För en tid sedan spelade Dimmu Borgir i Stockholm. Från början var det Arenan som gällde, men bristande biljettförsäljning gjorde att konserten flyttades till något mer intima Klubben. Några timmar innan konserten hade jag nöjet att intervjua gitarristen Galder. Jag mötte honom på källarplanet i en rökpaus och han visade sig vara en "hyggelig gut".
Vi börjar direkt med vad som hände med Snowy Shaw?
Galder: Han blev väl först inhyrd som en sessionmusiker och skulle göra lite guest vocals och så, men vi hade aldrig några planer på att göra honom till fast medlem. Vi har ju haft så mycket problem med andra medlemsbyten förut och det är därför vi tog det väldigt lugnt och inte ville säga något om det, eftersom saker händer. Han kom in och gjorde ett bra jobb och spelade lite bas och gjorde lite clean vocals.
Jag läste senast igår att han inte fick uttala sig och det var en massa missförstånd etc.
Galder: Det är ju lite därför han inte kan uttala sig för att vi vill hålla allt hemligt, bara för att vi har varit igenom så mycket förut.
Ni har precis turnerat med Korn. Hur var det rent publikmässigt?
Galder: Vi visste att det kunde bli en liten ”krasch”, men samtidigt är det roligt att spela konserter med ett annat band och inte bara köra med den traditionella black metal publiken, så det var lite därför som vi ville göra det. Det var ju flera tusen per kväll, så det var bra. Men när vi gick på scen så var det väl några Kornfans som kastade glas på oss och när Korn gick på var det väl några Dimmufans som kastade glas på dem. Men generellt så var det väldigt bra. Ett väldigt trevligt gäng och väldigt professionella.
Fick ni någon möjlighet att hänga med Korn före och efter konserterna eller höll de sig för sig själva?
Galder: Nej, det är vl mer vi som är så. (skrattar) Vi är ganska asociala, men nej, vi pratade lite med dem, men det var ju inte så att vi festade med dem och så. Vi sa hej och vanliga vardagliga saker.
Coolt! Själva plattan nu då och Abahadabra? Jag förstår att det är Aleister Crowley och ”The book of the law”, som han skrev i Egypten. Kom albumtiteln efter att alla låtar var skrivna eller hade ni albumtiteln först?
Galder: Nej, först så gjorde vi alla texterna och sedan tänkte vi till ordentligt vad titeln skulle vara, om vi skulle köra med tre ord eller ett ord, men sen hade Silenoz skrivit några texter som handlade lite om Alestir Crowley och hans verk och då bestämde vi oss för att köra med den stilen. Sedan provade vi att göra något nytt och inte ha tre ord och kom fram till att det var det bästa.
Hade ni andra titlar som cirkulerade innan det?
Galder: Nej, vi hade inget som klaffade, så när det ordet kom så var det väldigt speciellt. Det är ju ett speciellt ord och samtidigt en väldigt experimentell skiva, så vi ville ha ett ganska säreget ord. Nu har vi vant oss vid det, så nu är det bra. (skrattar)
När ni skriver låtar, sitter ni då separat eller tillsammans och kommer på idéer?
Galder: Man sitter ju och gör grundidéerna hemma. Olika gitarriff och synthar och sedan möts vi och delger varandra idéerna. Vi har ju egen studio så då sitter vi där och jobbar med de idéer vi har. Vi använder oss av trummaskin och sätter ihop bitarna och den här plattan är väl den vi jobbat hårdast med. Det har varit fram och tillbaka och vi har varit väldigt kritiska till vad vi ska göra, mycket mer än tidigare. Vi kunde jobba med en låt och sedan återkomma till den låten en månad senare och gjorde om den helt.
Finns det inte en risk att man arbetar sönder en låt med tanke på all teknik du har idag som Pro Tools osv?
Galder: Jo, självfallet! Man måste ju veta lite när man ska lägga bort en låt. Det är ju en väldigt klinisk skiva. Det har både sina för – och nackdelar. Att finna balansen är ju det som är svårt som musiker och att inte jobba ihjäl en låt för det kan ju bli för perfekt. Så självklart är det en risk man tar, men jag gör hellre det än att få en platta med två perfekta låtar och resten är skit. Jag vill då hellre ha en genomgående bra platta där alla låtarna är bra, liksom.
Hur mycket material samlade ni ihop för den här plattan? Har ni 20 låtar liggande och så arbetar ni utifrån det?
Galder: Nej, vi brukar väl slänga bort en del. Det går ju inte att jobba med 20 låtar samtidigt. Vi gör en låt tills den är bra och sedan går vi på nästa. Alla vi har ju väldigt många riff och så och sedan plockar vi det bästa. Smaken är ju som baken. Vi har ju alla ganska olika smak, men det är också det som gör det bra. Det är så musiken får en unik ”approach”. Det gäller ju att hitta det bästa från de tre olika stilarna och sedan gör man så gott man kan.
Hur lång tid tog det från att ni började skriva första riffet fram till en färdig produkt?
Galder: Det var väl omkring ett halvår. Under ett år i alla fall som vi jobbade med själva låtarna. Processen har ju varit väldigt intensiv. Vi har jobbat hemma och så har vi jobbat med Gaute Storaas, som arrangerade orkestern. Han kom och hade möten med oss när vi lagt på synthar och då kom han med idéer. Mycket av det vi hade jobbat med behöll vi i studion och vi var väl inte färdiga med skivan förrän vi var klara i studion. Då kom alla detaljer på plats med sångarrangemang och så. Säg att det blev runt ett år som vi jobbade med plattan.
Hur mycket tid lägger man ner på att sätta låtarna i den ordning som är på plattan? Blir det bara hipp som happ, eller?
Galder: Nej, när man gör upplägget så tänker man att den här låten blir bäst här, men många gånger så blir det inte så. När plattan är klar sitter man där och tänker att den här blir kanske bra som första låt eller andra låt. Man måste ju ha ett par bra öppningsspår och sedan får man blanda lite och göra det bästa utav det.
Ok. Själva omslaget? Jag antar att ni är väldigt involverade i det också? Kommer ni med idéer och säger till någon att ungefär så här ska det vara och så får de fria händer?
Galder: Vi är ju väldigt kritiska och det tog flera månader. Det är ju väldigt viktigt när folk ska köpa skivan att det är en upplevelse. En resa och när man öppnar bookleten ska det vara samma färger och så, så vi tog lång tid på oss och det gick fram och tillbaka och vi tjafsade lite om det, men det är ju det som är bra. Till slut så kom vi överens och egentligen blev det en helt annan idé än den vi började med. Vi ville ju ha lite vinteraktigt och snö och så, men så kom vi inte på något och så tog fotografen bara några bilder av lite skallar i två sessions och sedan var det klart. Vi ville ha något enkelt omslag som inte var så detaljerat och vi tyckte alla att det såg bra ut när vi såg det.
Ni blir ju delvis anklagade för att vara mainstream black metal i och med de symfoniska inslagen. Vad säger ni om det?
Galder: Alltså, vi skiter ju egentligen i det för vi har alltid kört vår egen stil och har alltid blivit anklagade för det. Enda sedan första plattan egentligen, har ju folk sagt att det inte är black metal och så vidare, men vi har väl aldrig heller påstått att vi är old school black metal, för det passar inte Dimmu. Vi låter lite mer episkt och att folk köper plattorna är ju inte vårt fel. Vi gör vad vi vill och behöver vi en orkester så kör vi på det om vi tycker det är kul. Vi vill ju göra plattor som vi själva gillar. Vi behöver ju inte bevisa något. Vi är Dimmu och vi är lite annorlunda än andra black metal band och det tycker jag är väldigt bra.
Jag läste i Aftnposten om en artikel... jag köpte Mojo och de hade ju ett reportage om black metal och just Norge och det handlade bara om Varg Vikernes och bränna kyrkor och Dimmu Borgir nämns i stort sett inte. Det känns som att det blivit enormt mycket fokusering på den typen av den norska scenen. Mer av galenskapen.
Galder: Det är ju förståeligt att det blir så och Dimmu Borgir har ju inte brännt ner så många kyrkor. (skrattar) det är ju bara en tidning och vi uppmärksammas ju i en massa andra reportage. De kanske inte gillar oss bara.
Vad är din åsikt om att black metal blev så centrerat till Norge? Är det de mörka skogarna och kylan? Fast de har vi ju i Sverige också.
Galder: Ja, det var ju något som hände med kyrkbränder och mord och det gjorde ju black metal kommersiellt på ett sätt och Varg Vikernes var ju mycket mer i media än Dimmu Borgir var, så det är väl det som gjort black metal stort och det fick ju oss, när vi var yngre, att kolla upp det. Det drar ju till sig en speciell typ av människor och det var väl det som gjorde att black metal helt plötsligt blev så stort, men samtidigt håller den sig ganska underground. Den är ju inte tillgänglig för andra liksom. Men black metal idag är ju inte samma som det var så saker och ting blir ju annorlunda. Man spelar ju in plattor på ett helt annat sätt än i mitten av 90-talet. Nu är ju allt digitaliserat så att efterskapa det känsla som finns på många av de gamla plattorna är ju inte så lätt. Det gäller vä de flesta black metal band. Det låter ju inte som det gjorde 92 liksom.
Om man bortser från Norge, i vilket annat land finns det en bra black metal scen?
Galder: Sverige! Lite från Finland. De nordiska länderna hade ju ett eget sound och det var en speciell känsla. Man kunde höra att det var svenska eller norska band. Alla hade ju sin unika stil. Var det kommer ifrån är helt omöjligt att säga. Jag har inget svar på det. Man blir väl påverkad av andra. Man möts på samma ställen, samma krogar och tycker om samma musik. Många spelar ju i flera olika band också. Hellhammer spelade ju i fyra eller fem band till exempel.
Hur viktigt är det med smink, kostym och allt kring? Skulle ni kunna gå på scen och spela utan allt detta?
Galder: Vi har ju insett att det är väldigt viktigt och det representerar bandet, inta bara rent musikaliskt utan även visuellt och folk förväntar sig ju det också. Det var ju likadant när jag växte upp och såg den första WASP-plattan och den imagen, det var ju det som var kul och när folk slutar med det så blir det inte detsamma. Vi är väldigt bekväma med den stilen, så vi skulle ju inte kunna gå på i shorts och joggingskor. Vi behöver det visuella också.
Så vi kommer inte att se en avsminkning på tv som med KISS 1983?
Galder: Man ska aldrig säga aldrig. Vi gör det som känns rätt för bandet och nu kör vi med det.
Hur ser det ut närmast nu? Det är Stockholm idag och sedan har ni ett par gig kvar i Europa va?
Galder: Två konserter i Finland och sedan Göteborg och Oslo. Sedan har vi två lediga veckor och sedan drar vi till USA i sex eller sju veckor.
Kör ni själva då?
Galder: Nej, vi har med Enslaved och ett annat band. Efter det blir det väl Australien i februari, tror jag och även försöka få med Japan och en del andra länder. I Australien har vi aldrig varit så det blir kul.
Ni har aldrig råkat ut för något i exempelvis den amerikanska södern och ehal bibelbältet?
Galder: Jo, det har väl varit något ställe som vi har spelat på och så har det varit folk med skyltar och så och demonstrerat.
Ni uppmärksammas inte i lokal media av tv-stationer eller så? De har inga pray ins?
Galder: Nej, det har det väl inte varit direkt, men det är väl bara kul. Det är ju rock and roll!
Men ni har detta som heltidsyrke? Ni lever på bandet?
Galder: Ja, vi joobbar ju så hårt och turnerar så mycket så vi är ju så lyckligt lottade att vi kan göra det.
Då tänker man ju också på det att sälja 20000 skivor idag 2010 kan kanske jämföras med att sälja 200000 för tio år sedan. Det måste ju vara en skillnad?
Galder: Jo visst, på 80-talet sålde ju band som Napalm Death 500000 skivor och det sker ju inte idag. Man säljer ju mycket mindre plattor och allt har blivit digitaliserat och Internet och folk laddar ner, så visst är det svårt, men för oss går det jäkligt bra och vi säljer en hel del skivor.
Kanon! Jag tackar!
Galder: Tack själv!
/Niclas
