torsdagen den 29:e december 2011

Bokrecension

Glenn Hughes och Joel McIver

"Glenn Hughes: The autobiography"



















Jag kan inte påstå att jag vet allt om Glenn Hughes och därför är den här boken mycket välkommen. Joel McIver skriver alltid bra och har här tillsammans med huvudpersonen skrivit ihop en mycket läsvärd och underhållande bok.
Glenn berättar öppet om allt och alla och ber även en del personer om ursäkt på vägen. Jag sträckläste boken under ett dygn och blev faktiskt väldigt fängslad. Berättelsen blir aldrig tröttsam eller ointressant trots att kokainet flödar som aldrig förr på sida upp och sida ner. Den mannen måste ha fått i sig åtskilliga kilon av the Peruvian marching powder.
Uppenbarligen har herr Hughes levt ett otroligt liv med makalösa upplevelser, positiva som negativa och han har i många avseenden verkligen levt till det yttersta. Precis som alla andra "rockstjärnor" har han supit, knarkat och knullat sig igenom en stor del av sitt liv och trots mängder av motgångar och misslyckanden lyckats ta sig igenom allt och kommit ut levande och i hyfsad god vigör på andra sidan.
I boken finns allt med. Livet med Purple och hur snabbt han bli förälskad i det vita pulvret, solokarriären, makalösa Hughes/Thrall, samarbetet med Toni Iommi med mera.
Bäst i boken är tiden i Purple och hans liv i 70-talets Los Angeles. Mängder med fantatsifulla filmbilder svischar förbi framför ögonen och vad skulle jag inte ge för att ha varit på plats när det verkligen begav sig. Då var LA en levande musikstad där mängder med stjärnor möttes, söp tillsammans, komponerade och satte på varandras flickvänner som om det inte fanns en morgondag.
Glenn viker verkligen ut sitt liv i boken och flertalet nyckelpersoner får komma till tals vilket ger ytterligare djup till berättelsen. Inte visste jag att han haft ihop det med både Cherie Currie och Linda Blair. "Fuck me Jesus", liksom.
Numera är Hughes hälsomänniskan personifierad och lever lyckligt med sin fru i LA, han har en aktiv karriär, inte minst med BCC och sjunger fortfarande som en gud. 
Det finns dock en sak jag undrar över. Han stod väldigt nära Kevin DuBrow de sista åren han levde, men nämner inget om den forne sångaren i Quiet Riot.
Hans biografi är hur som haver oerhört fascinerande och den slutar lyckligt. Bättre läsning kan man inte begära.

/Niclas 

Inga kommentarer: