Whitesnake
Gröna Lund, Stockholm 130605
Solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sidan när Whitesnake rev av några låtar på Gröna Lunds stora scen.
Tyvärr kom jag lite sent och fick dessutom spendera tid i kö för att komma in, vilket gjorde att jag missade det två första låtarna. Konserten fick jag uppleva från sidan då Grönan denna kväll var packad till närapå bristningsgränsen. Kul med mycket folk och det märktes även på herr Coverdale som strålade ikapp med solen.
60-plusaren ser fortfarande oförskämt bra ut och verkar inte bära på ett uns fett. De problem han haft med rösten de senaste åren, märktes det faktiskt inte så mycket av den här ljumma kvällen. Det var först i avslutande "Here I go again" och "Still of the night" som han började kraxa lite och stämbanden lät något ansträngda. Dessförinnan sjöng han riktigt bra och kvällens höjdpunkt blev den fantastiska "Forevermore". En ytterst finstämd låt som levererades med stor pondus.
Coverdale juckar fortfarande med mikrofonstativet som ingen annan, men det känns på något vis helt naturligt och inte fullt så patetiskt, som det kanske borde göra. En man i sina bästa år helt klart.
"The gambler" dedikerades till de fallna hjältarna Galley, Powell och Lord och verkligen sjöd av energi.
Att kvällen även bestod av en gitarrduell mellan Aldrich och Beach, samt ihärdigt trumsolo av Tommy Aldridge, får man ha överseende med. Coverdale behöver pauser under konserten, som vilken annan veteran som helst. Han är charmant som få och spatserar runt med ett konstant leende på läpparna, till publikens stora jubel.
Whitesnake lyckades med det som KISS inte gjorde i lördags, bjuda på en högenergisk show utan krusiduller och som dessutom aldrig blev tröttsam. Den vita ormen kan fortfarande sin sak, vilket imponerar djupt.
Betyg: 4/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar