Metal Shrine Bloggen

Konsertrecension

KISS
Hardcore Superstar

Friends Arena, Stockholm 130601

Dagen började med en liten rundvandring på stan och besök av diverse vattenhål. Sista anhalt blev Bistro Oljebaren på Torsgatan. Ett ställe som varmt kan rekommenderas, men nu var det inte ölhävning det skulle skrivas om.
Sist jag bevittnade bandet gav de en urusel föreställning på turnén för Psycho Circus i Globen och jag svor att aldrig mer betala för att se KISS igen. När sedan en av minna lillebröder undrade om jag skulle hänga på till Friends Arena kände jag att det kanske kunde vara kul.
Sagt och gjort. Vi traskade in i detta skrytbygge strax innan Hardcore Superstar gick på och de första vibbarna som infann sig var av en högst trist och intetsägande arena. Stor, absolut, men när vi gick genom betonggaraget för att komma in kändes det hela högst besynnerligt. Ska det vara så här eller är det bara tillfälligt innan allt är klart?
I stort sett halva arenan var avskärmad och även läktaren allra högst upp. Lite av ett antiklimax får jag säga, även om jag vet att det inte fanns en chans att de skulle sälja ut. Jag fick senare veta att man hyr antingen hela eller halva arenan. Detta gör att en fullsatt halv arena räknas som utsåld och KISS visste från början att de inte drar lika mycket folk som exempelvis Maiden eller Springsteen.
HC bjöd på en habil uppvisning och de nya låtarna fungerade bra. Dock kom bandet betydligt mer till sin rätt när jag såg dem på ett knökfull Tyrol för några månader sedan. En del teknikproblem gjorde också sitt till, men överlag lät det helt ok och Jocke Berg fortsatte att imponera med en sjuhelsikes röst.
Strax innan KISS intog scenen snackade jag som snabbast med HC´s basist Martin, som var mindre nöjd med teknikstrulet, men som tyckte att giget ändå gått bra. Han berättade även att KISS repat sedan lunchtid under dagen och haft en hel del problem med "spindeln". Den kom ner snett och de höll på att ramla av, med mera. Det bådade ju inte gott, får man väl säga.
När KISS så drog igång var det en hyfsat imponerande öppning där de stod samlade på "spindeln" som sakta sänktes ner från taket. Däremot var valet av öppningslåt, "Psycho circus", fullständigt åt helvete. Förvisso bästa spåret från det albumet, men nog hade de kunnat välja något betydligt mer imponerande?
Scenshowen då? Jo, visst såg det snyggt ut, men den där "spindeln" gjorde inte så mycket utan var mest upphissad i taket som en del av ljusriggen. Faktum är att på alla de bilder jag tittat på under dagen, så ser bygget betydligt mer maffigt ut än det var live. Jag stod i den sk "golden circle" och kanske hade det hela varit betydligt vassare om man sett det från längre bak i arenan? För övrigt stod Andreas Carlsson, Jonas Åkerlund och Amir precis bakom mig i den lilla fållan vid mixerbordet. De såg ut att gilla vad de såg, även om de inte direkt sjöng med och klappade händerna. Nick Simmons syntes även där och stod tillsammans med skådespelerskan Malin Åkermans syrra. Inte ens han såg alltför exalterad ut.
Hur som haver, ganska tidigt in i konserten stod det klart att Pauls röstproblem kvarstår. På sina ställen lät det förbannat illa och hur han ska orka ta sig igenom resterande spelningar är en gåta.
Setlisten var inte den roligaste och jag kan inte förstå varför de envisas med att slänga in "War machine", "Lick it up" eller "Heaven´s on fire"? Visst, två av dem var stora hits i Svedala, men ändå? Och vad gjorde låten "Say yeah" i setlisten? Det tog mig lite tid innan jag kom på vilken låt som spelades och det lät långt ifrån bra.
Tommy sjöng första delen av "Shock me", vilken fortfarande inte låter speciellt bra och gick sedan över i hans egen "Outta this world". En bra låt på plattan, men mindre kul live.
Hans och Singers solo var dessutom fullkomligt meningslöst.
Räddaren under kvällen var utan tvekan Simmons, som fortfarande har en stark röst. Även Singer skötte sig med bravur i avslutande "Black diamond". Det är lite lustigt hur bandets alla tre trummisar har röster som påminner så mycket om varandra.
Under "Love gun" flög Paul ut till den lilla scenen precis där tidigare nämnda Carlsson, Åkerlund och Amir stod. Han vickade lite på rumpan och kraxade sig igenom låten, som tidigare varit lite av hans "finest moment" på konserter, men som nu föll ganska platt.
Nej, KISS 2013 imponerade tyvärr inte. En helt ok show och visst blixtrade det till ibland, men det märks nu, mer tydligt än tidigare, att de faktiskt börjar närma sig karriärens slut. De är lite trötta, vilket är fullt förståeligt, men snacket om att de inte vill lämna partyt för sent och gå ut med flaggan i topp, ja den tidpunkten har nog redan passerat.
Igår tänkte jag ge konserten en trea, men ju mer jag tänkt på det och även insett att jag gäspade ganska mycket och önskade att allt skulle vara överstökat, beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

Betyg: 2/5

/Niclas