tisdagen den 22:e december 2009

Skivrecension

The Crystal Caravan

"S/T" 2009



Det är egentligen helt otroligt vilka sjukt bra band detta lilla land spottar ur sig! Näst ut i raden är The Crystal Caravan från Umeå som knockar mig totalt med sin självbetitlade debut!
Som ni kanske vet är jag en stor älskare av den så kallade retrorocken och kristallkaravanen passar mig som handen i handsken och nu ger dom mig en historielektion med nutidskännedom när det skall albumdebuteras.
Deras musikaliska rötter är djupt förankrade i sjuttiotalsmyllan men har på samma gång en nutidsmedvetenhet som gör att det inte enbart blir en hyllning till just nämnda årtionde, utan även ser till att det finns en viss fräschör. Överallt läser man att bandets influenser är Led Zeppelin, MC5 samt The Doors och det kan jag skriva under på, men jag hör å andra sidan mer av både The Black Crowes och Deep Purple som Captain Beyond och Grand Funk Railroad, än de tre förstnämnda akterna. Det svänger nämligen hejdlöst om deras välarrangerade kompositioner där vart instrument har sin naturliga plats i den snygga Dennis Lyxén-producerade ljudbilden. Du hör samtliga instrument föredömligt där musikerna hela tiden turas om att briljera. Jag får hela tiden en skön jamkänsla, vilket jag uppskattar oerhört mycket när jag lyssnar på musik. Den blir liksom mer levande då!
Det jag dock skulle kunna önska mig lite mer av är låtar som vågar sticka ut och ge skivan en mer varierad anrättning. Det finns gott om olika inslag men allt hamnar lite inom samma ram samt trampar på i samma tempo lite för ofta. Men vem är jag att klaga då vi här har fina låtar som Grand Funk Railroad-minnande ”Between the Mountain and the Spoon”, psykedeliska ”Tombstone Eyes”, The Allman Brothers-osande ”Train Song” och den episka ”Desert King”, som med både Mountain och Black Sabbath-inslag får det att vattnas i munnen. Men allra bäst på platsbiten (vart är vinylen?!) måste jag ändå utnämna ”Down Under”, samt ”Wicked Mind” till. Den förstnämnda sticker ut lite på plattan då dess musikaliska Rolling Stones och Black Crowes-snitsiga kostym har fått en snygg Van Morrison och Joe Cocker-färgad soultouch. Den andra favoritlåten för mig tillbaka till ett lekfullt Deep Purple (lyssna på inledningen) som smygjammat lite med Uriah Heep.
Jämförelserna med andra stora akter må hagla tätt just nu men med den äran för bandet har verkligen lyckats hitta ett eget litet sound där dom med lätthet kan smyga in sina influenser så att det berikar istället för att förstöra upplevelsen. Jag skulle gärna vilja ge plattan full pott men jag saknar den där riktiga dunderlåten för att kunna göra det. Men vem vet? I slutet på året är det kanske jag som får krypa till korset och beklaga mitt låga betyg när året skall summeras.

Betyg: 4/5

/Ulf Classon

Inga kommentarer: