Saxon
Anvil
Münchenbryggeriet, Stockholm 111202
Tidigare under dagen intervjuar jag två glada och trevliga kanadensare och på vägen ut från spelstället lyckas jag få legenden Biff att ställa upp på ett snabbt foto. Första konserten i mitt liv var just Saxon. Då spelade de på Olympen i Lund 1985 och jag kissade nästan på mig av lycka. 14 år gammal och livet blev aldrig detsamma efter den upplevelsen.
Nu skriver vi december 2011 och Saxon står åter på svensk mark och har med sig numera tokälskade Anvil.
Anvil, med Lips och Robb i spetsen, må vara hur roliga och gemytliga som helst, men den stora anledningen till att det aldrig blev något när det väl begav sig, är ju pga att de aldrig var särskilt bra. Bandet har på sin höjd några mediokra låtar där "Metal on metal" klingar bäst, men mycket mer är det verkligen inte.
Det här är första gången jag ser dem live, men inte kan jag påstå att jag skulle vilja göra det igen. I mina öron är det så fullkomligt uselt att jag inte riktigt vet när jag såg något liknande senast? Det kan ha varit Nifelheim på Sweden Rock och kvällen till ära är faktiskt åtminstone en av bröderna Hårdrock närvarande, stolt bärandes en Anvil-tröja.
Lips är en kul typ, men hans solo med dildon fortsätter att bara vara ett stort frågetecken. Varför envisas han med dildon? Jag tror inte någon hade saknat den delen av showen om han beslöt att plocka ur batterierna från sin numera något mer uppdaterade version, än de dildosar han använde på 80-talet. Det låter för jävligt och tankarna går oavkortat till Nigel Tufnels solo med fiolen. faktum är att Anvil är precis som Spinal Tap med skillnaden att Anvil faktiskt är på riktigt.
Ärligt talat har jag svårt att hitta någon ljuspunkt under deras framträdande. "Fuken eh!" är lite, lite småkul, men när den sedan övergår till "New orleans voodoo" glöms det roliga snabbt bort.
Bäst blir avslutande "Metal on metal" och att se Lips totala glädje över att få turnera och spela live för en någorlunda stor publik, som tydligen verkar avguda honom. All kudos i världen till Anvil och deras nyfunna framgång, men bra det är det inte.
Saxon då? Tja, Saxon är Saxon är Saxon! Man vet vad man får och det räcker oftast väldigt långt, så även denna kylslagna kväll där man får pröjsa 30 pix i tvångsinlämning av väskan.
Biff Byford är nog en av få i sin genre och årgång som har en hyfsad pipa kvar. Han sjunger utan att behöva ta i så han spricker och det låter överlag väldigt bra. Öppningen med nya "Hammer of the gods", som sedan går över i klassiska "Heavy metal thunder", visar den gigantiska skillnaden mellan britterna och kanadickerna. Saxon har alltid lyckats prångla fram stentuffa riff och är ett extremt rutinerat band. Må så vara att de är långt ifrån sina fornstora dagar i mitten av 80-talet, men det funkar bra ändå och publiken älskar det hela vägen.
Nya låtar blandas friskt med örhängen som "Never surrender" och "Motorcycle man", men när publiken får avgöra låtval i en klassisk "vråla högst tävling", blir det i mitt tycke tyvärr "The eagle has landed" som slår "Broken heroes" från i mitt tycke en av deras bästa plattor, "Innocence is no excuse".
På soundchecket spelade bandet både "Out of control" och "Rough and ready", men dessa framfördes tyvärr aldrig under kvällen. Mot slutet av tillställningen drar jag mig bakåt i lokalen, kollar in shotglasen och muggarna med Saxonlogga som går att köpa för en symbolisk summa. Killen bredvid mig blir skogstokig när bandet drar igång "And the bands played on" och Dough Scaratt wailar sedan iväg på gitarren i ett självskrivet solo, en dyngrak Nicke Andersson rumlar runt i foajén och själv säger jag tack och godnatt. Det räcker gott så.
Anvil 1/5
Saxon 3/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar