söndag 5 oktober 2014

Intervju med Opeth!





















Opeth har funnits som band i nästan 25 år och deras sound har de senaste åren förändrats till viss del. På nya "Pale communion" och föregångaren "Heritage", visar bandet upp ett visst lugn och det återfinns mer progginslag än tidigare. 
Jag tog mig ett långt snack med herrarna Åkerfeldt och Åkesson och diskuterade bl a just deras sound, men även så vitt skilda ämnen som pensionssparande, om senaste skivan alltid är den bästa, perfektion och om hur tampongreklam kom att pryda ett av deras första skivomslag: 

Den bilden såg jag hemma hos en kompis. Han hade snott den från tunnelbanan och det var reklam för tamponger eller något liknande. Typ ”Den här tampongen ger dig lugn.”


Finns det någon gräns för hur långt Opeth kan ta sitt sound?

Åkerfeldt: För oss är det nog lite så att det inte finns några gränser. Det är ju inte så att vi gör någon konstig förändring till vårt sound bara för att. Det viktigaste i slutändan är att man tycker att det är bra låtar. Det har snart gått 25 år så jag tycker att det hade varit konstigare om vi inte hade förändrats. Det jag kommer säga nu säger vi ganska ofta, men jag gillar resonemanget, och det är att vi inte tänker på bandet som ett varumärke, som någonting vi ska försöka sälja, även om det är det. Hela idén med det här bandet är ju musik och vi är fem stycken musiker som ständigt utvecklas. Man åldras och man ändras och man hör någonting, så jag tycker det vore omöjligt att inte ändras då och då. Det är nästan så att jag både beundrar och nästan föraktar de banden som inte förändras.

Många artister känner ju att de inte kan gå alltför långt ifrån sitt sound.

Åkerfeldt: För mig låter det som en ”sell out”. Att ge det som fansen vill ha, fast man kanske inte själv tycker om det, är att frångå det originalet som gjorde att man överhuvudtaget hade en karriär. Allas första skiva, inom hårdrock, är ju i princip helt ärlig, ”Det är det här vi vill göra.” och så kan det vara att folk gillar det, men efter 10 år känner du kanske att du vill göra något annat och att just hålla sig kvar i det som fansen gillar, det är lite fegt. Det är som att man försakar sig själv, medan den här ultimata friheten man hade som ett begynnande band, det är den som vi försöker hålla kvar vid.  Förändring är välkommet.

Det måste ju vara roligare som artist att utmana sig själv mer, än att som AC/DC göra samma sak om om igen? Där med inget ont om AC/DC.

Åkesson: Det skulle kanske vara lite konstigt om de gjorde något annorlunda, men det skulle kanske inte de tycka? Vi har väl lite tur där, att de som gillar Opeth, till en viss utsträckning, verkar köpa att vi gör som vi gör. Det är ganska häftigt faktiskt.

Åkerfeldt: Det förväntas av oss ibland, att vi ska sväva ut och det är tur, för det är precis det vi gillar. Jag tycker att det är fel att släppa plattor för någon slags ”public opinion” bara för att det ska passa. Det finns inte på kartan för oss. Vi vill göra skivorna på samma premisser som vi alltid har gjort, som med den första skivan.

Ja och i och med att ni inte begränsar er, som kanske andra band gör, öppnar det upp ett helt annat fält för er.

Åkerfeldt: Ja, det ska väl mycket till att alla våra fans, som någonsin gillat oss, bara säger ”Nej, nu skiter vi i det här!” Det är nog mer att det kommer till fans, än att det droppar av.

Samtidigt säljer ingen skivor numera och det kan ju medföra att man inte kan spela in nästa platta i den där studion man vill eller lägga ner någon stor summa på inspelningen.

Åkerfeldt: Det är klart att det är så. Vi har fortfarande ett skivbolag, men vi spelar in så billigt som det är möjligt utan att kompromissa med kvaliteten. Den senaste inspelningen var väldigt billig för oss för att vi var så jävla snabba. Det tog 14 dagar och det är snabbt för oss. Vi hade inte repat en enda gång.

Åkesson: Vi bodde ju där och hade vår mat där och teknikern gick inte hem utan han bodde också där. Vi kunde hålla på till 12 på nätterna.

Åkerfeldt: Sedan har ju även studiopriset halverats sedan deras storhetstid. Det låg på 1100 pund om dagen när det gick som bäst och nu var det strax över 600.

Märktes det något av den musikhistoria som spelats in i just Rockfieldstudion?

Åkesson: Ja, Rush hade målat lite där. De spelade in ”Farewell to kings” där och även ”Hemispheres”, tror jag. Plattan ”Farewell to kings”, fick vi reda på, är ju en hyllning till Kingsley Ward, som ägaren hette. Vi fick höra många stories. Han hade en gammal Rolls Royce där i garaget, som Roger Taylor i Queen raggat tjejer med.

Åkerfeldt: Det fanns mycket historik där och interiören i studion var naturligtvis lite upphottad, men utifrån såg det likadant ut som på gamla bilder från 70-talet.

Påverkar miljön inspelningen på något sätt?

Åkerfeldt: Tja, lugnet emellan inspelningarna när man gick och käkade och man kunde titta på hedarna och fåren. Väldigt rogivande. Det var en bra studio och en underbar miljö, men det är ändå ingen garanti. Men när jag lyssnar på den här skivan, då ser jag Rockfield och det är något slags varmt minne. Det var en skitfin inspelning och vi hade jävligt kul! Så jävla avslappnat så det fanns inte! Som vanligt vart det sena nätter och sedan vart det lite senare och senare på eftermiddagen innan vi kom igång. Man kompromissar ju inte med studiotid för att man var full, men när jag inte skulle spela in, då drack jag vin.

Åkesson: Ja, när Jocke (Svalberg) skulle spela in keybaord så bara bälgade man i sig. (skrattar) ”Det där är bra! Kör på bara!” (skrattar) ”Nu är det keyboarddags, då är det dags att börja promenera!”

Åkerfeldt: Det var faktiskt så. Helt plötsligt var ingen där, utan alla stod ute och rökte istället. Alla bara sprang iväg. (skrattar)

Är senaste skivan alltid den bästa?

Åkerfeldt: Det är ju bra om man tycker så. Det är faktiskt svårt att säga så just nu, för den är ny och fräsch och spännande för oss. Just nu, när du frågar, så tycker jag att det är så. Sedan när det har lagt sig och den har mullat in sig i diskografin, då kan den ändra plats.

När skivan lagt sig, så att säga, tittar man tillbaka på den då och hör saker man skulle vilja ändra på?

Åkesson: Det är väl alltid smådetaljer som alltid kan bli bättre, men vid en viss punkt måste man bara släppa det. När vi nu spelade in ”Pale communion” så var det smådetaljer som att just i det där riffet eller i det där solot skulle jag tryckt till en ton hårdare.

Åkerfeldt: Det finns ju naturligtvis ett mått av perfektionism på ett sätt. När vi hade sådana schismer i studion, även om de var få, så var det kanske någon som sa ”Jag måste få göra om det där! Jag är inte nöjd med det.”,men då sa vi bara ”Släpp det! Det låter ju för fan kanon! Det är bara du som hör det där.”

Åkesson: Med gitarrerna var det mer ”Ok, det duger. Nu går vi vidare!” Vi ville att det skulle vara ett lite smutsigt ljud. Det får inte vara för perfekt, för det lever om bättre då. Det blir mer nerv i det.

Åkerfeldt: Perfektion gör det inte heller riktigt bättre. Vi har gjort sådana perfekt skivor där man kan ”sola” varenda kanal och det är helt perfekt. Det låter bra, det gör det ju, men det låter inte bättre. I låtarna i sig, när känslan är rätt och där är en sur ton så gör det ingenting. Faktum är att de blir en del av låten. Alla mina favoriter på plattor är fulla av misstag där de är uppenbara, ”Varför gjorde de inte om det där?”, men det är ändå så att när man spelar luftgitarr till så spelar man den där tonen. Det är charmigt. Framförallt är det mänskligt. Perfektion är inte mänskligt. Nu hamnar vi på ett litet sidospår, men jag tror att musikscenen, om vi pratar modern musik, så har perfektion blivit något av en norm. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas och hur nya musiker uppfattar musik? Om de kanske till och med utvecklar ”perfect pitch” för det är det enda de hört?

Åkesson: Det var ju någon på ”Idol” som sjöng som en autotune.

Åkerfeldt: Det kanske blir supermusiker som är helt sterila och sjunger helt perfekt eller spelar helt enligt ett ”click track” och så kommer de uppfatta gamla skivor som slarviga.

Har man som musiker alltid siktet inställt på den där perfekta skivan där allt klickar?

Åkerfeldt: Jag tror att de perfekta skivorna, klassikerna, de hände bara. De var inte skrivna för att vara mer perfekta än något annat. Det är en utomståendes åsikt i de flesta fall. Vi får ju mycket det att vissa ofta tycker att just den skivan är bra, men när vi skrev den och spelade in den var det bara en platta. Det har mycket att göra med hur den mottas och hur musikklimatet är när den kommer ut. Om den har något nytt och vi har prickat in några sådana ibland. När en platta kommit har det visat sig att den är ganska ny på scenen, men en perfekt skiva tror jag inte att man kan bestämma det själv. Det är möjligt att man kan bli lite påverkad av vad folk tycker och om man hela tiden hör att just den där skivan är perfekt, så kanske man börjar tycka det. Men är man på insidan kan det vara att det som de tycker är perfekt, vet jag någonting om.

Om vi nu tittar på ”Pale communion”. Citaten på omslaget, hur kommer man på att man ska ha ett av Axel Oxenstierna?

Åkerfeldt: Jag hade bestämt mig för att ha en viss typ av latinskt ordspråk på de där rullarna, så jag knappade in ”latinska ordspråk” på nätet. Jag vet faktiskt ingenting om honom. Det var en ren ”fluke” att han var svensk. Hans ordspråk passade bäst. Jag valde inte citaten på grund av de som sagt dem. I en drömvärld utan nätet hade ju inte folk kunnat lista ut det, men nu tog det bara någon sekund innan alla visste vem som sagt vad och helt plötsligt började folk fråga om någon gubbe jag knappt hört talas om.

Var kom tanken på latinska citat ifrån?

Åkerfeldt: Det är ju de här tre målningarna som är som ett liv, ett barn, sedan en vuxen och därefter en gamling strax innan döden. Gradvis blir det ett större mörker i målningarna och då ville jag ha de här citaten som passade in på målningarna. Idén med målningarna var att de skulle se lite medeltida och kyrkliga ut. Jag har sett några sådana tidigare och tyckt det var så jäkla snyggt. Estetiskt tilltalande.

Är ni andra inblandade i detta arbetet?

Åkesson: Nej, inte i omslaget. Det är väldigt mycket Micke och Travis Smith (mannen bakom omslaget). Han presenterar idéer och så för oss och att han tänkt det här eller det här.

Har det hänt att ni ratat honom?

Åkesson: Nej, inte så länge jag spelat i bandet i varje fall. Han har alltid coola idéer för omslagen och lägger mycket tid och kraft på dem.

Åkerfeldt: Mycket av det är naturligtvis Travis. När det gäller idéer som till exempelvis ”Heritage” eller ”Pale communion” så blir jag väldigt ”heat of the moment” och alldeles upprymd. Jag tänker inte på om det ens är möjligt att göra det. Jag glömmer ibland bort att han faktiskt inte är en konstnär. Han målar inte utan jobbar i datorn och när jag säger att jag vill ha en oljemålning i medeltida stil, så säger ju han så klart, ”Jag kan ju inte måla.” Jag vetefan hur han gör, men han behandlar det på något sätt? Det har även hänt att han bara skickat någon bild och skrivit ”What´s your opinion?”, som en inriktning, utan att jag ens har sagt något. Det hände på ”Ghost reveries” bland annat. På några andra omslag, innan vi började jobba med Travis, exempelvis ”Morningrise” där det är en gammal svartvit bild på en bro, vilket var nära där vi spelade in (Örebro), den bilden såg jag hemma hos en kompis. Han hade snott den från tunnelbanan och det var reklam för tamponger eller något liknande. Typ ”Den här tampongen ger dig lugn.” (skrattar)
(Om det här stämmer vet jag ej. Morningrise är den enda skivan med en bro på omslaget, men den spelades in i Örebro. Fotot är däremot från Bath, England och en annan version är att producenten skickade ett vykort med just bilden på bron. /Niclas)

Med den utveckling och förändrig som sker i musikindustrin, känns det som att en sådan sak som skivomslag, snart inte är lika viktigt? Och likaså albumet?

Åkerfeldt: Vi är ju redan där. Konceptet med ett album finns inte längre. När min dotter lyssnar på Spotify så är hennes ”attention span” fem sekunder. Att ta sig igenom en skiva för henne... jag försöker köpa vinyler till henne och så, men hon sitter där med sin Spotify och det är bara att böja sig. Ska jag tvinga henne att sitta och lyssna på vinyl? Jag försöker få henne att fatta att all musik du lyssnar på är, till större del, en del av ett album och att man kanske till och med har lagt låtarna i en viss ordning för att uppskatta albumet på ett visst sätt. Det finns inte riktigt hos henne.

Åkesson: I hårdrockssvängen tror jag att det lever kvar bättre och även när vi spelat konserter så kommer det fram ganska unga fans och då blir man riktigt glad.

Åkerfeldt: Jag tror att cd´n bet sig lite själv i baken. Då var det inte det här formatet (vinyl) längre och det kändes som att man egentligen inte ägde någonting av värde. En vinyl är ömtålig och det krävs ett visst jobb och man måste gå upp och vända sida någonstans i mitten. Hela den här grejen att äga den här (håller upp en vinylbox med Deep Purple) har ju gått förlorad. Den finns inte längre och det tror jag är en viss effekt av cd-skivan.

Många band snackar ju om att istället ge ut enstaka låtar eller EP´s.

Åkerfeldt: Aerosmith har sagt det och även Mötley Crüe, men det gör ju inte så mycket i deras fall. (skrattar) Förr tvingade man nästan sig själv att gilla alla plattor man köpte för det var en sådan oerhörd investering och alla plattor fick mer än en ärlig chans. ”Turbo” med Judas Priest gillade jag som fan! Visst hörde man att det var lite synthar med och lite annat nytt, men aldrig någonsin tänkte jag ”Det här tänker jag inte lyssna på!” Man körde igenom hela plattan.

Åkesson: Det var likadant med ”Somewhere in time” med Iron Maiden och idag tycker jag att det är en av deras absolut bästa plattor. 

Åkerfeldt: Idag lyssnar folk på YouTube via några datorhögtalare och sitter med mobilen och kollar på TV och säger samtidigt ”Nej, det här var inget bra!” Man ger det 10 sekunder och sedan ska det bort. Försvararna av nedladdning och Spotify kör alltid med uttrycket ”Musiken är så mycket sämre!”, men det finns ju faktiskt band, som vi hoppas jag, som lägger ned mycket tid på musiken och jag tror att vi har bevisat någonstans att vi har i alla fall en viss kvalitet. Och att vi förtjänar mer än en chans och tre sekunder, men man är så jävla snabb, vilket jag själv också är. Jag lyssnar ju inte på så mycket ny musik, men när jag gör det kan det vara ”Äh, på med Turbo istället!” (skrattar) Morgonkaffe och en vinyl och så drar man ner persiennerna och bara sitter där. (skrattar)

Samlar du också på vinyl, som Mikael gör?

Åkesson: Ja, men inte i samma utsträckning som Micke gör. Jag är ju uppvuxen med det, men sedan gick jag över till cd och jag köper fortfarande plattor, men jag måste tyvärr erkänna att jag inte har någon vinylspelare hemma. Jag har förstärkare och allt annat, så jag längtar till jag får till det.

En helt annan sak. Jag har intervjuat Bill Kelliher i Mastodon vid några tillfällen och han har pratat om att han skulle skicka filer till dig och sedan skulle även Björn Gelotte från In Flames vara inblandad och ni skulle skriva musik ihop?

Åkereldt: Det här frågade någon härom dagen. Det här känner inte jag till. Han är skitcool, Bill, det är det inget snack om och Björn också, men vi har aldrig snackat om det. Vi får se om det blir en turné eller någonting.

Efter alla dessa år i branschen och efter alla skivor, vad skulle ni ge era yngre jag för råd, när ni började som musiker?

Åkerfeldt: Det här har jag använt många gånger, men den är fortfarande bra och även om det skulle handla om mitt yngre själv, så är det samma svar, ”A real musician doesn´t take advice.”. Jag gillar det och jag tror allt ligger i det. Det handlar ändå om konst och nu tar jag kanske en lite bred parallell, men ingen gick ju fram till Picasso och sa ”Du ska måla en bil där!” Man ska göra det man känner för och om man är en riktig musiker så kommer det av sig självt.

Skulle du säga samma sak?

Åkesson: Öva mer på snabbhet! Nej, jag skojar bara. (skrattar)

Åkerfeldt: Men det är inte ett dumt exempel, för det var ju ingen som sa till dig. Det var ju en övertygelse om att ”Det här är det jag vill göra! Det här är jag bra på!” Det var ju det du ville göra.

Åkesson: Jo och jag var ju inspirerad av kompisar som också var gitarrnördar. Det var lite ”competition” i unga år.

Ni är båda gitarrister. Sitter ni hemma och övar?

Åkerfeldt: Jag gör inte det. Fredrik gör det nog mer. Han är ju leadgitarrist i bandet och han har det här naturliga drivet att hitta nya vägar, hitta nya idéer.

Åkesson: Många nöjer ju sig med den påse licks de har, så att säga, men jag försöker ta det vidare helt enkelt. Jag försöker öva mermusikaliskt. När man var yngre satt man väl mer och tragglade med skalor och lärde sig en massa sådana grejer,men nu brukar jag spela med pedal så jag spelar in mitt komp och improviserar mer. Målet är att låta musikaliskt bättre. Ibland händer det att man kör fast och då år man ut på YouTube och kollar ett ”shreddklipp”. (skrattar)

Händer det att ni tittar på klipp med unga förmågor, typ 10-åringar som bara är rent överjävliga gitarrister och rippar loss?

Åkesson: Jo och man blir alltid imponerad av det, men det är en grej som de ofta saknar och det är en bra ton. Men det är klart att det är imponerande med en 8-åring som ställer sig och spelar Yngwie.

Åkerfeldt: Det är klart att de är duktiga, men det är ingen självklarhet att de blir musiker på det sättet som skriver musik. Att göra sin egen tolkning av någon annans musik kan i princip vem som helst göra,men att skriva musik som känns relevant och som berör andra, är något helt annat. Det beror på vad man vill göra? Det är ju inte alla som ens vill komponera. En del vill ju bara spela leadgitarr eller sitta och kompa trummor eller vad det nu är. Alla har inte samma ambition.

Hur lyckades du hamna på SvD Näringslivs framsida för några månader sedan?

Åkerfeldt: Va?

En bild på dig och dina barn på Sergels Torg?

Åkerfeldt: Ja, just fan, det var på omslaget!

Det handlade väl om pensionssparande?

Åkerfeldt: Ja, det var det. De stoppade mig på Sergels Torg och sedan måste de ha kollat upp mig helt enkelt. De visste inte då vem jag var. Det var inte ”Hej, Micke!” (skrattar) De stoppade mig för att snacka pension och jag var lite ”Hmmm, jag pensionsparar för det första inte, så jag vet inte om jag är rätt person att svara på det.” De ringde faktiskt sedan, men jag svarade inte. De lämande ett meddelande och undrade om jag kunde bekräfta namnen, men de fick ju rätt på dem.

Så ni pensionssparar inte?

Åkesson: Nej, det är dåligt med det. Jag samlar ju på mig en del gitarrer, så det kanske är en form av pensionssparande?

Åkerfeldt: Vi 70-talister och de som kom efter är nog helt värdelösa på pensionssparade.

Jag läste en intervju där du sa att du var en orolig förälder, men ett pensionssparande är väl något som tryggar lite?

Åkerfeldt: Jo. När vi pratar nu så känner jag lätta svettningar. (skrattar) Vi är ju egna företagare i princip och som sagt har vi i alla fall samlat på oss ett gäng gitarrer och skivor, men jag är ju inte en sparartyp. Pengarna bara bränner i fickan.

Åkesson: Jag brukar stoppa tiokronor i en burk. (skrattar)

Åkerfeldt: Jag tror att man kanske inte oroar sig så mycket som musiker. Ger man sig in i branschen, om man inte blir upptäckt som One Direction och får en klumpsumma pengar, är man en musiker som har en övertygelse och då är det som att man tar det beslutet att man inte har några problem med att vara fattig eller leva på existensminimum. Jag levde på 50-öringar ett tag och köpte dillkött på burk, som kostade nio kronor, eller kokt pasta. Jag har inte levt rikt, men jag är definitivt inte orolig för att inte ha mycket pengar.

Men er bransch gär väl ändå upp och ner?

Åkerfeldt: Jo, men den är inte mer orolig än någon annan bransch. Du sitter ju inte säkert någonstans. Det som gör att jag känner mig lite lugn är att vi är egna företagare och de flesta av oss har ”branchat” ut och gör lite andra grejer och jag tycker inte det känns så himla osäkert. Bara för att jag säger det nu så kommer allt bara att krascha. (skrattar) Så här långt har det funnits ett intresse för bandet och jag tror att det kommer att finnas kvar. Vi får hoppas det. Vi får bestämma att det alltid kommer att finnas ett intresse för oss.


Åkesson: Det känns ju som att vi inte är klara än. Det finns många nya och intressanta grejer kvar. 

/Niclas 

3 kommentarer:

Bombo sa...

Mkt trevlig läsning!

Metal Shrine sa...

Danke, farbror!

MG sa...

Interesting!