fredagen den 25:e december 2009

Skivrecension

Alice In Chains

"Black gives way to blue" 2009



Efter Layne Stalyes tragiska död I april 2002 var det väl få som trodde att Alice In Chains skulle komma tillbaka. Tiden innan hans död präglades av ett djupt missbruk och ett i stort sett isolerande liv, där han inte ens hade kontakt med sina vänner i bandet.
Men trots detta totala mörker och ett tillsynes avslutat band, har Seattles stoltheter rest sig ur askan som en annan fågel Fenix och lyckats spela in ett album som faktiskt kan vara något av det absolut bästa de någonsin gjort. Cantrell, Kinney och Inez hittade drivet och ljuset i William DuVall. En i sammanhanget relativt okänd förmåga, som med sin röst dock passar alldeles utmärkt till bandets patenterade nedstämdhet. Saken är den, att om Journey hittade en Steve Perry kopia i Arnel Pineda, så hittade Alice In Chains sin Staleykopia i herr DuVall.
”Black gives way to blue” visar åter hur stor del Jerry Cantrell alltid haft i bandets sound. Samtliga låtar är signerade honom och hans röst finns med i bakgrunden hela tiden och fortsätter ge den där extra dimensionen, precis som han gjorde med Staley. Lyssna bara på ”Last of my kind” och dröm er bort till storhetstiden med ”Dirt”.
Titelspåret är Cantrells egen hyllning till den forne sångaren och han har till och med lyckats få med världens mest extravaganta pianospelare på ett hörn, nämligen Elton John. Det är sorgligt och vackert på en gång, men visar också att bandet står på nya friska ben, redo att ta sig an världen igen.

Betyg: 5/5

/Niclas Müller-Hansen

Inga kommentarer: