söndag 9 juni 2013

Intervju med Johan Hegg och Ted Lundström i Amon Amarth.
















Amon Amarth är aktuella med ett nytt album, "Deciever of the gods", och jag fick möjlighet att sitta ned med Johan och Ted och snacka lite om allt möjligt.
Av någon underlig anledning skedde själva intervjun i lobbyn hos MTG, ett hus med fler säkerhetsåtgärder än Fort Knox. Det blev bland annat snack om arbetet med Andy Sneap, studiebesök på Birka samt religiösa busschaufförer.

När ni skriver låtar, samlar ni då en bank av riff och plockar sedan ut godsakerna?

Johan: Nej, det har vi aldrig gjort. Nu får jag svara för Olli och Johan,men jag tror att de alltid har jobbat med att de kommer på ett riff och sedan bygger de låten efter det. När de känner att de kommit tillräckligt långt med en idé, tar de med den till replokalen och så jobbar vi tillsammans med den. Jag vet att många spottar ur sig riffidéer och plockar ur kakan, men så har vi aldrig gjort.

Ted: Vi har aldrig skrivit en extralåt. Det som är på plattan är det som vi har skrivit. Vissa band skriver 20 låtar och väljer ut 10, men vi jobbar bara med de låtarna vi tror på och de hamnar sedan på skivan.

Johan: Det har alltid varit så för oss. Jag vet inte om det är för att vi är slöa med att skriva låtar eller vad? (skrattar)

Ted: Det har väl lite att göra med att vi inte spottar us oss låtar, men istället jobbar vi hårdare med de vi har. Johan: Jag tror det också handlar mycket om att om man känner att det inte blir bra, så vill man inte ödsla energi på det. Man får helt enkelt välja vad man tycker är värt att satsa på och köra på det.

Hur funkar ni som band när ni skriver. Bestämmer ni er för en tid då ni sitter och skriver eller sker skrivandet lite då och då?

Johan: Jag vet att många av idéerna som Olli har haft, har han haft under en ganska lång tid och nött på hemma, innan han tagit dem till replokalen. I praktiken kan man säga så här, vi bestämmer att datum dåvi går in i replokalen och börjar skriva och sedan har vi en deadline när vi ska vara klara.

Ted: Där emellan har vi kanske en vecka eller två då vi kör i replokalen och känner sedan att nu kommer vi inte längre och då åker alla hem till sig i några veckor och känner på det vi har. Sedan möts vi upp igen för att fortsätta där vi slutade för det är ingen idé och bara stå och dunka huvudet i väggen om man inte kommer någon vart i replokalen.

Johan: Precis. Man måste lära sig att känna av när det är dags att ta en break för att hämta nya krafter och få ny inspiration.

Det här med de mytologiska texterna, tröttnar ni inte? Vill man inte någon gång bara skriva en partylåt om brudar, bilar och stränder?

Johan: (skrattar) Jo, det är klart att man kanske gör det. Jag fick väl lite utlopp för det på den här skivan när vi gjorde vår bonus-EP. Vi skrev fyra originallåtar som är specifikt skrivna för att låta som andra band och då är texterna också skrivna för att vara anpassade till de banden. Vi har en Judas Priest-låt, en Motörhead-låt, en AC/DC-låt och en Black Sabbath-låt. De är helt olika allihop och ingen har med vikingar att göra. (skrattar)

Ted: Det är lite kul för då kan man verkligen ta ut svängarna. Det vågar man inte göra med sin egen musik. Här kunde vi verkligen leka med ljud och texter och verkligen bara gå ”all in” och ha kul.

Johan: Samtidigt känner jag så här, visst, några låtar som vi haft med på skivan har med ett nödrop kunnat sägas vara länkade till vikingar och vissa låtar har jag bara skrivit rent metaforiskt. Använt vikingahistoria och mytologi som en metafor för vad jag egentligen pratar om. Vad som alltid varit viktigast och som definitivt varit viktigast på den här plattan, är att texterna ska funka med musiken. Kopplingen ska vara självklar mellan texten och musiken. Jag tänkte mycket mer filmiskt i många av låtarna. ”Om den här musiken var musiken till en film, vad skulle filmen handla om och vilka skulle karaktärerna vara?”. Det var mer tänk i det perspektivet. Jag har lämnat allt det pretentiösa metafortramset, vilket inte är trams naturligtvis, men det kan vara väldigt svårt ibland att få texterna att funka ordentligt. Plötsligt tar musiken en vändning som inte funkar med texten och då kan det bli krystat, men om man bara fokuserar på att få en schysst berättelse som går bra med musiken, då kan man få ihop en jävligt bra text.

Läser du på inför nya låttexter?

Johan: Mycket av de här grejerna har man sedan tidigare. Jag har ju läst mycket genom åren och läst de här gamla sagorna, legenderna och själva mytologin. Men naturligtvis, om jag får en idé till en text, kan jag gå tillbaka och faktakolla, även om jag lite medvetet försöker strunta i att hålla mig till fakta. Så visst, jag kan gå tillbka och kolla fakta och då blir det ofta att man kommer på nya idéer och man får nya vinklar och tankar. Det kommer uppslag hela tiden.

Inga studiebesök ute på Birka?

Johan: Nej, men jag har varit där några gånger. (skrattar) Jag måste faktiskt säga att det är en av de aboslut mest intressanta dagar jag haft där och jag trodde att det skulle bli helt värdelöst. Jag bodde i Haninge i en bostadsrättsförening som hete Runstenen. De firade 40 år och då beställde de en runsten från Kalle Runristare och han håller till på en ö i närheten. När han höll på att jobba med den där stenen på sommaren, så åkte vi dit med föreningen och det var jag, min dåvarande sambo och ett gäng pensionärer. Vi åkte buss och jag tänkte ”Shit, det här kommer bli så jävla värdelöst.”, men han tog med oss ut till Birka för det var bara en liten båtresa dit och jävlar vad han Kalle kunde mycket! Han berättade som superintressanta grejer och folk som var ute på Birka började helt plötsligt följa med oss och han fick ursäkta och säga att det var en privat grej och att de fick gå vidare. (skrattar) Det var superintressant.

Vad bidrog Andy Sneap med då? Han dyker upp överallt numera.

Johan: Han är ju en förbannat bra producent och framförallt tycker jag också att han har en förmåga att göra ganska varierade produktioner och produktioner som passar de namnen han ser upp till, som exempelvis Kreator och Accept.

Ted: Ja, han har verkligen fått igång Accept igen och jag tror han verkligen hjälpte till mycket. Det är någonting med honom. Det är kanske inget specifikt han gör, men han får verkligen ut det där ur banden. Jag hade lite önskemål om hur vi ville jobba när vi gick in i studion och han tyckte det var skitkul. Det bara flöt och han är så jäkla rutinerad också!

Johan. Han är en duktig musiker själv också och har varit med i en mängd band och han vet vad man som musiker förväntar sig eller önskar sig av en studio. Allt kändes jävligt bekvämt och man kände sig verkligen hemma från första stund och det var ju skitbra bara av den anledningen. Sedan kunde vi på ett bra sätt förklara vad vi önskade oss av produktionen och det kändes som att han förstod det. Vi var på samma våglängd och det var jäkligt kul.

Är det ett måste att använda sig av en producent eller skulle ni kunna fixa allting själva?

Johan: Vi kan säga så här, vi har försökt fixa allting själva med varierande resultat. Rent generellt för oss, är en producent viktig för att vi försöker ju ha bandet som en demokrati, men problemet är när vi går in i en inspelningssituation. Då är det jäkligt meckigt att ha fem killar som ska få säga till om allting. Då är det bättre att ha en som bestämmer över själva produktionen och så har man fem musiker som ägnar sig åt att spela.

En demokrati med diktator?

Johan: Jo, men det är lite så.

Ted: Tidigare var det mycket snack om ljudbilden och att trummorna ska låta så här eller gitarren så där. Det går inte utan en måste ju ha fokus och få allt samspelt. Ibland kan ju även producenten komma med lite idéer och tips och få ut det bästa ur folk, vilket är en bonus.

Johan: Ofta när man jobbar med en låt, textmässigt eller musikaliskt, kör man fast i ett tankesätt. Då kommer producenten och säger ”Men ska du inte ta och köra den här fraseringen istället?” och så testar man det.

Ted: Det är ju en fördel att ha en engelsman som kan ge förslag på ord man kan använda istället.

Johan: Exakt. En av mina favoritgrejer på hela plattan är i låten ”Deciever of the gods”. Jag hade en frasering som han faktiskt gillade och tyckte var bra, men sedan kom vi till fjärde versen och då sa han ”Ska vi inte ta och ändra om lite här så det blir en twist? Så det händer någonting och inte bara blir en upprepning?”, men jag var lite tveksam. Jag försökte, men tyckte inte det funkade. Andy sa ”Jo, men det funkar.” och han är ju så jäkla envis, så till sist så fick jag till det och det var ju skitbra. (skrattar) Hade man bara kört den fraseringen från början hade det inte varit lika bra, men när twisten kom blev det bra.

Ted: Det är oftast små detaljer en producent kommer med. Vi kommer in med låtarna vi jobbat hårt med och det är svårt att kliva ur och se allt utifrån. En producent kan hjälpa till med sådant och göra stor skillnad.

När plattan är klar, händer det att man lyssnar tillbaka och känner att man skulle gjort något på ett annat sätt?

Ted: Nu vet jag inte om vi kommit så långt med den här skivan, men jag vet att det har hänt många gånger förut. Framförallt Olli kan gå och grubbla på saker under lång tid efteråt; ”Fan, jag borde stått på mig! Jag skulle spelat så här istället. Första tanken var ändå bäst.”

Johan: Men det är ingenting att gråta över. När det är klart får man tänka ”Ok, det där blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men jag får tänka på det nästa gång istället.”. De som hör plattan har ju aldrig hör det. Det går inte att grotta ner sig i sådant för då kommer man aldrig någon vart.

Det är 15 år sedan första fullängdaren kom ut nu i år. Inga planer på en deluxepaketering?

Johan: Nej, vi gjorde ju en specialutgåva av de första fyra skivorna härom året och då gjorde vi ju även fyra specialspelningar för dem, där vi körde alla låtarna live.

Ted: Skivbolagen vill ju alltid släppa remastrade utgåvor för att tjäna pengar, men som band känns det där sunkigt. Jag menar, remastrad? Man höjer nivåerna lite och trycker ihop skiten så det ska bli ännu högre. Det är sällan de gör något vettigt åt det hela. Vi var ganska anti det där länge och hade diskussioner med skivbolaget om varför vi skulle göra det? Till slut kom vi fram till den gyllene medelvägen att om vi skulle släppa något så ska det fan vara speciellt. Då släppte vi varje skiva remastrad och en livevariant och då kändes det ändå som att man fick en bonus.

Johan: Själva poängen var ju att liveskivan skulle vara med utan kostnad, så vi tog inget extra betalt för den. Ett gammalt fan kunde då få sin favoritskiva remastrad, men istället för att punga ut med pengar för att köpa en ny skiva så fick man liveskivan till. Det är jävligt knepigt det där, att ta betalt för gammalt skräp, eller hur? Något jag också tycker är lite tveksamt, är de här banden som säljer VIP-biljetter. Någonstans kan jag kanske förstå att KISS och Ozzy gör en sådan grej, men när det börjar krypa ner till band i vår storlek, så känns det lite...

Ted: I USA är det fullt godkänt och hela samhället funkar så där. Man pröjsar och får lite extra. Nu börjar det komma över till Europa.

Johan: De ville ju att vi skulle göra det där i USA för några år sedan, men vi ville inte göra det.Vi sa så här istället; ”Innan varje gig från det att dörrarna är öppna till en kvart innan bandet går på, så har vi meet and greet för alla som vill komma.”.

Ted: Det var också ett sätt att få dit publiken tidigt och så gjorde vi det gratis. Det här har ju kommit mer och mer beroende på att branschen ser ut som den gör nu.

Johan: Naturligtvis. Jag ska inte säga något egentligen. Personligen skulle jag inte vilja att vi sysslade med något sådant, men vem vet? Kanske blir det att vi också gör det längre fram. Det känns tråkigt att det ska behöva vara så. Fansen lägger ju redan ut hur mycket pengar som helst, i varje fall våra fans. De köper skivor, tröjor och går på konserter.

Å andra sidan har du som fan ett val. Du behöver ju inte köpa den där VIP-biljetten.

Johan: Nej, visst. Säg att världens största fan redan lägger mycket pengar på oss, men har inte råd att köpa den där VIP-biljetten. Ska han då inte få en autograf?

Ted: I USA blir det lite konstigt. Man köper en sådan där lyxbiljett på en heldagsfestival och får stå längst fram, men problemet är att de som köpt den biljetten inte går på de första banden. När de första banden spelar är det en tom gräsplätt och 100 meter bort står de med de billiga biljetterna, så du spelar för tre killar längst fram och resten är långt där bak.

Johan: En jävligt märklig situation, men det där är så jävla typiskt amerikanskt på något vis, men det börjar ju komma här också nu.

Då blir det inga dyra VIP-biljetter på Rockstar Mayhemturnén (Rob Zombie, Five Finger Death Punch, Mastodon mfl) nu då i sommar? Ni är väl ute hela sommaren?

Johan: Nej, men vi kör ju våra meet and greets varje dag ändå vid vårt merchbord. Vi är ute i princip hela juni, förutom några dagar och sedan hela juli och halva augusti. Det är en jättebra möjlighet att få spela på något riktigt stort i USA. Vi är första bandet på main stage, vilket gör enormt mycket.

Vad blir det efter USA då?

Johan: Det blir väl lite time off och sedan blir det Europa och sedan USA igen efter nyår, som headliner. Vi kommer att försöka beta av så mycket som möjligt. Det mesta är fortfarande i planeringsstadiet.

Har ni något härligt Spinal Tap-minne? Har ni tappat bort er på väg till scen eller liknande?

Ted: Det var nästan så vi tappade bort oss på den engelska landsbygden på väg till studion.

Johan: Jag har ett minne från Sweden Rock Festival när jag började prata engelska med publiken. Jag vet inte vad jag sysslade med?

Men det måste ju bli svårt till slut och att du vaknar upp utan att veta var du är?

Johan: Det är jättesvårt för mig med mellansnacket. Mitt normala scenspråk är ju engelska för det pratar jag mest. Att snacka svenska i mellansnacket är skitsvårt.

Ted: Man säger fel stad på sen och liknande. Man krökar varje dag och är bakis och sedan händer det så mycket runt omkring hela tiden. Man blir helt vimsig ibland.

Johan: Jag kommer att tänka på en del andra saker. Vi hade ju en busschaufför på ”Sounds of the underground” i USA, som var superkristen. Vi delade buss med Darkest Hour och vi skulle över gränsen till Kanada och det var väl lite nervigt där. Busschauffören bara sa ”Det här fixar jag, grabbar! Jag har tumme med han där uppe.” och han bara körde igång; ”Oh lord, please make sure that these fine gentlemen make it safely across the border into Canada!”. Vi åkte iväg och på bron över så gick bussen sönder. (skrattar)

Ted: Bussen bara brakade och vi var tvungna att ta våra grejer och hoppa på Chimairas buss och de låg och sov, för det var på morgonen.

Johan: De vaknade sedan; ”Vad fan gör ni här?”. (skrattar)

/Niclas

1 kommentar:

Blogger sa...

eToro is the #1 forex broker for novice and professional traders.