Bröderna O´Keffee i Airbourne, dagsaktuella med gig på Bråvalla, besökte för en tid sedan Stockholm för att promota nya albumet "Black dog barking".
Jag fick en liten pratstund med Joel, som visade sig vara en ganska urtypisk australiensare. Glad, trevlig och kul med glimten i ögat. Förutom giget på Bråvalla idag, berättade han att de även kommer tillbaka senare i höst.
Kände ni någon press inför den här tredje plattan?
Joel: Nej, inte mer än den press vi själva lägger på oss. Vi lägger nog mer press på oss själva än någon utomstående. Plattan skulle vara oklanderlig, definitiv och i klass med de stora albumen. När började ni skriva nya låtar? Joel: För 10 minuter sedan. (skrattar) Vi skriver alltid när vi turnerar och ibland kommer man på en refräng och plockar fram ett riff från långt tillbaka. Vi arbetar med olika saker och samlar ihop bandet. Vi har en massa riff och får igång dem och lägger till en refräng och spelar in det. Sedan kör vi runt med låtarna i bilen och får idéer från allt som flyger förbi bilen. Det hjälper mycket och är lättare än att bara sitta i ett rum. Eller så är man bara full ute på stan och kommer på något, ”Fan, det där är en bra titel!”. (skrattar) Det här albumet har genomgått mycket arbete i varenda liten sekund. Vi hade nio låtar, men kände att något saknades. ”Live it up” skulle troligtvis öppna albumet, men sedan spelade Ryan ”Ready to rock”. Vi hade haft den låten i flera år med annan text och sedan tog vi delar av en låt med titeln ”Rock and roll”. Det lyfte låten till en annan nivå och sedan blev den första låten på plattan och på vinylutgåvan börjar sida B med ”Live it up”.
När ni väl arbetar med ett album, sätter ni er då ned och funderar på i vilken riktning låtarna ska gå eller vilket sound ni siktar på?
Joel: Vi visste inte hur plattan skulle bli, utan vi tog det låt för låt. Vi började med en låt och det var allt. Vi hade alla idéer och inga titlar ändrades från våra demos. Ryan sa bara ”Det här är första låten. Nu fokuserar vi på den och skiter i allt annat!!”. Vi gjorde klart den och sedan spelade vi in den och så gjorde vi hela vägen till låt nummer nio. Låt tio var nog svårast. ”Vad fan gör vi nu? Vi behöver något långsammare och med groove. Vi sparkar alla i arslet!” och det blev ”Hungry”, vilken inte ändrades alls från demon. Brian (producenten) drog vi in i vår värld ungefär som vår Bob Rock. Han är i samma skola som Bruce Fairbairn och Bob Rock och kommer också från Kanada, där alla bra producenter verkar komma ifrån. Ska vi göra en ny platta arbetar vi säkert med Brian igen. Han är verkligen en del av familjen Airbourne nu. Men som sagt, vi tog det låt för låt och varje låt var tvungen att förtjäna sin plats på plattan. Vi vill att folk ska slänga på ”Black dog barking” när de festar och dricker öl och de ska inte behöva tänka på att byta låt. Det ultimata ”Let´s get pissed”-albumet. (skrattar)
Varför är det just en svart skällande hund? Är det något australienskt?
Joel: ”Black dog barking” är mytologi. Det finns ett uttryck som säger att ”Churchill had a black dog on his shoulder” och en svart hund är något som kommer i dina drömmar och ibland ser man den när man är trött. För oss är det mer att vi som band, är den svarta hunden i rock and roll. Det är en ganska tung text i låten och när folk läser texten så förstår de att Airbourne menar allvar. På ett bra sätt dock, ett roligt sätt.
Staden Warrnambool, som ni kommer ifrån, är det en liten stad?
Joel: Ja, en ganska liten stad med runt 30.000 invånare. En feststad vid kusten.
Finns det något från hemstaden som på något vis påverkat Airbourne som band?
Joel: Jag antar att det är att alltid vara ärlig och aldrig låta saker stiga dig åt huvudet. Blir du stöddig i Warrnambool får du fan i mig stryk. (skrattar) I de flesta fall så är det inga konstigheter med de större banden. Vi har exempelvis mött Rolling Stones och Motörhead och de var hur schyssta som helst, även om de är stora stjärnor.
Ni började ju på ett hotell. Vad minns du från den tiden? Fanns det någon plan?
Joel: Vi försökte alltid att ge järnet och köra över folk och verkligen vara det bästa bandet vid varje gig. Sikta högt och det har vi fortsatt med. Vi har gjort det framför bara två människor i publiken, så…
Bor ni kvar där?
Joel: Just nu bor vi i Melbourne, men vem vet var vi är om några år. Vi flyttar runt en del.
Ni har ju öppnat för en del coola band och du nämnde Rolling Stones. Vilket har varit det coolaste giget så här långt?
Joel: Iron Maiden i England är min favorit. Jag har alltid älskat Maiden och att få möjligheten att spela för deras publik var helt surrealistiskt. Backstage var det fantastisk catering och man satt där och läste tidningen. (skrattar) Jag älskade det!
Flera av era låtar har ju varit med i filmer och datorspel. Godkänner ni som band sådant eller?
Joel: Jo, de kommer till oss. Vårt förlag hänger ju ihop EA Games, så det hjälper ju en del. Vi skulle vilja få in våra låtar i lite mer actionfilmer. De senaste var björnen Yogi och serien ”Bachelorette”. (skrattar) Inte riktigt min grej. Jag hade mer tänkt mig ”The Expandables” eller ”Die hard 5”, men det kommer nog en dag.
Jag antar att det är ett bra sätt att nå ut med sin musik, men skulle ni ställa upp på vad som helst?
Joel: Om det är ett ok spel så ställer vi upp. Vi försöker hålla koll på en del grejer. Till exempel är det en berg och dalband i USA som ska använda ”Live it up”. Vi tänkte en del på det för vi ville inte göra något löjligt, men sedan sa vi bara ”Va fan, vår låt på en berg och dalbana är ju klockrent!”. Som sagt, vi försöker hålla ett öga på saker och ting så det inte blir för tramsigt.
Ger det några pengar?
Joel: Vem vet? Alla våra pengar går tillbaka till showen. Vi turnerar som om det vore 80-talet och det finns inte riktigt pengar i det, så allt går ständigt tillbaka till showen. Vi behöver större crew eller vad det nu är och så blir det dyrare, men så länge vi kan fortsätta spela så är det vårt leverne. Det är det vi gör och vi kan inte jobba med något annat för vi är aldrig hemma.
Vad är planen för resten av året?
Joel: Vi gör festivalerna i sommar och sedan antagligen tillbaka till Nordamerika för att sedan komma till Europa i november och december igen. Vi vill också spela i Sydamerika och Ryssland och sprida musiken. Kanske till och med Indien till slut, för jag vet att Maiden gjort bra ifrån sig där och även Malaysia.
Lyckas ni se något annat än själva spelstället när ni ligger ute på vägarna?
Joel: Egentligen inte, men det är ju gratis. Eller rättare sagt, vi betalar för det, men vi låtsas att det är gratis. (skrattar) Det är vad det är. Jag älskar att bara göra själva konserten och sedan bara ta det lugnt i en solstol bredvid bussen. Dra igång lite grillning. Säkerhetsfolket är väl inte så glada över det, men va fan! (skrattar)Jag borde nog egentligen ta med mig en kamera och gå ut lite i omgivningarna, men för mig är det som en campingsemester. Man hör Judas Priest eka från stora scenen och tar en öl. Det är helt jävla underbart! Det är så man ska leva!
Det låter betydligt roligare än mitt liv.
Joel: (skrattar) Jo. Vi kommer tillbaka hit i november, glöm inte det!
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar