Sabaton har sedan en tid tillbaka en ganska stor fanskara, som dessutom verkar bli större för varje dag. De har på kort tid fått agera förband till idoler och storheter som Iron Maiden, Scorpions och Judas Priest och är just nu aktuella med sin första liveplatta, "Battle of the Baltic Sea".
Efter en flera timmar framskjuten intervjutid, ringer så basisten Pär upp och vi snackar givetvis om gigen med de stora banden, men även om ryska strippor, liveplattan, rädslan över att lämna fettfläckar på Halfords hoj och den kommande USA-svängen med Evergrey.
Hur var det att öppna för Judas Priest i Berlin?
Pär: Det var supercoolt! Att få en gigförfrågan en fredagskväll, ”Tjena, kan ni öppna för Judas Priest?”. ”Öh, ja tack!”. Vi satt ju och lekte med tanken. Man vill ju spela med många coola band som man ser upp till. Iron Maiden-grejen föll ju in och Accept var supercoolt och sedan Scorpions och så att Judas Priest bara hör av sig, det var superhäftigt! Sedan att det höll på att bli fullständigt kaos eftersom det var flygledarstrejk den dag vi skulle flyga, så vi kunde inte flyga utan fick kasta oss in i turnébussen och tokköra ner till Berlin för att göra giget. Det var superballt! Vi kom precis en timme innan vi skulle börja spela, så det var ju lite i sista minuten. De stod och jublade åt oss när vi rullade in med bussen. Det hjälpte ju till att det var en ganska uppsluppen stämning och jag är så jäkla glad över att deras crew verkligen var superschyssta, ”Klart vi hjälper till så att ni får giga! Ni ska inte vara här och vara sura och griniga för att ni kom försent, utan nu hjälps vi åt!”, så stor cred till deras crew och bandet var ju assköna också, det lilla vi hann träffa dem. De satt ju bara och skrattade lite grann och hade ju bara suttit och nästan satsat pengar på om vi skulle hinna eller inte. Vi skötte ju våra uppdateringar på facebook hela tiden på vägen ner. ”Nu är vi här! Nu är vi där!” och folk följde vår resa ner till Berlin. ”Nu är det trafikstockning!” och 50 000 personer trycker ”Like”. (skrattar). Det var hur grymt som helst att göra! Det var skithäftigt och så otippat att man gör ett gig helt oannonserat. Ingen visste ju att det var vi som var förband och eftersom vi brukar inleda våra gig med att köra ”The final countdown” med Europe, så var det ju folk som tyckte ”Ja ja, tryck in kniven lite hårdare på oss som står och väntar på sista giget med Judas Priest!”, så var det ju vi som kom ut och då tyckte ju folk att ”Aha, det var det bandet!”. Vi har ju en rätt bra fanskara i Tyskland och det var ju väldigt många som blev positivt överraskade och bara gapade, ”Var fan dök ni upp ifrån?”, så det var ju kanon!
Jag såg ett klipp på YouTube där det var filmat från resan ner och ni stod och sjöng a capella vid Halfords motorcykel. Fick ni sitta på hojen?
Pär: Nej vi vågade inte! (skrattar) De var jäkligt schyssta och så och vi hade säkert fått, men det var lite så där ”hands off”. Man kanske råkar lämna någon fettfläck. Det är lite heligt ändå. När man kommer in på sina idolers mark, så vill man ju ändå ha ett litet avstånd. Man vill inte ta del av för mycket av dem. Man vill inte kika in i logen för man vill inte bli besviken eller chockad eller något. Man vill att det ska vara som man trodde att det var.
Hur var Scorpions då?
Pär: Enligt mig är det ju det coolaste vi har gjort i och med att det var en sådan häftig grej att åka med dem i Ryssland. Det var totalt annorlunda mot allt vi gjort. Privatjet varje dag, livvakter... allt var superuppstyrt fast det var total kaos eftersom det var Ryssland och ingenting funkar i Ryssland. Inte ens på den nivån när du säljer ut stora stadion. Man kan komma dit och det finns ingen el och man har sålt 10000 biljetter. Sånt kunde hända, men allt löste ju sig och allt funkade rätt bra, men framförallt tyckte jag att det var jäkligt coolt att åka med dem och se allt för det var sådan suverän stjärnstatus över dem i Ryssland. De är ju gudar där borta och det var jäkligt ballt och sedan vara del av det sista giget i Moskva. Tar jag bort de upplevelser jag själv haft på scen, så är det voolaste konsertminnet att se Scorpions live i Moskva. Det var stort! Riktigt maffigt med hela stora olympiska arenan och alla står upp och sjunger med. Ingen kan ju engelska, men alla kan ”Wind of change”. Det var jäkligt maffigt och så jäkla trevligt. Vi hade ett headlinegig i Novosibirsk, mitt under den turnén. Vi hade en ”day off” och det var ju kaos eftersom våra grejer hade fastnat i något träsk på vägen dit med lastbilarna. Vi flög dit, men backlinen var på lastbilar och de hade fastnat i något träsk och kom fyra timmar försent. Scorpions var ju där för att kolla in oss på denna lilla skumma nattklubben. De kom in och tyckte att ”Va fan grabbar! Vi har varit med om bra mycket värre än att våra grejer har fastnat i ett träsk! Det är aslugnt, bara njut!”. Några av dem blev lite smått avundsjuka för det förband, eller vad man ska säga att vi hade den kvällen, var inget band utan det var tre strippor som dansade, eller ja, som strippade helt enkelt. Det fungerade ju jättebra på en hårdrockskonsert med en massa killar och de delade loge med oss och det tyckte vi ju var... absolut! När vi fick reda på det var vi ju liksom ”Woohoo!”. Det tyckte inte riktigt några i Scorpions om, så de ville också ha en loge. De var jäkligt sköna och vi hade superkul ihop. Det är rätt skönt att när man sedan går åt varsitt håll, får man ett stort tack och att de säger ”Det var jävligt kul att turnera med er! Vi åker normalt inte med förband för vi tycker inte om förband, men ni är välkomna tillbaka när som helst! Vi tyckte det här var så jäkla kul att vi kommer säkert att göra en sväng till I Ryssland, fast det här var den sista, och då vill vi ha mer er igen, är det ok?”. Vi svarade bara ”Ja, det gör vi så gärna så!”. Att få höra det är ju superstort!
Hur var James Kottak? Han är den mest spattiga människa jag mött!
Pär: Han är fantastisk! Han är så jävla avslappnad och relaxed, men ändå hypad. Han är så jäkla 110 på scen och när han är av scenen är han väldigt, väldigt lugn. Man skulle lätt kunna tro att han är ordentligt neddrogad och att han vaknar upp när han kommer på scen och går på en annan drog och sedan går han av scen och går tillbaka till samma drog. Det är en stor personlighet, men han är jäkligt skön. Han kom ju och ville följa med oss ut och festa, men då var managern ”Nej, jag vet inte om du ska med de här grabbarna om du ska hålla deras tempo! Du är ju lite gammal och sliten.” och han sa bara ”Ah, jag önskar att jag var ung igen!”. Men han är ju inte så jäkla gammal jämfört med de andra i det bandet, men han var lite som ”Ja, jag kanske ska ta det lugnt ikväll.”. Jag stormdiggar honom och han hjälpte vår trummis att fixa ny spons till trumstockar och det tyckte jag var schysst! Nej, Scorpions var det roligaste jag gjort!
Han fuckade ju upp en bra grej med Athena, Tommy Lees syster!
Pär: Jo, det har han ju gjort rätt bra. (skratt)Jag vet inte om du har sett showen de har? När han kör trumsolo och visar på stora skärmar hur han hånglar med henne. Han hånglar ju med en massa andra tjejer och visar det samtidigt som han spelar sitt trumsolo. Det måste vara en ganska stor egogrej och en mycket speciell människa. Han kör sitt trumsolo på ett flygande trumset samtidigt som han visar på fem stora skärmar hur han hånglar med olika brudar, bl a sin exfru då, eller vadet nu är.
Vad händer annars just nu? Är ni ute och spelar nu eller är det paus?
Pär: Vi håller vl på att ladda om eller vad man nu ska säga, inför nästa europasväng. Vi har väl haft lite tid hemma, men det har ju inte varit lugnt precis, utan det har ju varit en hel del i och med att liveskivan är på väg ut. Vi har gjort mycket pyssel med den och sedan planerar vi ju för nästa studioalbum. Vi håller ju på och skriver lite småidéer och pysslar med den. Sedan planerar vi ju en så jävla stor turné, men det är långt fram i tiden. Vi ligger och bokar någonstans mot april 2013, så det är rätt mycket på gång i vårat läger framöver. De sista dagarna är ju bara förberedelser. Vi kommer ju inte att vara hemma på kanske två och en halv månad nu, så det är ju rätt mycket man vill ta hand om de sista dagarna hemma innan man ger sig av. Men allt känns jäkligt bra och det känns som att allting har gått jäkligt bra sedan vi släppte senaste plattan. Turnéer och allt som har hänt med bandet. Det har gått bra och alla i bandet är så jäkla supertaggade som vi inte varit på... tja, vi har ju alltid varit taggade, men vi är ännu mer taggade nu.
Hur var det att spela in en liveplatta då? Blir man extra nervös när man vet att det spelas in för en tänkt liveplatta?
Pär: Grejen var så här. Vi visste ju egentligen inte om det, samtidigt som vi visste om det eftersom vi spelade in alla gig på turnén. Vi körde in hela turnén eftersom vi hade grejer med oss. Det var inte meningen att vi skulle göra en liveplatta överhuvudtaget, utan vi bara spelade in alltihop för att... tja, det kan vara bra och vi har ändå grejer med oss. Det är bara att skicka ut lite extra mickar på publiken och så får vi se vad vi gör med det. Sedan satt vi efter turnén och hade allt det här och så frågade vi skivbolaget om de ville släppa en liveplatta och de bara sa ”Absolut!” och våra fans har efterfrågat det länge.Då satt vi och hade massor med gig att välja mellan och det mest coola av alla gigen var egentligen båten. Sedan hade vi ju en diskussion med skivbolaget om huruvida vi skulle släppa ett gig där mellansnacket är på svenska, men de tyckte väl tillslut att det var ganska exotiskt och coolt och sa ”Let´s try!”.
Hur mycket fixar man till på en sådan inspelning? Är det mycket att fixa eller kan man släppa den helt rå?
Pär: En del saker lär fixas till och en del var ju tvunget att klippas bort. Giget är ju bra mycket längre än 80 minuter. Vi spelade ju bra mycket längre än det i och med att det var ett gig där publiken fick önska. Sedan var det ju sjögång och i exempelvis en låt stack ju baskaggarna iväg, vilket gör att den låten är skittråkig. Det skulle kanske funka om det var en Dvd, att kolla på när den sticker. Det blir ju liksom stopp i låten, men det är ju inte så kul på en livecd. Någonting blir jävligt fel och publiken undrar ”Vad fan hände nu?”, så det är ju bortklippt och några till låtar rök för att det var fel spel eller för att det lät dåligt eller att låten lät bättre på en annan del av turnén och blir på cd 2, om man säger så. Man vill inte att det ska låta skit. Sabaton är inget perfekt band live, men vi vill samtidigt inte trolla till allting i studion. Det är lite fix här och var, men det är inte meningen att det ska vara en studioplatta med publikljud. Vi valde att klippa bort de låtarna som lät värst istället.
Just detta stående krigstema på allehanda sätt? Blir det aldrig uttjatat för er själva? Vill ni inte bara sitta ner och skriva lite ”sex, drugs and rock and roll-låtar”?
Pär: Nej, inte än i alla fall. Jag är inte trött på det, men däremot vill vi hitta sätt att utveckla det på. Det har varit jäkligt mycket om andra världskriget och sånt. Vi gillar historia istället för fiction och dessutom tycker vi att sex, drugs and rock and roll skulle vara att ljuga för publiken väldigt mycket. Det är klart att vi inte har varit i krig själva, men det är i alla fall ett större intresse än många andra saker. Att skriva låtar om snabba bilar... det är ingen som åker i en snabb bil eller motorcykel i bandet. Vi känner att vi inte vill skriva om någonting som inte har med oss att göra liksom och ska man hitta på något, så känns inte fantasy eller något sådant intressant för oss heller. Däremot kanske vi skulle gå någon annanstans och inte låta stridsvagnar och sådant binda in oss för all framtid. Det finns mycket mer som vi kan sitta och tänka på runt omkring. Jag tror inte vi kommer att bli icke historiska, vi tycker ju om historia och vi kommer nog att stanna kvar där i framtiden ett tag i alla fall, men vad det blir det är vi inte säkra på.
Annars borde ni ju ha en given sång om de ryska stripporna.
Pär: Förbandet from heaven! (skratt) "Angels supporting us..."
Absolut! Får ni inspiration från gamla journalfilmer och maratonvisningar av ”Band of brothers” och ”Pacific”?
Pär: ”Band of brothers” är ju inte bara en Hollywoodstory utan den har ju också en ganska stark knytning till reella händelser, så där känns det ju mer intressant. Jag och Jocke som ofta ligger bakom de flesta texterna, ingen av oss tycker att det är så jättekul med Hollywood och romantik, utan då tittar vi mer på en dokumentär för att få inspiration. Sedan är det ingen av oss som tycker att det är kul att kolla igenom allt och gräva i flera veckor efter en liten detalj eller någonting, utan då romatiserar man hellre ihop det från vår sida och skriver så att det blir hårdrock av det. I grund och botten, även om texterna har sin betydelse, så är det ju ändå musiken som ska vara det viktigaste. Det är hårdrock vi håller på med. Det är inte meningen att skriva historieböcker, utan vi skriver plattor, vi skriver hårdrocksmusik! Det är kärnan i alltihop.
Är det historiska temat det som tilltalar den tyska skaran och östblocket?
Pär: Det ligger ju närmare dem än vad det ligger oss eftersom de har känt och sett och märkt av reaktionerna mycket mer. I och med den banan vi har valt och gått så har vi ju blivit initierade i en hel värld av saker som man i Sverige inte tror finns. Den mängd muséer och monument som finns resta efter detta och varje stad har sin historia, det är ju saker man aldrig skulle få veta om man var en turist eller om man var Mötley Crüe. Då skulle man inte åka och titta på sådant utan då skulle man gå på stripklubb kanske.Men vi får ju se väldigt mycket sådant och det är en helt annan värld vad gäller att komma ihåg sitt historiska arv i framförallt östblocket, där de har någon form av stolthet som är ganska nära. Det var ju inte så länge sedan många av länderna fick sin frihet och där i ligger ju mycket av att de är ganska nära till historien. De har ju känt av mycket av det som vi bara sett på film. De har sett stridsvagnar på gatorna och vi har sett det på film. Det går hem, det vi skriver om, bättre i östblocket och så. Att tyskarna gillar det tror jag inte har så mycket att göra med texterna eftersom i många av texterna så är inte tysken så populär. Sedan att tysken idag inte är tysken 1939, men ändå.
Nu kan ju inte jag era texter utantill, men skulle sabaton kunna skriva något liknande till Slayers ”Angel of death”, där man går ännu mer på djupet och blir mer kontroversiell?
Pär: Jag kan inte exakt hur den låten är byggd...
Den fick de ju enormt mycket kritik från vissa läger då han sjunger om Mengeles syn på det hela.
Pär: Ok. Vi har väl varit ganska... Många sa att ”Ni kan inte ta upp vissa ämnen!” och vi kände att... eftersom vi har fått många som trodde att vi har nynazistiska sympatier eller skriver nynazistisk propaganda och allt vad de nu kan tänka sig, så kände vi att ”Ok, men om vi tar upp en sådan hård grej så att vi skriver helt enkelt låten ”Final solution” och sjunger så starka ord som kristallnacht i texten, så måste väl folk fatta vart det bär av.”. Det känns som att av de människor som 2005 trodde att vi hade extrema högeråsikter, så har vi nog täppt till de flesta i alla fall. Det finns ju antagligen några som är både ordblinda och döva och hör vad de vill höra och de kan vi nog inte göra så mycket åt.
Jo, det finns ju alltid människor som kan läsa ut än det ena än det andra från allt möjligt.
Pär: Det finns ju en bok som skrevs för ganska länge sedan, som har tolkats på rätt många sätt.
Det går att tolka våra texter och Bibeln kan tolkas på tusen olika sätt.
Självfallet! Ni har en kommande turné med Evergrey på gång också, eller hur?
Pär: Ja, vi börjar om exakt en månad.
Men ni har varit där tidigare?
Pär: Vi åkte dit med Accept i början av året. Åter igen, att turnera med idoler är ju jävligt ballt! Sedan var det skönt att se... en av de största wow-känslorna är ju att se Accept live för det är en sådan jäkla nytändning i ett band, som inte har funnits på ett tag och som verkligen fick börja om från noll. Vi tänkte ”Accept i Amerika, det lär ju vara ganska stort! Nya platta är ju grym och det här måste dra folk!”, men det var inte så jävla mycket folk och många av kvällarna så var de inte så mycket större än oss. Det var en ganska jämn fördelning av fans. Många tillhörde en äldre generation och hade aldrig hört talas om Sabaton och många tillhörde en yngre generation och hade inte alls lyssnat på Accept. Det blev en ganska bra kombination mellan oss och musiken gick ju hem i alla läger och vi blev jäkligt tighta polare med Accept. Det var ju lite så, att i och med att turnén inte sålde så fantastiskt bra och arrangörer i USA inte är kända för att vara så generösa och snälla och hjälpsamma... det är ju lite som att ”Jaha, nu kommer ni till mitt ställe och då är det mina regler som gäller, så ni ska hålla käften och vara glada att ni inte får stryk!” och det kändes som att det gjorde oss till ett jättetight paket. Vi stod jäkligt enade och det kändes jäkligt skönt att de verkligen kände att Sabaton är bra och de var jäkligt bra och vi höll ihop. Nej, det var riktigt bra på så sätt, men sedan var det ju en jättelyckad turné på många sätt och vis. Det var nog inte en enda människa som gick hem besviken efter att ha sett Sabaton och Accept en sådan kväll. Det är ju två band som ligger hyfsat nära varandra i musikstil och två band som var jäkligt hungriga på att göra ett bra gig. Jag tror att det var en fatastiskt bra grej och det kändes kul.
Är det samma städer och ställen med Evergrey eller blir det andra platser nu?
Pär: Det är några städer som skiljer sig. Om jag förstod det rätt, så har Evergrey en fanbase som är baserad mer i Kanada. Deras musikgenre är starkare där. Kanada är inte så mycket för typ klassisk hårdrock kanske. Jag bara chansar, men tydligen vill man jättegärna spela i Kanada för att det kommer mer folk och kanada har mer pengar och det är inte lika nedgånget och arrangörerna är jättetrevliga och folk har mer pengar över för att köpa t-shirts och liknande. Kanada vill man spela i, men med Accept så blev det bara två gig i Kanada medan när bokaren gick ut och frågade på olika ställen så fick han bättre gensvar i kanada på Evergrey, eller paketet Evergrey plus Sabaton då. Evergrey har ju ett ganska stort försprång med många skivor som har kommit ut före oss, så vi hoppas på att de har många fans borta i Amerika.
Det är ju en ganska stor skillnad mellan Evergrey och Sabaton, både text – och musikmässigt.
Pär: Definitivt! De gensvar man har sett från olika kommentarer på gigen, så var det ju mycket mer... när det var Sabaton och Accept, så var det mycket mer ”Yes, två band!”, medan här skiljer det sig lite mer. Folk säger ”Ok, Evergrey plus Sabaton, då kommer jag sent.” eller ”jag kommer bara se första bandet och sedan går jag hem!”. Ungefär så. Det är lite mer splittrat men jag tror ändå att det kommer att funka jäkligt bra. Jag har sett Evergrey och det är ett jävligt bra liveband och de levererar en grej som är svår att inte tycka att den är kompetent och snygg. Från vår sida och jag kan bara tala för de reaktioner jag sett och de människor som undrar vad vi gör i första låten, brukar gärna klappa med i sista låten. Det brukar gå hem hos de flesta oavsett vilket band vi turnerat med så brukar det släppa mot slutet och bli en positiv grej.
En sista sak bara. Jag fick höra av en kille att när ni spelade med Iron Maiden på Ullevi så försökte Joakim dra igång ”Y.M.C.A.” med publiken. Stämmer det?
Pär: Ja och lyckades!
Det är ju nästan mer gay metal än Judas Priest!
Pär: Ja, kanske var det därför vi öppnade för dem. Rob sa kanske ”Fan, det här bandet vill jag ha som förband!”. (skratt) Vad vet jag?
Nästa platta då? Det blir det någon gång nästa år, men ni skriver redan nu?
Pär: Ja, vi skriver lite smått redan nu. Vi har några idéer, men vi har inget genomarbetat tema eller texter. Vi har inte börjat på så vis, men en hel del riff och en del inspelningar på demos och så. Det känns jäkligt bra!
Skriver ni mycket när ni är ute på vägarna eller är det mer när man är hemma och landar?
Pär: Det är rätt svårt att skriva ute på turné. Det är fler störningsmoment. Det som går att göra ute på en turné är den icke kreativa delen av låtskriveriet, om man säger så. Man kanske gör den delen av låten som inte bygger på att man måste sitta och trilskas med en gura för att få fram ett gitarriff, utan snarare att ”Nu har jag ett gitarriff eller en melodi och nu behöver jag ett trumkomp!” och så sitter man och jobbar med den biten, det kan man göra när man är ute på turné. Men att sitta och bara får ”Pang, en idé!”, det är lite svårare. Oftast pga att man inte har samma närhet till en studio eller något att spela in på. Det blir lite anteckningar och sådant.
Ok! Jag tackar så mycket Pär och önskar lycka till med turné och kommande plattor! Det låter som att ni har fullt upp under en lång tid framöver.
Pär: Det har vi! (skratt) Jag tackar jättemycket och framförallt för att du hade tålamod att vänta.
Det är lugnt! Jag har intervjuat Rob Halford en gång på telefon och då fick jag vänta en halv natt på att han skulle ringa, så det är inga problem. Ha det bra!
Pär: Ha det toppen!
/Niclas
