Europe firade hela 30 år i somras och snart släpps en DVD från det bejublade giget på Sweden Rock Festival.
Jag ringde upp basisten John Levén för att snacka lite om just denna DVD, men även lite annat, som Mattias Klings bok, ny platta och eventeull bok och dokumentär.
Har du läst Mattias Klings bok ”Only young twice”?
John: Ja, det har jag faktiskt. Jag har sagt till honom att han gjort gedigen research och det är väl för att han är journalist i botten. Det var ju mycket grejer där jag kände ”Visst fan, så var det!”.
Är det inte lite lätt surrealistiskt att läsa en bok om sig själv?
John: Jo, det är det ju absolut. Det är ju många grejer man glömt bort, så det är lite konstigt. Man är rockstjärna i en bok, men man upplever ju inte sig själv som en rockstjärna. (skrattar) Man vet ju att man är en vanlig kille, liksom.
Var det några specifika saker han tog upp som du kände att du glömt?
John: Det är svårt att komma på något så här, men det var en grej jag sa till honom. Det var något om att jag gick barfota och det stämmer inte, men det finns en gnutta sanning i den grejen. I boken pratar han om att vi var så utblottade i början på 90-talet och jag gick barfota någonstans. (skrattar) Det lät som att jag gick omkring och var hemlös och stod utanför 7-Eleven och tiggde pengar, typ. Det var inte riktigt så, utan det var en annan story om när vi spelade in videon till ”Cherokee” i Sierra Nevada. Vi blev så jävla fulla! När vi var klara med videon, festade vi loss ordentligt och jag söp bort mina skor. Vi skulle flyga nästa dag klockan sex på morgonen och jag hittade inte mina skor. Jag hade supit bort dem och först flög vi från Sierra Nevada till Madrid för att sedan byta till flug mot Köpenhamn och jag gick omkring där barfota på flygplatserna.
Vet du om några av de andra i bandet har läst boken?
John: Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag tror inte det. Han var ju på oss mycket innan och ville att vi skulle vara med, men vi kände, eller jag kände i alla fall, att vi skulle spara på det. Ska vi skriva en bok så vill vi göra det lite mer... vi är ju inte klara än. Ska vi skriva en bok om oss själva är det lite som att lägga locket på.
Det är intressant det där. Bokmarknaden för band har exploderat. Exempelvis kommer Max Cavalera ut med sin bok nu, som skrivits i samarbete med Joel McIver, och det känns som att han borde ha en del år kvar av sin karriär?
John: Ja, visst. Keith Richards bok däremot... han kan ju trilla av pinn när som helst, så där ka jag förstå det.
Det är väl en del av de nya vägar artister behöver hitta för att hitta en ny inkomstkälla.
John: Jo, visst är det så.
Har ni som band haft seriösa tankar på att släppa en officiell skrift om bandet?
John: Jo, det har vi ju. Vi brukar säga ”Den blir bra till boken.”. (skrattar) Det tror jag absolut att vi ska göra, men jag tycker inte det är dags än. Vi får vänta ett tag. Det finns mer roliga saker att skriva om.
DVD´n då? 30-årsjubileum måste också vara lite underligt? Det är en jäkligt lång tid.
John: Jo, men man upplever det inte som en jäkligt lång tid. ”Va fan, har det verkligen gått 30 år?”. Det är precis som med barn. ”Vad hände här?”. Jag har tre söner. En är 21, en är 19 och en är 4. De två äldsta fyllde båda år nyligen och det är verkligen ”Vad är det som händer? De var ju små knoddar alldeles nyss!”. Man får verkligen sätta sig ner och tänka igenom vad man varit med om och vad man gått igenom, men man tänker inte på att det gått 30 år. Jag fyller ju 50 nu. Vad är det? Jag var ju 25 alldeles nyss. (skrattar) Man ser sina gamla favoritartister nu och tänker ”Shit, vad gamla de blivit!” och det är ju många av dem som börjar trilla av pinn också. Gary Moore och alla möjliga. Det är bara de där jävla Rolling Stones som vägrar! (skrattar) Men det är jävligt bra, man kan ha Stones och Aerosmith och mäta sig med. Nu har jag aldrig varit något stort fan av Stones, men Aersomith är ett gammalt favoritband och se på dem! Då kan man tänka att man kan köra på ett bar tag till. Det är en jäkligt bra referens att ha. Man trodde ju inte det för 30 år sedan när man satt och lyssnade. ”De där kommer ju att lägga av i 40-årsåldern. Man kan ju inte hålla på och spela hårdrock när man är 60.”, men nu är det ju så.
Var Patric Ullaeus ert första val när det gällde arbetet med DVD´n?
John: Jo, han var vårt förstahandsval. Vi har ju gjort några videos med honom och vi tycker han gör ett jävligt bra jobb. En jäkligt bra kille.
Hur delaktiga är ni sedan i själva redigeringsprocessen?
John: Joey framförallt, brukar sitta med och kolla, men jag vet inte hur mycket han gått in i klippningsprocessen. Han brukar ju vara den som sitter och väljer ut bilder och så, men jag tycker ju inte det är så jävla kul. Jag är med ”Kör på bara!”, men jag vet att Joey gillar att hålla på med sånt. Jag är mer intresserad av ljudmixen. Det är klart jag är med och godkänner innan det går iväg. Det är ju inte så att jag inte vill se det innan det går iväg och jag vill gärna se artwork och liknande, så det inte är en total katastrof.
Vilka var dina egna känslor den kvällen på Sweden Rock? Det måste ju ha varit väldigt speciellt? Ni fick dessutom överlag väldigt bra kritik.
John: Ja, det var otroligt att vi fick det. Det var mycket nerv, det var det, men det hade det varit ändå även om det inte var 30-årsjubileum. Det är alltid så när man spelar hemma i Sverige och man vet att det är mycket vänner och familj. Då blir man alltid extra nervös, men det här var extra nervöst gånger tre. Man var jäkligt spänd hela dagen. Vi skulle ha gästartister och vi hade inte repat med dem. Det kan ju hända vad som helst och så är det 35000 personer där. Samtidigt var det en positiv stress, men den släpper så fort du går in på scen. Då tar ju adrenalinet över.
Är man extra noga med hur man rör sig när man vet att det filmas?
John: Nej, jag skiter i det. Visst, ser man en kamera så vill man kanske spela lite med kameran, men annars så kör man ju bara på. Man jobbar ju med kameran, men så vet man att det inte kommer med i alla fall. (skrattar)
Var ni ett band,om man tänker på den mest hypade tiden, som filmade gig professionellt och har dem liggandes?
John: Nej, tyvärr. Vi gjorde ju jäkligt mycket TV, men det var ju mest bara en massa jävla playback och det är inget man vill ge ut. Det kanske finns något TV-bolag som var där och filmade, men då filmade de bara lite grann och sedan var det klart. Det finns dåligt med sånt, för det hade varit jäkligt kul att se. Däremot har vi talat om att eventuellt i framtiden göra en dokumentär om hela historien och till det finns det mycket material. Även sånt som vi själva filmat.
Är det bara lösa planer än så länge, eller?
John: Ja, det är ganska lösa planer. Vi har sagt att vi ska göra en dokumentär, men vi har inte riktigt satt oss ner och pratat om hur den ska utformas.
Det är ju en del som låter alla möjliga komma till tals, som roadies, mediafolk, managers osv.
John: Ja och det gör ju hela saken mycket mer intressant,än att man bara ser bandet snacka. Det finns en dokumentär om Cream och den är lite så att de intervjuar folk omkring.
Men det var alltså aldrig tal om att filma när ni var som störst i USA? Inte ens att ställa upp en kamera vid mixerbordet och låta den rulla?
John: Tja, det kanske finns sådana grejer, men jag vet faktiskt inte. Vi gjorde ju inte så mycket i USA ändå. Vi gjorde en egen turné och det var i lite större teatrar och utan förband, vilket var helt unikt. Sedan gjorde vi turnén med Def Leppard och ”that´s it”. I efterhand var ju det ett stort misstag. Vi hade ju kunnat forstätta turnera med dem hur länge som helst, men vi hoppade av.
Ja, det hade ju kunnat bli ännu större än vad det blev.
John: Ja visst är det så.
Nu har det gått lite mer än ett år sedan ”Bag of bones” kom ut. Har ni några tankar på nytt material?
John: Vi har börjat prata om nästa platta. Alla sitter väl i sina hemstudios och pillar och donar. Det är väldigt tidigt än så länge, för vi har inte riktigt bestämt när vi ska spela in den eller hur eller med vem. Är Kevin Shirley med i tankebanorna? John: Ja, det är han i allra högsta grad. Det är bara det att han är så extremt ”busy” den mannen. Det gäller att hitta ett hål i hans schema. Han ska göra Iron Maiden och Joe Bonamassa. Det året som vi jobbade med honom, hade han gjort 12 produktioner. Det gäller att få alla scheman att stämma, men jag skulle jättegärna jobba med honom igen. Jag tycker han är fantastisk.
Hans namn börjar bli som Rick Rubin, det dyker upp överallt.
John: Jo, han har ett skönt sätt att jobba på och så jobbar väl Rubin också. Alla är med och man spelar in live och det är minimalt med pålägg. Många tightar ju till det så det blir så jäkla tight att det inte är sant. Det finns ingen skit i hörnen överhuvudtaget och då blir det jävligt sterilt. Det är det som är den stora grejen med Kevin Shirley. Det låter mer levande och organiskt, så jag jobbar jättegärna med honom igen.
Sitter du hemma och skriver mycket?
John: Ja, det gör jag ju. På ”Bag of bones” hade jag tre låtar och en på plattan innan den. Jag skriver när andan faller på. Jag vet att många schemalägger tid, men så gör inte jag. Jag har redan spelat in en hel del. Det kommer undan för undan. Jag har ju en hemstudio i lägenheten, så när andan faller på sitter jag där. Sedan skickar jag det till Joey så får han sålla.
Har du några andra projekt på gång?
John: Nej. Vi får se hur många låtar som blir över nu. Det har inte funnits tid innan. Nu har vi inte spelat så himla mycket i år, så det hade kunnat fungera men samtidgt var det skönt att vara ledig. Vi spelade i juni och sedan tog vi ledigt i två månader.
Har du haft tankar på något soloprojekt?
John: Nej. Vem är intresserad av en basist? (skrattar) Då ska man vara mer som Billy Sheehan eller någon liknande. Kanske skulle man dra ihop något projekt och kalla det för någonting, men inte vara den som står i centrum. Jag är inte den typen. Jag sitter hellre i baksätet.
Innan själva återkomsten, vilken tid eller skiva kände du var den roligaste tiden rent kreativt?
John: ”The final countdown” var ju jäkligt spännande i och med att det var första gången vi hade en riktig producent. Vi åkte ner till Schweiz och bodde i studion. ”Wings of tomorrow” var kul, men det var ju även första plattan. Med ”Wings of tomorrow” kände att vi det var ok och det var en bra studio. Vi fick spela in på helgerna eftersom Björn och Benny höll på att spela in Chess under veckorna, men vi fick en bra deal för att vara där på helgerna. Det var ju ett jäkla slit för mig eftersom jag låg i lumpen samtidigt och jag hade väl några helger med permissionsförbud. (skrattar) ”Out of this world” var ju också kul med Ron Nevison och legendarsika Olympic Studios i London. En hel del bra musik har ju spelats in där. Det var på 80-talet och man slog på stora trumman och det var ju hur mycket pengar som helst.
Hur kom kommande turnén med Foreigner och FM till?
John: Det var efter vi spelat på Download i somras. Han som är chef för hela Download tyckte vi gjorde ett så bra gig och sedan fick vi höra om det samma kväll. Vi sa ja rakt av. Jag tror det är en bra grej för oss.
Är det bara England som gäller?
John: Vi spelar i Spanien precis innan och nu i slutet av september spelar vi i Istanbul. Det ska bli intressant. Det är en festival som vi headlinar och det ska bli jävligt spännande. Vi har aldrig varit där tidigare. Sedan gör vi en sväng i Mexico och efter den åker vi vidare till Dubai. Vi har aldrig varit i Mexico och absolut aldrig i Dubai. Vi gör väl en sex gig i Mexico. Dubai vet jag inte riktigt vad man ska förvänta sig av. Mina vänner i Opeth har varit där och det var något filmteam med från programmet Kobra, tror jag. Man vet ju inte riktigt vilken publik man kan förvänta sig. Kommer de i sina lakan och turbaner och är det kameler och grejer på parkeringen? (skrattar) Med Turkiet och så är det kanske som med öststaterna tidigare? De kanske är helt utsvultna?
Genom alla dessa år, vilken annan musiker tycker du har varit roligast att träffa?
John: Jo, jag har ju själv jobbat med Glenn Hughes, men ibland blir man ju lite besviken. Männsikor är inte alltid lika stora som man fått för sig. (skrattar) Bara fär att de spelat in bra musik tror man de är fantastiska människor. Vi gjorde den där Def leppard-turnén och det är ju jättebra killar. Vi kommer jättebra överens med dem. Vi var ju nere i Spanien i somras och spelade med Def Leppard och Whitesnake. David Coverdale är en fantastisk snubbe och en riktigt stor hjälte. Man har ju träffat grabbarna i Deep Purple och jag var ju ett jättestort Rainbowfan, så att stå och prata med Roger Glover om inspelningen av ”Down to earth” var jättespännande. Hur de hade spelat in hela plattan och inte hade en sångare och ringde Graham Bonnet och bad honom komma över och sjunga. Det är intressant att höra sådana stories direkt från källan.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar