För en tid sedan gästade ett av Sverigest hårdast turnerande band Stockholm och befann sig under några dagar åter på svensk mark.
Det senaste året har Soilwork gjort mer än 200 spelningar världen över. Senaste albumet "The living infinite" har mötts av överlag strålande kritik och gjort att bandet bl a genomfört sina första spelningar i Kina.
Björn berättade bl a om turnerandets baksida, men även om ny platta med The Night Flight Orchestra, flygrädsla och att det kanske är dags att börja pensionsspara.
Hur känns det att nästan spela på hemmaplan igen?
Björn: Efter alla de jävla resorna vi gjort, Kina, Australien, Mexico City och fan och hans moster, så känns det ganska gott att vara typ hemma.
Hur har mottgandet varit för plattan på alla dessa ställen?
Björn: Det känns jävligt bra. I Australien började vi ju ganska tidigt. Vi var där första gången 2003, så där märker vi att det är väldigt stabilt. Kina är en helt ny marknad. Vi spelade i Shanghai, Peking, Harbin och Changchun. Det var långt uppe i norra Kina. Harbin ligger rakt över gränsen till Vladivostok. En vecka efter att vi kom hem stängde de ner hela staden på grund av smog. Man kunde inte se något framför sig och det var ingen rolig upplevelse. Men visst har det märkts. Festivalerna har gått jäkligt bra.
Hur är det att spela i Kina?
Björn: Showerna var bra och så och vi hade trevligt folk omkring oss, men att sova tre timmar per natt och seda flyga till nästa stad är jävligt intensivt. Det är så mycket folk och det är så mycket smog och det mesta är ganska deprimerande och grått. Åtminstone norrut. Sedan hade vi meet and greets och alla var jättetrevliga, men självklart ganska dåliga på engelska, förutom möjligtvis Shanghai. Det var ganska blandat dock. Många från Ryssland som flög dit och det var nästan 50-50 med utlänningar och kineser. Det är säkert en marknad som kommer att växa.
Hur ser det ut framöver nu?
Björn: Vi spelar i Europa fram till 1:e december och sedan har vi ett break på tre månader. Vi behöver det för vi har säkert gjort 200 spelningar det här året.
Björn: Jo, men det är helt omöjligt. (skrattar) Man får ha lite fantasi, men ibland är det bara att man måste göra en USA-turné och det är ju trevligt, fast den var kanske lite lång då den varade i nio veckor och vi hade två dagar ledigt. Det är ju ganska extremt, så det lär vi inte göra om igen. Men det ska ju göras och vi hade skitkul, men de två sista veckorna gick det ju knappt att motivera sig till att gå upp på scen. Samtidigt kände man ju sig dum mot fansen som betalat, så man gav ju ändå allt, men just den där känslan att bara sitta där...
Var går gränsen för att inte genomföra ett gig?
Björn: Det ska krävas jävligt mycket. Vi har inte ställt in många gig med kort notis. Jag har spelat med 41 graders feber och allt möjligt, vilket jag nog inte skulle ha gjort, men jag gjorde det ändå. (skrattar)
Det här är ju något ni valt att göra och det är en dröm för många, men vad man än jobbar med så infinner ju sig tristessen förr eller senare. Många tror nog att det är lite glamoröst.
Björn: Jo, med till att börja med så är det ganska så glamoröst att man kan få hålla på med något som man är jävligt intresserad av och att man lever på det. För mig är det ganska glamoröst. Sedan kommer allt det där man inte vill syssla med. Business vill man egentligen inte syssla med, men man är tvingad till att göra det.
Även om ni har folk omkring er, så kan ni ju inte vara helt gröna vad gäller sådant? Ni måste väl ha en hel del koll vad gäller business i och med att det finns många fula fiskar inom branschen?
Björn: Absolut. Det beror ju på vem du är, personlighet och bakgrund och beroende på hur intresserad du är. För många av oss i bandet så fanns det ju inte någon businessplan överhuvudtaget när vi startade det här bandet. (skrattar) Det var mest att man fick en sådan jäkla kick av det.
Är någon i bandet mer intresserad av den biten än de andra?
Björn: Vi är nog alla ganska intresserade... eller fel ord, vi är involverade i det. Intresserad vetefan om någon är? Samtidigt har man ju lärt sig. Jag är 35 och man måste ju så klart dra in kosing, annars går det inte om man någon gång ska kunna bilda familj. Så är det ju och sedan får folk säga vad de vill.
Apropå USA. Jag snackade nyligen med sångaren i kanadensiska Monster Truck och han spydde galla över spelställen i västerlandet. Väldigt eftersatt och inte alls så organiserat som här.
Björn: Herregud ja! Du ska vara glad om det finns en fungerande toalett. Dock är det fortfarande en stor marknad och folk får hålla på. Det är helt sjukt! Vissa ställen hade ju vi här jämnat med marken. Toaletten har inte fungerat på tre veckor och när du kommer in ligger där en limpa med vitt bröd och French jävla senap! That´s it! Att de dessutom kommer undan med det är helt vansinningt. Folk är helt nerrökta och jobbar på ställena och är helt off. Det kan vara frustrerande ibland. Spelar man sedan på lite större ställen så är det så klart en annan nivå, men man vet ju aldrig vad man får.
Efter ert break på tre månader, vad har ni tänkt er då?
Björn: Vi har lite planer på en ganska så kort europasväng i mars och sedan blir det festivaler igen i sommar. Kanske blir det en USA-resa till och eventuellt Sydamerika, men det är inte bekräftat ännu.
Då har ni snart täckt allt. Var Kina nytt den här vändan?
