Primo Victoria” (2005) var vi inte så insatta. Nu är det annat. Jag läser och ser dokumentärer jämnt, så mycket av de här sakerna är inte att jag behöver gå in i historieboken och kolla vad som hände på D-day. Det kanske jag behövde när vi gjorde ”Primo Victoria” Man samlar på sig idéer, ofta från fans. Nu när det handlar om hjältar så har jag läst historien en gång och sedan lagt den i en mapp i datorn och sedan har jag och Pär fyllt på den där mappen med massor av idéer. När vi sedan kommer på att vi ska göra en låt av den här historien, då går man in och kollar om det kanske finns några andra böcker. När vi skulle göra låten ”Hearts of iron” ville jag inte bara kolla Wikipedia utan även källreferenserna. Vilka böcker ska jag kolla på? Just vad gäller den låten, så hade jag redan två av böckerna stående i hyllan, så det var perfekt.

Personerna ni skriver om är alltså autentiska? 

Jocke: Allihopa! Vi fokuserar antingen på en enskild person eller kanske en liten enhet, istället för att zooma ut som vi ibland gjort tidigare. Slaget om Kursk (Panzerkampf) handlar om tusentals människor. Slaget i Berlin handlar ju också om tusentals människor, men där är inzoomningen på den individuella prestationen.

Ni som är nya medlemmar, har ni också ett intresse för det här? 

Chris: Det har väl blivit mer och mer, tycker jag. Visst har man alltid varit lite intresserad av historia när man gick i skolan, men sedan tappade man det lite grann. Nu när man kom med i bandet var man ju tvungen att lära sig allting, eftersom vi är väldigt stora i Polen och där är det väldigt mycket om historia och då måste vi veta ganska mycket om det. Man kollar dokumentärer i bussen och så. Det är jäkligt intressant!

Jocke: jag var också intresserad av historia, men när vi sedan började sjunga om det på ”Primo Victoria”, då växte helt plötsligt intresset.

Chris: Vi har något i musiken och något i texterna som säger någonting.

Jocke: Just inom metal så har du alla dessa känsloyttringar – hat, glädje, aggression- och alla finns inom krig, så det är lätt att uttrycka sig i musiken med det ämnesvalet.

Hur ser ni på det att vad ni än ger ut för skivor, kommer det alltid finnas något kontroversiellt kring er i media? Är det något ni bara slår ifrån er? 

Jocke: Bara slå ifrån sig ska man nog inte göra. Man ska lyssna ifall det är en seriös journalist och finns det någon anledning till att den här personen skriver så? Sedan är det bara så per definition, att bara för att vi har sjungit om svenska stormaktstiden, då är vi rasister.

Chris: det är konstigt det där. Bara för att vi sjunger om krigshistoria, blir man kallad nazist direkt.

Jocke: Det roliga är att vi har sjungit om nazister och allt möjligt och det brydde sig ingen om, men när vi sjöng om svenska stormaktstiden, då blev vi nazister! Vi är alltid kontroversiella i Tyskland eftersom det är ”Don´t mention the war!”, men med ”Carolus Rex” var det helt safe för det var första gången de inte var bad guys på ett sabatonalbum. Helt plötsligt kom det kontroversiella i Sverige och inte i Tyskland. Det bästa var ju att först var vi nazister och sedan några månader senare åker vi till Israel och spelar och då är vi helt plötsligt pro Israel och anitiislamister. Det var samma tidning/webzine som först försökte trycka på oss nazistkortet och sedan var vi pro Israel. Det går ju inte att vara båda samtidigt!

Chris: Jag är ju till hälften italienare och om ni då hade varit ett nazistband, varför skulle jag då gå med i ert band? Din (Jockes) mamma är från Tjeckien.

När ni skriver, tänker ni någon gång att om vi skriver så här, kommer det att få igång drevet? 

Jocke: Man sätter inte dit saker för den sakens skull, men det händer helt klart att vi censurerar oss själva med tanken ”Det där kanske blir lite för mycket. Vi är redan så kontroversiella, så vi kanske inte ska köra så hårt som vi gjort tidigare.” På ”Attero Dominatus” (2006) hade vi en låt som heter ”The rise of evil” och vi sjunger rakt ut ”The reich will rise...” Den handlar om hur Hitler kunde komma till makten och hur folk bara kunde stå och se på och låta det hända. Hade vi gjort den låten idag, tror jag inte att den texten hade kommit till.

Det finns två omslag till nya plattan? 

Jocke: Ärligt talat kunde vi inte bestämma oss. (skrattar)

Det är alltså inte för att få sabatonfans att köpa dubbelt? 

Jocke: Vi kan säga så här, de som är diehardfans, köper det ändå. Vissa saker gör sig bättre på ett litet omslag. Jag köper själv mycket musik, men jag gör det digitalt. Jag gillar LP-formatet som fan. Ibland är det som är snyggt på CD inte snyggt på LP och tvärtom. På CD-omslaget till ”Carolus Rex”, tycker jag det med kronan är snyggare, men på LP är det tveklöst ryttaren.

Chris: Jag håller på mycket med design och har slagit ihop mig med Pär och bollat idéer om omslagen och jag sa också att jkag inte kunde bestämma mig över vilket omslag vi skulle ta. Båda är så jäkla snygga! 

Jocke: Vi bad Peter Sallai att skicka några idéer till nya plattan och vi tänkte att det skulle vara lite mörkare, men om hjältar ändå. Då fick vi bilden med amerikanen som slår tysken. Jag gillade feelingen i bilden som fan och sedan tänkte jag inte mer på det. Jag vet att det är kontroversiellt nere i Tyskland med nazister, men Nuclear Blast sa att det inte spelade någon roll, ”Det är ändå ingen som fattar att det där är en tysk!” (skrattar) ”Vänta nu, har ni lyssnat på Sabaton? Det är en relativt stor chans att de faktiskt vet att det där är en tysk.”

Omslaget med piedestalen, örnen och ett S? Mina associationer gick direkt till 30-talets Tyskland. 

Jocke: Jag tänkte inte på det förrän folk sa det. Vi bad om ett omslag som visade action och ett annat som var mer av ett monument för döda soldater. Vi ville se vilken stämning det var. Eftersom vi bad om ett monument, såg jag nog bara det som det. Sedan fick jag påpeka ”Tänker du inte lite på Tyskland under 30-talet?”

Men det var inget som Nuclear Blast sa något om? 

Jocke: De har sagt rakt ut att exempelvis svastikan inte får visas i videon till ”Uprising”. Videon börjar med att jag går upp och sliter ner svastikan och hissar den polska flaggan, men nej, svastikan fick inte visas och inga hitlerhälsningar. Men om någon skulle göra en film skulle allt vara ok? Det är konstigt. Det är störande att bara för att du gör musik, så kan du inte berätta en historia utan du måste ha en agenda. Men ingen skulle fråga Steven Speilberg om han är nazist för att han gjort en film om Schindler´s list, men gör du en låt om något blir det helt plötsligt politiskt laddat.

Chris: Sedan har du det här klädesmärket BOY, de har ju en örn som de kopierat rakt av. Vad är det?

Jocke: Fast den örnen är ju persisk eller något likande från början. Jag fick en sådan medalj av en kille från Iran, tror jag det var. Han berättade att nazisterna tog den och gjorde den till sin egen.

Chris: En annan sjuk grej, på en signering i Mexico kom det in en kille med en svastika på tröjan och han ville ta ett foto. Han tänkte väl att det var lite coolt med krigshistoria, men vi täckte över tröjan och tog fotot. Shit!

Jag tänkte på det att det är väl 10-årsjubileum för ”Primo Victoria”? Har ni något planerat? 

Jocke: Det är 10 år sedan vi spelade in den. Min största dröm och vi är inte tillräckligt stora än, men det absolut coolaste och ultimata giget och jag vill göra det någon dag, det är att spela i Normandie den 6:e juni och bygga en scen uppe på en av de där bunkrarna. Sedan får folk från fanklubben komma med sådana där landstigningsbåtar. Tänk när landgången fälls ned och så kör vi igång med ”Through the gates of hell...”, så får de springa upp och så har vi apterat pyro och eld och grejer omkring dem. Det är det ultimata!

Ni ska turnera i USA och Kanada. Hur går det för Sabaton där? 

Jocke: Det går bra, sakta men säkert uppåt. Vi började ju inte turnera där förrän 2011 och 2010 var första gången som vi fick officiell distribution via Nuclear Blast. Innan det var det bara import. Vi är säkert tio gånger mindre i USA än vi är i Europa. Ett bra gig i Europa är mellan 3000 och 6000 personer medan ett bra gig i USA är mellan 300 och 600 personer. Det är lätt att bli lite bortskämd när man åker runt i Europa och allting funkar. Det kan vara lite av en chock att komma till USA där arrangörerna ibland tycker ”Vadå dusch?” Då får man gå ut på parkeringsplatsen, ta en vattenflaska och göra hål i den med en sax, micra den och sedan sköljer man av sig efter giget på en parkeringsplats någonstans i Arizona. (skrattar) Back to basics!

Chris: Det var bra att vi fick den bilden första svängen vi gjorde där. Åtta veckor, tror jag det var. Vi kom till ett spelställe och hade kört fyra spelningar på raken och det fanns ingen dusch. Sedan kom vi till det femte stället och någon sa ”Grabbar, det finns dusch!” När vi kom in där var det blod och gamla kanyler överallt. ”Jaha, det blir en parkeringsdusch idag också då.” (skrattar)

Jocke: De första gigen i USA var som headline och då var de största spelningarna på 300-500 personer, men de minsta var runt 60 personer. Poughkeepsie hade 66 betalande. Man står och soundcheckar samtidigt som folk käkar lunch. (skrattar) Första giget vi gjorde direkt efter det var Graspop med 50.000.

Ni har giggat ganska mycket med Iron Maiden. Blir det någonsin tillfälle att hänga lite med dem? 

Chris: Nej, man ser väl inte till dem så mycket. De anländer en halvtimme innan de ska upp på scen.

Jocke: De har väl saker att göra som intervjuer och så. Om de skulle hänga på spelstället skulle de inte få göra något annat än att ta bilder och skriva autografer, men visst hejar man i korridoren och så.

Chris: De har stått och kikat på gigen och visat tummen upp.

Men de måste uppenbarligen gilla er? 

Jocke: Jo, men jag tror också att det kan hänga ihop med att vi inte stormar in i deras loge och förstör. Vi tycker inte om att svina och förstöra. Vi tycker om att gå på scen i tid och inte spela tre låtar till efter att vår tid är slut.

Chris: Vi har alltid varit jävligt noga med att hålla tider och så. Vi hade inte spelat med dem på jättelänge inför giget i San Bernardino och när vi sedan kom dit, kom deras crew och var skitglada över att vi var tillbaka och det var jättekul att höra.

Har ni något land ni inte spelat i men verkligen vill? 

Jocke: Japan! Men inte för hårdrock som så, utan för kulturen. Den japanska militärhistorien. Jag kommer missa flyget om det går hem för fort efter giget. (skrattar)

Man kan ju alltid bli ”big in Japan”! 

Jocke: Vi kör ”big in Poland” istället. (skrattar)

/Niclas