Alice Cooper
"Welcome 2 my nightmare" 2011
När första låten, "I am made of you", ringer ut, undrar jag vad det är den käre Cooper hittat på? Det låter bedrövligt uselt och är långt ifrån vad jag hoppats på med tanke på den återförening som skett med Ezrin och hans gamla medmusiker.
Det återhämtar sig något i småroliga "Caffeine" och "A runaway train" är helt ok, men vi är ändå ljusår från ett mästerverk. Samtidigt är det ju självklart omöjligt att koka ihop något som kan komma i närheten av originalplattan. Se bara på Queensryche och deras ganska usla försök till en uppföljare av "Operation mindcrime".
"Last man on earth" ger små, små vibbar av Tom Waits, men känns knappast som en låt man återkommer till. Faktum är att det är först i sjätte spåret, "The congregation" som det börjar svänga ordentligt och den där genialiske Alice tittar fram. Vi snackar ett härligt driv med rötter i 70-talets starka refränger och kanske plattans starkaste spår.
"I´ll bite your face off" har ju funnits ute ett tag och är även den en låt som på sätt och vis påminner om fornstora dagar och av någon underlig anledning tänker jag återkommande på Oasis under det bästa riffandet. Dessutom bjuds det på ett härligt piano.
Tyvärr bjuds det också på "Disco bloodbath boogie fever". Ett stycke musik som aldrig någonsin borde lämnat demostadiet. En rappande Alice Cooper mår ingen bra av. Ingen.
"Welcome 2 my nightmare" är inte riktigt vad jag hoppats på. Bäst blir det när 70-talstonerna får härja fritt och Alice låter som Alice, men samtidigt bjuder han upp till dans i en del låtar där man så smått börjar undra om han gett sig på spriten igen. Dock är de fullträffar han får in, så bra att det pushar upp betyget ett snäpp från ett litet magplask. För hur kan man motstå en liten dänga som "Ghouls gone wild"?
Betyg: 3/5
/Niclas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar