Min bild av Nicke Andersson har alltid varit den av en något svår person. Lite fåordig, hög integritet och något av en enstöring.
När jag träffade honom på ett kontor i Gamla stan visade han sig vara en väldigt pratsam man med närhet till skratt och humor. Precis före vår pratstund gjorde han en telefonintervju med en polack och jag hörde honom säga "I have to say no comments on that." och förstod att det troligtvis hade med Entombed att göra.
När han satte sig ned för att påbörja intervjun med undertecknad, sa jag direkt att jag strukit min fråga om Entombed. Han skrattade till och sa bara "Ja, det är en jävla soppa det där."
Jag passade även på att hälsa från en barndomskamrat till mig, som var tidig med att upptäcka The Hellacopters och ofta festade med dem. Kamraten har precis fått barn och jag frågade Nicke om det här med att skaffa familj och barn, till vilket han leendes replikerade "Jo, kanske det och så lämnar vi det." Fri tolkning gäller givetvis, men det lät nästan som att papparollen var i antågande.
Vi skulle snacka om Imperial State Electric och deras nya album "Reptile brain music", men det blev istället snack om helt andra saker. Tyvärr hann jag bara med en bråkdel av alla frågor,men det kommer väl fler tillfällen förhoppningsvis.
Rent musikaliskt har du gjort en riktig resa. Från tidiga Nihilist med skinnpaj och tuff uppsyn till svängig soul i The Solution.
Nicke: Jo, precis. Det ser kanske lite spretigt ut utifrån, men jag har ju inte riktigt sett det så. Det är lite skumt det där. När jag sätter på ”Scream bloody gore” (Death), så ger den mig precis samma sak som Otis Redding. Det är inte så stor skillnad och det finns ändå en röd tråd och det är att det måste vara elgitarr. (skrattar) Det är ju ändå bas, trummor och elgitarr, för annars blir det svårt. Jag gillar inte synthar och där får jag nog dra någon slags gräns, även om jag kan tycka att Depeche Mode skriver bra låtar. Men det är för att det är väldigt bra låtar. Hade det varit lite sämre låtar, hade synthen tagit över och sedan är det ju så att det inte blivit sämre med gitarr. (skrattar)
Nicke: Nej, det gjorde det inte. Det kom senare. Jag tror att det egentligen är för att jag är en sådan jävla nörd. På Nihilist-dagarna var det bara enkelspårigt, men när man ser tillbaka på det så var det extremt korta och intensiva perioder. I februari var man och kollade på Testament, men i mars var det ”Va fan! Gillar du Testament? Är du dum i huvudet? Är du en jävla posör?”. Så fort gick det. Jag var 15 och blev verkligen sur på vissa polare som slängde Testament-skivorna och sa ”Va fan, det är ju death metal som gäller. Vakna!”. Det är konstigt, men när vi hade de här lyktstolpsfesterna och det gått en halvtimme, så åkte ju Ramones och KISS på och vi spelade dem hela tiden och sedan upptäckte vi punken i Kennys (Håkansson) farsas skivsamling. Det gjorde att man redan på ett tidigt stadie blev lite nördig. Hör jag någonting bra, blir jag nyfiken på hur det blivit så. Gillar du KISS blir det ju jävligt svårt att inte lyssna på Stones och sedan är du helt plötsligt på 1920-talet. Det är inte så konstigt egentligen, nu när man har facit i hand.
Det känns som att det här försvinner delvis. Hur man läste tacklistor, studerade omslaget och kollade vem som producerat. Det är ju inte lika vanligt nu med Spotify, nedladdning och lyssnandet på enstaka låtar.
Nicke: Nej och det är ju ingen trevlig utveckling, det kan jag hålla med om. Samtidigt får man fråga sig själv om det är för att man är nostalgisk eller är det för att det var bättre förr? Jag vill ju hävda att det var bättre förr. Albumet som format är ju pyrt, men samtidigt finns det ju de som är som en själv och aldrig kommer ge upp det. Min lillbrorsa spelar ju i Morbus Chron till exempel och hela det gänget gillar ju vinyl. Det är ju inte helt kört. Sedan har vi alla de där... det gäller inte bara metal, utan indiescenen har också vinyl. Det blir väldigt underground, men jag gillar ju det. Folk hävdar att det är som att gå tillbaka till 50-talet då det bara var singlar och tja, det är väl bra. Alla kommer ju att tycka man är en bakåtsträvare hur man än lirar.
För varje år som gått har jag mer och mer sett dig som Sveriges Dave Grohl. Han spretar åt olika håll och är en trummis som lirar gitarr.
Nicke: Det är någon annan som också sagt det. Just det, men man skulle ju önska att det ekonomiska var samma också. (skrattar) Jag är som en undergroundvariant av honom. Den där Probot-skivan han gjorde var ju bitvis kul. Låten med Lemmy var bra och den med Cronos var fantastisk. Vad det gäller den genren, extremmetal eller vad man ska kalla det, så är Cronos bäst. Han skulle göra ett ypperligt jobb i Death Breath.
Det är väl bara att skicka ett mail och bjuda in?
Nicke: Ja, vi har ju en skiva klar utan sång. Ringa Scott (Carlson) och säga ”Sorry, det blev Cronos. Jag är ledsen. Vi gillar dig, men hoppas att du förstår.”. (skrattar) Fan vad häftigt!
Jo, men det finns likheter mellan dig och Grohl. Ni är inne och petar i saker som kan skilja sig ganska markant från varandra. Mycket av det han gör blir jäkligt bra och det blir ju det mesta du gör också.
Nicke: Det beror ju på vem man frågar. Men det är ju bra, tack. Det mesta? Någonting jag gjort måste alltså ha varit riktigt jävla dåligt. (skrattar) Det handlar givetvis om tycke och smak och man kan bara utgå från sig själv. Gör jag någonting så är det uppenbarligen så jag tycker att det ska vara. Gillar sedan någon annan det så är det ju ett plus, men så är det ju. Förstår man hela undergroundgrejen så förstår man att jag inte startade det här för att tjäna pengar. Då hade man inte skickat demos till Sydamerika och ens högsta önskan och mål, hade inte varit att hamna på en topp tio-lista i något death metal fanzine, som trycktes i 40 exemplar. Det var målet, och att släppa en LP, nja. Det coolaste bandet hade ju faktiskt inte släppt en LP. Det var faktiskt så. En lite konstig grej. Det var lite så också när vi började med The Hellacopters. Det fanns vissa likheter. Jag och Robban hade börjat snöa in på den här punkrock and roll-biten med New Bomb Turks och Supersuckers och istället för demos var det vinylsinglar. Det var något som hände med mig där. När vi släppte första singeln (Killing Allan), så skickade vi säkert 200 singlar till fanzines och så. Nu kan man hitta den singeln på eBay för 2000 spänn. Vi fick ju kasta singeln efter folk. ”Nej, men jag har precis gjort mig av med skivspelaren. Har du inte den på CD?” och då blev det ”Nej, du måste lyssna på det här!”.
Nicke: Det kanske gick lite överstyr efter ett tag? Vi sa ju aldrig nej till någon som ville släppa en singel. Till slut hade man ju inte koll. Det var alltid Robban som hade koll och jag fick fråga honom, ”Robban, har vi ett ex av den singeln, för jag har fan inget?”. Han kan nog skapa ett muséum, men bara härom dagen hittade jag 10 exemplar av ”Respect the rock”, men det finns flera grejer jag inte har något exemplar av. Jag vet inte varför jag har 10 exemplar av den? Man får väl hålla på dem tills någon frågar, ”Ja, den har jag faktiskt, men inte de andra!”. (skrattar) Jag gillar den där biten och det är lite som frimärkssamlande. Folk kommer alltid vilja ha det så och så är det nu. Den här mystiken blir ju mindre och mindre och så får man leta sig till andra genrer. Det finns ju nya death metal-band som släpper kassetter. Jag förstår ju grejen och då kan folk säga att det är bakåtsträvande, men det är ju för att ha något på riktigt. Det ska ju vara så att unga band ska avfärda andra genrer. I efterhand kan jag se... den här black metal, death metal grejen som hände, jag kan nog förstå det där. Pang så blev death metal ganska stort och då måste väl den där black metal grejen blivit en kontring. Då förstod jag det inte, ”Va fan, vi är väl på samma sida?”. Jag förstod det aldrig, men nu kan jag nog tänka mig att det måste ju vara ”hårdrockare mot synthare”. Det måste vara vi och dem. Nu blev det vi och dem som nästan är ”vi” och där av black metal. Det måste ha varit så och sedan var det mer arbetarklass i Stockholm, Göteborg var mer medelklass och i hela Norge var det övre medelklass. Har du allt serverat på ett silverfat, blir det nästan att du letar problem. Det är bara att jämföra med folk som sliter för att få mat på tallriken, de har ju inte tid att bränna ner kyrkor. Det beyder ingenting och är inte det viktiga. Titta på den där idioten Varg Vikernes som bytte namn till Quisling. (skrattar) Det blev ju, ”Nu är han nästan festlig. Fast vänta nu, han är ju allvarlig.”. Det roligaste med hela den där personen var att han kom på att han inte kunde spela gitarrbaserad musik för den kom från svart musik och började spela synth istället. Jag har inte hört det, men folk säger ju att det är bedrövligt. Hade det inte varit på riktigt, hade det varit festligt. Hade jag sett det i en film hade jag garvat ihjäl mig. Någon sitter och klurar på att vara så arisk som möjligt. ”Nej, vi säljer gitarren och köper en synth!”. (skrattar) Men det är väl det där med västvärlden, man har lite för mycket tid till att tänka på saker.
Om vi tittar på nya skivan med Imperial State Electric. När det gäller din kreativitet, kan du se att det finns vissa perioder då du skriver som bäst? Vissa säger ju att man ska må lite dåligt för att skapa, eller är du på topp när det funkar som bäst?
Nicke: Jag tror att det där med att konstnärer ska lida lite finns det väl lite sanning i med modifikationer. Jag tror att om du mår så jävla dåligt att du inte ens har mat, då tror jag det är svårt att jobba. Däremot att ha lite press kan nog stämma. Har jag ekonomiska problem och måste hålla på att ringa kronofogden och sådant, det finns ju inget mer avtändande. Jag tror väl mer att det kan vara existensiella kriser och liknande som kan fungera så, men jag tror inte jag har en sådan. Lite, kanske? Men jag är en sådan person som aldrig tycker att allting är på topp. Det är väl pessimisten i mig. Jag vet inte vad lycka är. Jag mår nog som bäst när jag skriver. Jag tar upp en gitarr och så nlir det något. Det är klart att jag hellre skulle vilja sitta hemma i huset nu och skriva en låt, än att prata med dig och det är ingenting emot dig. Hade jag haft ett val hade jag ju gjort det. Tänk om all kunde få vara som Winnerbäck? Gör han en intervju per år? Det är ju kanon! Där har du en man som har förvarat någon slags mystik. Jag har en sådan otrolig respekt för det. Den dag jag ser Winnerbäck i ”Så mycket bättre”...
Vänta bara.
Nicke: Nej, jag tror fan inte det. Det lilla jag lärt känna honom sedan turnén vi gjorde, så tror jag inte det och det är så jävla skönt att veta. Det är ju inte att han inte fått frågan. Jag har sådana jävla problem med det här, för mig, nya fenomenet med att ”kända människor dunkar varandra i ryggen TV”. Det är så uppenbart att alla artister som för 10 år sedan aldrig ens skulle tänka på att göra något sådant, gör det nu. Det är ju bara för att betala hyran. Säg det i så fall! Melodifestivalen har aldrig varit coolt och kommer aldrig att vara det. Det finns flera artister, inga namn nämnda, där jag känt ”Oj, ska du vara med?”.
Nicke: Ja och nej. Jag har börjat göra bättre nu, så de andra ska få en chans. Jag håller på med det här ”Garage band”. Jag har ju en studio, men jag vill inte göra det där för då blir det för bra. Nu gör jag så att jag lägger in en loop, istället för att programmer trummor för det tar för lång tid. Då går det snabbare för mig att bara spela in det. Jag har en lista i iTunes med trumlåtar, som börjar med trummor. Tänk dig ”Living after midnight”, då drar jag bara ut det och så blir det en loop och det spelar jag till sedan. Då blir det som ett beat, men det blir inga fills eller så. Sedan skickar jag det till de andra och det gör ju jag så fort jag har tid. Nu har vi väl 40 stycken inför nästa platta och det var väl så före den här också och så har det tillkommit efter det. Jag skickar ju hela tiden, ”Här kommer en ny demo!” och till slut säger de andra, ”Fan, du har ju skickat 10 låtar på tre dagar!”. Får jag inte respons direkt tänker jag ”Jaha, den var dålig alltså?” och de andra säger bara ”Nej, jag har inte haft tid att lyssna.”. Sedan pratar vi om alla de här låtarna om vilka som skulle kunna bli en skiva, istället för att ta dem kronologiskt och säga ”Det är de här vi har nu.”. Det är ju två låtar från den här plattan som är ratade Hellacopterslåtar från ”Rock and roll is dead”, tror jag. Då hade vi också väldigt många låtar. Jag hittade den på hårddisken och skickade iväg den och de andra sa bara ”Varför spelade ni inte in den här?” och då sa jag bara ”Det får ni nog fråga de andra i Hellacopters om, eller Chips (Kiesby). Så två är där ifrån medan andra är skrivna dagen innan de spelades in. Jag tycker det är lite skönt att bli av med låtar också. Det är inte för att jag tycker de är dåliga utan det är de andra som inte tycker de är tillräckligt bra. (skrattar)
Finns det några planer på nytt med The Solution?
Nicke: Nej, jag tycke det blev för jobbigt. Det var för svårt att organisera ihop. Logistiken gjorde ju en gråhårig. Det var jättekul att göra, men jag blev som manager, turnéleadare och lite som en dagisfröken, faktiskt. (skrattar) Det var ju minst ett tolvmannaband och bara det att få ihop ett rep... det är ju svårt att få ihop ett rep med bara fyra stycken. Scott (Morgan) bor i Detroit och jag orkade bara inte. Jag vill ju gör någonting som är åt det hållet, men jag tror inte det blir The Solution. The Solution ska ju vara med mig och Scott. Men vem vet? Nästa Imperial State Electric kanske blir en sådan skiva. Jag har ingen aning och det är lite så jag vill ha det. Hittar jag en sångerska så vill jag kunna tänka att hon ska vara med och det är lite så man ska göra, annars blir det att jag slutar, så som jag gjorde med Entombed och The Hellacopters. Jag börjar se någon slags röd tråd i det här. (skrattar) Jag måste hitta grejer som gör att det blir intressant.
Jag gillar allt det där och de tre plattorna med Imperial State Electric är väldigt bra. Sedan tycker jag att EP´n ”In concert” är fenomenal och speciellt er cover på The Raspberries ”I don´t know what I want”.
Nicke: I USA är de ihågkomna just för att Eric Carmen var så stor efteråt, men här är det bara de där inbitna nördarna, igen, som känner till dem. Det var Chips som pratade om The Raspberries när vi spelade in ”High visibility” och jag minns att jag sa ”Men varför har du inte sagt det här tidigare?”. Vi spelade ju in på Polar och jag gick över St Eriksbron till The Beat Goes On och köpte de där två samlingarna och konstigt nog är det de två sista plattorna med The Raspberries som är de bästa. De var lite väl glättiga på de två första och sedan blev det lite mer The Who över dem och just i den låten. Det är ju som att det är tre The Who-låtar i en. Det är bra och det är kul att det faktiskt finns gamla band som man fortfarande kan upptäcka. Efter The Raspberries hittade jag Badfinger och de är ju som ett fattigmans Beatles. När man är klar med The Beatles är det bara att fortsätta med Badfinger.
/Niclas
2 kommentarer:
Mycket bra och väldigt trivsamt att ta del av! mvh // Farbror Tom
Merci, farbror Tom.
Skicka en kommentar