Första intrevjun för 2013 blev Soilwork. Det var ytterst trevligt att slå sig i slang med två skånska pågar och inse att vi har några gemensamma nämnare. Jag och Ola har gått på samma gymnasium i Ängelholm, han kännner en av mina bröder och både Ola och Björn är bekant med en av mina gamla barndomskompisar. En liten värld med andra ord.
Det blev bl a snack om nya dubbelplattan "The living infinite", nya rutiner i studion, skivaffärer i Helsingborg och om att turnera i USA. Det visade sig också att båda två hittat kärleken i Nordamerika.
Vi börjar med den givna frågan. Ett dubbelalbum, var det något som kom som en idé från början eller var det bara att det råkade bli en jäkla massa låtar?
Björn Strid: Nej, det var som en första idé. Jag hade en liten idé som jag la fram till bandet förra sommaren när vi gjorde festivaler i Europa. Jag hade en titel i huvudet, ”The living infinite”, och det kändes som att vi behövde en större utmaning och försöka vända det här kaoset, som det ändå blev när Peter inte kunde turnera och vända det till något positivt. Då visste vi ju redan att Peter var på väg ut och David var med och det var skitbra. Vi ville ta ut svängarna. Vi hade det på ”The panic broadcast” också, men vi fick inte riktigt uttrycka oss tillräckligt där, så det kändes som en bra idé. Då hade vi väl mer eller mindre ett ”mindset” och sedan började vi skriva lite så smått och sedan började vi verkligen skriva och så blev det ju 26 låtar. Vi var väldigt produktiva, men i början var man väl lite orolig över att vi inte hade tillräckligt med låtar eller tillräckligt med bra låtar. Vi ville ju inte heller att det skulle vara en kompromiss, så att första plattan är skitbra och sedan är det bara ”downhill”. Men vi kände oss ändå ganska så självsäkra i den grejen även om det var lite läskigt.
Men det måste bli en väldig press att komma fram med så många låtar? Eller blev det bara att det rann till?
Ola Flink: Det känns som att det bara rann till faktiskt.
Björn Strid: Ja, har man inspirationen och det flödet, så brukar det inte vara särskilt mycket press, tycker jag, men det är ju alltid nyttigt med lite grann. Det kan bli en bra kombo.
Dessutom i dessa kristider för skivindustrin, så är det ju ganska tufft att ge ut ett dubbelalbum. Material som inte kom med, hamnar det i malpåsen eller?
Björn Strid: Det kommer att släppas lite olika ”editions” och där blir det lite bonusspår.
Ola Flink: Det är ju inte så att det är pajaslåtar. Det är bra grejor men man kan inte få med allt och de andra låtarna passade kanske bättre ihop. Men det är alltid bra att ha låtar. Jag vet ju inte vilka de är i och för sig. (skratt)
Björn Strid: Men 20 låtar på originalalbumet kändes som ett bra nummer.
Ola Flink: Det känns mycket, det gör det, men när man lyssnar på plattan känns det inte så mycket.
Björn Strid: Sedan behövde vi nog en dubbelplatta för att verkligen ta ut svängarna och få en röd tråd. Det är svårt att ta ut svängarna på en platta med elva låtar. Vi har gjort så många plattor och att bara slänga ut ännu en platta, ”Här har ni elva nya låtar!”, så behövde vi någonting mer än det.
Men att skriva så många låtar? Det måste ju ändå vara svårt att hålla samma nivå på allting? Det måste ju vara svinsvårt? Blir det någon gång att man säger ”Nej va fan, det får duga!” och så tar man med den också?
Björn Strid: Nej, det gjorde det faktiskt inte. (skratt)
Ola Flink: Det var väl mer innan men när det väl hade satt igång så fick man aldrig den känslan, tycker jag. Innan kände jag att ”Det kommer ju aldrig att gå.”. Det brukar vara svårt nog att få ihop en skiva med 10-12 låtar, men när vi väl var igång så kändes det inte så.
Björn Strid: Men jag kände ju också låtskrivarmässigt att jag var enormt taggad. Jag hade otroligt mycket inspiration, så för egen del så kände jag att jag kunde producera jättemånga låtar och många bra sådana. Jag var inte särskilt orolig egentligen.
Men ni drabbas aldrig av skrivkramp? Man kan ju vara väldigt taggad och ha mängder med idéer, men helt plötsligt kan det ju bara säga stopp.
Björn Strid: Jo, visst kan vi göra det och det har väl hänt, men inte på den här plattan faktiskt. Efter allt som hänt och det fanns en del negativ energi i bandet, så kände man så starkt över att vända hela den grejen.
Ola Flink: Sedan kom det ju från många håll så det var nog lugnt.
Jens Bogren, vad bidrog han med då?
Björn Strid: Med hans produktioner så kände vi att det var perfekt för den typ av musik vi skapar. För det första är det väldigt organiskt och sedan är det samtidigt en jävla smäll i det. Hans produktioner är också väldigt detaljrika, så det passade oss perfekt. Hans producentroll var mer av... han var ju inte så mycket närvarande när vi väl spelade in, men just i mixningen så har han gjort väldigt mycket.
Ola Flink: Han fick till det skitbra. Hans sätt att tänka på hurr man ska spela in passar hur vi vill göra det och hur låtarna låter, så att säga.
Björn Strid: Han har ett bra öra och är emotionellt engagerad i musik överhuvudtaget.
Ola Flink: Det låter levande.
Björn Strid: Ja, och det är ju så att det är känslomusik ändå. Ja, det låter jäkligt bra!
Var allting klart när ni gick in i studion? Var alla låtar klara?
Björn Strid: Mycket texter kom till i studion och mycket melodier för sång och jag lämnade det för första gången ganska öppet. Annars brukar allting vara klart innan. Det fanns lite mer tid till att experimentera och så började jag att sjunga tidigare i själva inspelningen också. Innan har det alltid varit att vi tagit sången på slutet, men nu var det mer att fanns det några gitarrer lagda på någon låt så började jag sjunga och laborera lite. Så allting var absolut inte skrivet i sten.
Ola Flink: Ja, det var väl hyfsat öppet även om det fanns en klar idé, så exakt hur det skulle bli formade sig under tiden. Det var ju inte så att man skrev om något helt och hållet, men en del ändrades och själva slutprodukten, den färdiga låten, visste man inte riktigt hur den skulle bli.
I ett band med många medlemmar, är det inte svårt att få med alla på samma bana eller är det bara så att alla tycker exakt likadant? Just när det är så många låtar också. Det måste väl ändå vara att alla tycker att alla låtar är kanon?
Björn Strid: Mmmm, alltså, vi är ju ganska olika som människor i bandet och... vad ska man säga? Vi har ju lite olika syn på saker men vi har ändå någon gemensam nämnare. (skratt)
Ola Flink: Det var inte så att vi hade heta debatter eller råkade i luven på varandra över någonting egentligen...
Björn Strid: Sedan är det klart att vissa i bandet gillar de låtarna mer och alla har ju favoriter, det är ju klart, men man kan ju inte alltid tycka att ”Alla de här låtarna är de bästa jag hört någonsin!”. Så funkar det inte, men någonstans har vi en gemensam nämnare och en slags gemensam vision om hur Soilwork ska låta och det känner jag att vi har mer än någonsin faktiskt.
Ola Flink: Ja, men alla köper vad de andra tycker och man kan ju inte alltid frå fram exakt som man vill, men man köper det. Jag vet inte vad det är.
Björn Strid: Jo, men det finns en gemensam förståelse.
Ola Flink: Ofta ej uttalad, men den finns där. (skratt)
Det är skånskan.
Ola: (skrattar)
Björn: (skrattar)
Ni ska ju ut på en lång turné i USA som headliner. Hur väljer ni ut låtar från plattan att köra live? Finns det någon tanke på att köra hela plattan rakt av?
Ola Flink: Nej, det går ju inte. Där är det nog så att tjafset uppkommer, om vilka låtar som ska spelas. Där brukar vi ha lite olika åsikter och sedan måste man ju testa dem också och spela dem. De kanske inte funkar, det vet man ju aldrig.
Björn Strid: Nu släpps ju plattan i samband med den turnén, så hade vi haft lite mer tid... Vet du vad som hade varit häftigt? (Vänder sig till Ola) Vi har gjort det förr på ett annat sätt. Vi bad fansen rösta vilka låtar som vi skulle spela live och det blev ju fortfarande de låtarna vi redan kör live och har gjort i alla tider. (skratt) Men från nya plattan hade varit intressant att se.
Ola Flink: Men tänk om det blir liksom ”Fan, det går ju inte!”? (skratt)
Björn Strid: Men det är ju inga låtar på plattan som vi inte kan. De är extrema, men inte på det sättet.
Ola Flink: Ja, det blir lite huvudbry att välja låtar av alla dem. Man kan ju inte spela hur många som helst eftersom man måste ju spela allt från sin förbannade karriär.
Gamla stofilband som Iron Maiden kör hela nya plattan, men de flesta vill ju inte höra den utan istället de klassiska gamla örhängena. Det är väl en avvägning. Den nya plattan kan ju vara intressant för en själv, men kanske inte för huvuddelen av fansen.
Björn Strid: Men i och med att den plattan släpps i samband med den turnén så får man nog tänka lite i promotionsyfte och tänka att man ska inte spela för mycket, men vi kan säkert spela fler av de låtarna längre fram. Vi kan kanske riva av fyra eller fem.
Ola Flink: Från den nya?
Björn Strid: Ja, det tror jag. Man får ju ge dem... ”Jaha, det här är från nya plattan.”. Så får man nog tänka lite för folk är inte så insatta i låtarna, men senare in är det lättare. Det är ju två månader.
Vilken tur i ordningen är ni i USA nu då?
Björn Strid: Det är nog uppåt tionde gången nu.
Ola Flink: Oh ja, säkert. Det måste det vara.
Känner ni att ni har etablerat er där nu?
Björn Strid: Vi har en väldigt lojal fanbase och jag känner samtidigt att om det nu är någon på vägen som har tacklat av och känt att de tappat intresset för Soilwork, så kommer det att återetableras med den här plattan.
Hur är det att turnera där då? Det är ju ett jäkla stort ställe.
Björn Strid: Vi har ju spelat vid varenda jävla buske och standarden är ganska dålig på klubbar och så jämfört med Europa, men man har alltid roligt på en USA-turné. Folk kommer dit och de vill hänga och är sociala och vill festa. I Europa är det mycket ”Ikväll ska vi gå på konsert och sedan går vi hem.”. I USA hänger man mer och gör det till en fest. Lite mer folkfest.
Ola Flink: Det är en annan vibb än i Europa. En stor skillnad är det.
Jo, jänkare är väl lite mer utåtriktade och så.
Björn Strid: Mer av ett socialt behov än vad vi har här.
Ja, i Sverige är det ju många som står med armarna i kors och nickar lite. Man ska helst tycka det är lite dåligt.
Björn Strid: Jo, förutom kidsen. Den nya generationen skiter i allt det där. Det är mycket kidsens förtjänst om man tänker på hur stor hårdrocken har växt sig under senaste åren, igen. Det är skitroligt!
Spelar ni någonting innan USA?
Björn Strid: Nej, det är lite förberedelser och lite press.
Vad bler det efter då?
Ola Flink: Ja, det blir festivaler och grejor. Vi har ett hyfsat späckat schema hela 2013.
Björn Strid: Ja, det blir mycket med Australien, Japan och sedan europaturné i höst.
Kommer ni spela någonstans där ni inte spelat tidigare?
Ola Flink: Sydamerika ligger nära till hands, gör det inte det?
Björn Strid: Ja och Indien har varit på också. I samband med Australien så blir det Nya Zealand också.
Ok. Avslutningsvis, vilka var de första plattorna som fick in er på hårdrocken? Var det den klassiska hårdrocken ni snubblade in på först?
Ola Flink: För mig vetefan vad det var? Eller, det var det inte. Jag kom en annan väg.
Björn Strid: Du lyssnade väl på KISS och Twisted Sister och sådant också?
Ola Flink: Ja, det första var kanske KISS och sedan Slade.
Björn Strid: ”The amazing kamikaze syndrome”?
Ola Flink: Ja och sedan när det blev mer brutalt var det Sepultura för mig och sedan lyssnade jag på hardcore. Hur jag gick från det till dödsmetall, det vet jag knappt.
Björn Strid: Det var den där kvällen på Tullakrok (Sveriges äldsta musikfestival i Ängelholm)
Ola Flink: Ja, jag vet inte vad det var.
Björn Strid: Jo, men det måste det ju ha varit. ”Hej, spelar du bas?”, ”Nej.” ”Skitsamma! Du är med i bandet.” (skratt). Det var väl At the Gates du gillade?
Ola Flink: Jo, det var det.
Björn Strid: Och Dismember kanske?
Ola Flink: Jo.
Från Tullakrok filmades det från lokaltv. Jag har inte själv sett klippet, men de gick runt och frågade folk och då var där en långhårig hårdrockare och på frågan om vad han skulle göra där så svarade han på bred skånska ”Jag ska väl dricka några bärs, kolla på Dismember och sedan pallar jag nokk inte mer.”.
Björn Strid: (skrattar)
Ola Flink: (skrattar)
Var du mer inne på den klassiska hårdrocken, Björn?
Björn Strid: Jo, på dagis lyssnade vi på typ WASP, Twisted Sister och KISS som så många andra säkert. Sedan kommer jag ihåg att brorsan köpte ”The number of the beast” på Milstolpen i Glumslöv och jag tyckte omslaget såg så häftigt ut. Han tryckte in kassetten i bilstereon och där någonstans började det väl. Sedan blev det ”Kill ém all” med Metallica.
Brukade ni åka in till Skivcity (Populär skivbutik för hårdrock. Sedan länge nedlagd.) i Helsingborg?
Björn Strid: Jodå.
Ola Flink: Södercd kommer jag också ihåg.
Björn Strid: Ja, den hade faktiskt ganska stor betydelse.
Ja, det var han den lille tjocke killen. Han var alltid på skivmässorna.
Björn Strid: Jörgen ja. Fullständigt galen.
Jo, han var lite speciell. Bor ni kvar där nere fortfarande?
Björn Strid: Jag bor i Ålabodarna mellan Glumslöv och Landskrona, nere vid havet. Skånes Malibu. Jag har bott hälften av tiden där och hälften i Toronto, där min flickvän är ifrån. Jag ska flytta dit.
Trevligt. Och du Ola?
Ola Flink: Det är Malmö, men så har jag också lyckats hitta en utomrikes fjälla, så det är Malmö och Portland i USA.
Oh, där kommer ju ett av mina gamla favoritband ifrån, Black N´Blue.
Björn Strid: Oh, Black N´Blue, det är ett ganska underskattat band. Det visste jag inte.
Jodå, de kom därifrån och sedan flyttade de till LA i början av 80-talet. Ok, men jag tackar! Jäkligt trevligt att träffa skåningar för en gångs skull.
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar