Robban Becirovic del 2.
Här serveras nu del 2 och den avslutande portionen av den långa intervjun jag gjorde med Robban.
Del 1 hittas HÄR. I den här delen fortsätter snacket om bl a själva arbetet med tidningen, hur branschen förändrats, hur framtiden ser ut och Martin Carlssons avhopp.
Robban: Tidningen har funnits i 21 år och jag har aldrig gjort en enda budget. Jag driver ett företag med fem anställda och jag har aldrig gjort en budget i hela mitt liv. Jag hatar de där siffrorna och att tänka och planera. Jag vill bara göra en tidning och lyssna på hårdrock, för det är det som är det roliga. Den passionen som jag hade då, har jag fortfarande kvar och det är bara roligare nu.
De där 2-3 första numren av tidningen, hade du något annat arbete under tiden?
Robban: Jag sommarjobbade som timanställd inom hemtjänsten från 16-års ålder, så de ringde in mig ganska ofta. Jag kunde anpassa min tid, men tidningen gav absolut inga pengar. Senare fick jag en praktikplats via arbetsförmedlingen runt 92. Det var dåliga tider i Sverige och de försökte få ut ungdomarna på lite olika saker. Jag och en annan bekant sökte och hamnade på Norrköpings Tidningar och det är nog fan det bästa som hänt mig för det var där jag lärde mig skriva, kan jag säga. Visst jag kunde lite innan, men där fick jag sitta åtta timmar om dagen och bara skriva. Det gjorde jag inte innan för jag jobbade i hemtjänsten och satt med hårdrocken på kvällarna. Det var runt Close-Up nummer 8 med Lemmy på omslaget. Då började jag på Norrköpings Tidningar och där var jag två terminer plus en sommar. Efter det fick jag jobb på City Nytt och det är det enda ”riktiga” jobbet jag haft i hela mitt liv. Jag fick en fast anställning och det var Jan Stenbeck som dragit igång en motsvarighet till Nöjesguiden. Han ville konkurrera ut Nöjesguiden och den fanns väl i alla större städer och jag var redaktör för Norrköpings upplagan. Hälften av materialet var väl riks och hälften fick man hitta på själv. Det var också mycket roligt, kreativt och varierat. Man fick träffa allt från en präst till en hårdrockare och allt var nöjesrelaterat, så det var jätteroligt. I samband med Close-Up nummer 13, insåg jag ”Nej, skit i det här nu!”. Då hade jag jobbat nio månader där och samlat ihop till A-kassa, så jag hoppade av. Jag och Cricka hade brutit också. Vi gjorde nummer 12 ihop och sedan förvann han och jag tog över hela tidningen själv och blev partner med John L Byström på Sound Affects, som var en poptidning. Byström och hans kollega Terry Ericsson, som fortfarande är en känd profil i indiekretsar här i Stockholm, tillsammans med Andres Lokko och Pietro Maglio, blev erbjudna att slå ihop Sound Affects med Now and Then, som höll till nere i Malmö eller Lund. Det blev tidningen Pop. Jag fick min nästa praktikplats på Sound Affects och jag var med om att starta upp Pop nummer 1 där jag recenserade Marduk och Therapy. Pop skickade mig till Detroit för att intervjua Alice in Chains och det var på den tiden då skibvolagen hade pengar. Jag bodde på ett superlyxhotell och jag kunde ta vad jag ville i minibaren och käka bra. När jag frågade hur jag skulle ta mig till spelningen, svarade de bara ”Vi fixar skjuts.”. Det kom en kille i hatt och lång rock och skulle köra mig. Jag tyckte han var lite konstigt klädd, men det visade sig vara värsta limousinen och där kom jag från Norrköping med mina dreadlocks och skinnpaj med Exodus på ryggen. Det var jättehäftigt. Den artikeln hamnade aldrig i Pop utan i Close-Up istället. John (L Byström) var inte nöjd med att det blev så stockholmscentrerat, så han behöll Sound Affects och Terry flyttade upp till Stockholm. Jag hade brutit upp med min partner (Cricka) och då sa vi ”Vi slår ihop oss. Vi borde tjäna på det genom att dela lokal, skrivar, telefonräkningar och framförallt är det bra att ha muskler inför tryckeriet.”. Jag gick in i Johns företag, men rent tekniskt var det hans företag på papperet, men det gjorde att jag kunde få en till praktikplats på min egen tidning. Jag tror det är preskriberat nu. (skrattar) Vi körde med det och i samband med nummer 14 tog jag ut min första lön.
Alice in Chains, när var det?
Robban: 93, tror jag. Eller var det 96? Jag är så dålig på årtal. Jag vet att det är nummer 6, men jag vet inte vilket år det är. Lite skadad är jag. Screaming Trees intervjuade jag också, men den gjorde jag aldrig något med. De var förband minns jag. Jag tyckte inte den passade i Close-Up på den tiden.
Var det Mark Lanegan?
Robban: Ja det var det. De var fantastiskt bra på den tiden, men jag tyckte som sagt inte att det passade i tidningen. Vi hade Bathory på omslaget. Alice in Chains var ganska off som det var. Offspring var också med i det numret och det var långt innan de slog igenom.
Det här kontoret då? Var det bara du eller hur många var ni som skrev där då?
Robban. Det var jag och Cricka och Erik (Sandberg) var ju med hela tiden. I nummer 6 så skrev jag nog 90% av artiklarna och även i början skrev jag det mesta och på den tiden signerade inte jag och Cricka med våra namn för att det skulle vara rättvist på något sätt och det skulle inte framstå som att någon gjorde mer än den andre. Sörling hoppade på vid nummer 3. Vi hade ett gäng skribenter och var kanske en åtta-tio stycken. Jag kommer inte ihåg faktiskt.
Sedan har det bara rullat på då?
Robban: Rullat och rullat vet jag inte. (skrattar) Det är en konstant uppförsbacke med många stenbumlingar på vägen. Man lär sig något nytt hela tiden. Att jobba med John var jäkligt lärorikt. Han hade gjort sin tidning några år före mig och kände till det här med posttidning, att man kunde skicka tidningen billigare. Jag visste ingenting om det och det var massor av sådana ”bakom kulliserna” grejer. Han hade drivit ett företag i många år och kände till allt. Jag hade ju ingen aning om sådana saker och var inte speciellt intresserad av det heller, fast jag hade gått treårig ekonomisk linje. Jag och min bästa kompis i gymnasiet, Roberto Mazarella, vi är de enda i den klassen som har företag idag. Jag kommer ihåg att läraren sa, efter att vi hade tjafsat lite för mycket, ”Er två, jag är så jävla trött på er två! Det kommer aldrig bli någonting av er två!”. Vi var de enda som startade egna företag, så det var lite roligt och det garvar vi åt än idag. Från den där första lönen du plockade ut, kunde du sedan fortsätta ta ut lön? Robban: Ja, då hade jag ju sex månader eller ett år via Arbetsförmedlingen och efter det var vi uppe runt nummer 18, så då fortsatte vi. Det är ju symboliska summor.
Det är dock få förunnat att arbeta med...
Robban: Exakt det ordvalet brukar jag ha. Jag brukar säga att jag skiter i pengarna. Det är få förunnat att ha sin hobby som livsstil och jag är oerhört tacksam över det. Jag jobbar många, många timmar och har jobbat i många, många år. Jag brukar skoja och säga att jag kan gå i pension nu, för jag har gjort mina timmar, men det är värt det för jag kan anpassa tiden och de här sista 10 åren har jag även kunnat resa mycket. Tidigare har jag varit låst och inte kunnat åka någonstans. Jag är egen företagare och vi är underbemannade så klart och jag var alltid låst, men tack vare WiFi funkar det. Förra året var vi ute och reste i ett halvår. Vi hyrde ut lägenheten och reste runt i Australien och Thailand. Året före det, innan vi fått barn, tågluffade vi i Europa. Det är helt fantastiskt att kunna göra så.
De där tidiga numrena, fick ni alltid de intervjuer ni ville ha?
Robban: Den enda gången vi fick nej var med Iron Maiden och då var vi ändå uppe i 21 nummer, så folk visste vilka vi var. Alla majorbolag annonserade i tidningen och visste vilka vi var. Vi fick in majorbolagen i nummer 5 i samband med Monster Magnet och deras ”Dopes to infinity”. Men när det gällde Iron Maiden så sa den där tjejen, någon jäkla hoppa som var där i ett halvår eller så, ”Nej, det går inte, men ni kan ju alltid skriva av vad de skiver i de andra tidningarna.”. Vi har nog fått allt, tycker jag. Det kan ha varit någon artist och så har vi inte fått just den musikern vi ville ha. Vi fick basisten istället för gitarristen. När Metallica kom fick vi Jason Newsted istället för James Hetfield. Det har hänt naturligtvis, men vi kände folk i branschen redan innan. Redan i nummer ett hade Soundpollution en annons och de visste ju att jag hade huvudet på skaft och att det borde vara en bra tidning. På den tiden, 1988, var det inte svårt. Det fanns inga andra och inte så många andra efter det heller. SRM kom långt, långt senare och Expressen eller Aftonbladet gjorde inga hårdrocksbilagor på den tiden och ingen på SVT gjorde 24-timmars hårdrocksmaraton.
Var det lättare att få intervjuer då?
Robban: Ja, idag är det svårare. Artisterna är ju bedrövliga. Nu är artisterna så stora och speciellt de där hollywoodmänniskorna. Jag ska inte säga att det är lika illa som att intervjua filmstjärnor, för det är katastrof. Man får dela en filmstjärna med 12 andra journalister runt ett bord och man har fem minuter på sig. Dessutom får man en stor jävla lista på frågor man inte får ställa. Riktigt så är det inte här, men det kan vara jättesvårt att få loss en intervju. Värsta exemplet är väl Deftones. Vi har intervjuat dem sedan första plattan och alltid haft dem i tidningen och de var på omslaget förra gången, men det gick inte att få loss en intervju. Vi höll på att jobba med det i två månader och fick till sist loss en intervju två dagar innan deadline. Just nu är skivbolagskulturen värre än någonsin i USA. Det är jättesvårt att jobba speciellt med USA. Artisterna är större än de någonsin har varit, så det är klart det är fler som trycker på dem. Sedan kanske de inte säljer så många skivor, men det är ändå större tryck på artisterna. De spelar på stora festivaler... kolla på Metaltown, det kommer 21000 personer och 35000 på Sweden Rock. Det kom 108 stycken när jag anordnande Carcass och nu kollar 20000 personer och kollar carcass på SRF. Det är andra tider så jag förstår att det är tryck på artisterna och allt det där. USA skrattar för fan åt Sverige. De säljer lika mycket skivor som i Kazakstan. Här säljer man inga skivor. Att jobba med tyskarna är det bästa som finns. Nuclear Blast och Century Media. Det är så uppstyrt. Det finns bilder, musik att lyssna på, skivomslag, man får intervjua banden när man vill och hur länge man vill. Så fort det gäller USA och de stora bolagen är det mer ”Här har ni en bild!”, ”Men, den är ju lågupplöst?”. En lågupplöst bild på Deftones är allt som finns? Jag ska inte sitta här och klaga för det har alltid varit strul. Folk läser ”Åh, intervju med Deftones! Kul.”, men de fattar inte att det kan ligga en jäkla massa jobb bakom för att få loss den där intervjun.
Det är fascinerande med tanke på att ni är en av två stora tidningar och att det ändå kan vara så mycket strul.
Robban: Nu sker det ju inte dagligen, men jag tror att DN har samma problem också. Sverige är ingenting för de där människorna! Vi är en superliten marknad och många av de där människorna vet knappt var landet ligger. Ingen säljer ju skivor här längre.
Ändå är vi ett land på kartan vad gäller just hårdrock.
Robban: Jo, det är vi, men vi är också ett land på kartan vad gäller internetuppkoppling med gratis nedladning och allt vad det innebär. Vi är mycket mer uppkopplade än vad de är i USA. Det hjälper inte att ha funnits i 21 år för de där problemen har vi fortfarande och det går inte att komma ifrån. Det har inget att göra med artisterna, utan det är någon liten hoppa på skivbolaget. När man pratar med artisterna är de hur coola som helst.
Hur många är det som arbetar med Close-Up idag?
Robban: Kan det vara ett 20-tal? Sedan har det blivit att vissa nästan skriver hela tidningen, som Jeppson, Noaksson. De skriver nog 60% av tidningen, minst. Sebastian Zweiniger skriver ganska mycket och likaså Lars Martinsson, i perioder, och sedan bidrar 15 personer till. Staffan Snitting har också skrivit mycket grejer på sistone, men Jeppson och Noaksson skriver jäkligt mycket. På kontoret sitter jag, Peter Andersson, Giorgia Carteri som layoutar, Max Majbäck jobbar som annonsförsäljare och så har vi Johan Jacobsson som har hand om prenumerantsregistret, beställningar och lite faktureringssaker. Jeppson skriver för Sydsvenskan och Close-Up, vilket gör att han kan leva på det. Noaksson lever nog bara på oss och lite frilans. Sebastian pluggar och Martinsson är lärare. De flesta gör detta som en liten hobbygrej.
Om ni nu ska göra nästa nummer av tidningen, hur portionerar ni ut jobben?
Robban: Det har blivit lite att de killarna (Jeppson, Noaksson) har blivit våra hovkillar av olika anledningar. Framförallt är de duktiga, vilket alla våra skribenter är, men de är ofta tillgängliga. Vissa jobbar ju och kan inte göra intervjuer klockan två på dagen till exempel. Martinsson och Noaksson är fantastiska skribenter och de levererar i tid och gör ett jävligt bra jobb, samt att de tar på sig allt. Man är i skiten och jag kan säga ”Jag behöver den här intervjun nu! Kan du göra den på två dagar?” och de tackar ja. När de ställer upp och skriver är det klart att jag vill ställa upp och ge dem mer jobb nästa gång och jag vet ju att de här killarna försöker livnära sig på att jobba med oss och det är klart att man ska supporta. Det är inte så att jag sätter mig ned den förste i varje månad och säger ”Nu ska vi planera nästa nummer!” utan det är mer i stil med ”Ok, Deftones släpper en ny platta. Sätt det på Noaksson! Fyra sidor.”.
Hur funkar planeringen? Ett nummer kommer ut, övergår då planeringen direkt till nästa.
Robban: Ja, jag vet redan saker vi ska göra fem månader framåt. Inte mycket, men en del grejer. Vi jobbar hela tiden. Ibland gör vi en intervju och sedan får vi se i vilket nummer den kommer med. Vi kör på bara, men vissa gerjer måste in i nya numre för att de är färska. Det är fortfarande förvånansvärt ostyrt efter 21 år, med andra ord.
Du saknar inte själva intervjuandet och skrivandet?
Robban: Jag har ju blivit en sådan enstöring genom åren, har jag märkt. Jag tycker det är kul att göra intervjuer och det är kul att sitta och diskutera en platta, men det jag saknar mest är nog att skriva. Själva skrivprocessen är det jag tycker är roligt. Visst är det segt att transkibrera och allt det där, men när intervjun är klar, den känslan är den bästa. Jag tycker det är kul att vara redaktör. Inte att jag tycker det är kul att bestämma,men jag tycker det är kul att... jo,men det är klart att det är kul att bestämma. (skrattar) Nu låter jag som en diktator. Jag försöker ha en mix av sådant som folk vill ha, men även sådant som jag tycker folk borde vilja ha. Jag ser mig själv som en slags... folkbildare... jag vet inte. Det var ju därför vi började med radion. Det var inte bara för att få de där gratisskivorna, utan det var ju kul att spela skivorna så folk kunde få höra och det är samma sak med tidningen. Det finns även andra aspekter av tidningen som är kul. Jag tycker det är skitkul att korrekturläsa andras texter och jag ser verkligen fram emot att göra det.
Hur ser du på tidningsdöden? Kanske gäller det mer de stora nyhetstidningarna, men man får känslan av att det är ganska kärvt överallt.
Robban: Vad vi har känt av mest är annonsbiten. I och med att skivbolagen har försvunnit,är det inte så många som annonserar hos oss längre och det är ju tyvärr där pengarna ligger. Det kvittar hur många tidningar du säljer för det är så liten avans på att göra en tidning. Det kostar ganska mycket att göra en tidning. Det som gäller är prenumeranter och annonser. Visst har vi känt av att vi får mindre lösnummer sålda, men vi får fler prenumeranter. På så sätt är det bra och hårdrockare är ju trogna. Jag vet att alla tidningar har problem, men jag tror vi är så pass nischade och vi hårdrockare är såpass hängivna och entusiastiska, men om jag kommer klara mig till pensionsåldern, det vetefan? Just nu ser jag inga problem på den fronten, men vem vet? SLITZ har ju lagt ner nu, så folk har problem. En vännina, som jobbar på en damtidning, sa att upplagan dök när apparna kom. iPhone förstörde tidningarna. Nu sitter folk på tågen med sina appar och kollar korta nyheter istället för att köpa en tidning. För nischade tidningar är det en annan sak. Det är värre för nyhetstidningarna. Nyheter får du gratis på nätet och det är likadant med vår tidning. Vill du ha nyheter om hårdrock, ska du inte köpa vår tidning utan hos oss får du de långa intervjuerna, lite analyser och någon som sätter saker i ett perspektiv skrivet av folk som lyssnar på musik på heltid och har hyfsad koll.
Ser du i framtiden att Close-Up skulle kunna övergå helt till att bli en nättidning eller skulle du lägga ner då?
Robban: Nej. Jag är ingen tidningstaliban, eller det är jag väl, men skulle jag välja mellan att köra digitalt eller lägga ned, så skulle jag ju köra digitalt. Vi säljer ju en del digitalt, men jag trodde det skulle blivit mer. Det som hänt är att papperstidningen ligger kvar och digitalt går lite upp. Båda kurvorna gårupp, men jag trodde mer att de skulle jämnas ut eller ena ned och andra upp. Vad jag är mest glad över är att den yngre versionen faktiskt köper tidningen.
Jag gjorde ju en lång intervju med Martin Carlsson och jag förstår att det var en bitter skilsmässa?
Robban: Det var bittert då, men nu tycker jag mest att det känns ganska bra. Att det var bittert tycker inte jag var konstigt. Jag har känt Martin sedan ´87 eller ´88. Vi träffades på pressträffen i samband med att Exodus och Nuclear Assault spelade i Stockholm tillsammans med Acid Reign. Vi träffades till och från på spelningar i en massa år och vi flyttade båda till Stockholm och han började jobba på tidningen. Han var verkligen en av mina bästa vänner och hans kall i livet var Close-Up. Visst, han hade Expressen, men han kunde ringa mig nio påmorgonen eller mitt i natten och snacka Close-Up. Det var vår livsluft, vi mot världen. Helt plötsligt ringer han mig en kväll, han kommer inte hem till mig eller tar det på kontoret, utan han ringer mig och säger att han ska gå till SRM. Jag trodde han skojade med mig för det fanns ju inte på kartan. Jag blev så oerhört ledsen och besviken att han som jag trodde var min bästa vän... och inte bara det, jag trodde vi delade samma vision. Tidningen är nummer ett för mig och jag trodde Martin var åt det hållet också och vi hade den här visionen ihop och helt plötsligt sticker han. Om han sticker och vill göra något annat, som att gå till Live Nation, det kan jag förstå, men jag blev så ledsen. Det är obeskrivligt. Jag kan inte ens jämföradet med något gammalt förhållande som tagit slut. Jag blev besviken på honom för jag trodde han och jag delade samma livsåskådning och att det var musiken som var nummer ett, men det var det inte heller, det var karriären. Jag frågade om han ville bli redaktör eller ha mer pengar, men då hade han redan gått dit. Utöver det så tillkommer det att det är en jäkla massa kunskap som han har fått tack vare mig. Jag fick många lärdomar av John L Byström, saker jag inte visste fanns eller att man kunde göra. Allt det jag har gjort i 15 år tillsammans med Martin, provat olika saker, allt det där har han ju tagit med sig till den största konkurrenten och det är nästan värst. Han tar med all den där kunskapen om mitt företag som jag har byggt upp. Hade han gått till Live Nation hade jag inte sagt samma sak. Nu vet de allt om hur jag tycker och tänker. Hade det varit high business som exempelvis Apple, kan du inte bara gå över till Microsoft. Du sitter i karantän i två fucking jävla år! Det var ok i början och han lovade att inte sno mina skribenter, men sedan gjorde han ändå det. Han snodde ju Marcus Grahn efter några månader och det blev jag också sur på. Då tyckte jag att det hade gått för långt. Så här i backspegeln är det det bästa som hänt mig i mitt liv Close-Up-mässigt, att Martin Carlsson försvann ur mitt liv. Det är skönt att slippa hans ursäkter varje gång det var deadline. Han har aldrig under 15 år kunnat leverera något i tid. Jag har ställt upp som vän, arbetsgivare och på alla sätt och vis och inte fått någonting tillbaka. Det kan jag leva med, men det var därför jag blev så sur när han stack. Jag är inte bitter och att han gick är det bästa som hänt den här tidningen. Jag var besviken länge och ledsen och sårad, men privat mår jag så mycket bättre nu. Det känns bra. Jag har fantastiska medarbetare och vi är verkligen ett team, ett lag. Jag har en fantastisk fru och barn och livet är bra. Jag var jättebesviken, men fuck it! Sedan slipper jag ha Foo Fighters och liknande i tidningen. Det var sådant jag hade med för Martins skull, så att säga, och även i ett fåfängt försök att bli lite bredare. Men det hjälper inte. Du kan inte ha en intervju med Foo Fighters och sedan ha 80% death metal. Vi gjorde många experiment med Martin som jag ångrar att vi gjorde. Vi gick åt det hållet ganska länge, vilket jag ångrar. Han vet ju att det inte funkade och all den vetskapen har han tagit med till SRM och det var det jag var sur på i första hand. Jag har inga hemligheter som så, men det är klart att vad vi gör på vår arbetsplats vill vi ha för oss själva. Sedan fattade jag inte varför han skulle gå till SRM? Han var ju tvungen att sitta där nere (Skåne) först.
Du har aldrig funderat på att skriva något i bokform längre fram?
Robban: Om allt som hänt på kontoret? (skrattar) Det skulle kunna göras en såpa om allt som hänt på kontoret. Det är hur mycket konstigheter som helst som hänt. En skribent tog livet av sig, en medarbetare åkte in akut till psyket, en till har dött, en har stämt mig i domstol för olaga uppsägning men vi vann. Det är en massa grejer.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar