Metal Shrine Bloggen

Intervju med Mattias Kling!

Journalisten Mattias Kling debuterar som författare och har i sin första bok tagit sig an historien om ett av Sveriges största band, Europe.
I boken förtäljs hela historien om bandets födelse, slitet, framgången, fiaskona och slutligen återkomsten. Det är en intressant historia som ger en mycket bra bild av hur det hela gick till, framförallt bandets misslyckanden i att försöka behålla sin popularitet efter "The final countdown".
Självfallet ringde jag upp Mattias för att höra om arbetet kring boken.




Jag får gratulera till boken!

Mattias Kling: Ja, tack! Det var ju kul att du gillade det du läste också.

Ja, absolut! Jodå, det var nästan så att man längtade till nästa kväll och kunna fortsätta läsa. Jag var inget fan så där när det, men jag minns att jag fick lite dille på att följa dem och klippa ut från Expressen och Aftonbladet just då de höll på att breaka i USA. Jag vet inte om det var någon stolthet över att det var ett svenskt band som äntligen lyckades.

MK: Jo, men självklart! De blev ju, precis som du säger, någon slags nationell stolthet och dessutom blev de ju väldigt... alltså, deras framgång peppade ju många andra svenska band också och att det inte var omöjligt att slå igenom. På så sätt blev de ju otroligt inspirerande samtidigt som de tyvärr också på något sätt höll andra band tillbaka eftersom de var så många som ville vara Europe, under några år.

Exakt. Om vi nu tar det från början. Jag har förstått det som att det var ingen egen idé med den här boken om Europe?

MK: Absolut inte, utan det var faktiskt förlagets idé. De pitchade ju idén med mig i maj förra året och jag blev ju väldigt paff av denna förfrågan. Speciellt med tanke på att jag hade räknat med att de ville att jag kanske skulle skriva ett förord till en bok eller någon kommentar på något sätt. Alltså inte själv axla ett projekt, vilket också gjorde att jag var lite skeptiskt inställd i början. Bara så där spontant ”Nej, men va fan! Nu är ni ju dumma i huvudet!”, men så började jag fundera på det mer och mer och som du säger, jag var ju inte heller världens största Europe-fan, utan det som jag är otroligt fascinerad över med Europe, är historien. Det är den som jag går igång på som journalist och det är den jag vill skildra. Vilket jag också ser kan vara en fördel, att jag kan ha den här distansen och att jag inte tycker att ”The final countdown” är världens bästa låt. Utan jag kan bedöma det mer från... inte ett outsiderperspektiv med tanke på att jag de facto har följt bandet och gillar dem, det går inte att komma ifrån och det är ju viktigt att poängtera att jag gillar Europe, men samtidigt har jag känt mig ganska fri att inte göra den här fan-boken heller. Vilket också var väldigt viktigt och ett utav mina första kriterier när vi sedan började prata om att det här nog skulle vara något genomförbart, att jag ska ha sista ordet när det gäller vad jag ska skriva eller inte. Självklart har ju förlaget sitt ansvar om jag skulle skriva någonting som är åtalbart eller som skulle falla under förtal. Självklart har de ju rätt att göra det, men jag ville inte känna mig styrd eller censurerad av någon och det var väldigt, väldigt viktigt för mig. Det var just därför också som det var så viktigt... att boken blev så som den blev är ju beroende på att de (Europe) inte ville vara med och en av anledningarna är ju att de inte ville ge mig full bestämmande rätt. Det är väl inte den officiella anledningen som är framförd, men jag vet att det finns med i bilden i alla fall. Joey är ju väldigt kontrollerande och gillar ju inte att släppa sådana här saker, vilket jag förstår och respekterar, men nu får de det beskrivet på ett annat sätt.

När då förlaget kontaktade dig, hur hade de tänkt i och med att de valde dig? Var det för att de visste att du inte var ett diehardfan? Hade de sett vad du skrivit tidigare?

MK: Jo, de hade ju följt mig under ett tag och gillat grejerna jag skrev. De såg väl att jag var rätt man för projektet utifrån min journalistiska kompetens och sådant där. Det var ju snarare det och sedan självklart att jag inte är helt nollställd inför bandet heller. Det krävs ju ändå att man har någon slags passion i det man håller på med. Speciellt om man ska ro ihop ett sådant här projekt, då måste man fan i mig vara envis och inte ge upp! Det var väl helt enkelt det. Som sagt, de hade läst mina grejer och gillade det jag skrev och så tänkte de kolla om jag var intresserad och det var jag ju inte. (skrattar)

Vad var det första du började med? Satte du igång direkt och letade gamla artiklar på Kungliga Biblioteket eller?

MK: Nej. Alltså det första som jag började med egentligen var att redan under sommaren där, känna lite på medlemmarna. Prata lite allmänt och det var egentligen det första jag gjorde och då hade jag fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle göra det eller inte. Det var många saker som spelade in. Dels att jag var tvungen att ta tjänstledigt från jobbet och det visste jag ju inte när jag skulle få. Tanken var egentligen att jag skulle vara tjänstledig det första halvåret under 2011, men det blev det andra halvåret. Det var lite sådant där och jag började egentligen det riktiga arbetet i maj, för det var då jag gick på tjänstledighet. Innan dess så hade jag lite möten med Petri, deras manager, och jag var nere i hans villa utanför Ödeshög och vi hade bra möten, men sedan kom vi tyvärr inte överens till slut. Det är sådant som händer och sedan var det ju bara att researcha som tusan för att få fram det och att jaga människor. Jag får väl säga att de som är med i boken är väl ungefär en femtedel av alla de som har kontaktats. Det är väldigt många som inte vill prata om Europe och exakt vad det beror på... ja, det diffar ju lite från person till person. Vissa av gamla vänner och flickvänner känner att ”Jag vill inte skvallra!”, men ”Du behöver inte skvallra! Jag vill ha vad som är sant, det är allt!”. Sedan är det ju vissa som har haft mycket mer info som de inte vill gå ut med och som har sagt mycket mer när bandspelaren är avstängd. Sedan är det vissa människor som inte har velat ställa upp med sina namn i boken, men som ändå har bidragit. På något sätt är det fortfarande känsligt det där och jag tycker faktiskt det är väldigt konstigt för det är trots allt 25 år sedan som det hände. Till och med upp till 30 år sedan, så det borde inte vara känsligt, men tyvärr, så är det.

Det är ju jättefascinerande och jag undrar om mycket av det är förknippat med deras ekonomiska trassel?

MK: Det ekonomiska trasslet är ju en bit och vare sig Eugen Wikström eller Thomas Erdtman kände för att ”spill the beans” med mig och det förstår jag ju. Jag har gett dem möjlighet att kommentera uppgifterna och fine, då får det stå så här! Jag förstår väl att de inte är så superintresserade av att fläka upp sina svindlande affärer ännu en gång, men som sagt, faktum är faktum. De har gjort det här och om de väljer att inte kommentera det eller på något övrigt sätt förklara det, då får det stå som det står. Mycket är ju hämtat från rättegångshandlingar och det är ju officiella papper och ingen hörsägen utan det är ju helt enkelt så att bandet gick på en gigantisk blåsning, tyvärr. De var inte det första bandet i världshistorien som gjorde det och de var inte det sista. Tyvärr fick det väldiga konsekvenser för många av dem. Speciellt för grabbarna Levén, Haugland och Michaeli och även Marcello, som var tvungna att stå ut med det.

Ja, jag intervjuade nyligen Kee Marcello angående hans bok och i hans bok är det också mycket som läggs på Erdtman och han är väl även, mellan raderna, ganska kritisk mot Joey Tempest. Han bestämde mycket, tog mycket plats och släppte inte in honom.

MK: Det förstår jag ju, att situationen var så. Kee kom med i bandet i ett läge där Europe är på väg att bli störst i världen och det på grund av Joey Tempest låtskrivartalang. Det är han som har skrivit låtarna, det är han som har skrivit hitsen och det är ju självklart att skivbolaget vill att han ska fortsätta göra det. Sedan var det ju synd för Kee Marcello att han blev spelad av Thomas Erdtman. Å andra sidan var han ju knappast ensam om det. Då förstår jag att han får svårt att komma in i bandet och han upplever det som att Joey styr i och med att det är Joey som styr och till viss del även idag.

Det kan jag tänka mig. Men du tackar ju ändå Haugland, Levén och Michaeli och så i slutet av boken. Har du ändå haft någon form av kontakt med dem?

MK: Oh ja! Vi pratar ju när vi träffas och det är inga som helst hard feelings mellan oss. I alla fall inte innan boken släpptes. Nu har jag ingen aning om det. Varje gång jag har pratat med dem och kommit idéer eller hur vi ska göra, så har de funderat på sakerna och jag vet att John Levén var på väg att smälla över och även John Norum var på väg att smälla över ibland, men sedan var det ”Nej, vi har ju kommit överens om att vi inte ska göra det här.”. Därför har det blivit så. Jag har inga hard feelings för det, men jag tror ju att det hade varit mycket bättre för boken om de hade ställt upp. Samtidigt hade det varit sämre med tanke på att då hade jag inte researchat dem så jävla hårt, som jag har gjort nu. Jag har fått fram några guldkorn, så det är ju både och det där. Men som sagt, det finns inga hard feelings från mig kontra deras beslut att inte medverka i den här boken. Vi har haft bra kommunikation och sedan kom vi inte överens om en samarbetsform och det må väl vara hänt.

När du då sätter igång med denna bok, är det dygnet runt för att sitta och skriva? Hur mycket strök du sedan? Var det mycket som ströks innan den färdiga produkten?

MK: Ja, det var en del som ströks. Inte så där jättemycket faktiskt, som ger något bestående intryck om vi säger så. Det är ganska mycket smådetaljer som plockats bort och det har jag ju självklart gjort i samarbete med min redaktör. ”Tighta upp där! Du behöver inte berätta varenda detalj om det. Var rakare på det!”. Vi hade ju faktiskt en sidbudget på 400 sidor och jag fick ju precis under det. Det var in och småstryka lite här och ge upp med några mindre bidragande anekdoter här. Det är svårt just när man är inne i den processen. Det blir som att springa ett maratonlopp om dagen nästan. Jag har ju jobbat, i stort sett som du säger, dygnet runt. Från typ 11 på förmiddagen till 5 på natten i ungefär två månader. Det var ju den skrivande fasen som var så och så hårt var det inte i början utan då var det ett mer normalt heltidsjobb med vanliga kontorstider.

När du skrev, skrev du i rent kronologisk ordning?

MK: Ja, den är skriven i den ordningen som den presenteras med ett undantag och det är det ekonomiska kapitlet, för det skrev jag sist. Nu ligger det nästsist. I övrigt är det precis så som det är presenterat, vilket också gör att jag är väldigt stolt över det med tanke på att det som du har mellan pärmarna till 97-98 % är mitt originalmanus. Det är inte mycket som har tallats på och det kändes otroligt bra med tanke på att det är mitt första projekt och egentligen hade jag ingen aning om vad jag håller på med när jag började. Jag är van vid att skriva texter som har 2500 tecken och nu hade jag 600000 tecken! Det går liksom inte att föreställa sig det där. Jag har ju lämnat kapitel för kapitel under resans gång till förlaget, för att de ska kunna säga, ja ”Vad håller du på med? Gör så här istället!”, men de gjorde ju inte det, helt enkelt. (skrattar) Vilket innebär att jag var rätt ute från den första meningen som jag skrev och det känns otroligt bra.

Om du då ser på den research du gjorde, vad tycker du var det mest intressanta du fick fram som du inte riktigt visste om? Något som stack ut utöver det andra?

MK: Ja, det finns ju alltid sidoanekdoter som sticker ut och som fördjupar bilden, men jag fattade väl inte riktigt hur djup sprickan var mellan Tempest och Norum innan jag riktigt började dyka ner i det. Det finns ju väldigt många anledningar till den sprickan som var där på 80-talet, men riktigt hur sjup den var fattade jag inte förrän jag började detaljstudera och just hade den fördelen att jag kunde syna det utifrån rent kronologiskt och se vad som händer bit för bit. Man märker hur det gradvis byggs upp det där och jag förstår ju att det var rätt frostigt ett tag. Det får jag väl säga var lite överraskande. Sedan är det vissa detaljer som jag går igång otroligt mycket på, som hela den här Sovjetgrejen. Den visste jag faktiskt inte om. Någonstans i bakhuvudet hade jag det. Visst de blickade österut, men ett stort frågetecken för mig var tidigare... ok, de gjorde en fantastisk turné i USA våren ´87 och sedan gjorde de bara fyra spelningar till under hela året. Vad fan hände? Nu har man ju fördelen att jag har kunnat syna skeendet utifrån det här perspektivet och då ser man att ”Aha, det här hände!”. De riktade in sig på Sovjet och det blev total bajskorv av det och sedan hade de ingen backup-plan och då blir det så. Då gör de Roskilde, de gör en spelning på Island, de gör en spelning på ett CBS-konvent och sedan försöker de göra en spelning på Hovet som blir totalfiasko. Hur kunde det där ske?

Jag fascineras över denna Def Leppard-turné som var med utsålda arenor och Def Leppard på topp i USA. Det var nog ett jäkligt bra paket, de två banden, med ganska lik publik och båda ville fortsätta och att man sedan då inte väljer att fortsätta. Mycket var väl just med Erdtman, att var det i USA var han tvungen att dela med Herbie Herbert och i Europa kan han ta allt själv. I grund och botten bara ren girighet.

MK: Jo, men det är klart det är! Thomas Erdtmans bakgrund innan han började på CBS var att han krängde chokladkakor åt Marabou. Han är ju en försäljare! Det är ju klart att han inte vill dela på kakan med Herbie Herbert. Det är ju hans upptäckt och hans band och det är han som ska casha in ansåg han så klart. Det får man ju säga, att för deras karriär var det väldigt dåligt med tanke på att satsade väldigt mycket på... eller, de var ju på gång i USA. Plattan började sälja helt ok, ”Superstitious” gick bra och försäljningen av ”Out of this world” gick bra och sedan när de stack till Europa, då dog ju ”Out of this world” i USA!

Man känner ju det att hade de fått möjlighet att fortsätta kanske en månad till så hade de kunnat cementera plattan ännu mer och befästa sitt namn i USA.

MK: Helt klart! Det var ju ett stort problem att det inte blev något. Det är ju också genomgående i deras tidiga karriär, eller tidiga karriär kan man väl inte säga, men den mest hysteriska, att de gjorde vissa felbedömningar som de trodde... ”Ok, nu gör vi den här turnén i USA våren ´87 med total brakförlust, men vi tar igen det i höst!”, men det blir inge höstturné. ”Oj då, då står vi med en massa skulder igen, men det tar vi igen på nästa turné och nästa skiva som kommer att sälja 13 miljoner!”. Nu gjorde den ju inte det. ”Ja, då måste vi bli av med Erdtman också och då måste vi ta över alla våra skulder. Jaha, 13 miljoner, men det tar vi igen på nästa album!”. De har ju bara skjutit misstagen framför sig.

Ja, det är jätteintressant! Allt spel som är bakom hela tiden och hur mycket det är som ligger bakom ett band. Man tänker själv på alla de drömmar man haft som tonåring om att bli rockstjärna och att det måste vara det ballaste som finns och ju äldre man blivit ju mer förstår man att det är så fruktansvärt mycket som kan gå fel och det är så mycket skit bakom allt. Det är bara business och pengar och kallt och kalkylerande.

MK: Visst är det så och det är ju viktigt att poängtera också, att jag lägger ju ingen skuld hos medlemmarna i Europe på det som hände. De ville ju bara ut och spela rock och supa och knulla brudar! De litade ju på att Erdtman och hans rådgivare tog hand om det där, vilket man gör självklart. Jag tror inte att jag skulle agerat på något annat sätt om jag hade varit i deras situation.

Exakt! De var ju unga och jag tror man hade blivit exakt lika blåst och skrivit på saker i tron om att folk vill en gott. Det utgår man väl ifrån för det mesta.

MK: Självklart gör man det! Speciellt när det är en människa som de hade så pass nära under en väldigt lång tid. Han var ju mer än en manager. Han var ju en extrapappa för dem också.

Vad sysslar han med idag? Är han fortfarande involverad i musik?

MK: Nej, han är... enligt vad jag förstår så bor han i Spanien och lever svenssonliv. Det är allt jag vet. Det senaste försöket han gjorde i musikbranschen var med ett norskt band som heter M2M runt millennieskiftet. Sedan vet jag att han var inblandad i något annat också, fast det var mer någon teknisk innovation som han försökte marknadsföra men det gick inte heller så bra. Han har ingenting med musikbranschen att göra idag.

Gjorde du någon research i utländsk press?

MK: Det gjorde jag! Jag har så otroligt mycket material som jag inte har använt. Jag har tre vanliga hålpärmar med bara artiklar från svensk press och utländsk press. Jag har använt en del, men inte så jättemycket från den utländska. Mer bara att exemplifiera i enskilda recensioner. Annars har det mest faktiskt varit fakta och sådant som redan är känt eller som inte ytterligare driver historien framåt. Mycket utav det som skrevs om dem när de var som störst i USA, var ju mycket en presentation av bandet och de fick berätta om bakgrunden och om att de var svenska och de bidrog inte så mycket. Jag har ju läst allt, eller allt har jag ju inte läst, men...

Titeln på boken, hur tidigt kom den och fanns det andra titlar du lekte med?

MK: Nej, grejen var att titeln har en liten speciell historia bakom sig faktiskt. Väldigt tidigt bestämde jag mig för att jag ska absolut inte ha en titel som har någonting som kopplar till den slutliga nedräkningen eller någonting som på något sätt tar den enkla vägen genom att anknyta till deras största hit, vilket man självklart skulle kunna ha gjort. Jag gjorde det bara i slutordet för att vitsa till det lite, men det var egentligen min första tanke, att jag ska inte ha den där uppenbara titeln som anknyter till ”Rock the night” eller så. Det ska vara någonting som tar ett bredare grepp på historien och då föll det sig så olyckligt att det helt plötsligt blev kris och panik på förlaget och då befann jag mig i New York på semester. Jag var där i två veckor i februari var vid min förläggare sms:ar mig ”Jag måste ha en titel på boken till torsdag!” och det här var på tisdagen, så då gällde det bara att fundera och grejen är att i det här skedet så har jag ju inte egentligen börjat jobba med boken på allvar. Jag vet ju inte egentligen vart den kommer att ta vägen, så då gäller det att gnugga geniknölarna och även konsultera I-podens spellista och se vad som funkar. Då tänkte jag att ”Only young twice” är den som sammanfattar det. Den sammanfattar också att historien om Europe är inte bara om ett band som var stort på 80-talet, utan ett band som de facto nu är aktiva och på många sätt också kanske mer sunt än någonsin. Därför ville jag ha fram det med titeln och då blev det ”Only young twice” eftersom den sammanfattar mycket av vad jag ville beskriva med boken.

Omslaget då? Har du varit med på det eller är det förlaget?

MK: Vi kan väl säga att jag och Micke Johansson kläckte grundidén. Jag hade ett hum om ungefär hur jag ville ha det. Jag ville att det skulle vara ganska ruffigt och jag ville att det skulle vara åt det svartvita hållet och en dokumentär känsla så långt ifrån ”The final countdown” och randiga tights man kan komma. Samtidigt ska det ju gå att känna igen bandet så klart. Jag ville att det skulle andas klass. Det skulle visa att ”Ok, det här är inte bara en bok som en Poppiuselev har slängt ihop, utan det här är kvalité!”. Därför så slog vi oss ihop, jag och Micke. Han var en av de första som jag involverade i projektet också. Vi hade möte i januari då jag presenterade det för honom.

Jo, det var ett kul bildmaterial och majoriteten av bilderna hade man ju faktiskt inte sett tidigare.

MK: Det var ju tanken att bilderna ska vara opublicerade och också med tanke på att Micke sitter på så otroligt många bilder från de här viktiga åren och även under senare år, vilket gör att man kan presentera något unikt även där. Det var jag väldigt tidigt inne på, att få in honom i projektet.

Jo, bilden på Joey Tempest är jäkligt snygg!

MK: Jo, den är jävligt snygg. På tal om bilder på Joey Tempest. Den bilden som avslutar bildblocket...

Ja, där han sitter i ...

MK: Där han sitter ensam i omklädningsrummet är fantastisk! Den förtjänar egentligen en hel bok bara den. Det är liksom en rockstjärna som släpper på garden, vilket sällan Joey Tempest gör.

Och det ser väldigt oglamoröst ut.

MK: Precis.

Han kunde lika gärna precis ha spelat en innebandymatch.

MK: Ja och det är inte mer glamoröst än så. Den bilden säger så mycket. Den var perfekt att avsluta hela paketet med. Jag är jättenöjd med bildmaterialet. Det stora problemet har varit att sålla. Vi började med 300 bilder kanske. Sedan strök man efter hand. Jag har ju väldigt mycket som jag inte kunde använda i boken och tyvärr är det ju så.

Finns det planer på en engelsk version?

MK: Ja, förlaget håller på och förhandlar med internationella agenter. Det som är intressant för mig är ju dels England. En engelsk version funkar bra så länge den finns att köpa på deras stora marknader och något som är väldigt intressant är ju Sydamerika och Japan. Där måste den ut och det inser förläggaren. Det ingick tidigt i deras vision att det här skulle vara något som man skulle kunna sälja utomlands. Det är med i min beräkning också för det har blivit ett väldigt dyrt projekt. Jag ligger just nu minus 150000 kronor och det får jag ju hoppas att jag får tillbaka.

Ja, vad gör man inte för det man tycker är roligt!

MK: Ja, precis! Så länge det går plus minus noll så är jag nöjd. Jag har inte gjort det här för att på något sätt tjäna en massa pengar. Skulle jag tjäna pengar, då skulle jag stanna kvar på Aftonbladet den perioden jag var tjänstledig. Det har ju bara blött ut pengar från mitt sparkonto och som sagt, får jag tillbaka dem är det bra. Mer behöver jag inte.

Jo, Kee Marcello var det ju samma med och den skulle också komma på engelska och sedan fanns det tankar på andra språk också.
Första Europekonserten då? Såg du dem när det begav sig?

MK: Jag såg dem i Kalmar 1986. Kalmar ishall på ”The final countdown” turnén den 24 maj vill jag minnas. De gjorde ju en del spelningar tidigare i närheten, men då var jag för liten och fick inte åka.

Jag minns att du gav deras akustiska gig på Nalen fem plus, eller var det fyra?

MK: Fyra var det. Det var väl där som på något sätt mycket av min pepp för bandet väcktes igen. Jag tycker att ”Start from the dark” är en ok skiva, men kanske inte riktigt det som Europe skulle ha gjort. Stämma ner och försöka låta som Audioslave och Black Label Society. Funkar så där. ”Secret society” har en del bra låtar, men är som helhet ganska förvirrad tycker jag. ”Always the pretenders” är en av mina senare favoritlåtar. Det finns bra låtar, men lite av den ojämnhet som de hade på plattorna, tyckte jag de även hade live när de gjorde comeback.

Jag såg dem på Sweden Rock och det var första gången jag såg Europe, men jag minns att jag blev jäkligt imponerad. De hade ju jäkligt bra låtar!

MK: Fördelen med just Sweden Rock var att de kunde bara brassa på med en hitkavalkad. Sedan blir det lite svårare när de ska spela nya låtar och de inte riktigt mäter sig med de gamla. Just på Nalen när de arrangerat om låtarna blir de ett annat liv i dem och man kan helt plötsligt höra ”The final countdown” utan att kräkas. Det blev en helt annan låt. Där på något sätt väcktes lusten.

Finns det planer på fler böcker?

MK: Det finns planer på fler böcker! Jag har två projekt som är i alla fall i tankefasen. Ytterligare en biografi och en bok som är något helt annat, men inom rockgenren så att säga.

Biografin, blir det Municipal Waste?

MK: Nej, det blir det inte. Det är många som har varit på mig om olika namn att skriva om, men jag väljer att hålla det för mig själv än så länge. Jag måste fundera lite. Det har varit så otroligt intensivt nu och när boken var klar ville jag inte göra någonting like i hela mitt liv eftersom jag var helt dränerad, men jag är nog lite peppad nu. Recensionen i SVT i morse peppade ju mig ännu mer på något sätt. Nu har jag liksom fått ett officiellt mottagande också. Om jag nu ska göra det här och kanske till viss del försörja mig på det, så måste jag veta om det finns ett intresse och har jag det som behövs för att kunna göra det och i princip så har jag ju det.

Det var skittrevligt att snackas vid Mattias!

MK: Ja, tack så mycket för din tid!


/Niclas