För en tid sedan stämde jag träff med Joacim Cans utanför Chinateatern, där han just nu spelar i musikalen "Rock of Ages". Direkt när jag skakade hans hand såg jag att han tappat i vikt och skägget var gråsprängt. Vikttappet förklarades under promenaden bort till PK-huset där vi bestämde oss för att sitta ned med en kopp kaffe. Han hade helt enkelt börjat träna och tappat 10 kilo och direkt efter vårt lilla snack skulle han vidare och simma, inför repetitionerna under kvällen. Att fylla 43 innebär alltså ett nytt liv.
Det blev ett långt snack med en avslappnad Joacim och samtalet kom att handla om allt mellan himmel och jord. Från musikalen och nya soloplattan, till drivkraft och ångest.
Om vi börjar med ”Rock of Ages”. Var det något du drömt om under en längre tid?
Joacim: Nej, men det har alltid funnits en liten inneboende önskan om att får göra någonting annat. Just musikal var på tapeten redan för 20 år sedan. Jag är en ganska stor fanatiker av musikalen ”Hair” och den har jag sett ganska många uppsättningar av och jag samlade på olika uppsättningar på vinyl. Jag var ganska insatt i det och tänkte att det skulle vara kul att göra en sådan sak någon gång, men det var ju på den tiden då man drömde om att göra det mesta, så det fanns ingen subsatns i det då. Det roliga är att en vecka efter att vi (Hammerfall) hade påbörjat vårt break med bandet, fick jag det samtalet och då visste jag inte riktigt vad den här musikalen var för något. De snackade om ”Rock of Ages”, men jag hade ingen aning, fast jag spelade med och gick sedan och hyrde filmen. Då blev jag väl lite mer tveksam, måste jag säga. Sedan åkte jag med producenten till London och såg uppsättningen där och fattade lite vad det var de var ute efter. Var det någon musikal jag skulle kunna hoppa med i, med äran i behåll och ändå tillföra någonting genuint, så är det ju den här musikalen. Det finns få som verkligen är helt rätt. I och med vårt break så hade jag över ett år på mig och spela med dem. Visserligen var soloplattan igång, men om jag spelade mina kort rätt, vilket jag tänkte göra, så kan det bli bra även om det blev lite konflikter ändå till slut. Ingenting är självklart, utan det kräver ju sin betänketid, men den här betänketiden var väldigt kort, måste jag säga.
Joacim: Det kan du ge dig på! (skrattar)
Hur länge är tanken att du håller på med musikalen?
Joacim: Vi kör på till 7:e eller 8:e december i Stockholm och sedan flyttar vi till Rondo i Göteborg. Då blir det krogshow, så då blir det liv, ja jävlar! Det ska bli jättekul! Där blir också en liten konflikt då jag trodde att vi bara skulle göra det här året, men redan i januari började det viskas om Rondo och då började jag bli svettig för jag visste att vi ska spela in nytt nästa år. Men, en av mina starka sidor, förutom min drivkraft, är att jag älskar att planera. Jag har minutiöst planerat första halvan av nästa år så att ingenting ska kollidera med något annat. Jag tar ledigt från musikalen när vi ska spela in, så jag har bokat studio, jag har bokat producent i USA, resan... och det här är ändå i april. Men efter maj då vi gör sista föreställningen på Rondo, är det slut för min del.
Oavsett om det är full hus varenda kväll i Göteborg?
Joacim: Ja, för det vore inte rättvist mot varken mig själv eller Hammerfall. Mitt hjärta är ju ändå i bandet. Jag har verkligen förespråkat att man aldrig ska glömma var man kommer ifrån, för det är ju ändå därifrån jag kommit dit jag är men också tagit mig ifrån och byggt mitt eget varumärke. Jag har sett möjligheterna och tagit chanserna när de kommit.
Det du gör nu, kan det på något sätt bidra till skapande av Hammerfall-musik?
Joacim: Allt är ju inspiration. Om jag är uppe på scen och framför låtar, så bidrar det till at jag får inspiration. Jag har jävligt kul på mitt jobb och det gör att jag får extra energi när jag kommer hem och sitter hemma och jobbar. Vi har börjar skriva nya låtar till Hammerfall och jag har aldrig haft så lätt för att skriva som jag har nu. Jag har byggt en helt ny sångstudio och jag har det absolut bästa man kan ha i kompressorer och liknande. Jag kopierar det som James Michael (producent, Sixx AM) har, så nu har jag det hemma. Låtarna skriver ju sig själva. Det jag skulle säga är att utmaningen i ”Rock of Ages” är inte sången utan det är ju dialogen. Min roll är en större talroll än sångroll och det är det som är min stora utmaning. Jag vill hela tiden förbättra mig och sedan om jag har tur, kanske få göra en ren talroll någonstans. Det är jag inte heller främmande för. Jag har fortfarande jävligt roligt, ska du veta! Jag är 43 år gammal och jag har gjort så otroligt mycket.
Hur mycket övade du på att leverera repliker inför den här rollen?
Joacim: Det var på egen hand i princip. Vi hade en ganska kort period för rep, 7 veckor, och jag träffade Katrin Sundberg (Häxan Surtant) vid två tillfällen och gjorde några övningar. Baserat på det så har jag själv lärt mig. Jag är ganska lyhörd, ser hur andra gör och försöker och blir det ingen fedback då vet jag att det är fel. (skrattar) Jag var jävligt vinglig i början och det sa många också, ”Oj, hur ska det här gå?” och det var väl lite så att jag jobbade både i uppförsbacke och motvind när jag kom till teatern. Alla sa bara ”Jaha, nu kommer det en jävla rocksångare hit igen och vi vet ju hur det brukar sluta!”, så jag fick ju bevisa dubbelt så mycket, men det var bara att köra.
Nu byts Johan Rheborg ut mot Per Andersson. Påverkar det dynamiken i föreställningen på något sätt?
Joacim: Det vet jag först imorgon egentligen efter att vi repat lite. Min närmaste person i föreställningen är Rheborg. Vi gjorde nästan allting tillsammans och nu rycks han ifrån och in kommer en ny person, som ska sätta sin prägel på den här karaktären, så nu måste jag bli lyhörd. För mig är det en väldigt stor skillnad. Idag måste jag verkligen vara på tårna för att inte göra bort mig. Rheborg är en sådan som gå omkring och är småfinurlig, medans Per är på hela tiden och har ett sådant jävla driv. Man får se vart det tar vägen.
Finns det möjlighet till spontanitet i rollen?
Joacim: Inte om du spelar den rollen som Rheborg och jag spelar. I övrigt kan du lägga in saker inom en väldigt tight ram. Det är ju hela tiden en kedjereaktion. Säger jag ”röv” så händer det här och gör jag inte det, ja då händer det inte. Det är lätt när man gör en sådan här musikal att det går över gränsen och blir en parodi, att det blir Wallmans av det hela och det var jag livrädd för. Men, jag måste säga att regissörer och producenter verkligen lyckats fånga det hjärtliga och det som verkligen är kärleken till musiken. Det här är den ultimata förfesten för en publik, anser jag. Folk sjunger och skriker.
Har du fått några konkreta anbud på andra musikaler?
Joacim: Nej. Frågor kring det, men nej, det har jag inte fått. Det gäller att vara realistisk också. Hur ser musikalscenen ut i Sverige? Jo, det är ”West side story” och ”Flashdance” och liknande. Där finns ju inte plats för mig, så är det ju. ”Hair” däremot, hade funkat och ”Grease” också.
London hade kanske varit kul?
Joacim: Ja, det hade varit skitkul. Jag var i Las Vegas i somras och kollade på den här musikalen och träffade lite folk för att bara visa upp mig lite. Ett gästspel någonstans, varför inte? Det roliga är att producenten här fick idén om att stoppa in en ”riktig rockstjärna” i den här, efter att han hade sett Dee Snider göra samma roll i New York.
Är lite av det här med musikalen och din soloplatta, ett sätt att ha något annat att falla tillbaka på, om Hammerfall längre fram beslutar sig för att lägga ned?
Joacim: Oh ja! Det ligger ganska mycket i det. Man kan ju inte stirra sig blind på en sak och stay true, det är ju det det handlar om. Många jag har träffat och frågat om de skulle kunna göra något utanför bandet svarar ”Nej, nej, det beslutade vi tidigt i bandet, att vi aldrig skulle göra någonting utanförbandet.”. Men det var kanske på 70-talet och med vinylskivor och band sålde väldigt mycket. Nu ser verkligheten helt annorlunda ut och det handlar och det är kanske inte en fråga om när vi beslutar för att lägga ner bandet, utan det är väl en fråga om när folket slutar köpa vår musik eller kolla på våra konserter. Då sitter du där och har för det första ingen A-kassa och besparingar finns inte heller. Så jävla bra betalt är det ju inte. Vi har haft jäkligt kul på vägen och eldat upp våra pengar. Vi är ju inte nya i genren längre, vilket jag trodde förra året. (skrattar) Det har kommit en ny generation nu. Vi säljer ju inte på vårt utseende längre. (skrattar)
Det är alltså ingen risk för att Hammerfall börjar skriva Journey-ballader, apropå ”Rock of Ages”?
Joacim: Nej, jag tror det viktigaste för oss nu är att förvärva det som verkligen är Hammerfall, det som skapade den lilla framgångssagan som det ändå är. Man har varit ute på vägarna i 15 år och man går varandra på nerverna och till slut vet man inte vart man är på väg och det är väl det som breaket fått oss att inse. Det är slut på kompromisser nu. Nu kör vi och så här långt, på väldigt kort tid, sitter vi med fyra låtar i datorn, nästintill klara. I min värld så är det precis så här vi ska låta. Jag ska inte säga att det är det bästa vi någonsin har gjort, för det är ju alltid det bästa man gjort precis där och då. En som är nykär har ju aldrig varit så kär förut. Jag tror stenhårt på det vi kommer med nu. De som räknade ut oss bara baserat på förra skivan, hoppas jag vi överbevisar nu. Förra skivan var en jävligt bra skiva, det var bara att förpackningen var lite missvisande och vi kanske gjorde ett par felaktiga drag rent musikalsikt sett.
När insåg ni problemet med den skivan då?
Joacim: Vi hade ju en vision över vad vi ville göra, men det blev aldrig som vi hade tänkt oss. Till slut var det ett sådant tidskaos så vi sa bara ”Ok, sätt på ett svart slipcase med biohazard-loggan!”, men den fick vi ju inte ha. Hector är ju en så stark symbol och vi är den typ av band som kanske skulle hållit oss innanför de ramarna ändå?
Men samtidigt måste du ju utvecklas som musiker. Exemplet med Metallicas ”Lulu” är lysande. Att helt bryta med allt som bandet står för och göra något helt annat.
Joacim: När du har kommit till en viss nivå i karriären, spelar det ingen roll vad du än gör, för det blir fel. Folk sitter och förväntar sig saker av vad vi ska göra och prestera och det är det första felet de gör. Hur fan kan man förvänta sig det av någon annan, en kreativ människa? Folk säger ”Fan, det hade jag inte förväntat mig! Jag vill ha mer sånt här.”. Ja, men då tycker jag att du själv ska sätta dig och skriva den skiva som du själv vill ha! När andra skriver så är det ju överraskningsmomentet, ”vad har de kommit fram till nu?”. Givetvis är det så att första gången jag hör något kan man vara lite tveksam, men det är för att jag lyssnat på de andra skivorna tusentals gånger. Låt det växa! Jag trodde aldrig jag skulle sitta här och säga att nya Queensryche utan Geoff Tate, är bland det bästa de någonsin gjort. Geoff Tate är min favoritsångare, men han förstörde Queensryche och nu är jag bara glad att han försvann.
Joacim: Jo, men det är ändå ganska många jag stött på där det känts som ”Oj, får jag stryk nu?”, men så kommer de fram och säger ”Jäklar, jag skulle beställt två ex av skivan!” och det är kul. Jag tror att folk ändå är nyfikna. Det är inte första gången jag gör något som är ”outside the box”. Det här är ändå jag och det är jag som skrivit, det är ingen som skrivit åt mig och jag tycker ju någonstans att man känner igen sig i melodierna. Det är bara en ny förpackning och jag har tagit ner sången nästan en oktav och det finns ett ganska stort mörker och en svärta i texterna. Men nu har vi även melodifestivalen, som fortfarande sitter kvar och där tror jag att många tog sitt beslut och sa nej. Jag förstår det, för folk var chockade och ingen var beredd på vad som skulle komma, men jag ville testa det. Det är något man måste uppleva, anser jag. Jag drog dit lite gubbar från Sator och vi hade skitkul ihop, men jag stod inte och föll med det här. Vi hade en fantastisk vecka och sedan gick jag vidare, medan andra kanske tar det på för stort allvar och så går det inte och hela karriären är förstörd. Jag ser det inte så.
Men samtidigt finns det väl en balans för hur experimenterande man kan vara?
Joacim: Ja, det får man inte glömma. Hammerfall är ett ganska stort band i Sverige och det gör väl att det blir lite bökigare här och man får lite skit, men jag får ju skit för vad jag än gör. Jag är 43 år nu och jag är gammal nog att ta mina egna beslut. Är det cred då att sitta med sitt band och inte kunna betala sina räkningar, inte kunna köpa kläder till ungarna? Det finns inte i min värld och jag har så många backup-planer med mig hela tiden. Jag måste säkra ganska långa perioder av respekt för andra helt enkelt. Men i och med att jag valde att göra skivan på svenska, är det ändå bara här i Sverige den når ut. Många ute i vida världen har inte en blekaste aning om vad jag håller på med, så det är en ganska begränsad marknad som den riktar sig till.
Inga planer på att översätta till engelska och släppa den utomlands?
Joacim: Nej, det finns det absolut inga planer på. För mig handlar det om att kunna uttrycka mig på mitt hemspråk, det språk jag behärskar till kanske 85%, mendans engelskan som jag hanterar relativt bra, bara når upp till 50%. Och i och med att det är på svenska så blir det väldigt personligt. Det här kan jag inte få in i Hammerfall, det går inte. Det här är självupplevda saker och iakttagelser som jag haft med mig i hela livet. Det var skönt att få ner det.
Är det lättare att skriva på svenska än engelska?
Joacim: Nej, det är svårare för det blir så jävla personligt. Det är så lätt att det blir banalt. Engelskan är så lätt. Man kan sjunga ”fight”, ”night” och ”light” i varenda låttext och det är ingen som bryr sig, men så fort det är på svenska blir det ”Åh, vilka nödrim! Så kan man inte säga!”. Det har väl mycket att göra med att majoriteten av våra lyssnare är usla på engelska. Det spelar ingen roll, bara man sjunger ”hell”. Nu pratar jag dock om länder utanför Sverige.
Jag hajade till lite i första låten ”Pärlor för svin” där du bland annat sjunger ”heroin”. Är det saker du upplevt själv?
Joacim: Det som är så roligt med den låten är att jag la den som en itroduktion och samtidigt är det ganska starka ord, vilket gör att folk lyssnar. Den beskriver den här drivkraften som jag har i mig och att den är så stark att jag jämför den med heroin och kokain, men ibland kan den också bli en förbannelse och beteendet kan bli att man kör över folk, för att jag har en så jävla stark drivkraft. Å ena sidan är det en välsignelse och å andra sidan en förbannelse. Det gäller bara att kunna balansera det.
Var kommer drivkraften ifrån då? Är det från uppväxten?
Joacim: Ja, det handlar nog om uppväxten, ett sätt att överleva. De här 15 åren på turné med Hammerfall och hotelldöden, det handlar om att överleva. Jag mår skitdåligt på hotell, så är det bara och för att överleva måste jag verkligen gräva djupt i min fantasi och kreativitet. Då blir det att jag skapar saker. Jag kan sitta och skriva på ett filmmanus eller en radioprogramsidé, bara för att överleva. Ju mer jag jobbar, desto fler idéer får jag, men jag har ju ingen som kan ta tag i det så det mesta faller ju bara platt. Jag har till exempel skrivit en egen musikal tillsammans med en kille som heter Ronny Milianowicz. Vi började skriva den i slutet av 90-talet och har hållit på i många, många år med den, men den ligger hemma i byrålådan. Vi får väl se om någon får höra den? När jag skrev den här skivan, för att ta mig vidare ibland, så satte jag mig på tåget upp till Stockholm, tog in på hotell ett par dagar med gitarr och iPhone och fick panik, men skrev. Mycket av det jag skrev har kommit till av att jag suttit på hotell för att få fram den rätta ångesten. Inte fan har någon skrivit något när de varit nykära!
Mycket av konsten kommer väl till så, att man mår lite dåligt?
Joacim: Visst är det så. Kolla på kidsen idag! De är ju livrädda att inte ha något att göra. Halva ens uppväxt var ju att man satt och inte hade någonting att göra. Då får man gräva djupare och djupare ner i fantasin och det är där du hittar de små guldkornen, de som gör skillnad. Men jag måste erkänna. Min yngsta är tio bast och det är iPhone, iPad och dator. Jag sa tidigare ”Nej, aldrig!”, mne sedan är de ju också jättebra verktyg, men man måste också lära sig att inte göra någonting. Det är svårt.
Du har sagt att producenten Charlie Storm är ett geni på gränsen till galen.
Joacim: Hans kusin är Per Andersson, som tar över i musikalen för Johan Rheborg. De är lika galna båda två.
Du menar galen i positiv bemärkelse?
Joacim: Storm är väldigt speciell. Han vill inte synas och vägrar vara med på bild och sitter i sin studio och jobbar, jobbar, jobbar. Det är sladdar överallt och det påminner om den galna professorn. Jag kom dit med en påse idéer och visste inte vad jag skulle göra, men han sa bara ”Ah, va fan! Vi hittar på något.”. Jag sa ”Det finns inga demos.”, men då svarade han ”Du, här har vi aldrig gjort någon demo!”. Vi gjorde tre låtar och sedan hjälpte han mig att styra upp allt. Det var ”Pärlor för svin”, ”Smutsigt regn” och ”Annelie”. Han var fantastisk och en stor del till det hela. Jag har känt honom sedan gammalt och dessutom spelar han keyboard i ett av mina favoritband, Jävlar anamma, från Göteborg. Jag gillar att jobba lokalt. Nu ska jag förvisso åka till Nashville och lägga sång på nästa skiva, men det handlar inte om det. Jobba med vänner och i och med att man kanske inte träffar sina vänner så ofta för det finns inte tid, så kan man engagera dem i sådant här istället.
När bär det av till Nashville då?
Joacim: I april. Jag är där i 17 dagar och sedan spelar vi in resten i Sverige. Jag jobbar med James Michael där och vi kommer aldrig kunna återskapa magin som var förra gången, men han har soundet i sin studio och jag gillar att åka iväg och jobba och verkligen fokusera på det jag ska göra.
Blir det inte press att göra det på den tiden?
Joacim: Det har funkat hittills. Det värsta som kan hända är att jag blir sjuk och kan inte flyga. Vi förlorar flygbiljetten, men allt annat kan man flytta framför sig.
Vad är det James Michael har då?
Joacim: Han är själv sångare och jag ser upp till honom som sångare och han har producerat jävligt bra skivor. Jag tycker Sixx AM´s första är ett mästerverk och det är på grund av den jag kontaktade honom från första början. Han kan peppa mig och förklara för mig ur en sångares perspektiv, hur det ska vara. Men det är soundet. När jag lyssnar på honom är det som om han sitter inne i mitt huvud och sjunger. Det är så nära så att man nästan kan ta på det.
Hur färdiga är låtarna när du lägger på sång?
Joacim: Det sitter nog trummor, bas och gitarrer, men parallellt jobbar vi vidare i Sverige när jag lägger sången i Nashville. Det är ju slutfasen, men parallellt med sång läggs det solon, extra pålägg, effekter eller vad det nu ska vara. Vi har ju en egen studio där vi spelar in och så tar vi in en producent som har huvudansvaret och det är Fredrik Nordström, så vi går tillbaka till rötterna. Han har huvudansvaret för produktionen och James Michael har huvudansvaret för sången och jag tror att det kan bli perfekt och sedan har vi Pontus som tekniker.
Har ni redan nu börjat spåna på förpackning, omslag, evetuella saker på scen?
Joacim: Scenen kommer alltid när allt det andra är klart. Först måste vi nog se vad det blir för en skiva. Jag kan inte gå in på detaljer, men det finns en detaljrik planering kring detta.
Hur blir det med turne för soloplattan?
Joacim: Ingenting nu. Det gåt inte. Det är bara en skiva och vad jag kan göra med den är bara minde gig. Kanske blir det lite smågrejer här och där, men i och med att den kom senare än jag planerat, så blir det först nästa sommar, om det blir något. En annan sak med skivan är att alla pengar jag fick i förskott från Sony, gick rakt in i skivan. Det är riktiga musiker och alla har fått betalt för jag ville göra det på riktigt.En stor produktion som man gjorde på 80-talet, vilket folk inte gör idag för ”Nej, det fixar vi i datorn.”. Jag har sjungit varenda jävla ord! Inget kopierande och sedan lägga in det.
Är det lika ärligt med Hammerfall eller är det en större apparat?
Joacim: Ja, det är mycket större och med Hammerfall är det slaviska klick och det är mer refrängtjok som kommer. Det mesta sjunger jag in en gång, men i refrängpartier kopierar man ibland in något.
Idag fuskas det ju rejält. Jag lyssnade nyligen på en mikrofonfeed av Britney Spears där hon låter för jävlig live. Till och med jag skulle ju kunna sjunga in något och man hade kunnat fixa till det så att det låter helt ok.
Joacim: Men om man säger så här. Det var säkert 15000 personer som var jävligt glada över att hon var på scen och hon levererade. Vem vet om hon just i det här skeendet höll på att dansa och slå volter?
Jo, så var det väl.
Joacim: Det är så det funkar. Man lägger en röst på tape som man sedan mixar ihop med det som är live. Vem fan orkar göra ett sådant jävla gymnastikpass samtidigt? Det är bara fånigt.
När räknar ni med att släppa nästa skiva med Hammerfall?
Joacim: Vi siktar på slutet av nästa sommar, augusti eller september.
Blir det turné direkt efter?
Joacim: Inte nödvändigtvis. Vi får se. Det finns en plan där också. (skrattar)
Hur mycket får Hammerfall rätta sig efter dig?
Joacim: Det får de se. Jag har en gansla tydlig plan, men vi har byggt upp en ganska bra organisation runt bandet. Vi har rätt folk att prata med och jag gör ingenting utan att rådfråga Oskar. Han och jag har varit med sedan första skivan och vi skriver det mesta tillsammans. Nu drar vi inte jämnt på alla plan, men så är det ju. Det vore konstigt annars. Jag lägger ofta fram planer och idéer och så får han suga på dem och ge feedback.
Joacim: Han ville göra det, men hur du än vrider och vänder på det, så är det hans bild av det hela. Det är hans bok, inte vår. Han gör en biografi om bandet, sett ur hans perspektiv och det är viktigt att poängtera. Visst, vi har alla blivit intervjuade, men vi har aldrig gått ner på ett personligt plan. Från mig kommer det aldrig att komma en bok, men jag tyckte det vara bra att han gjorde en informativ biografi. Det är många fans som undrar ”Hur många varv skruvade du på stämskruven?”.
Hur är det med recensioner? Läser ni dem?
Joacim: Tyvärr läser jag recensioner. 99 är bra och den 100 svider och det är den man kommer ihåg. Samtidigt är det väl så att de vi fått mest skit av är väl också 43 idag och har vuxit upp och insett att man lever bara en gång. Jag tänker göra så mycket jag någonsin kan i det här livet. Det handlar inte om att bli ihågkommen utan om att jag har ett sådant jävla inre driv. Jag brukar förklara för folk att om jag hade varit ett djur, skulle jag vara en haj. En haj måste vara i ständig rörelse för att inte dö och där har du mig i ett nötskal.
Jo, många fans tror nog att det är som på 80-talet med Sunset Strip, balla bilar och stora hus.
Joacim: Och arenor. Vi har fått vår beskärda del av allt det där, men hur ser verkligheten ut idag? Hur mår metalscenen? Den mår inte så bra. The Dillinger Escape Plan spelade för halva Klubben förra veckan. Det kommer inget folk längre och vi vet inte riktigt vart genren är på väg. Innan den har skakat klart, vet vi inte vad som händer. SRF kommer alltid att sälja ut för det handlar bara om nostalgi idag, men viljan att upptäcka nya band, viljan att låta nya band headlina... det är något som vi fått slåss för i Sverige.
Det måste ju vara tufft att exempelvis släppa en ny skiva? Hur mycket säljer den? Hur ska turnén gå?
Joacim: Det är jättetufft. Att gå från att köra Scandinavium tre turnéer på raken, till att börja titta på andra hållet, ”Vart går vi ner nu?”. Det är inte kul, men samtidigt händer det alla band, förutom de riktigt stora. Men glöm inte att Iron Maiden inte alltid spelat på Ullevi! Jag har inga problem om det bara är 600 eller 700 i publiken. Att bara få se deras glädje i ögonen gör att man känner ”Shit, nu kör vi på det här!”.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar