I senaste Mojo bjuds det på en mycket trevlig artikel om Slayer och det sedan länge klassiska albumet "Reign in blood". Sex sidor signerade Paul Elliott med en hel del kul bilder. Köp!
/Niclas Müller-Hansen
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Kommande intervju med Biffy Clyro.
Snackade med James i Biffy Clyro nu ikväll. En trevlig pratstund som snart dyker upp här på bloggen. Skotska är en charmig dialekt, men ack så svår att tyda ibland. Lyssna på "That golden rule" från senaste plattan "Only revolutions" (2009) och njut. Stay tuned!
/Niclas Müller-Hansen
Snackade med James i Biffy Clyro nu ikväll. En trevlig pratstund som snart dyker upp här på bloggen. Skotska är en charmig dialekt, men ack så svår att tyda ibland. Lyssna på "That golden rule" från senaste plattan "Only revolutions" (2009) och njut. Stay tuned!
/Niclas Müller-Hansen
torsdag 28 januari 2010
Q&A med Royal Republic.
Alltid kul med nya band. Vi slängde iväg lite frågor till Royal Republic och här har ni svaren!
Ok, vilka är Royal Republic? Hur och när bildades bandet?
- Royal Republic är Adam, Hannes, Jonas och Per! Fyra granna pågar från di varmare breddgraderna i Malmö.
Det första giget ägde rum i samma stad i februari 2008 och bandet har dominerat sen dess.
Var kommer namnet Royal Republic ifrån?
- När första giget närmade sig fick vi bestämma ganska fort! Vi hade nån slags vision om att vi skulle glida in på en utsnitslad röd matta på kungligt manér... Alternativen blev "King Average", "Club Majesty" och "Royal Republic"! Valet var mindre svårt! Hoho!
Anders Hallbäck spelar bas på plattan "We Are The Royal", som han även varit med och producerat, men har alltså hoppat av. Varför?
- Anders valde familjen kort och gott! Vi förstår honom mycket väl! Det kommer liksom till en punkt där man mer eller mindre får välja vad man är beredd att "offra". Det blir mycket tid hemifrån och är ganska osäkert ekonomiskt med mera! På det här viset blev det ju ändå bäst för både oss och honom! Vi kör utan broms!
Ni har lyckats med att skapa en riktig skön rock & roll platta som låter originell, hur hittade ni ert sound och hur går låtskrivandet till?
- Ojoj! Man får tacka! Soundet växte fram väldigt fort efter några repor. Folk har liknat oss vi många andra band och det är väl ganska oundvikligt i dagens läge! Vi har inte strävat efter att vara orginella. Försök hitta ett helt eget sound idag, och dessutom vara BRA! Kalla det "post-pre-rock-indie-jazz-ananas-madrass-emo" men det blir inte mer orginellt för det!
Alla har varit med och skrivit låtarna på plattan, olika mycket!
Hur är rock and roll klimatet i Sverige just nu? Var det svårt att få skivkontrakt? Är det lätt att få spelningar?
- Uppehåll med lite stänk till och från. Det finns mycket bra rock från Sverige, men betydligt mer skitdålig tycker jag. Inga namn. Att få skivkontrakt idag är aldig enkelt, det handlar om timing och lite tur, förutsatt att man har en bra grej!
Vilken spelning har varit roligast hittills? Spelar ni några covers live?
- Vi har haft många sjukt balla gig som har varit feta på olika sätt, så det är ganska svårt att välja!
Men vinnare 2009 måste ändå bli Akademien i Jönköping, bättre stämning får man leta efter! Rock!
Cover-låtarna har fått stanna i replokalen än så länge men man vet ju aldrig i framtiden!
Det brukar kunna bli vad fan som helst... Typ "Dyers Eve" med Metallica rakt in i "The Man In Me" med Dylan.
Vem skulle ni helst se som gästmusiker på en Royal Republic spelning?
- Erik Hassle på maracas!
Vem har ni som förebilder?
Adam: - Pappa Håkan, James Hetfield, Biff Malibu m.fl.
Hannes: - Carola, Kristin Kaspersen.
Jonas: - Jason Newsted, Bengt Magnusson.
Per: - James Cameron.
Vad händer i den närmsta framtiden för Royal Republic?
- Promo av plattan i Sverige och börja jobba på utlanden! Så det så!
/Mikael Ekström
Alltid kul med nya band. Vi slängde iväg lite frågor till Royal Republic och här har ni svaren!
Ok, vilka är Royal Republic? Hur och när bildades bandet?
- Royal Republic är Adam, Hannes, Jonas och Per! Fyra granna pågar från di varmare breddgraderna i Malmö.
Det första giget ägde rum i samma stad i februari 2008 och bandet har dominerat sen dess.
Var kommer namnet Royal Republic ifrån?
- När första giget närmade sig fick vi bestämma ganska fort! Vi hade nån slags vision om att vi skulle glida in på en utsnitslad röd matta på kungligt manér... Alternativen blev "King Average", "Club Majesty" och "Royal Republic"! Valet var mindre svårt! Hoho!
Anders Hallbäck spelar bas på plattan "We Are The Royal", som han även varit med och producerat, men har alltså hoppat av. Varför?
- Anders valde familjen kort och gott! Vi förstår honom mycket väl! Det kommer liksom till en punkt där man mer eller mindre får välja vad man är beredd att "offra". Det blir mycket tid hemifrån och är ganska osäkert ekonomiskt med mera! På det här viset blev det ju ändå bäst för både oss och honom! Vi kör utan broms!
Ni har lyckats med att skapa en riktig skön rock & roll platta som låter originell, hur hittade ni ert sound och hur går låtskrivandet till?
- Ojoj! Man får tacka! Soundet växte fram väldigt fort efter några repor. Folk har liknat oss vi många andra band och det är väl ganska oundvikligt i dagens läge! Vi har inte strävat efter att vara orginella. Försök hitta ett helt eget sound idag, och dessutom vara BRA! Kalla det "post-pre-rock-indie-jazz-ananas-madrass-emo" men det blir inte mer orginellt för det!
Alla har varit med och skrivit låtarna på plattan, olika mycket!
Hur är rock and roll klimatet i Sverige just nu? Var det svårt att få skivkontrakt? Är det lätt att få spelningar?
- Uppehåll med lite stänk till och från. Det finns mycket bra rock från Sverige, men betydligt mer skitdålig tycker jag. Inga namn. Att få skivkontrakt idag är aldig enkelt, det handlar om timing och lite tur, förutsatt att man har en bra grej!
Vilken spelning har varit roligast hittills? Spelar ni några covers live?
- Vi har haft många sjukt balla gig som har varit feta på olika sätt, så det är ganska svårt att välja!
Men vinnare 2009 måste ändå bli Akademien i Jönköping, bättre stämning får man leta efter! Rock!
Cover-låtarna har fått stanna i replokalen än så länge men man vet ju aldrig i framtiden!
Det brukar kunna bli vad fan som helst... Typ "Dyers Eve" med Metallica rakt in i "The Man In Me" med Dylan.
Vem skulle ni helst se som gästmusiker på en Royal Republic spelning?
- Erik Hassle på maracas!
Vem har ni som förebilder?
Adam: - Pappa Håkan, James Hetfield, Biff Malibu m.fl.
Hannes: - Carola, Kristin Kaspersen.
Jonas: - Jason Newsted, Bengt Magnusson.
Per: - James Cameron.
Vad händer i den närmsta framtiden för Royal Republic?
- Promo av plattan i Sverige och börja jobba på utlanden! Så det så!
/Mikael Ekström
onsdag 27 januari 2010
Joan Jett godkänner!
Om Joan Jett tycker att hon porträtteras på ett bra sätt i kommande filmen om The Runwawys, kan det väl bara bli bra, eller? Ser verkligen fram emot den här lilla rullen.
Joan i SPIN Magazine
/Niclas Müller-Hansen
Om Joan Jett tycker att hon porträtteras på ett bra sätt i kommande filmen om The Runwawys, kan det väl bara bli bra, eller? Ser verkligen fram emot den här lilla rullen.
Joan i SPIN Magazine
/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension
Winterborn
"Farewell to saints" 2009
Andra fullängdaren från finska Winterborn känner jag att jag har lite svårt att bedöma. Just power metal är inte min genre och jag har dålig koll på olika band.
”Farewell To Saints” är inte dåligt komponerad men jag kan ändå inte ta till mig materialet, det är för glatt och för lättsamt, som det så ofta är med power metal.
Teemu Koskela sjunger glatt om de dödliga synderna i ”Seven deadly sins” och jag lyssnar tyvärr bara med ena örat. Hade finska pojkarna öst på lite hårdare hade de också övertygat mig mer och jag hade inte glömt låtarna direkt när de är slut.
Det enda som verkligen sticker ut är balladen ”Overture 1939” som är finstämd och akustisk, tyvärr låter sången lite halvdålig ibland och Teemus engelska uttal är inte på topp.
Efter det spåret följer ”The winter war” och medlemmarna i Winterborn framstår som lite intressantare då det återigen blir lite historia i texterna. Ljudklipp och pang pang gör så att låten blir liiite tyngre i alla fall ett tag. Utanför faller snön vilt ner mot marken vilket förstärker stämningen och jag blir lite vänligare i sinnet, även fast detta handlar om power.
Finland är verkligen ett otroligt land när det kommer till att leverera melodisk metal och en del verkar faktiskt ha melodierna i blodet, eller också är det arbetarandan som finns i finnarna som får dem att sprudla av idéer och melodier. Kanske detta inte riktigt är fallet med Winterborn, de är kanske inte musikaliska genier men de verkar jobba hårt.
Och de slänger in lite historia.
Därför får de inte bottenbetyg idag.
Betyg: 2/5
/Sara Andersson
Winterborn
"Farewell to saints" 2009
Andra fullängdaren från finska Winterborn känner jag att jag har lite svårt att bedöma. Just power metal är inte min genre och jag har dålig koll på olika band.
”Farewell To Saints” är inte dåligt komponerad men jag kan ändå inte ta till mig materialet, det är för glatt och för lättsamt, som det så ofta är med power metal.
Teemu Koskela sjunger glatt om de dödliga synderna i ”Seven deadly sins” och jag lyssnar tyvärr bara med ena örat. Hade finska pojkarna öst på lite hårdare hade de också övertygat mig mer och jag hade inte glömt låtarna direkt när de är slut.
Det enda som verkligen sticker ut är balladen ”Overture 1939” som är finstämd och akustisk, tyvärr låter sången lite halvdålig ibland och Teemus engelska uttal är inte på topp.
Efter det spåret följer ”The winter war” och medlemmarna i Winterborn framstår som lite intressantare då det återigen blir lite historia i texterna. Ljudklipp och pang pang gör så att låten blir liiite tyngre i alla fall ett tag. Utanför faller snön vilt ner mot marken vilket förstärker stämningen och jag blir lite vänligare i sinnet, även fast detta handlar om power.
Finland är verkligen ett otroligt land när det kommer till att leverera melodisk metal och en del verkar faktiskt ha melodierna i blodet, eller också är det arbetarandan som finns i finnarna som får dem att sprudla av idéer och melodier. Kanske detta inte riktigt är fallet med Winterborn, de är kanske inte musikaliska genier men de verkar jobba hårt.
Och de slänger in lite historia.
Därför får de inte bottenbetyg idag.
Betyg: 2/5
/Sara Andersson
Skivrecension
Icon In Me
"Human museum" 2009
Detta är debutalbumet av svensk-ryska Icon In Me, ett samarbete mellan sångaren Tony JJ från bland annat MAN och Transport League och D. Frans, den f.d. gitarristen i Hostile Breed.
Resultatet är modern thrash metal som låter som en blandning av Fear Factory och Machine Head fast med mycket sånginsatser som jag inte tycker riktigt hör hemma i thrash metal.
Modern thrash kan vara riktigt bra som just Machine Head lyckades med på ”The Blackening” och där funkar också en del mjukare sång, men jag är som sagt inte alls något fan av Tony JJ.
Stundtals nuddar Icon In Me vid Testament, men tyvärr alldeles för sällan.
Låtarna blir slätstrukna och jag stör mig mer och mer på just sången, om vokalisten ändå bara kunde nöja sig med att låta aggressiv och brutal. Icon In Me hade nämligen kunnat låta så mycket bättre om de höll fast hårdare vid old school känslan.
Tyvärr, jag fastnar inte alls för detta. Detta är som att baka jättegott bröd och endast lägga på några skivor morot, passar inte och det blir alldeles för trådigt. Och tråkigt.
Betyg: 1/5
/Sara Andersson
Icon In Me
"Human museum" 2009
Detta är debutalbumet av svensk-ryska Icon In Me, ett samarbete mellan sångaren Tony JJ från bland annat MAN och Transport League och D. Frans, den f.d. gitarristen i Hostile Breed.
Resultatet är modern thrash metal som låter som en blandning av Fear Factory och Machine Head fast med mycket sånginsatser som jag inte tycker riktigt hör hemma i thrash metal.
Modern thrash kan vara riktigt bra som just Machine Head lyckades med på ”The Blackening” och där funkar också en del mjukare sång, men jag är som sagt inte alls något fan av Tony JJ.
Stundtals nuddar Icon In Me vid Testament, men tyvärr alldeles för sällan.
Låtarna blir slätstrukna och jag stör mig mer och mer på just sången, om vokalisten ändå bara kunde nöja sig med att låta aggressiv och brutal. Icon In Me hade nämligen kunnat låta så mycket bättre om de höll fast hårdare vid old school känslan.
Tyvärr, jag fastnar inte alls för detta. Detta är som att baka jättegott bröd och endast lägga på några skivor morot, passar inte och det blir alldeles för trådigt. Och tråkigt.
Betyg: 1/5
/Sara Andersson
måndag 25 januari 2010
Ett kort meddelande från bandet.
Frågorna är många kring den eventuella återföreningen av ett av de stora Seattlebanden. Många tvivlar och menar att den nylanserade hemsidan bara handlar om fanklubben och inget annat. Själv skrev jag upp mig på nyhetslistan och härom dagen dök detta kortfattade mail upp:
"Thanks to all for signing up. Stay tuned for more details! Loudest of Love - Ben, Chris, Kim and Matt."
Inte vet jag vad det betyder egentligen, men jag fortsätter hoppas.
/Niclas Müller-Hansen
Frågorna är många kring den eventuella återföreningen av ett av de stora Seattlebanden. Många tvivlar och menar att den nylanserade hemsidan bara handlar om fanklubben och inget annat. Själv skrev jag upp mig på nyhetslistan och härom dagen dök detta kortfattade mail upp:
"Thanks to all for signing up. Stay tuned for more details! Loudest of Love - Ben, Chris, Kim and Matt."
Inte vet jag vad det betyder egentligen, men jag fortsätter hoppas.
/Niclas Müller-Hansen
söndag 24 januari 2010
Senaste Ebay-köpet.
En platta som borde införskaffats för länge sedan. Hittade den nu på Ebay för en billig peng och slog till.
Historien om och mängder av fakta bakom denna inspelning och det som kom att bli den officiella "ALIVE II", finns att läsa på KISS Army Swedens hemsida. Artikeln är skriven av KISS-freaket Alex Bergdahl.
ALIVE II
/Niclas Müller-Hansen
En platta som borde införskaffats för länge sedan. Hittade den nu på Ebay för en billig peng och slog till.
Historien om och mängder av fakta bakom denna inspelning och det som kom att bli den officiella "ALIVE II", finns att läsa på KISS Army Swedens hemsida. Artikeln är skriven av KISS-freaket Alex Bergdahl.
ALIVE II
/Niclas Müller-Hansen
onsdag 20 januari 2010
Bokrecension
"Musik nonstop - Pet Sounds i våra hjärtan" (2009)
Lennart Persson
Lennart Persson var en av få musikjournalister som jag verkligen gillade, och jag blev faktiskt lite sorgsen när jag nåddes av hans för tidiga död. Trots att jag aldrig hade träffat honom, bara haft lite mejlkontakt.
"Musik Nonstop" var Lennarts sista projekt, han dog strax efter manuset lämnats in och det är en värdig avslutning på en fantastisk karriär. Boken är en fröjd för ögat; snygga bilder, skivlistor, anekdoter och skivaffären Pet Sounds historia går som en röd tråd genom boken.
Gillar du musik och att köpa skivor kommer du att älska denna bok, även om du inte delar Pet Sounds musiksmak. Boken har en härlig "må bra känsla" över sig och jag lär återkomma till den flera gånger. Den är som "High Fidelity" av Nick Hornby; ett gäng skivnördar som snackar musik, fast med den skillnaden att det enda kärleken som finns i "Musik Nonstop" är kärleken till musiken.
/Mikael Ekström
"Musik nonstop - Pet Sounds i våra hjärtan" (2009)
Lennart Persson
Lennart Persson var en av få musikjournalister som jag verkligen gillade, och jag blev faktiskt lite sorgsen när jag nåddes av hans för tidiga död. Trots att jag aldrig hade träffat honom, bara haft lite mejlkontakt.
"Musik Nonstop" var Lennarts sista projekt, han dog strax efter manuset lämnats in och det är en värdig avslutning på en fantastisk karriär. Boken är en fröjd för ögat; snygga bilder, skivlistor, anekdoter och skivaffären Pet Sounds historia går som en röd tråd genom boken.
Gillar du musik och att köpa skivor kommer du att älska denna bok, även om du inte delar Pet Sounds musiksmak. Boken har en härlig "må bra känsla" över sig och jag lär återkomma till den flera gånger. Den är som "High Fidelity" av Nick Hornby; ett gäng skivnördar som snackar musik, fast med den skillnaden att det enda kärleken som finns i "Musik Nonstop" är kärleken till musiken.
/Mikael Ekström
Skivrecension
Aggressive Chill
"Destination 7734" 2009
För några dagar sedan råkade jag zappa lite bland kanalerna på morgonen och till slut landade jag på TV4s morgonprogram precis då Aggressive Chill skulle uppträda med låten ”Done by a fool”. Jag visste att jag skulle recensera dem så jag blev extra alert. Jag fann uppträdandet väldigt tråkigt och utan utstrålning och inte imponerades jag speciellt mycket av musiken heller. Jag tänkte direkt på Mustasch som jag avskyr rejält och självklart lär jag mig nu att Aggressive Chill har varit ute på turné med ansiktsbehåringen.
Detta är de aggressiva männens andra skiva och debutverket fick tydligen riktigt bra kritik.
Första spåret ”Cockroach” är en ganska slätstruken blandning av lite metal men mest rock’n’roll. Sångaren Big Willy (hahaha!) sjunger på ett för mig ytterst tråkigt sätt. Det enda uppfriskande och intressanta i hela ”Cockroach” är de fina stråkarna skapade av Prags symfoniorkester.
Låten ”Insomnia” är tvärtemot vad titeln utstrålar ett riktigt sömnpiller och alldeles för tråkig för att ens bli vacker. Här lägger Big Willy till med lite sång á la James Hetfield när han har lyssnat för mycket på country, det låter alltså lite ”Load” över det hela. Inte alls min kopp té mina herrar!
Det bättrar sig lite med ”Empathy” och ”Understand me” som röjer lite bland dammråttorna och jag suger åt mig alla de små gitarrpartierna jag kan få. ”Red run disease” och ”Chill pimp” påminner mig lite om Queens Of The Stone Age och Soundgarden fast den tråkiga sången förstör det mesta.
Jag struntar i om Aggressive Chill har blivit bra kritiserade och om de har turnerat med pudlarna Europe, jag tycker inte om detta.
När jag kollar lite på bilderna i ”Destination 7734” känner jag igen ett ansikte, är inte det där Tobias R. Kellgren i bakgrunden? Jovisst är det så, fast han ser ovanligt stylad ut! Tobias var med i sådana superbra och hårda gäng som Dissection, Decameron och Soul Reaper och hanterar alltså trummorna i denna tråkiga hårdrock?! Världen har blivit konstig… Fast kanske inte helt, eftersom han verkar ha hoppat av i september 2009 och ersatts av Jonas Kronberg. Det var väl tur det då Tobias! Kan du inte spela bra musik igen istället?
Betyg: 1/5
Sara Andersson
Aggressive Chill
"Destination 7734" 2009
För några dagar sedan råkade jag zappa lite bland kanalerna på morgonen och till slut landade jag på TV4s morgonprogram precis då Aggressive Chill skulle uppträda med låten ”Done by a fool”. Jag visste att jag skulle recensera dem så jag blev extra alert. Jag fann uppträdandet väldigt tråkigt och utan utstrålning och inte imponerades jag speciellt mycket av musiken heller. Jag tänkte direkt på Mustasch som jag avskyr rejält och självklart lär jag mig nu att Aggressive Chill har varit ute på turné med ansiktsbehåringen.
Detta är de aggressiva männens andra skiva och debutverket fick tydligen riktigt bra kritik.
Första spåret ”Cockroach” är en ganska slätstruken blandning av lite metal men mest rock’n’roll. Sångaren Big Willy (hahaha!) sjunger på ett för mig ytterst tråkigt sätt. Det enda uppfriskande och intressanta i hela ”Cockroach” är de fina stråkarna skapade av Prags symfoniorkester.
Låten ”Insomnia” är tvärtemot vad titeln utstrålar ett riktigt sömnpiller och alldeles för tråkig för att ens bli vacker. Här lägger Big Willy till med lite sång á la James Hetfield när han har lyssnat för mycket på country, det låter alltså lite ”Load” över det hela. Inte alls min kopp té mina herrar!
Det bättrar sig lite med ”Empathy” och ”Understand me” som röjer lite bland dammråttorna och jag suger åt mig alla de små gitarrpartierna jag kan få. ”Red run disease” och ”Chill pimp” påminner mig lite om Queens Of The Stone Age och Soundgarden fast den tråkiga sången förstör det mesta.
Jag struntar i om Aggressive Chill har blivit bra kritiserade och om de har turnerat med pudlarna Europe, jag tycker inte om detta.
När jag kollar lite på bilderna i ”Destination 7734” känner jag igen ett ansikte, är inte det där Tobias R. Kellgren i bakgrunden? Jovisst är det så, fast han ser ovanligt stylad ut! Tobias var med i sådana superbra och hårda gäng som Dissection, Decameron och Soul Reaper och hanterar alltså trummorna i denna tråkiga hårdrock?! Världen har blivit konstig… Fast kanske inte helt, eftersom han verkar ha hoppat av i september 2009 och ersatts av Jonas Kronberg. Det var väl tur det då Tobias! Kan du inte spela bra musik igen istället?
Betyg: 1/5
Sara Andersson
Skivrecension
Igneous Human
"Pyroclastic storms" 2009
”Pyroclastic Storms” är en debut av ett band i närheten från mina trakter, nämligen Falköping. Igneous imponerar med detta alster som är en blandning av hård och melodiös metal. Vilken genre kanske ni undrar? Det är svårt att säga, här trängs det thrash och lite gammal rock blandat med nyare metal. Om jag så måste nämna band att likna Igneous Human vid så blir det väldigt olika: Meshuggah, In Flames, The Crown, Machine Head etc.
Andreas Joelsson growlar på sitt speciella sätt och det är nästan det jag fastnar för mest hos Igneous Human, för Andreas låter inte för mjuk som sångare i vissa andra band tyvärr kan göra. Mikael Gustavsson har ett spännande sätt att hantera sin bas på vilket gör att det blir ganska groovy här och där.
I spår nummer 2 ”You Better Be Dead” finns en hel del goa melodier och på några ställen låter Andreas extra spännande. Nästa låt på albumet är ”Quake” och jag tror att det är en liten hit för den är lättsmält men har ändå en liten doft av smuts så den bör tilltala både fans av lugnare In Flames och folk som även smälter tyngre tongångar.
Lite finurligt är att här hörs det ännu tydligare att sångarens röst även skulle kunna platsa i konstellationer som Dark Funeral eller norska Gehenna, om han bara klämde i lite mer. Så ännu ett plus till herr Joelson alltså.
”Redemption” börjar med ett gitarrsolo som får mig att tänka på 80-talet för att sedan övergå till ett skönt tempo som verkligen känns som 2000-tal. Stämningen förstärks ytterliggare av lite keyboards i bakgrunden.
Man känner snart igen bandets musikrecept även om det också bjuds på variation i låtarna.
”Pyroclastic Storms” är som jag redan nämnt en imponerande debut, ett album som många säkert kommer att uppskatta, men jag tycker att det är lite synd att bandet inte skrivit musiken själva.
Den delen har Clas Sjöstrand stått för, producenten som även äger studion som Igneous Human har spelat in i. Texterna har sångaren skrivit tillsammans med Clas.
Och man förstår nästan att Igneous Human, trots att de så klart har spelat musik ett bra tag, inte har kunnat producera en sådan här debut själva.
Det är det största minuset för min del, eftersom jag har svårt för att någon annan än medlemmarna själva har varit med och styrt musikens riktning. Jag avskyr superband skapade av managers men i detta fall dömer jag kanske för hårt ty Clas nog mest har rollen som en guidande musikguru men ändå bryter min allergi ut.
Det andra minuset kan icke Igneous Human rå för och det är det simpla faktum att detta inte alls är min favoritmusik. Hade jag älskat denna blandning hade bandet från Falköping fått en poäng till för den medryckande musiken.
Men Igneous Human kommer att slå igenom… Hårt.
Betyg: 3/5
Sara Andersson
Igneous Human
"Pyroclastic storms" 2009
”Pyroclastic Storms” är en debut av ett band i närheten från mina trakter, nämligen Falköping. Igneous imponerar med detta alster som är en blandning av hård och melodiös metal. Vilken genre kanske ni undrar? Det är svårt att säga, här trängs det thrash och lite gammal rock blandat med nyare metal. Om jag så måste nämna band att likna Igneous Human vid så blir det väldigt olika: Meshuggah, In Flames, The Crown, Machine Head etc.
Andreas Joelsson growlar på sitt speciella sätt och det är nästan det jag fastnar för mest hos Igneous Human, för Andreas låter inte för mjuk som sångare i vissa andra band tyvärr kan göra. Mikael Gustavsson har ett spännande sätt att hantera sin bas på vilket gör att det blir ganska groovy här och där.
I spår nummer 2 ”You Better Be Dead” finns en hel del goa melodier och på några ställen låter Andreas extra spännande. Nästa låt på albumet är ”Quake” och jag tror att det är en liten hit för den är lättsmält men har ändå en liten doft av smuts så den bör tilltala både fans av lugnare In Flames och folk som även smälter tyngre tongångar.
Lite finurligt är att här hörs det ännu tydligare att sångarens röst även skulle kunna platsa i konstellationer som Dark Funeral eller norska Gehenna, om han bara klämde i lite mer. Så ännu ett plus till herr Joelson alltså.
”Redemption” börjar med ett gitarrsolo som får mig att tänka på 80-talet för att sedan övergå till ett skönt tempo som verkligen känns som 2000-tal. Stämningen förstärks ytterliggare av lite keyboards i bakgrunden.
Man känner snart igen bandets musikrecept även om det också bjuds på variation i låtarna.
”Pyroclastic Storms” är som jag redan nämnt en imponerande debut, ett album som många säkert kommer att uppskatta, men jag tycker att det är lite synd att bandet inte skrivit musiken själva.
Den delen har Clas Sjöstrand stått för, producenten som även äger studion som Igneous Human har spelat in i. Texterna har sångaren skrivit tillsammans med Clas.
Och man förstår nästan att Igneous Human, trots att de så klart har spelat musik ett bra tag, inte har kunnat producera en sådan här debut själva.
Det är det största minuset för min del, eftersom jag har svårt för att någon annan än medlemmarna själva har varit med och styrt musikens riktning. Jag avskyr superband skapade av managers men i detta fall dömer jag kanske för hårt ty Clas nog mest har rollen som en guidande musikguru men ändå bryter min allergi ut.
Det andra minuset kan icke Igneous Human rå för och det är det simpla faktum att detta inte alls är min favoritmusik. Hade jag älskat denna blandning hade bandet från Falköping fått en poäng till för den medryckande musiken.
Men Igneous Human kommer att slå igenom… Hårt.
Betyg: 3/5
Sara Andersson
tisdag 19 januari 2010
Skivrecension
Disbelief
"Protected hell" 2009
”Protected Hell” börjar med introt ”Hell” som låter smått melankoliskt men ändå väldigt mjukt och sedan drar ”A Place To Hide” igång på full gas. Karsten Jäger growlar och det riktigt hest och skönt, vilket ger en lite obehaglig stämning, vilket alltid skall finnas när man lyssnar på extrem metal tycker jag. Hos tyska Disbelief finns dock mer melankoli och lite depression än hos de flesta band inom death metal. När jag forskar vidare på bandets hemsida upptäcker jag att en av medlemmarna tycker mycket om känslomässiga och melankoliska pop/rockbandet Radiohead vilket är föga förvånande. Som tur var finns det också mycket aggression med i Disbeliefs musik. ”Hate/Aggression Schedule” fortsätter att ge lite kalla kårar och Karstens röst är väldigt hård och pessimistisk.
Disbelief fortsätter på samma negativa spår och ser inte mycket av en ljus framtid, allt är misär och helvete vilket faktiskt är rätt så skönt. Låten ”This Hell Goes On” dränker ner en i det svarta, men precis tillräckligt för att man skall ta sig ur det om man nu vill det, för efter ett tag så trivs jag i helvetesvärlden som Disbelief skapat. Av ”Protected Hell” får jag nämligen ungefär samma känsla som jag får av att titta på en obehaglig skräckfilm, man borde titta bort men gör det inte och fascineras mer än man skräms. Speciellt ”S.O.S. – Sense Of Sight” bidrar till skräckstämningen.
Musiken är egentligen inte stenhård mangeldöds men med Karstens röst ovanpå upplevs allting som mycket hårdare och det är svårt att jämföra detta tyska band med några andra. Kanske måste man istället nämna olika egenskaper från olika band, t ex melankolin hos Tool, kaoset hos Neurosis, uppgivenheten hos Katatonia och det tekniska hos band som At The Gates.
Vill du stiga in i helvetet levererar Disbelief en säker ingång in i skärselden, men du kommer att behöva hitta din utgång själv. Om du kan det eller vill stanna i helvetet, så köp ”Protected Hell”!
Betyg: 4/5
/Sara Andersson
Disbelief
"Protected hell" 2009
”Protected Hell” börjar med introt ”Hell” som låter smått melankoliskt men ändå väldigt mjukt och sedan drar ”A Place To Hide” igång på full gas. Karsten Jäger growlar och det riktigt hest och skönt, vilket ger en lite obehaglig stämning, vilket alltid skall finnas när man lyssnar på extrem metal tycker jag. Hos tyska Disbelief finns dock mer melankoli och lite depression än hos de flesta band inom death metal. När jag forskar vidare på bandets hemsida upptäcker jag att en av medlemmarna tycker mycket om känslomässiga och melankoliska pop/rockbandet Radiohead vilket är föga förvånande. Som tur var finns det också mycket aggression med i Disbeliefs musik. ”Hate/Aggression Schedule” fortsätter att ge lite kalla kårar och Karstens röst är väldigt hård och pessimistisk.
Disbelief fortsätter på samma negativa spår och ser inte mycket av en ljus framtid, allt är misär och helvete vilket faktiskt är rätt så skönt. Låten ”This Hell Goes On” dränker ner en i det svarta, men precis tillräckligt för att man skall ta sig ur det om man nu vill det, för efter ett tag så trivs jag i helvetesvärlden som Disbelief skapat. Av ”Protected Hell” får jag nämligen ungefär samma känsla som jag får av att titta på en obehaglig skräckfilm, man borde titta bort men gör det inte och fascineras mer än man skräms. Speciellt ”S.O.S. – Sense Of Sight” bidrar till skräckstämningen.
Musiken är egentligen inte stenhård mangeldöds men med Karstens röst ovanpå upplevs allting som mycket hårdare och det är svårt att jämföra detta tyska band med några andra. Kanske måste man istället nämna olika egenskaper från olika band, t ex melankolin hos Tool, kaoset hos Neurosis, uppgivenheten hos Katatonia och det tekniska hos band som At The Gates.
Vill du stiga in i helvetet levererar Disbelief en säker ingång in i skärselden, men du kommer att behöva hitta din utgång själv. Om du kan det eller vill stanna i helvetet, så köp ”Protected Hell”!
Betyg: 4/5
/Sara Andersson
Skivrecension
Bulwark
"Variance" 2009
Bulwark består av en riktigt musikalisk man som heter Thomas Fässler. Och på hans första soloplatta har han bjudit in en hög av sångare från hans hemland Schweiz. Själv spelar han alla instrument och är speciellt duktig på gitarrer (som han verkar dyrka).
Bara av detta att denne man kan hantera alla instrument gör mig mäktigt imponerad och det är ganska hög klass på musiken på ”Variance”. Det är för övrigt en mycket passande titel då det blandas traditionell heavy metal med thrash och death.
Jag har inte hört de flesta av dessa sångare/growlare som här brölar och sjunger på för sina liv, men jag tycker om de flesta av rösterna. På låten ”Living In Phases” hoppar också Thomas själv in och sjunger och det är helt klart godkänt.
”Variance” låter faktiskt bättre än jag först trodde, jag håller till och med takten eftersom låtarna är riktigt sköna. Det är riktigt skönt att lyssna på detta efter en hård dag då man känner sig ganska tömd på energi.
Texterna handlar om arrogans och att gå vidare, att tänka och inte fastna i det förflutna.
En stor eloge till Thomas som till och med har producerat sitt album själv och det har han lyckats väldigt bra med, sång och instrument hörs lagom mycket och det smälter ihop fint.
När man ser bilder på musikaliske Thomas har man svårt att tro att han sysslar med metal, detta är ingen långhårig eller skäggig man direkt utan en väldigt polerad ung kille, vilket också överraskar.
Så min slutsats av ”Variance” blir att den är en positiv överraskning som speciellt lämpar sig för trötta kvällar till en kopp té.
Betyg: 3/5
/Sara Andersson
Bulwark
"Variance" 2009
Bulwark består av en riktigt musikalisk man som heter Thomas Fässler. Och på hans första soloplatta har han bjudit in en hög av sångare från hans hemland Schweiz. Själv spelar han alla instrument och är speciellt duktig på gitarrer (som han verkar dyrka).
Bara av detta att denne man kan hantera alla instrument gör mig mäktigt imponerad och det är ganska hög klass på musiken på ”Variance”. Det är för övrigt en mycket passande titel då det blandas traditionell heavy metal med thrash och death.
Jag har inte hört de flesta av dessa sångare/growlare som här brölar och sjunger på för sina liv, men jag tycker om de flesta av rösterna. På låten ”Living In Phases” hoppar också Thomas själv in och sjunger och det är helt klart godkänt.
”Variance” låter faktiskt bättre än jag först trodde, jag håller till och med takten eftersom låtarna är riktigt sköna. Det är riktigt skönt att lyssna på detta efter en hård dag då man känner sig ganska tömd på energi.
Texterna handlar om arrogans och att gå vidare, att tänka och inte fastna i det förflutna.
En stor eloge till Thomas som till och med har producerat sitt album själv och det har han lyckats väldigt bra med, sång och instrument hörs lagom mycket och det smälter ihop fint.
När man ser bilder på musikaliske Thomas har man svårt att tro att han sysslar med metal, detta är ingen långhårig eller skäggig man direkt utan en väldigt polerad ung kille, vilket också överraskar.
Så min slutsats av ”Variance” blir att den är en positiv överraskning som speciellt lämpar sig för trötta kvällar till en kopp té.
Betyg: 3/5
/Sara Andersson
måndag 18 januari 2010
DeLeobröderna om kommande STP!
SPIN Magazine har en läsvärd intervju med bröderna DeLeo om Stone Temple Pilots kommande platta som ska se dagens ljus någon gång i maj.
Fansen ska inte vänta sig en ny "Plush", men däremot lite 60-talsvibbar. a´la Paul Revere and the Raiders.
STP i SPIN
/Niclas Müller-Hansen
SPIN Magazine har en läsvärd intervju med bröderna DeLeo om Stone Temple Pilots kommande platta som ska se dagens ljus någon gång i maj.
Fansen ska inte vänta sig en ny "Plush", men däremot lite 60-talsvibbar. a´la Paul Revere and the Raiders.
STP i SPIN
/Niclas Müller-Hansen
Macca nästan en krokig gam!
Tydligen var det nära att Paul McCartney hakade på Dave Grohl och Josh Homme. Hade varit mycket spännande att höra hur det låtmaterialet hade blivit.
Artikel i NME
/Niclas Müller-Hansen
Tydligen var det nära att Paul McCartney hakade på Dave Grohl och Josh Homme. Hade varit mycket spännande att höra hur det låtmaterialet hade blivit.
Artikel i NME
/Niclas Müller-Hansen
söndag 17 januari 2010
8 mm KISS!
Som ett gammalt KISS-fan förundras jag fortfarande över den mängd opublicerade bilder och tidigare ej visade filmsekvenser som ständigt dyker upp på nätet. Jag tror att jag hittar nytt material nästan varje vecka och då anser jag mig ändå vara en ganska stor KISS-kännare.
Sedan en tid tillbaka är det några personer som jobbar med ett projekt kallat "KISS 8 mm film archive". De försöker hitta och sammanställa 8 mmfilmer på KISS från 70-talet. Vad det hela skall leda till vet jag inte riktigt, men på YouTube finns deras sida med allehanda intressanta klipp. Ta en titt och njut av vad som en gång var det ballaste bandet på planeten!
KISS 8 mm film Archive
/Niclas Müller-Hansen
Som ett gammalt KISS-fan förundras jag fortfarande över den mängd opublicerade bilder och tidigare ej visade filmsekvenser som ständigt dyker upp på nätet. Jag tror att jag hittar nytt material nästan varje vecka och då anser jag mig ändå vara en ganska stor KISS-kännare.
Sedan en tid tillbaka är det några personer som jobbar med ett projekt kallat "KISS 8 mm film archive". De försöker hitta och sammanställa 8 mmfilmer på KISS från 70-talet. Vad det hela skall leda till vet jag inte riktigt, men på YouTube finns deras sida med allehanda intressanta klipp. Ta en titt och njut av vad som en gång var det ballaste bandet på planeten!
KISS 8 mm film Archive
/Niclas Müller-Hansen
fredag 15 januari 2010
Lite nytt om Runaways-filmen.
LA Times skriver lite om kommande filmen om The Runaways. Filmen kommer först och främst att handla om Cherie Currie och Joan Jett. Detta beror bl a på att man aldrig fick rättigheterna till Lita Ford och Jackie Fox livsberättelser. Dock är detta en film jag personligen ser mycket fram emot.
Artikeln i LA Times
/Niclas Müller-Hansen
LA Times skriver lite om kommande filmen om The Runaways. Filmen kommer först och främst att handla om Cherie Currie och Joan Jett. Detta beror bl a på att man aldrig fick rättigheterna till Lita Ford och Jackie Fox livsberättelser. Dock är detta en film jag personligen ser mycket fram emot.
Artikeln i LA Times
/Niclas Müller-Hansen
onsdag 13 januari 2010
Skivrecension
Wolfchant
"Determined damnation" 2009
Efter att ha lyssnat på Behemoths excellenta dödsmangel i privata samlingen är det dags att lyssna på Wolfchant från Tyskland. Enligt Massacre Records är detta pagan/dark metal och jag blir lite förvånad då jag missat denna grupp eftersom jag brukar ha lite koll på den hedniska metalscenen. Efter ett par låtar från ”Determined Damnation” kan jag konstatera att jag inte missat så mycket om deras tidigare plattor har låtit likadant.
Detta är tråkig metal! Och ändå hoppas jag hela tiden på att jag skall ha fel, men icke.
På spår nummer 2 ”Until the End” händer något, plötsligt kommer det något som låter som en munter klapptrumma och jag skakar på huvudet. Jag vill inte tro att detta är på riktigt.
Hednisk mörk metal säger ni? Med glada trummor eller vad det nu är som låter som handklappningar?!
Vid detta laget struntar jag i vad skivbolaget Massacre har skrivit i infobladet, hur många turnéer Wolfchant gett sig ut på och hur hyllade de har blivit. Men det finns ännu lite hopp någonstans inuti mitt metalhjärta. Det försvinner dock snart.
Det går några låtar till men sedan börjar jag tröttna rejält, dels på sångaren Lokhis skällande stämma (som ibland låter som Gollum) och när ”Fate of the Fighting Man” börjar ta slut skakar jag på huvudet igen. Vilka klämkäcka texter detta band nöjer sig med!
Humorstämpeln blir ännu mer vattenfast då ”Never too drunk” drar igång och Lokhi hostar ut att de aldrig är tillräckligt fulla. Låten blir till en slags allsång och jag kan riktigt föreställa mig hur korthårige Lokhi alltmer börjar likna Lasse Berghagen.
Okej, det finns en hel del roliga metalband därute, en del som är ganska ’party metal’ men detta är inte ens tillräckligt intressant för att duga till det. För Wolfchant verkar ändå vara ganska seriösa. Hur nu det kan gå ihop med många av låtarna förstår jag inte.
Detta är absolut inte det sämsta jag hört men Wolfchant får ändå bara en etta i betyg. De förtjänar sig av det eftersom de smutsar ner genren med denna skiten betitlat ”Determined Damnation”. Det är ju för sjutton deras tredje skiva och de kan inte göra bättre än det här?
Men en sak duger kanske albumet till, att elda upp det som ett offer till Fenrisulven? Men frågan är om han inte skulle spotta ut det då.
Betyg: 1/5
Sara Andersson
Wolfchant
"Determined damnation" 2009
Efter att ha lyssnat på Behemoths excellenta dödsmangel i privata samlingen är det dags att lyssna på Wolfchant från Tyskland. Enligt Massacre Records är detta pagan/dark metal och jag blir lite förvånad då jag missat denna grupp eftersom jag brukar ha lite koll på den hedniska metalscenen. Efter ett par låtar från ”Determined Damnation” kan jag konstatera att jag inte missat så mycket om deras tidigare plattor har låtit likadant.
Detta är tråkig metal! Och ändå hoppas jag hela tiden på att jag skall ha fel, men icke.
På spår nummer 2 ”Until the End” händer något, plötsligt kommer det något som låter som en munter klapptrumma och jag skakar på huvudet. Jag vill inte tro att detta är på riktigt.
Hednisk mörk metal säger ni? Med glada trummor eller vad det nu är som låter som handklappningar?!
Vid detta laget struntar jag i vad skivbolaget Massacre har skrivit i infobladet, hur många turnéer Wolfchant gett sig ut på och hur hyllade de har blivit. Men det finns ännu lite hopp någonstans inuti mitt metalhjärta. Det försvinner dock snart.
Det går några låtar till men sedan börjar jag tröttna rejält, dels på sångaren Lokhis skällande stämma (som ibland låter som Gollum) och när ”Fate of the Fighting Man” börjar ta slut skakar jag på huvudet igen. Vilka klämkäcka texter detta band nöjer sig med!
Humorstämpeln blir ännu mer vattenfast då ”Never too drunk” drar igång och Lokhi hostar ut att de aldrig är tillräckligt fulla. Låten blir till en slags allsång och jag kan riktigt föreställa mig hur korthårige Lokhi alltmer börjar likna Lasse Berghagen.
Okej, det finns en hel del roliga metalband därute, en del som är ganska ’party metal’ men detta är inte ens tillräckligt intressant för att duga till det. För Wolfchant verkar ändå vara ganska seriösa. Hur nu det kan gå ihop med många av låtarna förstår jag inte.
Detta är absolut inte det sämsta jag hört men Wolfchant får ändå bara en etta i betyg. De förtjänar sig av det eftersom de smutsar ner genren med denna skiten betitlat ”Determined Damnation”. Det är ju för sjutton deras tredje skiva och de kan inte göra bättre än det här?
Men en sak duger kanske albumet till, att elda upp det som ett offer till Fenrisulven? Men frågan är om han inte skulle spotta ut det då.
Betyg: 1/5
Sara Andersson
måndag 11 januari 2010
Ny rockfestival i huvudstaden!
NY ROCKFESTIVAL I STOCKHOLM
Under Valborgshelgen 30 april - 1 maj slår en ny 2-dagars rockfestival upp portarna i Stockholm. Festivalen heter STOCKHOLM ROCK OUT och hålls i Gamla Tryckeriets i Alvik, nära tunnelbana, bussar och tvärbanan. Eftersom det är en inomhus-festival behöver man inte oroa sig för dåligt väder. På scenen står ett flertal internationella artister och ett antal svenska rockband. För samtliga internationella artister gäller att STOCKHOLM ROCK OUT är deras exklusiva spelning för Skandinavien. Förutom fantastiska artister kommer det att finnas barer, butiker, tatuerare med mera. Stockholm Rock Out är ett initiativ av Chris LeMon (Badmouth).
Biljettsläpp idag, måndag 11 januari
För mer info samt biljetter www.sthlmrockout.com
Fredag den 22 januari kommer lördagens headliner att offentliggöras
Klara artister för Stockholm Rock Out:
JANI LANE (Warrant)
Jani Lane är känd som frontmannen i WARRANT. Han har sålt nästan 10 miljoner album, haft fem nr 1 videos på MTV mm. Hans framträdande på Stockholm Rock Out den 30 april - 1 maj blir det första någonsin i Sverige för Jani Lane som solo-artist. Han kommer att spela Warrant hits som "Cherry Pie", "Heaven",Down Boys" m.fl.
KEEL
Keel slog igenom för 25 år sedan med sin debut "The Right To Rock" som producerades av Gene Simmons (KISS). Keel har sålt över 2 miljoner album och har ett rykte som en av rockgenrens mest underhållande live band. Spelningen på Stockholm Rock Out blir den första i Sverige sedan år 1986 (!!).
DIZZY REED of Guns`N´Roses
Guns´N´Roses keyboardisten Dizzy Reed turnerar med vad många säger är ett coverband som måste ses för att tros! Dizzy och bandets set omfattar ett brett val av Guns´N´Roses hits blandat med en lagom dos rockklassiker. Spelningen på Stockholm Rock Out blir den första någonsin i Sverige för Dizzy Reeds egna band (!!).
BULLETBOYS
BulletBoys startades av medlemmar i bland annat King Kobra och RATT. De fångade snabbt uppmärksamhet hos musikälskare runt om i världen. De debuterade år 1988 med albumet "Kissin Kitty". De är nu aktuella med albumet "10C Billionaire" som släpptes hösten 2009. Spelningen på Stockholm Rock Out blir deras första någonsin i Sverige (!!).
CHRIS LANEY med Special Guest ZINNY ZAN (Shotgun Messiah, Easy Action)
Chris Laney är känd som lysande låtskrivare och producent på legendariska Polar Studios, han har arbetat med artister som Candlemass, Europe, Crashdiet m.fl. Chris Laney är även känd som artist och han har varit medlem i bland annat Zan Clan och Randy Piper´s Animal. I mars 2009 släppte Chris Laney sitt första solo-album PURE. Han håller i detta nu på at spela in solo-album nr 2. Albumet beräknas släppas i samband med Stockholm Rock Out. På spelningen på SRO gästas Chris Laney av Zinny Zan, sångare i Shotgun Messiah, Easy Action och Zan Clan.
BADMOUTH
Badmouth är ett svenskt band som i början av 2009 släppte sin självbetitlade debutplatta, ett ablum som fått lysande recensioner världen över. På kort tid har Badmouth spelat med klassiska rockband som Zodiaz Mindwarp, Kingdom Come, L.A. Guns, The Poodles, Pretty Boy Floyd etc.
DYNAZTY
Svenskt ungt och hungrigt rockband som nyligen turnerat Europa tillsammans med The Poodles
KILLER CLAN OF F.U.N.
Svenskt rockband som kommer att rocka dig ordentligt.
STOCKHOLM ROCK OUT
ADRESS: Gamla Tryckeriet, Gustavslundsvägen 149b, Alvik
DATUM: 30 april - 1 maj 2010
BILJETTER: www.sthlmrockout.com
PRISER 2-DAGARS BILJETT: 1.195 kr ( just nu pris 899 kr !!)
Festivalens hemsida
/Niclas Müller-Hansen
NY ROCKFESTIVAL I STOCKHOLM
Under Valborgshelgen 30 april - 1 maj slår en ny 2-dagars rockfestival upp portarna i Stockholm. Festivalen heter STOCKHOLM ROCK OUT och hålls i Gamla Tryckeriets i Alvik, nära tunnelbana, bussar och tvärbanan. Eftersom det är en inomhus-festival behöver man inte oroa sig för dåligt väder. På scenen står ett flertal internationella artister och ett antal svenska rockband. För samtliga internationella artister gäller att STOCKHOLM ROCK OUT är deras exklusiva spelning för Skandinavien. Förutom fantastiska artister kommer det att finnas barer, butiker, tatuerare med mera. Stockholm Rock Out är ett initiativ av Chris LeMon (Badmouth).
Biljettsläpp idag, måndag 11 januari
För mer info samt biljetter www.sthlmrockout.com
Fredag den 22 januari kommer lördagens headliner att offentliggöras
Klara artister för Stockholm Rock Out:
JANI LANE (Warrant)
Jani Lane är känd som frontmannen i WARRANT. Han har sålt nästan 10 miljoner album, haft fem nr 1 videos på MTV mm. Hans framträdande på Stockholm Rock Out den 30 april - 1 maj blir det första någonsin i Sverige för Jani Lane som solo-artist. Han kommer att spela Warrant hits som "Cherry Pie", "Heaven",Down Boys" m.fl.
KEEL
Keel slog igenom för 25 år sedan med sin debut "The Right To Rock" som producerades av Gene Simmons (KISS). Keel har sålt över 2 miljoner album och har ett rykte som en av rockgenrens mest underhållande live band. Spelningen på Stockholm Rock Out blir den första i Sverige sedan år 1986 (!!).
DIZZY REED of Guns`N´Roses
Guns´N´Roses keyboardisten Dizzy Reed turnerar med vad många säger är ett coverband som måste ses för att tros! Dizzy och bandets set omfattar ett brett val av Guns´N´Roses hits blandat med en lagom dos rockklassiker. Spelningen på Stockholm Rock Out blir den första någonsin i Sverige för Dizzy Reeds egna band (!!).
BULLETBOYS
BulletBoys startades av medlemmar i bland annat King Kobra och RATT. De fångade snabbt uppmärksamhet hos musikälskare runt om i världen. De debuterade år 1988 med albumet "Kissin Kitty". De är nu aktuella med albumet "10C Billionaire" som släpptes hösten 2009. Spelningen på Stockholm Rock Out blir deras första någonsin i Sverige (!!).
CHRIS LANEY med Special Guest ZINNY ZAN (Shotgun Messiah, Easy Action)
Chris Laney är känd som lysande låtskrivare och producent på legendariska Polar Studios, han har arbetat med artister som Candlemass, Europe, Crashdiet m.fl. Chris Laney är även känd som artist och han har varit medlem i bland annat Zan Clan och Randy Piper´s Animal. I mars 2009 släppte Chris Laney sitt första solo-album PURE. Han håller i detta nu på at spela in solo-album nr 2. Albumet beräknas släppas i samband med Stockholm Rock Out. På spelningen på SRO gästas Chris Laney av Zinny Zan, sångare i Shotgun Messiah, Easy Action och Zan Clan.
BADMOUTH
Badmouth är ett svenskt band som i början av 2009 släppte sin självbetitlade debutplatta, ett ablum som fått lysande recensioner världen över. På kort tid har Badmouth spelat med klassiska rockband som Zodiaz Mindwarp, Kingdom Come, L.A. Guns, The Poodles, Pretty Boy Floyd etc.
DYNAZTY
Svenskt ungt och hungrigt rockband som nyligen turnerat Europa tillsammans med The Poodles
KILLER CLAN OF F.U.N.
Svenskt rockband som kommer att rocka dig ordentligt.
STOCKHOLM ROCK OUT
ADRESS: Gamla Tryckeriet, Gustavslundsvägen 149b, Alvik
DATUM: 30 april - 1 maj 2010
BILJETTER: www.sthlmrockout.com
PRISER 2-DAGARS BILJETT: 1.195 kr ( just nu pris 899 kr !!)
Festivalens hemsida
/Niclas Müller-Hansen
Boktips
"Rush, rock music and the middle class" (2009)
Chris McDonald
En ny bok om Rush landade på hallmattan idag. Faktum är att jag helt glömt bort att jag för några månader sedan bad om ett recensionsex.
McDonald berättar om bandets historia, men även om hur de blev en röst för förortens medelklass i och med sin kritik av det livet.
Det ska bli mycket intressant att läsa denna bok, som uppenbarligen är mer än bara den vanliga rockbiografin.
"Hit or miss" återstår att se.
/Niclas Müller-Hansen
"Rush, rock music and the middle class" (2009)
Chris McDonald
En ny bok om Rush landade på hallmattan idag. Faktum är att jag helt glömt bort att jag för några månader sedan bad om ett recensionsex.
McDonald berättar om bandets historia, men även om hur de blev en röst för förortens medelklass i och med sin kritik av det livet.
Det ska bli mycket intressant att läsa denna bok, som uppenbarligen är mer än bara den vanliga rockbiografin.
"Hit or miss" återstår att se.
/Niclas Müller-Hansen
söndag 10 januari 2010
Skivrecension
Necrophobic
"Death to all" 2009
Necrophobic är tillbaka med sin sataniska blandning av death och black. Detta band har jag lyssnat på från och till genom åren, sedan jag hörde ”The Nocturnal Silence” som släpptes 1993. Efter det albumet kom ”Darkside” och vidare den inte lika bra ”The Third Antichrist” 1999. Ljudet på sistnämnda skivan var långt ifrån perfekt producerat och det lät även lite för mycket thrash men ändå har den tredje antikrist kommit ur mina högtalare några gånger. Sista plattan ”Hrimthursum” gjorde mig inte besviken och de flesta låtarna satte sig i minnet väldigt snabbt,
t ex ”Blinded by light", "Enlightened by darkness” och ”I strike with wrath”.
”Death To All” fastnar inte riktigt lika snabbt för mig men är ändå långt ifrån en dålig skiva. Här finns känslan från andra 90-tals death/black band som Dissection och speciellt Unanimated och det är skönt att känna att den fortfarande finns kvar!
Inte heller lugnar Necrophobic ner sig efter alla år, texterna dryper fortfarande av avsky inför kristendomen. Ett fint exempel från spåret ”For those who stayed satanic”:
“For those who stayed satanic and spat on the words of the Christ
We shall rise volcanic with the black flame burning in our eyes
For those who believed on the dark lord, rebelled for the rights of the strong
The prince of darkness calling us, in the hoofs of Goetes we belong”
Man känner igen alla puzzelbitar sedan tidigare och Tobias Sidegårds stämma låter lika bra som alltid, det är nästan så att han gurglar ur sig blod när han skriker ur sig textraderna.
Sättningen är likadan som den från 2001, förutom nya tillskottet Alex Friberg.
”Death To All” börjar som en smocka rätt i ansiktet på allt som är heligt med låten ”Celebration of the Goat” och avslutas likadant med titelspåret.
Letar du febrilt efter något som doftar fin gammal death/thrash skall du köpa denna skiva. Och glöm heller inte ”In the Light of Darkness” av Unanimated som också släpptes 2009. De skivorna kämpar tillsammans för att behålla den sataniska metalandan från 90-talet.
Och det tackar jag för!
Betyg 4/5
/Sara Andersson
Necrophobic
"Death to all" 2009
Necrophobic är tillbaka med sin sataniska blandning av death och black. Detta band har jag lyssnat på från och till genom åren, sedan jag hörde ”The Nocturnal Silence” som släpptes 1993. Efter det albumet kom ”Darkside” och vidare den inte lika bra ”The Third Antichrist” 1999. Ljudet på sistnämnda skivan var långt ifrån perfekt producerat och det lät även lite för mycket thrash men ändå har den tredje antikrist kommit ur mina högtalare några gånger. Sista plattan ”Hrimthursum” gjorde mig inte besviken och de flesta låtarna satte sig i minnet väldigt snabbt,
t ex ”Blinded by light", "Enlightened by darkness” och ”I strike with wrath”.
”Death To All” fastnar inte riktigt lika snabbt för mig men är ändå långt ifrån en dålig skiva. Här finns känslan från andra 90-tals death/black band som Dissection och speciellt Unanimated och det är skönt att känna att den fortfarande finns kvar!
Inte heller lugnar Necrophobic ner sig efter alla år, texterna dryper fortfarande av avsky inför kristendomen. Ett fint exempel från spåret ”For those who stayed satanic”:
“For those who stayed satanic and spat on the words of the Christ
We shall rise volcanic with the black flame burning in our eyes
For those who believed on the dark lord, rebelled for the rights of the strong
The prince of darkness calling us, in the hoofs of Goetes we belong”
Man känner igen alla puzzelbitar sedan tidigare och Tobias Sidegårds stämma låter lika bra som alltid, det är nästan så att han gurglar ur sig blod när han skriker ur sig textraderna.
Sättningen är likadan som den från 2001, förutom nya tillskottet Alex Friberg.
”Death To All” börjar som en smocka rätt i ansiktet på allt som är heligt med låten ”Celebration of the Goat” och avslutas likadant med titelspåret.
Letar du febrilt efter något som doftar fin gammal death/thrash skall du köpa denna skiva. Och glöm heller inte ”In the Light of Darkness” av Unanimated som också släpptes 2009. De skivorna kämpar tillsammans för att behålla den sataniska metalandan från 90-talet.
Och det tackar jag för!
Betyg 4/5
/Sara Andersson
lördag 9 januari 2010
Skivor i kylan...
Ibland står man helt handfallen framför sin skivsamling och lyckas inte hitta ett enda album att lyssna på. Idag var en sådan dag och blicken vandrade genom cd-hyllorna i jakt på något kul. Det hela slutade med att jag plockade fram Masters of Reality "Deep in the hole" (2001).
Chris Goss hade på detta album sällskap av bl a Josh Homme, Nick Olivieri och Mark Lanegan. Ett gäng musiker med ett ganska digert låtmaterial i bakfickan.
Första låten är klart bäst, "Third man on the moon". Albumet snurrar fortfarande i spelaren, vilket få ses som ett gott betyg.
/Niclas Müller-Hansen
Ibland står man helt handfallen framför sin skivsamling och lyckas inte hitta ett enda album att lyssna på. Idag var en sådan dag och blicken vandrade genom cd-hyllorna i jakt på något kul. Det hela slutade med att jag plockade fram Masters of Reality "Deep in the hole" (2001).
Chris Goss hade på detta album sällskap av bl a Josh Homme, Nick Olivieri och Mark Lanegan. Ett gäng musiker med ett ganska digert låtmaterial i bakfickan.
Första låten är klart bäst, "Third man on the moon". Albumet snurrar fortfarande i spelaren, vilket få ses som ett gott betyg.
/Niclas Müller-Hansen
Bokrecension
"Richard Galbraith photography presents: KISS" (2009)
Richard Galbraith
Sedan originalsättningen av KISS återförenades 1996 har det dykt upp nya böcker nästan varje år. Många bra och en del mindre bra. Richard Galbraiths bok fär räknas in i den första kategorin.
Det här är en fotobok och består av bilder tagna åren 1976-86. Alla bilder är tagna live och alla är från några olika städer i Oklahoma.
Boken består av drygt 100 sidor och ca. 100 bilder, tryckta på ett ganska matt papper. De allra flesta bilderna är helt fantastiska och endast ett fåtal av mindre bra kvalitet. Bl a finns det flera riktigt bra bilder på en eldsprutande och nedblodad Gene Simmons.
Sammanlagt är det bilder från nio olika konserter som presenteras och följande turnéer är representerade: "Alive", "Destroyer", "Rock and roll over", "Alive II", "Dynasty", "Creatures of the night" och "Asylum". Personligen finner jag bilderna från "Dynasty" mest intressanta då de är tagna från lite olika vinklar.
Det här är en bok som man går igenom ganska snabbt. Till varje konsert bjuds det på lite text med en och annan kul anekdot, men självfallet är det bilderna som står i centrum.
Att det är en bok avsedd främst för fanatiska KISS-fans, behöver jag väl knappt nämna.
Köp!
AdLibris
Förlaget
Författarens myspace
/Niclas Müller-Hansen
"Richard Galbraith photography presents: KISS" (2009)
Richard Galbraith
Sedan originalsättningen av KISS återförenades 1996 har det dykt upp nya böcker nästan varje år. Många bra och en del mindre bra. Richard Galbraiths bok fär räknas in i den första kategorin.
Det här är en fotobok och består av bilder tagna åren 1976-86. Alla bilder är tagna live och alla är från några olika städer i Oklahoma.
Boken består av drygt 100 sidor och ca. 100 bilder, tryckta på ett ganska matt papper. De allra flesta bilderna är helt fantastiska och endast ett fåtal av mindre bra kvalitet. Bl a finns det flera riktigt bra bilder på en eldsprutande och nedblodad Gene Simmons.
Sammanlagt är det bilder från nio olika konserter som presenteras och följande turnéer är representerade: "Alive", "Destroyer", "Rock and roll over", "Alive II", "Dynasty", "Creatures of the night" och "Asylum". Personligen finner jag bilderna från "Dynasty" mest intressanta då de är tagna från lite olika vinklar.
Det här är en bok som man går igenom ganska snabbt. Till varje konsert bjuds det på lite text med en och annan kul anekdot, men självfallet är det bilderna som står i centrum.
Att det är en bok avsedd främst för fanatiska KISS-fans, behöver jag väl knappt nämna.
Köp!
AdLibris
Förlaget
Författarens myspace
/Niclas Müller-Hansen
torsdag 7 januari 2010
Boktips
"Castle stories - A rock and roll scrapbook"
Duane Roy
Sproilans ny bok som handlar om ett speciellt spelställe, Castle Farms venue i Charlevoix Michigan. Historier och bilder om bl a Ozzy Osbourne, Whitesnake, Def Leppard, Judas Priest och flera andra. Innehåller mer än 300 tidigare ej publicerade bilder.
Recension samt Q&A med författaren kommer längre fram.
Förattarens hemsida
/Niclas Müller-Hansen
"Castle stories - A rock and roll scrapbook"
Duane Roy
Sproilans ny bok som handlar om ett speciellt spelställe, Castle Farms venue i Charlevoix Michigan. Historier och bilder om bl a Ozzy Osbourne, Whitesnake, Def Leppard, Judas Priest och flera andra. Innehåller mer än 300 tidigare ej publicerade bilder.
Recension samt Q&A med författaren kommer längre fram.
Förattarens hemsida
/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension
Arkona
"Goi rode goi" 2009
Det är första albumet jag hört av ryska Arkona, som spelar pagan metal. Plattan börjar med den mest medryckande låten av alla, titelspåret ”Goi, Rode, Goi!” och sångerskan och frontkvinnan Maria ”Scream” Arhipova sjunger på ryska direkt från sitt hedniska hjärta.
Hon sjunger inte bara skönsång utan sköter också allt growlande alldeles själv! Och det låter faktiskt riktigt förträffligt.
Metalscenen är inte välsignad med mycket kvinnor som kan growla, om man bortser från sådana som exempelvis sångerskan i doombandet Thorr’s Hammer som verkar ta i tills hon nästan spyr. Men i Arkona är det alltså Scream som sköter all sång och hon hanterar det väl.
Det är intressant att hela skivan är på ryska men samtidigt är jag som lyssnare nyfiken på vad Scream sjunger om. Temat är rysk historia, den slaviska kulturen och det hedniska arvet.
Arkona var för övrigt ett slaviskt tempel i Tyskland som förstördes av kristna danskar.
Musikaliskt liknar ”Goi, Rode, Goi!” (som jag tyvärr inte hittar någon översättning till) band som Eluveitie från Schweiz och Ensiferum från Finnland. Det är väldigt svårt att likna Arkona vid fler band, för de må inte spela hård black metal men de framstår ändå som väldigt seriösa folk i metal-genren, seriösare än t ex Turisas eller Alestorm. Och de är oftast lite hårdare än Korpiklaani. Utöver de traditionella metalinstrumenten används gamla sådana som t ex säckpipa och fiol.
I ”Na Moey Zemile” känner jag igen några av rösterna, på detta spår gästsjunger sångare från bland annat svenska Månegarm, Heidevolk och Menhir. Sångaren från Månegarm sjunger på svenska om att offra till förfäderna och denna långa låt (ca 15 minuter!) blir i sin helhet väldigt mäktig.
Som variation finns det låtar som ”Kupalets” som nästan blir lite meditativ med Marias gammaldags stämma och de sköna trummorna. Jo, det blir faktiskt som en hednisk trumresa till forna tider.
Ju mer jag lyssnar på ”Goi, Rode, Goi!” desto mer fastnar den och blir bara bättre. Dessutom är den väldigt lång, ungefär 79 minuter, och man får väldigt mycket musik för pengarna.
Hade jag varit väldigt snabb med att bedöma detta album hade den nog fått medelbetyg men efter några lyssningar är den värd en fyra för sin originalitet.
Betyg: 4/5
Sara Andersson
Arkona
"Goi rode goi" 2009
Det är första albumet jag hört av ryska Arkona, som spelar pagan metal. Plattan börjar med den mest medryckande låten av alla, titelspåret ”Goi, Rode, Goi!” och sångerskan och frontkvinnan Maria ”Scream” Arhipova sjunger på ryska direkt från sitt hedniska hjärta.
Hon sjunger inte bara skönsång utan sköter också allt growlande alldeles själv! Och det låter faktiskt riktigt förträffligt.
Metalscenen är inte välsignad med mycket kvinnor som kan growla, om man bortser från sådana som exempelvis sångerskan i doombandet Thorr’s Hammer som verkar ta i tills hon nästan spyr. Men i Arkona är det alltså Scream som sköter all sång och hon hanterar det väl.
Det är intressant att hela skivan är på ryska men samtidigt är jag som lyssnare nyfiken på vad Scream sjunger om. Temat är rysk historia, den slaviska kulturen och det hedniska arvet.
Arkona var för övrigt ett slaviskt tempel i Tyskland som förstördes av kristna danskar.
Musikaliskt liknar ”Goi, Rode, Goi!” (som jag tyvärr inte hittar någon översättning till) band som Eluveitie från Schweiz och Ensiferum från Finnland. Det är väldigt svårt att likna Arkona vid fler band, för de må inte spela hård black metal men de framstår ändå som väldigt seriösa folk i metal-genren, seriösare än t ex Turisas eller Alestorm. Och de är oftast lite hårdare än Korpiklaani. Utöver de traditionella metalinstrumenten används gamla sådana som t ex säckpipa och fiol.
I ”Na Moey Zemile” känner jag igen några av rösterna, på detta spår gästsjunger sångare från bland annat svenska Månegarm, Heidevolk och Menhir. Sångaren från Månegarm sjunger på svenska om att offra till förfäderna och denna långa låt (ca 15 minuter!) blir i sin helhet väldigt mäktig.
Som variation finns det låtar som ”Kupalets” som nästan blir lite meditativ med Marias gammaldags stämma och de sköna trummorna. Jo, det blir faktiskt som en hednisk trumresa till forna tider.
Ju mer jag lyssnar på ”Goi, Rode, Goi!” desto mer fastnar den och blir bara bättre. Dessutom är den väldigt lång, ungefär 79 minuter, och man får väldigt mycket musik för pengarna.
Hade jag varit väldigt snabb med att bedöma detta album hade den nog fått medelbetyg men efter några lyssningar är den värd en fyra för sin originalitet.
Betyg: 4/5
Sara Andersson
Skivrecension
Gillan
"Live: Triple trouble 1981-82"
En 3 cd box med liveinspelningar med Gillan från 1981-82. Skulle jag varit ett stort fan av Ian Gillan skulle jag naturligtvis jubla högt. Jag håller Gillan som ett kompetent band med en del roliga låtar, men dessvärre tillhör de inte det översta skiktet för mig.
Här är det live och bra ljudkvalitet, men att höra en låt som ”Second sight” tre gånger, är i alla fall två gånger för mycket för mig. I mitt tycke skulle en sållning och nedslimning till en enkel cd varit önskvärt, men till alla Deep Purple och Ian Gillan fans, kan jag bara säga grattis.
Betyg: 3/5
/Mikael Ekström
Gillan
"Live: Triple trouble 1981-82"
En 3 cd box med liveinspelningar med Gillan från 1981-82. Skulle jag varit ett stort fan av Ian Gillan skulle jag naturligtvis jubla högt. Jag håller Gillan som ett kompetent band med en del roliga låtar, men dessvärre tillhör de inte det översta skiktet för mig.
Här är det live och bra ljudkvalitet, men att höra en låt som ”Second sight” tre gånger, är i alla fall två gånger för mycket för mig. I mitt tycke skulle en sållning och nedslimning till en enkel cd varit önskvärt, men till alla Deep Purple och Ian Gillan fans, kan jag bara säga grattis.
Betyg: 3/5
/Mikael Ekström
Köp en av Kirks gamla Flying V.
Har du 248500 kr liggandes under madrassen kan det vara tillfälle nu att slå till och köpa en av Kirk Hammets gamla guror.
Ta en titt på Ebay och köp! Auktionen avslutas den 4:e februari.
Kirks gitarr på Ebay
/Niclas Müller-Hansen
Har du 248500 kr liggandes under madrassen kan det vara tillfälle nu att slå till och köpa en av Kirk Hammets gamla guror.
Ta en titt på Ebay och köp! Auktionen avslutas den 4:e februari.
Kirks gitarr på Ebay
/Niclas Müller-Hansen
onsdag 6 januari 2010
Skivrecension
Lahannya
"Defiance" 2009
Det är en blandning av industriell rock och goth metal som brittiska Lahannya levererar på sitt andra album ”Defiance”. För mig var detta en helt ny bekantskap men tydligen har hon gjort sig lite känd i gothkretsar med första skivan ”Shotgun Reality”, och hon har också gjort lite sånginsatser i låtar av det välkända EBM-bandet Combichrist.
Med en lite halvdryg och kall röst sjunger denna gothprinsessa om att hon är ”Sick and Tired” och om att brinna i helvetes eld i ”Burn”.
Man känner helt tydligt av de olika musikinfluenserna och det första bandet jag kommer att tänka på är sena Theatre Of Tragedy. Efter några låtar hörs även likheter med italienska Lacuna Coil. Ta de två banden och blanda in en gnutta industri så närmar man sig nog Lahannyas recept. Sångmässigt hamnar hon nog närmare Cristina Scabbia från Lacuna Coil än bredvid de mer skönsjungande fruntimren i många av de gotiska rock/metal-banden.
För ett tag sedan lyssnade jag på några låtar av den speciella Emelie Autumn som är väldigt annorlunda och Lahannya kanske kan beskrivas som en light version av Autumn, dvs. inte riktigt lika konstig eller udda, men med en relativt hård attityd.
På bladet som medföljer skivan står det att det bör även tilltala fans av Marilyn Manson, vilket jag inte riktigt kan förstå. Mansons musik må ha ändrats genom åren och blivit lite mindre sjuk men låtarna på ”Defiance” är långt ifrån lika sjuka och knäppa som många av de som skapats av herr Manson.
”Defiance” bör ändock kunna tilltala många som tycker om nutida goth och mjuk industri, speciellt kan jag se framför mig hur yngre gothflickor kommer att lyssna på denna skiva och se en förebild i Lahannya.
Men för mig, som faktiskt kan tåla att spisa lite synth, industri och goth är Lahannya inte så speciellt intressant eller uppseendeväckande. Jag skulle många gånger hellre välja Nine Inch Nails, Combichrist eller varför inte Bauhaus ur skivhyllan.
För ”Defiance”, trots de kyliga industrigitarrerna och ibland småcharmiga melodierna, är lite för tråkig. Det skulle kunna göras mer spännande med ännu mer personlighet och attityd, så därför får den så lågt betyg av mig.
Betyg: 1/5
Sara Andersson
Lahannya
"Defiance" 2009
Det är en blandning av industriell rock och goth metal som brittiska Lahannya levererar på sitt andra album ”Defiance”. För mig var detta en helt ny bekantskap men tydligen har hon gjort sig lite känd i gothkretsar med första skivan ”Shotgun Reality”, och hon har också gjort lite sånginsatser i låtar av det välkända EBM-bandet Combichrist.
Med en lite halvdryg och kall röst sjunger denna gothprinsessa om att hon är ”Sick and Tired” och om att brinna i helvetes eld i ”Burn”.
Man känner helt tydligt av de olika musikinfluenserna och det första bandet jag kommer att tänka på är sena Theatre Of Tragedy. Efter några låtar hörs även likheter med italienska Lacuna Coil. Ta de två banden och blanda in en gnutta industri så närmar man sig nog Lahannyas recept. Sångmässigt hamnar hon nog närmare Cristina Scabbia från Lacuna Coil än bredvid de mer skönsjungande fruntimren i många av de gotiska rock/metal-banden.
För ett tag sedan lyssnade jag på några låtar av den speciella Emelie Autumn som är väldigt annorlunda och Lahannya kanske kan beskrivas som en light version av Autumn, dvs. inte riktigt lika konstig eller udda, men med en relativt hård attityd.
På bladet som medföljer skivan står det att det bör även tilltala fans av Marilyn Manson, vilket jag inte riktigt kan förstå. Mansons musik må ha ändrats genom åren och blivit lite mindre sjuk men låtarna på ”Defiance” är långt ifrån lika sjuka och knäppa som många av de som skapats av herr Manson.
”Defiance” bör ändock kunna tilltala många som tycker om nutida goth och mjuk industri, speciellt kan jag se framför mig hur yngre gothflickor kommer att lyssna på denna skiva och se en förebild i Lahannya.
Men för mig, som faktiskt kan tåla att spisa lite synth, industri och goth är Lahannya inte så speciellt intressant eller uppseendeväckande. Jag skulle många gånger hellre välja Nine Inch Nails, Combichrist eller varför inte Bauhaus ur skivhyllan.
För ”Defiance”, trots de kyliga industrigitarrerna och ibland småcharmiga melodierna, är lite för tråkig. Det skulle kunna göras mer spännande med ännu mer personlighet och attityd, så därför får den så lågt betyg av mig.
Betyg: 1/5
Sara Andersson
tisdag 5 januari 2010
Skivrecension
Loch Vostok
"Reveal no secrets" 2009
På infon som skickades med ”Reveal No Secrets”, berättar skivbolaget Silverwolf Productions att Loch Vostok låter som en blandning av King Diamond, Soilwork och Emperor.
Jösses vilka höga förväntningar som då planteras i mitt King Diamond-dyrkande huvud! Och norska black metal-kungarna Emperor tillhör också några av mina absoluta husgudar.
Vidare står det också att denna skiva är svensk melodiös dödsmetal i sitt esse, att denna skiva har precis allt. I mitt huvud föds At The Gates-liknande riff och förväntningarna blir nästan skyhöga.
Så det är alltså med stor förtjusning och förväntan jag klämmer in det senaste verket av svenska Loch Vostok i cd-spelaren.
Och det jag hör låter mer som ett lite tyngre Evergrey och jag förstår inte alls likheterna dragna till King Diamond eller Emperor som detta nya skivbolag har gjort. Javisst, det låter ju bra och okej och det låter som om dessa grabbar vet vad de gör, men var finns den musikaliska och tekniska speciella touch som Emperor har? Sista spåret ”Breakthru” må påminna pyttelite om Emperor á la ”IX Equilibrium”, men det är endast så korta stycken att det inte går att jämföras.
Och var finns det morbida som King Diamond skapar? Det enda de har gemensamt med danske kungen är att de turnerade med honom 2006 och att det då och då används keyboards.
Så här gjorde skivbolaget ett stort misstag, genom att hypa ”Reveal No Secrets” alldeles för mycket och jämföra det med väldigt olika typer av band som har funnits väldigt länge och som är mycket säregna.
Nej, enligt mig så har Loch Vostok mer likheter med göteborgsband som Evergrey och Dark Tranquility. I spåret ”Dig Deeper” bjuds det på lite growl, men oftast är det clean vocals liknande de utav Tom S. Englund. Men det är verkligen kompetenta sådana måste tilläggas!
Evergrey är faktiskt ett av de ytterst få band av ”ny” melodiös metal från Göteborg som jag tycker är något att ha. Så fans av Evergrey borde alltså få ut en hel del av att lyssna på ”Reveal No Secrets”.
”Raiders of the Lost Hearts” ger små men ändå tillförlitliga Children Of Bodom-vibbar i vissa partier, i användandet av keyboard och när sångaren återigen ger sig på growlsång.
Lite skoj och onödigt kunnande är att båda grupperna tagit bandnamnen av olika sjöar. Är detta en ny trend tro?
Bra jobbat Loch Vostok, men säg till ert skivbolag att lugna ner sig med de band som de jämför er med, för Odens skull!
Annars får nog fler än mig en skev bild av musiken ni levererar.
Betyg: 2/5
Sara Andersson
Loch Vostok
"Reveal no secrets" 2009
På infon som skickades med ”Reveal No Secrets”, berättar skivbolaget Silverwolf Productions att Loch Vostok låter som en blandning av King Diamond, Soilwork och Emperor.
Jösses vilka höga förväntningar som då planteras i mitt King Diamond-dyrkande huvud! Och norska black metal-kungarna Emperor tillhör också några av mina absoluta husgudar.
Vidare står det också att denna skiva är svensk melodiös dödsmetal i sitt esse, att denna skiva har precis allt. I mitt huvud föds At The Gates-liknande riff och förväntningarna blir nästan skyhöga.
Så det är alltså med stor förtjusning och förväntan jag klämmer in det senaste verket av svenska Loch Vostok i cd-spelaren.
Och det jag hör låter mer som ett lite tyngre Evergrey och jag förstår inte alls likheterna dragna till King Diamond eller Emperor som detta nya skivbolag har gjort. Javisst, det låter ju bra och okej och det låter som om dessa grabbar vet vad de gör, men var finns den musikaliska och tekniska speciella touch som Emperor har? Sista spåret ”Breakthru” må påminna pyttelite om Emperor á la ”IX Equilibrium”, men det är endast så korta stycken att det inte går att jämföras.
Och var finns det morbida som King Diamond skapar? Det enda de har gemensamt med danske kungen är att de turnerade med honom 2006 och att det då och då används keyboards.
Så här gjorde skivbolaget ett stort misstag, genom att hypa ”Reveal No Secrets” alldeles för mycket och jämföra det med väldigt olika typer av band som har funnits väldigt länge och som är mycket säregna.
Nej, enligt mig så har Loch Vostok mer likheter med göteborgsband som Evergrey och Dark Tranquility. I spåret ”Dig Deeper” bjuds det på lite growl, men oftast är det clean vocals liknande de utav Tom S. Englund. Men det är verkligen kompetenta sådana måste tilläggas!
Evergrey är faktiskt ett av de ytterst få band av ”ny” melodiös metal från Göteborg som jag tycker är något att ha. Så fans av Evergrey borde alltså få ut en hel del av att lyssna på ”Reveal No Secrets”.
”Raiders of the Lost Hearts” ger små men ändå tillförlitliga Children Of Bodom-vibbar i vissa partier, i användandet av keyboard och när sångaren återigen ger sig på growlsång.
Lite skoj och onödigt kunnande är att båda grupperna tagit bandnamnen av olika sjöar. Är detta en ny trend tro?
Bra jobbat Loch Vostok, men säg till ert skivbolag att lugna ner sig med de band som de jämför er med, för Odens skull!
Annars får nog fler än mig en skev bild av musiken ni levererar.
Betyg: 2/5
Sara Andersson
Skivrecension
Dark Funeral
"Angelus Exuro pro Eternus" 2009
Dark Funeral har mer än 15 år som band under bältet och har tillsammans med ”Angelus Exuro pro Eternus” givit ut 5 studioalbum och ett antal EP:s.
Jag upptäckte dessa svenska black metalgiganter när de släppte första plattan ”The Secret of the Black Arts”, då de spelade snabb ösigt black metal. Med ”Vobiscum Sathanas” fick de 1998 sitt stora genombrott och började sälja ganska mycket skivor. Även på det släppet var det fart som prioriterades och de hamnade bredvid Marduk på den svenska black metal-scenen.
Jag har under alla år lyssnat en hel del på Dark Funeral men började tappa intresset rejält då ”Attera Totus Sanctus” kom 2005 och lyssnade knappt något på det albumet.
Anledningen till varför mitt lyssnande började brista var nog mycket tack vare sångaren Emperor Magus Caligula, hans röst låter ansträngd och blir lite jobbig i det långa loppet. Jag har svårt att dra flera skivor av Dark Funeral efter varandra för även om jag delvis tycker mycket om Emperors sätt att skrika blir det för långtråkigt och skrikigt efter en platta redan.
Och det börjar bli riktigt trångt i denna genre just i Sverige, då det kommit väldigt många bra band och som då även Dark Funeral måste tävla med. Jag tänker på band som t ex Funeral Mist och Watain. Och inte att förglömma en stor hög undergroundband som inte säljer enorma mängder skivor, men ändå spöar skiten ur många.
Och om man då jämför med sångarna i många av dessa grupper ligger nu Masse Broberg i lä eftersom han inte varierar sången tillräckligt. På ”Angelus…” är det likadant förutom på ”Demons of Five”, där han lägger röstläget lite längre ner och det tackar mina öron för då de får en välbetjänt paus.
Dark Funeral har liksom många lugnat ner tempot som fanns på de första skivorna, men har ändå med ”Angelus Exuro pro Eternus” lyckats göra en lite argare och ondare platta än de sista de har släppt.
Jag tycker om ”The Birth of the Vampiir” speciellt mycket för här hittar jag skitig attityd, bra mangel och en sjuk twist. Och det är också den och de två spåren efter som sticker ut mest, ”Stigmata” och ”My Funeral”. Speciellt den sistnämnda sätter sig i huvudet direkt och är väl den låt som mest kan liknas med en hit. Det har även blivit en video till den begravningslåten och den spelades in på ett gammalt nerlagt mentalsjukhus.
Dark Funerals texter har alltid handlat om djävulen och diverse ondska, men trots inspelning på mentalsjunkhus framstår de numera som ganska fromma och friska jämfört med t ex Watain. Dark Funeral har även fått en liten mjukare sida då de återigen slängt med en lite halvsjuk kärlekslåt. Här heter den ”My Latexqueen” och vi minns väl alla ”Goddess of Sodomy”, som fanns med på ”Diabolis Interium”!
Peter Tägtgren har styrt spakarna på ”Angelus…” och det hörs i ljudbilden som låter väldigt bra och kanske lite för välpolerad ibland. Det riktigt skitiga, som hos vissa andra band stinker kött och människooffer, saknas, men å andra sidan har det inte funnits hos Dark Funeral på ett antal år.
Så slutligen vill jag säga att detta är ett bra släpp, men inte en av de absolut bästa black metal plattorna som släpptes 2009. Då kommer band som Immortal och Funeral Mist högre upp.
Betyg: 3/5
Sara Andersson
Dark Funeral
"Angelus Exuro pro Eternus" 2009
Dark Funeral har mer än 15 år som band under bältet och har tillsammans med ”Angelus Exuro pro Eternus” givit ut 5 studioalbum och ett antal EP:s.
Jag upptäckte dessa svenska black metalgiganter när de släppte första plattan ”The Secret of the Black Arts”, då de spelade snabb ösigt black metal. Med ”Vobiscum Sathanas” fick de 1998 sitt stora genombrott och började sälja ganska mycket skivor. Även på det släppet var det fart som prioriterades och de hamnade bredvid Marduk på den svenska black metal-scenen.
Jag har under alla år lyssnat en hel del på Dark Funeral men började tappa intresset rejält då ”Attera Totus Sanctus” kom 2005 och lyssnade knappt något på det albumet.
Anledningen till varför mitt lyssnande började brista var nog mycket tack vare sångaren Emperor Magus Caligula, hans röst låter ansträngd och blir lite jobbig i det långa loppet. Jag har svårt att dra flera skivor av Dark Funeral efter varandra för även om jag delvis tycker mycket om Emperors sätt att skrika blir det för långtråkigt och skrikigt efter en platta redan.
Och det börjar bli riktigt trångt i denna genre just i Sverige, då det kommit väldigt många bra band och som då även Dark Funeral måste tävla med. Jag tänker på band som t ex Funeral Mist och Watain. Och inte att förglömma en stor hög undergroundband som inte säljer enorma mängder skivor, men ändå spöar skiten ur många.
Och om man då jämför med sångarna i många av dessa grupper ligger nu Masse Broberg i lä eftersom han inte varierar sången tillräckligt. På ”Angelus…” är det likadant förutom på ”Demons of Five”, där han lägger röstläget lite längre ner och det tackar mina öron för då de får en välbetjänt paus.
Dark Funeral har liksom många lugnat ner tempot som fanns på de första skivorna, men har ändå med ”Angelus Exuro pro Eternus” lyckats göra en lite argare och ondare platta än de sista de har släppt.
Jag tycker om ”The Birth of the Vampiir” speciellt mycket för här hittar jag skitig attityd, bra mangel och en sjuk twist. Och det är också den och de två spåren efter som sticker ut mest, ”Stigmata” och ”My Funeral”. Speciellt den sistnämnda sätter sig i huvudet direkt och är väl den låt som mest kan liknas med en hit. Det har även blivit en video till den begravningslåten och den spelades in på ett gammalt nerlagt mentalsjukhus.
Dark Funerals texter har alltid handlat om djävulen och diverse ondska, men trots inspelning på mentalsjunkhus framstår de numera som ganska fromma och friska jämfört med t ex Watain. Dark Funeral har även fått en liten mjukare sida då de återigen slängt med en lite halvsjuk kärlekslåt. Här heter den ”My Latexqueen” och vi minns väl alla ”Goddess of Sodomy”, som fanns med på ”Diabolis Interium”!
Peter Tägtgren har styrt spakarna på ”Angelus…” och det hörs i ljudbilden som låter väldigt bra och kanske lite för välpolerad ibland. Det riktigt skitiga, som hos vissa andra band stinker kött och människooffer, saknas, men å andra sidan har det inte funnits hos Dark Funeral på ett antal år.
Så slutligen vill jag säga att detta är ett bra släpp, men inte en av de absolut bästa black metal plattorna som släpptes 2009. Då kommer band som Immortal och Funeral Mist högre upp.
Betyg: 3/5
Sara Andersson
Jazz is metal!
Ben Ratliff skriver intressant om likheterna mellan jazz och hårdrock.
Artikeln i NY Times
/Niclas Müller-Hansen
Ben Ratliff skriver intressant om likheterna mellan jazz och hårdrock.
Artikeln i NY Times
/Niclas Müller-Hansen
Them Crooked Vultures bilder.
"Supergruppen", en benämning som bandet inte vill kännas vid, har ett litet fotogalleri hos NME.com. Bilderna lades tydligen upp i november 2009, men själv hade jag missat dem.
Ta en titt själv på ett stycke rockhistoria!
Vultures fotogalleri
/Niclas Müller-Hansen
"Supergruppen", en benämning som bandet inte vill kännas vid, har ett litet fotogalleri hos NME.com. Bilderna lades tydligen upp i november 2009, men själv hade jag missat dem.
Ta en titt själv på ett stycke rockhistoria!
Vultures fotogalleri
/Niclas Müller-Hansen
måndag 4 januari 2010
Skivrecension
Månegarm
"Nattväsen" 2009
Jag minns när jag hörde ”Nordstjärnans Tidsålder”, som är den första fullängdaren av Månegarm och släpptes 1998. Då var jag helt inne på black metal men lyssnade även på band som blandade in nordisk mytologi, t ex norska Enslaved. Men här kom alltså Månegarm, som spelade bra black metal och med texter på svenska hämtad ur min favoritmytologi. Min hedniska själ blev förtjust och jag började lyssna på ännu fler band som dök upp på metalscenen, så som Amon Amarth, Vintersorg och Otyg.
11 år efter det första albumet har jag nu ”Nattväsen” i mina händer och om jag jämför det med ”Nordstjärnan…” så har de ju utvecklats likt många andra band till det lite mer melodiska och idag kan de liknas vid andra band som t ex Finntroll och Thyrfing.
Det är väldigt mycket folkmusik i nutida Månegarm, mer av det än black metal, men denna vikinga metal är fortfarande riktigt bra. Spåret ”Nattsjäl, Drömsjäl” innehåller både lugna folk-melodier som får lyssnaren att gunga i takt och ondsinta brölanden som måste ha ursprung ur självaste Jotunheim. Tempot är riktigt skönt i ”I den Svartaste Jord” och det måste vara en av mina favoritlåtar på hela plattan! I den är det för övrigt en fiol instoppad fint i musiken.
I ”Vetrarmegin” letar sig Månegarm tillbaka till sina rötter ganska rejält och det låter förträffligt! Det är självklart den låten som doftar mest black metal. Och sången påminner mig inte lite om Vintersorgs tidiga verk. Mer av den varan tack!
Avslutande ”Delling” är väldigt vacker och mjuk men utan att bli för mjäkig.
”Nattväsen” är ett riktigt bra släpp av Månegarm, den är stundtals hård och folkmusiken smälter samman väldigt professionellt med tyngre partier. Den faller mig i smaken mer än förra plattan ”Vargstenen” gjorde. Enda kritiken jag har är att Månegarm gärna kan göra fler låtar som ”Vetrarmegin”, alltså lite mer back to the roots. Då kära landsmän får ni en femma av mig!
Betyg: 4/5
Sara Andersson
Månegarm
"Nattväsen" 2009
Jag minns när jag hörde ”Nordstjärnans Tidsålder”, som är den första fullängdaren av Månegarm och släpptes 1998. Då var jag helt inne på black metal men lyssnade även på band som blandade in nordisk mytologi, t ex norska Enslaved. Men här kom alltså Månegarm, som spelade bra black metal och med texter på svenska hämtad ur min favoritmytologi. Min hedniska själ blev förtjust och jag började lyssna på ännu fler band som dök upp på metalscenen, så som Amon Amarth, Vintersorg och Otyg.
11 år efter det första albumet har jag nu ”Nattväsen” i mina händer och om jag jämför det med ”Nordstjärnan…” så har de ju utvecklats likt många andra band till det lite mer melodiska och idag kan de liknas vid andra band som t ex Finntroll och Thyrfing.
Det är väldigt mycket folkmusik i nutida Månegarm, mer av det än black metal, men denna vikinga metal är fortfarande riktigt bra. Spåret ”Nattsjäl, Drömsjäl” innehåller både lugna folk-melodier som får lyssnaren att gunga i takt och ondsinta brölanden som måste ha ursprung ur självaste Jotunheim. Tempot är riktigt skönt i ”I den Svartaste Jord” och det måste vara en av mina favoritlåtar på hela plattan! I den är det för övrigt en fiol instoppad fint i musiken.
I ”Vetrarmegin” letar sig Månegarm tillbaka till sina rötter ganska rejält och det låter förträffligt! Det är självklart den låten som doftar mest black metal. Och sången påminner mig inte lite om Vintersorgs tidiga verk. Mer av den varan tack!
Avslutande ”Delling” är väldigt vacker och mjuk men utan att bli för mjäkig.
”Nattväsen” är ett riktigt bra släpp av Månegarm, den är stundtals hård och folkmusiken smälter samman väldigt professionellt med tyngre partier. Den faller mig i smaken mer än förra plattan ”Vargstenen” gjorde. Enda kritiken jag har är att Månegarm gärna kan göra fler låtar som ”Vetrarmegin”, alltså lite mer back to the roots. Då kära landsmän får ni en femma av mig!
Betyg: 4/5
Sara Andersson
söndag 3 januari 2010
Vi glädjs åt Soundgardens återförening!
Det var väl på tiden, skulle man kanske kunna säga. Chris Cornell har ju kämpat lite i motvind den senaste tiden efter brytningen med Audioslave. Senaste soloplattan föll inte så många i smaken, vilket får ses som ett litet nederlag, men kanske kände han bara för att rocka loss igen.
Om Matt Cameron (Pearl Jam) kommer att medverka är ännu ej klart. Först ut sägs vara ett album bestående av B-sidor och rariteter, som tydligen ska sättas ihop av gitarristen Kim Thayil.
Det var väl på tiden, skulle man kanske kunna säga. Chris Cornell har ju kämpat lite i motvind den senaste tiden efter brytningen med Audioslave. Senaste soloplattan föll inte så många i smaken, vilket får ses som ett litet nederlag, men kanske kände han bara för att rocka loss igen.
Om Matt Cameron (Pearl Jam) kommer att medverka är ännu ej klart. Först ut sägs vara ett album bestående av B-sidor och rariteter, som tydligen ska sättas ihop av gitarristen Kim Thayil.
/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension
Uncontrolled
"The fifth horseman is fear" (Demo) 2009
Norrtäljegrabbarna i Uncontrolled har tydligen redan prånglat ut en demo sedan tidigare och efter att ha hört uppföljaren ”The Fifth Horseman Is Fear”, så skulle jag tro att bandet får fortsätta på demostadiet ett tag till.
På första spåret av tre vill dom vara Entombed med lite tyngre dödsriffande, på mittenspåret känner dom för att vara Slayer med lite snabbare riff och på avslutande låten blandar dom alltihop. Till detta har dom en sångare som förmodligen sneglat en gång för mycket på både LG Petrovs (Entombed) och Tom Arayas (Slayer) sångtekniker, men lyckas aldrig kopiera sina förebilder tillräckligt bra.
Intentionerna är goda men resultatet blir rätt så tamt och nivån på kompositionerna är relativt låga. Uncontrolled vill nog mycket men behöver inte bara lära sig skriva bättre låtar utan måste nog även lära sig framföra dom lite bättre också. Skam den som ger sig dock! Ge inte upp grabbar.
Betyg: 2/5
/Ulf Classon
Uncontrolled
"The fifth horseman is fear" (Demo) 2009
Norrtäljegrabbarna i Uncontrolled har tydligen redan prånglat ut en demo sedan tidigare och efter att ha hört uppföljaren ”The Fifth Horseman Is Fear”, så skulle jag tro att bandet får fortsätta på demostadiet ett tag till.
På första spåret av tre vill dom vara Entombed med lite tyngre dödsriffande, på mittenspåret känner dom för att vara Slayer med lite snabbare riff och på avslutande låten blandar dom alltihop. Till detta har dom en sångare som förmodligen sneglat en gång för mycket på både LG Petrovs (Entombed) och Tom Arayas (Slayer) sångtekniker, men lyckas aldrig kopiera sina förebilder tillräckligt bra.
Intentionerna är goda men resultatet blir rätt så tamt och nivån på kompositionerna är relativt låga. Uncontrolled vill nog mycket men behöver inte bara lära sig skriva bättre låtar utan måste nog även lära sig framföra dom lite bättre också. Skam den som ger sig dock! Ge inte upp grabbar.
Betyg: 2/5
/Ulf Classon
Skivrecension
400 Colpi
"Homo homini lupus" 2009
Detta är mitt första möte med den italienska hardcorescenen och om 400 Colpi representerar landet väl inom genren vill jag inte sia om men om så är fallet så är det ingen vidare standard på scenen överlag skulle jag tro. På deras debut ”Homo Homini Lupus” får vi hardcore efter standardmallen som ibland smiter över en sväng i metalcore-land utan att överraska för fem öre. Förutom texterna på modersmålet i och för sig men det gör varken till eller från då mannen vid micken mest skriker sönder halsen hela tiden.
En halvtimme tuffar på utan att man egentligen lägger märke till att man lyssnar på skivan överhuvudtaget. Att ens ett skivbolag bemödat sig med att ge ut skivan är ju en gåta för mig.
Tro mig när jag säger att om du gillar hardcore så behöver du inte kolla upp 400 Colpi. Inte ens om du är intresserad av landets hardcorescen för det måste finnas något band som är bättre än detta i Italien – eller?
Betyg: 1/5
/Ulf Classon
400 Colpi
"Homo homini lupus" 2009
Detta är mitt första möte med den italienska hardcorescenen och om 400 Colpi representerar landet väl inom genren vill jag inte sia om men om så är fallet så är det ingen vidare standard på scenen överlag skulle jag tro. På deras debut ”Homo Homini Lupus” får vi hardcore efter standardmallen som ibland smiter över en sväng i metalcore-land utan att överraska för fem öre. Förutom texterna på modersmålet i och för sig men det gör varken till eller från då mannen vid micken mest skriker sönder halsen hela tiden.
En halvtimme tuffar på utan att man egentligen lägger märke till att man lyssnar på skivan överhuvudtaget. Att ens ett skivbolag bemödat sig med att ge ut skivan är ju en gåta för mig.
Tro mig när jag säger att om du gillar hardcore så behöver du inte kolla upp 400 Colpi. Inte ens om du är intresserad av landets hardcorescen för det måste finnas något band som är bättre än detta i Italien – eller?
Betyg: 1/5
/Ulf Classon
Skivrecension
9 Goats Black Out
"Black rain (Special European edition)" 2009
Det skall erkännas på en gång att jag inte är speciellt insatt i den så skallade j-rock genren från Japan, men likt förbenat kan jag inte förstå hypen! Jag har kanske gett mig i kast men fel band i och för sig, men faktum är att inget band gett mig någonting positivt tillbaka.
När jag nu ger mig på att skaffa mig en åsikt om 9 Goats Black Out så kommer jag till samma slutsats som alltid – j-rock är nog inget för mig. Genremässigt blandar j-rockbanden alltid friskt, men 9 Goats Black Out känns mer enkelspåriga än sina kollegor men samtidigt är dom inte speciellt enformiga heller.
Melankolin står i centrum när bandet drar i gång sin eftertänksamma och mörkerlagda rock och det känns deppigt värre mest hela tiden och sången på modersmålet är av det knepigare och sämre slaget. Man får en känsla av att bandet mer vill vara konstnärer än musiker och resultatet blir bara konstigt.
Tyvärr kan jag nog inte ge er en bättre bild av ”Black Rain” för allt känns bara – konstigt.
Betyg: 1/5
/Ulf Classon
9 Goats Black Out
"Black rain (Special European edition)" 2009
Det skall erkännas på en gång att jag inte är speciellt insatt i den så skallade j-rock genren från Japan, men likt förbenat kan jag inte förstå hypen! Jag har kanske gett mig i kast men fel band i och för sig, men faktum är att inget band gett mig någonting positivt tillbaka.
När jag nu ger mig på att skaffa mig en åsikt om 9 Goats Black Out så kommer jag till samma slutsats som alltid – j-rock är nog inget för mig. Genremässigt blandar j-rockbanden alltid friskt, men 9 Goats Black Out känns mer enkelspåriga än sina kollegor men samtidigt är dom inte speciellt enformiga heller.
Melankolin står i centrum när bandet drar i gång sin eftertänksamma och mörkerlagda rock och det känns deppigt värre mest hela tiden och sången på modersmålet är av det knepigare och sämre slaget. Man får en känsla av att bandet mer vill vara konstnärer än musiker och resultatet blir bara konstigt.
Tyvärr kan jag nog inte ge er en bättre bild av ”Black Rain” för allt känns bara – konstigt.
Betyg: 1/5
/Ulf Classon
Bokrecension
"Live to win - Låtarna som skrev mitt liv" (2009)
Andreas Carlsson
Det ska väl sägas från början att den hårdare musiken inte tar upp några större delar av Andreas Carlssons självbiografi. Min lilla förhoppning var att det skulle bjudas på lite intressanta anekdoter om hans arbete med Paul Stanley, Def Leppard och Bon Jovi. Tyvärr bjuder inte "Live to win" på någon sådan läsning.
Boken handlar om hans uppväxt och tidiga intresse för musik. Han spelar gitarr, vilket jag dock inte visste, och är tydligen en ganska duktig gitarrist. Han hamnar i Cheiron-gänget med Denniz PoP och Max Martin och sedan rullar låtskrivandet på.
Mellan raderna känns det som att han själv tycker att Cheirontiden blev som en maskin som spottade ur sig hitsinglar efter en given mall och att knappast någon av alla dessa låtar kommer att ha gjort några större avtramp i musikhistorien.
Hans arbete med Paul Stanley och även Gene Simmons, bjuder inte på några roliga berättelser och lika lite står att läsa om Bon Jovi. Det bränns mer krut på att förtälja om Jon Bon Jovis lyxhus i New Jersey och Gene Simmons dito i LA.
Det är lite konstigt att en person som upplevt så mycket och tjänat sådana ofantliga summor pengar, inte har mer att berätta och det gäller även den musik han främst är känd för, så som Britney Spears och Backstreet Boys.
/Niclas Müller-Hansen
"Live to win - Låtarna som skrev mitt liv" (2009)
Andreas Carlsson
Det ska väl sägas från början att den hårdare musiken inte tar upp några större delar av Andreas Carlssons självbiografi. Min lilla förhoppning var att det skulle bjudas på lite intressanta anekdoter om hans arbete med Paul Stanley, Def Leppard och Bon Jovi. Tyvärr bjuder inte "Live to win" på någon sådan läsning.
Boken handlar om hans uppväxt och tidiga intresse för musik. Han spelar gitarr, vilket jag dock inte visste, och är tydligen en ganska duktig gitarrist. Han hamnar i Cheiron-gänget med Denniz PoP och Max Martin och sedan rullar låtskrivandet på.
Mellan raderna känns det som att han själv tycker att Cheirontiden blev som en maskin som spottade ur sig hitsinglar efter en given mall och att knappast någon av alla dessa låtar kommer att ha gjort några större avtramp i musikhistorien.
Hans arbete med Paul Stanley och även Gene Simmons, bjuder inte på några roliga berättelser och lika lite står att läsa om Bon Jovi. Det bränns mer krut på att förtälja om Jon Bon Jovis lyxhus i New Jersey och Gene Simmons dito i LA.
Det är lite konstigt att en person som upplevt så mycket och tjänat sådana ofantliga summor pengar, inte har mer att berätta och det gäller även den musik han främst är känd för, så som Britney Spears och Backstreet Boys.
/Niclas Müller-Hansen
