En helg kan ju starta bättre...
Hade nöjet att intervjua Zakk på fredagkvällen och det var en pratglad gitarrist som lyste upp höstmörkret. När intervjun är över inser jag dock till min stora ilska att något havererat i själva inspelningsutrustningen och bara min röst har spelats in. Vid denna upptäckt är jag redo att trycka telefonen genom väggen i sovrummet. Har sällan blivit så förbannad.
I korthet kan jag dock berätta att herr Wylde har en större bok på gång. Mängder med hans egna rock and rollstories och den beräknas nå allmänheten i maj nästa år. Många Spinal Tap moments skall den visst bjuda på. Titeln säger allt: "Bringing metal to the children - The complete beserker´s guide to world tour domination". Mer info här
Hans kära fru kom på att lägga till Society till Black Label. BL hade han från början och testade flera olika förslag, men det var som sagt frun som satte pricken över i. Tanken kretsade kring "familj".
Vi snackade om Elton John, i och med hans och även min, förkärlek till sagde mans 70-talsplattor. Han skulle absolut kunna jobba med Elton om möjligheten infann sig. Tyckte att hans senaste platta med Leon Russel och även plattan före den, var riktigt bra.
Jag frågade om hur han skrev låtar till nya plattan och då kom han in på den nyligen publicerade intervjun med John Lennon i Rolling Stone, där Lennon pratar om att det var smärtsamt att skriva låtar. Det där förstod Zakk inte alls och menade att smärta var att föda barn eller tappa ett bowlingklot på foten. Han hade aldrig upplevt låtskrivandet på sådant sätt.
Senaste plattan "Order of the black" tog sammanlagt 94 dagar att sepal in och det var inklusive mixning, skivomslag mm.
Hans nya studio, som han skämtsamt kallade "the black Vatican", ingår i ett större sammanhnag med eget skivbolag mm. Vem som helst kan spela in och de tänker sig även att om de hittar en ny Sara McLaughlin eller Dimebag, så kan de gå in i studion direkt och spela in. Nämnde även paketlösningar med skiva, merchandise mm.
Han tyckte att "the 12 steps program" var trams. Själv slutade han bara tvärt. Jämförde med att sitta på en restaurang och göra i byxan inför alla. Det är ju bara att gå på toaletten, inget annat.
Inga planer på att spela in under Pride & Glory-namnet igen. Han hade haft ett väldigt bra bootleg av en P&G-konsert, men visste dock inte vem som spelat in den.
Däremot förstod jag det som att en ny dvd var på gång. Gästartister och material från "Book of shadows", "Pride & Glory" och BLS skulle famföras. Delvis akustiskt.
Han berättade en kul story han hört om hur Rick Rubin producerade Mick Jagger och tydligen bad Rubin sir Mick att låta mer som Robert Plant. Mick hade bara tagit av sig hörlurarna och gått.
Vi pratade även om uppväxten i New Jersey och hur han som ung spelade i ett alldeles nysålt hus som stod tomt. Flickan, vars föräldrar sålt huset, bjöd in hela skolan och självfallet trashades huset. Han nämnde Prophet och TT Quick som coola band från hemstaten, när det begav sig. Alla menade att han då skulle se ut och låta som Bon Jovi, vilket han inte förstod och påpekade sin förkärlek till Zeppelin och Sabbath. Numera var han polare med Jon Bon Jovi, men musiken var inte hans grej. I samband med detta kom han in på hur vissa band börjar använda sig av utomstående låtskrivare senare i karriären, som just Bon Jovi och även Aerosmith. Detta förstod han inte alls då själva komponerandet var hela vitsen med att vara artist. Själva glädjen. Det skulle vara som om Salvador Dali tagit in några målare och bett dem måla hans tavlor.
Låtar skriver han alltid, oavsett humör. Han har aldrig spelat in full. Angående turneradet som nykter menade han att det inte vara några problem. Folk frågade "So what are you gonna do now?". På vilket han svarade "What do you want med to do?. Han gör precis samma saker som innan, dock utan ölen.
Ja, det var väl det mesta, neddraget till några få meningar. Jag hoppas på en ny chans till intervju, men vi får väl se vad som händer.
Nu ska jag dränka mina sorger med rödvin. Skål!
/Niclas