Björn: Ja, Kina var första gången och Mexico City var också första gången och det var jävligt häftigt. Det var loco, men inte så loco som jag trott. Själva publiken var det, men allt runt omkring och när man träffade fans var det jäkligt soft. Någonstans har man ju fått en bild av att de ska slita och dra i en och vara helt fanatiska, men det var skittrevliga och skulle pussa en på huvudet. Det var på ett trevligt sätt och jag gillade det som fan.
Björn: Man vill ju gärna Sydamerika, även om jag är så förbannat trött på flyga varenda dag. Folk tycker väl att man är en jäkla lyxlirare, men sover inte jag så blir jag knäpp i huvudet. Man kanske kommer till hotellet vid midnatt efter en spelning och så vet man att man har fyra timma att sova och då måste du sova, annars fungerar du inte nästa dag, vilket gör att man blir stressad och sover inte alls.
Det kan ju inte funka att vara flygrädd så mycket som ni reser?
Björn: Nej och det är ju jag. (skrattar) Det har gått i vågor som fan. När vi började turnera så var jag ganska flygrädd, men sedan gick det över ett tag för att sedan komma tillbaka igen. Kanske är det med den här åldern att man får dödsångest? Jag vet inte vad detär, men det blir ju att man tar sig en drink innan. När vi spelade i Australien och Kina var det 22 flyg på två och en halv vecka och inte mycket sömn.
Har ni skrivit något nytt nu när ni varit ute?
Björn: Nej, inte direkt, men jag tror vi eventuellt kommer att skriva lite på den här turnén. Få med lite prylar och spela in lite. Sedan får man se om man får någon inspiration och privattid.
Men att resa så mycket som ni gör måste ju ge en hel del inspiration?
Björn: Oh ja, men det kommer ofna när man kommer hem. Det är svårt när man är ute och det är stressigt. Vi fick definitivt blodad tand i och med nya plattan och det känns som att vi snudat vid något nytt och kan utveckla bandet.
Hur går det med ditt andra projekt, The Night Flight Orchestra?
Björn: Vi spelar på Sweden Rock Festival. Vi gjorde ju vår debutspelning i Linköping av alla ställen i somras. Vi ska även spela in en ny platta nu efter jul. Det blir till att sitta i studion i två, tre veckor. Den kommer kanske i maj. Vi får se.
Blir det bara spelningar här och där? Ingen större turné?
Björn: Det är svårt i och med att vi ligger på ett ganska litet bolag. Det bästa tror jag hade varit att göra en sådan där casinoturné i USA, som förband till Styx eller något. Det hade varit jävligt roligt! Vi tar gärna spelningar, men man vill inte bli ihopbuntad med något stonerband. Det ska väl helst finnas några gemensamma nämnare.
Som band måste ju tankarna finnas om att spela på större och större ställen? Tittar ni på ett band som In Flames och undrar vad det är de gjort som fått dem att komma dit de är?
Björn: Ja, det är ju en jävla maskin. Något som de har gjort, som vi inte har gjort, är att investera. Vi har väl börjat göra det mer och mer på senare år, att man inte bara ställer upp instrumenten och spelar samma setlista, men sedan gör det ju inte saken lättare av att vi bor över hela planeten. Jag tror det är viktigt att ha något nytt varje gång att visa upp, så det inte är samma jävla show on the road varenda gång. Det är klart att man inspireras av band som tagit sig så långt, men vi har ju också tagit oss väldigt långt, fast inte på den nivån. Det krävs ganska mycket av en nuförtiden. Det är en enorm konkurrens och man måste stå ut, men den första ingrediensen måste ju vara bra musik och det är ju inte alla som har det. Åtminstone har vi det och för mig är det så fruktansvärt viktigt. Det måste finnas passion i musiken och man ska känna det. Sedan vill man gärna ge en show också och det är viktigt att man ger en jävla show till folk som betalar.
Om det nu blir så att man fortsätter att spela på samma typ av ställen och inte kommer upp riktigt till nästa nivå, kommer det fortfarande vara lika kul?
Björn: Man pallar nog inte göra det för evigt, det tror jag inte. Man blir nog ganska trött på det. Man vet ju aldrig heller. Det finns så fruktansvärt många band som älskar det. Sådana där riktiga musikerband och ibland känner man att man fortfarande inte nått ”the average metal band”. Man vill ju dela med sig av något man är väldigt stolt över. Vad gäller In Flames så tror jag framförallt att de har ett jävligt bra namn. Folk nämner inte de ofta, men jag tror det är ett jävligt stort bidrag till hela gejen. Jag tror att gemene man tar till sig ett sådant namn. Det är iögonfallande.
Soilwork är ju också ett bra namn.
Björn: Det är ett namn där ingen hör vad man säger. Man får alltid säga det två gånger. För de som inte vet, får man alltid säga det två gånger. På engelska, när man är ute på vägarna, blir det: ”Ya´ll in a band ?” (sagt med bred sydstatsdialekt). ”What´s the name of the band?” och vi svarar “Souilwörk!” (på bred skånska) och svaret blir “Ok, so ya´ll farmers?”. (skrattar) Men jag tycker fortfarande att det står för vad vi låter som och så vidare. Vi är ett hårt jobbande band och är lite underdogs.
Hur blev det med ditt och Flinks flyttande? Ni skulle ju båda utomsocknes, så att säga.
Björn: Han blev kvar och jag hattar fortfarande. Nu har jag inget ställe i Sverige, utan jag är ju baserad i Toronto. Jag har inte flyttat helt och hållet och föräldrarna börjar bli äldre. Det är svårt.
Ja, apropå det, hur ligger det till med pensionssparandet? Sysslar man med det?
Björn: Nej, men det borde man göra. Det är något jag måste ta tag i. (skrattar)
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar