Söndagen efter den stora bokmässan i Göteborg ringde jag upp den gamle rockräven Anders för ett snack om främst Yngwie Malmsteen. Det blev mycket snack om själva boken och i förbifarten nämnde han att Anders och Jens Johannson, som inte intervjuades för boken, troligtvis jobbar på en egen bok. Den boken lär bli intressant med tanke på den fullständiga galenskap dessa två bröder sysslade med under 80-talet.
Har det varit ett lyckat bokmässebesök?
Anders Tengner: Absolut, det måste jag verkligen säga. Det började ju med att vi faktiskt var den enda boken på hela bokmässan, där det finns 200 000 böcker, som fick ett uppslag i Expressen. Det var lite roligt och det har varit ett väldigt stort intresse. Jag har skrivit så att pennan har glött.
När började de första seriösa tankarna för boken komma? Fanns de här tankarna innan du skrev den första boken (Access all areas)?
AT: Nej, det gjorde de inte och det slumpade sig så att när jag skrev ”Access all areas”, så skrev jag alldeles för mycket. Jag skrev ju sjukt mycket mer än vad boken blev. Jag hade ju ett kortare kapitel om Yngwie i den boken egentligen, men när vi började titta på boken med förlaget så sa de ”Det här går inte. Du måste stryka mer.” och då fick vi ta bort hela kapitel och det var band som vi fick väga mot varandra och då var det kapitlet ett sådant som försvann, tillsammans med Van Halen och Aerosmith och Thin Lizzy och allt möjligt. Sedan började det hela faktiskt med att vi var ute och käkade middag med mitt ljudboksförlag. Norstedts gav ju ut boken, men de hade inget ljudboksavtal med mig och då kom det andra aktörer in och ett malmöförlag som heter HörOpp hörde av sig. Vi hade möten och vi gav ut boken digitalt och det har gått ganska bra och vi satt på middagen och berättade Yngwieskrönor för varandra och då blev det plötsligt ”Vänta, ska vi inte skriva ner det här?” (skratt) och då föddes tanken efter den middagen då. De startade ju till och med ett nytt förlag och de är skickliga förläggare. Tanken från början var ju att ringa Yngwie och säga ”Hej, nu gör vi en bok.”, men den tanken försvann ganska snabbt. (skratt)
Det är fascinerande läsning. Jag läste ut den igår.
AT: Ok, gillade du den då?
Absolut! Jag följde väl Yngwie när han kom med de två första plattorna men tappade sedan intresset. Jag har väl senare mest följt honom i kvällspressen och liknande. Det var mycket som kom fram som jag inte visste, speciellt om de tidiga åren.
AT: Ja, de är nästan helt opublicerade och du märkte ju att det ligger ganska mycket fokus på Yngwie innan rubrikerna och det har ju nästan aldrig stått någonstans. Han har varit väldigt tystlåten om det, men det känns som att man ändå fick en bild av vem det var som åkte iväg.
Helt klart. Allt om hans kvinnomisshandel hade jag ingen aning om och det är ju bara tragiskt att läsa.
AT: Det är mycket tragiskt, men det är inte opublicerat ska vi tillägga. Erika gick ju ut i tidningarna och berättade redan då runt ´92 att han slog henne. Det är ju inte nytt och även Amber har ju berättat det i en del tidningar. Inte i svenska, men i utländska, flera gånger. Alla i bandet och i Yngwies krets kände ju till det. Jag kan säga så här. Man kan förlåta Yngwie för en jävla msssa dumheter och en del är till och med roliga dumheter, men man slår inte tjejer.
Nu minns jag inte om det här står i boken, men du nämnde att det var minst två andra journalister som tänkte skriva en bok om Yngwie. Var Mattias Kling (Aftonbladet) en av dem?
AT: Eeehhh, ja jag tror det.
Och du kom först.
AT: (skratt) Ja, det var tur att vi tog den där middagen.
Var din tanke från början att skriva en bok tillsammans med Yngwie?
AT: Ja. Oh ja! Jag har inte varit ovän med Yngwie. Vi har inte varit nära vänner, men jag har absolut aldrig varit ovän med Yngwie. Vi har haft en rolig relation. Vi umgicks ju en del. Inte nära, men ändå på ett kamratligt sätt. Även om jag inte har träffat honom så mycket de senaste åren, eftersom jag inte skriver för en tidning, så uppfattade jag inte det som att om jag hörde av mig så skulle han inte tycka det var trevligt, men innan jag ens hann ringa och när jag började forska i vilka jag skulle prata med, så fick jag en vägg av folk som sa ”Det här kommer inte att gå. Yngwie kommer aldrig att ställa upp på det.”. Det förklarade allihop med att hans fru inte skulle godkänna det. Hon kommer aldrig gå med på att han skriver en bok, om inte han skriver den själv och hon får läsa den först. Det var ju glasklart när jag började prata med alla. Vi insåg ju det, men vi insåg också att det går ju att göra den här boken ändå. Jag kände ju redan många av de som varit involverade med Yngwie och som fortfarande är god vän med familjen, som Peter Rooth. Jag visste att min relation med Joe Lynn Turner alltid har varit bra och jag tänkte att jag provar. Men Yngwie har ju varit medveten om att boken skrivs redan från första början. Den första jag ringde till var hans pappa. Jag tänkte ”Ok, jag börjar där.”. Jag hade kanske inga förhoppningar om att han skulle prata med mig, men han sa ja. Sedan mailade han mig dagen efter och då hade han pratat med Yngwie och då blev det nej. Hans syster Lolo, som jag också pratade med, sa att ”Ja, Anders. Jag pallar inte med det här. Förra gången jag sa någonting (intervju i SRM) så var det ett sådant jävla liv och Yngwie blev så jävla arg. Jag pallar inte det.”. Redan där förstod jag ju att Yngwie själv var stängd, men alla ställde upp. Det var inte svårt att få folk att prata om Yngwie. De flesta bubblade ju över av historier och en vilja om att berätta allt som de själva bara har gått och berättat för varandra. Det var inte svårt att få dem att ställa upp och det är över 50 personer intervjuade i boken. Det var ett fåtal som jag hörde av mig till som av olika skäl inte ville medverka, men ingen var orevlig mot mig. Ska vi hårddra det så är det egentligen bara Anders och Jens Johansson som fattas i den här boken och det tror jag beror på att de själva tänker skriva en bok.
Hade du nu skrivit boken med hjälp av Yngwie så hade den troligen inte sett ut som den gör idag?
AT: Nej, det är ju så. Om man lyssnar på hans sommarprat, så verkar det ju som att vi pratar om olika liv.
Ja, jag lyssnade och tänkte väl att det skulle bli kul och intressant, men det var en stor esvikelse när det visade sig att han egentligen inte sa någonting.
AT: Nej, han sa ju bara det som var ganska ”safe” och det han själv vill att vi ska minnas honom som. Det var ju remarkabelt att han helt undvek att han hade varit rubrikernas man i 30 år. Han hoppade ju över hela perioder. Det enda han pratade om var ju den här ”Release the fucking fury!”-incidenten för den är ju svår att dölja i och med att den finns på band. Han avslutade med att ”Jag gjorde ingenting, det var de andra.”. (skratt)
Har hans fru eller någon annan från hans läger, under arbetets gång eller när den var klar, på något vis viljat se den stoppad eller så?
AT: Nej, de har de inte. Det är tyst därifrån. Vi bjöd ju på ett tidigt stadium in honom att medverka. Vi gjorde ju en formell inbjudan till både April och Yngwie att medverka i boken och kommentera arbetet, men den har inte ens besvarats. Någonstans visste jag ju att Yngwie redan i januari visste om att den här boken gjordes och att det var jag som gjorde den. Han och jag har aldrig varit ovänner och han har egentligen ingen anledning att frukta mig, så är jag lite förvånad över att han inte rent privat tog kontakt och sa hej. Det kunde han ju gjort och vi kunde haft en diskussion om vilken roll han skulle haft i den här boken, men inte ett knyst har jag hört därifrån. Expressen försökte ju också söka honom för en kommentar. Jag vet inte, han kanske bara tystar ner det?
Nu har du ju ändå fläkt ut hans liv. Hur ser du på möjligheterna till kontakt med Yngwie nu? De kan ju inte ha ökat efter boken?
AT: Nej, vi lär väl inte ha grillfest ihop den närmsta tiden. Jag har ju inte skrivit den här boken för att jävlas med Yngwie, det är helt klart och det hoppas jag lyser igenom, att det finns en väldigt stor respekt för Yngwie samtidigt som han faktiskt har gjort de här sakerna och det går ju inte att skriva en bok utan att ta upp det. Alla vet ju om vad som har hänt.
Jag kan ju tänka mig att en del invänder mot den och menar att folk snackar skit om honom för att det är gamla ovänner och alla är bittra, samtidigt känner jag ju att du har pratat med så många av hans forna bandmedlemmar och det genomgående är att ingen förnekar hans enorma talang, men alla är ju ganska eniga om att han är en jäkligt knepig människa att ha att göra med.
AT: Ja, och det är ju den kollektiva bilden av så många som gör att jag känner mig övertygad om att skildringen är korrekt. Det finns ju ingen som har en total kontrast och många av sakerna bekräftas ju av flera källor. Jag känner mig ganska nöjd och trots att det är många som han har trampat på tårna och gjort sig ovän med, så finns det ändå någon form av kärlek till honom mitt i allt det här. Det finns förlåtande drag. Både Amber och Erika, som har alla skäl i världen till att inte tycka om honom, säger att de fortfarande tycker om honom och att det skulle vara kul att träffa honom. De går ju inte omkring och hatar honom. Det är fascinerande. Han har ju väldigt älskvärda sidor också som finns där när han är nykter. De riktiga dumheterna gjorde han ju bara när han var full.
Ja, jag minns inte om det var Göran Edman som sa något om det här ”hundvalpssyndromet” och det ligger väl en del i det. En eller två i boken nämner ju att om han skulle gått i skolan idag så hade han säkert haft en diagnos. Du mötte ju honom i tidig ålder och det skulle kanske även förklara hur han blev så duktig?
AT: Jag ska inte ge mig in på att vara amatörpsykolog, det är inte min roll här. (skratt) Det får folk dra egna slutsatser om måste jag säga. Att han har en knepig personlighet, det förstår vi ju och visst ligger det mycket i den här manin han har eller hade och så envist bita sig fast i en grej och har en ganska dålig social kompetens. Det hänger ju ihop med en del sådana här diagnoser, som idag är ganska vanliga. Idag finns det ju bokstavskombinationer hit och dit och de fanns ju inte när Yngwie växte upp.
Jag är lärare och diagnoser är en del av vardagen, så det känns som att en del skulle stämma in på honom också.
AT: Ja, men som sagt, jag är inte kvalificerad att säga något om en diagnos.
Självfallet. Tror du att... om man tänker när han kommer till USA och allt med Steeler och Ron Keel, att allt var att han ville lyckas och därav betedde han sig som han gjorde. Det var hans sätt att at sig fram? Att bli så ego?
AT: Det tror jag absolut att det ligger mycket i det. Han hittade sitt eget sätt att göra det, kosta vad det kosta vill och sköt väl lite över mål där kan man säga. Det hade nog gått lika bra, om inte bättre, om han bara hade stått där och varit duktig och inte varit tvungen att tala om för alla att han var duktig också och ta över. Han var ju så otroligt dominant i det han gjorde och så svår att samarbeta med. Det är väl nummer ett, att han är så svår att samarbeta med. Det är han som bestämmer och då hade han ju inte så mycket att komma med när han landade i Amerika. Han var en svensk som spelade bra, men han var ju ingenting. More is more!
Var det något som förvånade dig under arbetets gång? Kom det fram något som du inte hade koll på innan?
AT: Ja, en del roliga saker kom fram tycker jag, som ingen egentligen kände till. Inte ens Tallee (flickvän) kände till det och hon var ju nästan där med honom. En var ju att han fick sparken från Steeler. (skratt) Det hände ju innan Tallee anlände och det hade han ju inte ens berättat för henne. Han tog på sig för stora stövlar vid första repet och de sparkade honom och han fick sitta där medan folk kom och repade och då insåg han ju ”Shit, jag är på väg hem!”, så då fick han lugna ner sig och det berättade han alltså inte ens för sin flickvän och att de åkte ut på turné med Alcatrazz och då hade han fått sparken innan. Steve Vai var redan inrepeterad. Det var spännande.
Hans misshandel av flickvänner är ju hemsk och även ditt möte med Amber och hennes mamma nu.
AT: Ja, det var hemskt. Det är nog ett av de möten under 30 år som påverkat mig mest. Känslomässigt så var det riktigt hemskt att se denna tjej, som jag var på bröllop med och som var snygg. Jag begrep ju inte då att hon var hög på kokain och att det fanns så mycket misär bakom den här flickan. Hon säger det ju inte rakt ut, men det är ju en ganska tydlig antydan att hon blev sexuellt utnyttjad. Hon tar inte orden i munnen, men jag har skrivit det som hon sa det. Det var en trasig tjej och det blev väl inte bättre av kokainet och en kille som kanske inte riktigt betedde sig som en gentleman. Idag är det ju absurt att träffa henne. Hon berättar att hon i princip varit prostituerad och jobbat som dominatrix och bodde med sin mamma i denna totala misär. Denna morsa till knäppgök och intressant är ju att med SWAT-incidenten, så tar ju Amber Yngwie i försvar och säger att så var det inte alls utan det var morsan.
Finns det saker som inte kom med i boken?
AT: Ja, det finns mycket sådant. Antalet historier om Yngwie är oändligt. Någon sa ju i samband med ”Release the fucking fury” att ”Anders, det här hände ju varje dag.”. (skratt) Det finns massor av saker som inte kom med eller som fick komprimeras och så där och sedan har jag också valt att inte inte ta med en del saker som jag själv bedömmer att vara för magstarka, av hänsyn på något sätt. Andra saker är strukna av utrymmesskäl. Sedan var det en del saker som kom fram när boken var klar. Men det kvittar. Vem man än träffar som haft något med Yngwie att göra, har ju en rolig historia att berätta. Folk hörde av sig spontant.
Titeln då? Hur tidigt i processen kom den?
AT: Den kom ganska tidigt. Jag tycker själv att den är fullständigt genial, men jag vet inte om den tredelade raketen i tankegångarna går fram riktigt. Det uppenbara är ju att det är en översättning av ”As above, so below” efter hans låt. Det andra är att eftersom det här inte är en bok för gitarrister som ska lära sig spela gitarr som Yngwie, så vill jag nästan markera att det är en bok, nästan som en roman mera, än bara för Yngwiefreaks och sedan är det ju en liten flirt med ”Yngwie is god.”. (skratt)
Jag antar att boken kommer på engelska?
AT: Ja, det har vi stora förhoppningar om att den ska göra och en japansk översättning.
Ja, det måste ju finnas en klar marknad för den.
AT: Ja, det hoppas jag.
Bildmaterialet då? Du måste ju haft mycket att välja på?
AT: Ja, det fanns mycket att välja på. En sak som är bra med Yngwie är att han har varit väldigt frikostig med intervjuer och han har ju inget emot att prata med folk. Han pratar ju med fanzines och stora rocktidningar med samma engagemang. Han säger ju roliga saker och är väldigt frikostig. Han är ju inte intervjuad av mig till den här boken, men jag ville ju ändå ha honom närvarande i boken och därför var jag ju tvungen att citera honom från andra källor. Jag har försökt att hitta där han kommenterar dumheter så att han fått en chans att ge ett svar på de frågorna och det fick jag hittat på flera ställen. Men han har ju ofta ett defensivt förhållningssätt till alla anklagelser.
En kul grej var ju intervjun med en kvinna där han först förnekar alla dumheter för att i nästa sekund skälla ut en servitris under intervjun och sedan skrika ”Vad glor du på gubbjävel?” till en annan gäst.
AT: (skrattar) Ja, det är Yngwie i ett nötskal. Hade han hållit sig till den Yngwie så hade han ju varit grym! Helt fantatsisk. Det är det som skiljer honom från Joey Tempest. Joey gör inte så. (skratt) Det finns väldigt mycket att skratta åt. Det är jätteroligt många gånger. Vi försökte ju också hitta bilder som inte var publicerade så mycket och jag är jätteglad att så många ställde upp med sina privata bilder.
Ja, de tidiga bilderna från Stockholm var hur läckra so helst.
AT: Ja, det kändes jättebra. Sedan visste jag att vår gamle OKEJ-fotograf Göran Lindsjöö hade några fantatsiska bilder. Bland annat den där med Yngwie, Ozzy och Richie. Förresten är det ju Tallee som tagit bilden på mig i boken så det knyter ihop säcken lite.
Ja, det är ett jäkligt coolt bildmaterial.
AT: Ja och bilden på Amber var ju den minst vågade och jag bad henne inte att posera.
Ja, jisses! Har du något nytt projekt eller är det helst slut just nu efter detta?
AT: Jag har säkert nya projekt, men de är ju i sin linda. Jag håller på att skriva en väldigt lång artikel om Led Zeppelin för tidningen Nostalgia Rock and roll. Jag var över och träffade dem också. Jag såg ”Celebration day” på bio i London och den var fantastiskt bra. Jag har ju träffat alla, men inte som Led Zeppelin så det var kul.
Intervjuade du dem?
AT: Nja, det var ju en presskonferens så man fick skrika något.
Ok. Jag tackar Anders och får även passa på att tacka för Norrsken och Metalljournalen som man satt klistrad framför back in the day.
AT: Ja, det var en galen tid.
Ja, jag vet inte hur många gånger jag och polarna gick omkring och sa ”Den här kärran går säkert fort, men inte lika fort som Sammy Hagars i I can´t drive 55.”.
AT: (skratt) Jag myntade ett uttryck alltså? Men du tyckte om boken alltså?
Ja, helt klart. Jag missade som sagt mycket när det begav sig för jag lyssnade på annat, men det var väldigt intressant att sätta sig in i vilka han spelat med och det var fascinerande vilken otrolig svängdörr det varit på hans bandmedlemmar. Det hade jag inge koll på och inför varje ny turné var det nytt folk och aldrig samma som på plattan.
AT: Det var ju aldrig lika två år i rad. Det kanske också gör att man kanske ska se över sitt förhållningssätt till musikerna. Det har han ju inte gjort. Det har varit den här ”Call in the replacements!”. (skratt) En av de roligaste intervjuerna var ju trummisen John Macaluso. Det där med en blå och en grön bastrumma är ju helt fantastiskt. (skratt)
Nej, inte ens Spinal Tap själva skulle komma på det.
AT: Nej, det är sant. (skratt) Och han skruvade upp hans hi-hat. ”Hi-haten ska vara högt uppe!”.
Helt underbart och sedan när han insåg att han slösade mycket pengar bara för att få rätt färg på trumman. Oerhört konstigt.
AT: Det är sådana stories som gör Yngwie så fantastisk. Hade man plockat bort våldsamheterna så hade man ju gått ner på knä och sagt ”We´re not worthy!”.
Kanon! Tack Anders och ha en trevlig resa hem till huvudstaden!
AT: Ja, jag ska köra en Vovo 245 från 84, vet du.
Svensk kvalitet.
AT: Grym kvalitet! Tack ska du ha!
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar