W.E.T.
"S/T" 2009
Jeff Scott Soto har en sjuhelsikes röst, men det är väl knappast en nyhet. Han har figurerat i mängder av konstellationer och band och är kanske mest känd som sångare i Talisman. Under en kort period var han ju även sångare i legendariska Journey och hade säkert kunnat göra underverk om han bara fått fortsätta.
W.E.T. består förutom Soto, av Robert Säll och Erik Mårtensson. Två herrar med ett förflutet inom den melodiösa hårdrocken i band som Work of Art och Eclipse. Med andra ord är det ett gäng rutinerade herrar som nu slagit ihop sina påsar och skapat ett helt nytt band. Det är låtar med klar hitpotential och borde få varenda människa med en försmak för den melodiösa skolan, att göra i brallan. Det är musik tightare än tight och Soto visar ännu en gång att hans röst tillhör det absoluta toppskiktet.
Inledande ”Invincible” sätter ribban högt och semiballaden ”Comes down like rain” för tankarna till Richard Marx och hans tidiga prestationer. Likaså är ”I´ll be there” högoktanig melodiös hårdrock när den är som bäst. Jag tycker mig även finna likheter i musiken med några av Mark Frees gamla band, som Signal och Unruly Child. Efter ett antal genomlyssningar kan jag bara konstatera att det här är ruggigt bra. Köp!
Betyg: 4/5
/Niclas Müller-Hansen
Freak Kitchen
"Land of the freaks" 2009
IA Eklundh är en gudabenådad gitarrist. Inget snack om saken. Personligen har jag dock aldrig varit något större fan av hans eskapader i Freak Kitchen och har troligtvis lyssnat för lite på hans tidigare prestationer. Nya ”Land of the freaks” ändrar inte min inställning. Det spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att samla intrycken till en helhet. Vibbar av Frank Zappa dyker självfallet upp, men sammantaget är det för många influenser och stilar som slåss om plats på de 12 spåren.
”Teargas jazz” bär spår av orientaliska tongångar och ren fusionjazz. Kul, men samtidigt lite svårt att ta på allvar. Jag måste även säga att de smålustiga texterna inte riktigt får mig att ta musiken seriöst. Dock svänger det ganska bra i ”Honey, you´re a Nazi”, som får mig att tänka på Extremes ”Pornograffitti och ”Murder groupie” kan länkas till Living Colour. Dock tycker jag de banden lyckats bättre med att blanda influenser. Det hade känts mer givande om herr Eklundh kunde fokusera mer på en stil istället för att flörta vilt med allehanda genrer. Samtidigt går det inte att bortse från hans talang.
Betyg: 3/5
/Niclas Müller-Hansen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar