Dream Theater
"A dramatic turn of events" 2011
Dream Theater är precis som Queensryche, ett band jag för många, många år sedan tappat intresset för. Jag har bara sett bandet live två gånger och båda gångerna var det inget vidare. Konserten på Cirkus under "Falling into infinity" turnén kan vara det absolut största sömnpiller jag någonsin blivit utsatt för och det var då mitt intresse gick upp i rök. Sedan dess har jag sporadiskt brytt mig om deras skivsläpp och kan minnas att jag fick lite hopp i samband med "Metropolis part 2: Scenes from a memory", men det höll inte i sig länge.
Efter Portnoys avhopp, som säkerligen gett bandet mer utrymme i media än någonsin tidigare, hade jag ännu en gång en svag förhoppning om att detta instrumentonanerande gäng kunde få ur sig något intressant. Tyvärr är så inte fallet.
Inledande "On the backs of angels", som här och där i cyberspace anses vara kusin till "Pull me under", är väl bitvis bra, men det håller inte för åtta minuters speltid. Däri ligger också mycket av Dream Theaters problem, dessa onödigt långa låtar, som mest bara är upprepade soloutflykter.
Plattan klockar in på 1 timme och 17 minuter. Det förstår väl till och med den minst begåvade att det är på tok för långt. Ingen vettig människa orkar genomlida något sådant!
Visst låter det Dream Theater om "A dramatic turn of events", men det hjälper inte. Det blir så infernaliskt tråkigt långt innan halvtid klockat in, att jag inte för mitt liv ens kan se att de mest trogna följeslagarna njuter av detta.
"Images and words" är och förblir det bästa LaBrie och hans mannar snickrat ihop och jag tror ärligt talat att de aldrig kommer att nå dit igen. Precis lika lite som Queensryche kommer upp till kvalitén på "Operation mindcrime" eller "Empire".
Nej, Dream Theater lever nog mest vidare på sitt namn och tidigare bedrifter, vilket är synd med tanke på den samling musiker de består av.
Betyg: 2/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar