Tyla goes Iggy!

Min gamla hjälte Tyla från The Dogs D'amour skulle vid ett tillfälle i början av 90-talet skära sig lite på bröstet, precis som hans hjälte Iggy Pop brukade göra. Skillnaden var den att Iggy brukade skära sig med en trasig flaska, Tyla bröt upp en ölburk och skar sig, väldigt djupt. Han hann strutta omkring lite innan han tittade ner och såg vad han hade gjort, då svimmande han. Det har tidigare cirkulerat en bild på såret och det var inte att leka med, tror han fick sys med 30 stygn, och nu har ett filmklipp som visar hela denna händelse dykt upp. Rock and roll dårskap på hög nivå.

/Mikael Ekström

Skivrecension

Mystic Prophecy

"Fireangel" 2009



Sjätte skivan ”Fireangel” dundrar igång med ”Across The Gates Of Hell”, där tysk/grekiska Mystic Prophecy faktiskt påminner mig litegrann om duktiga Evergrey. Skivbolaget har gett dem musiklabeln ”dark heavy power metal” och det innehåller ju inte lite.
Innan jag började lyssna hoppades jag mer på heavy och dark än power och stundtals får jag vad jag önskar, men tyvärr så kommer det power med i bilden ofta också. Till deras försvar kan jag säga att sångaren R.D. Liapakis är riktigt duktig och har ett brett register. Stundtals låter det relativt likt Tom Englund, men när Liapakis tar i så hör jag faktiskt även lite av Bruce Dickinsons briljanta stämma. Detta är faktiskt inte fy skam! Fast då jag inte är van vid att lyssna på just sådan här metal (från Tyskland, hehe) så orkar jag inte riktigt med alla låtar, ty det är många spår på ”Fireangel” – hela 11 stycken!
Av moraliska skäl kan jag tyvärr inte ge ett power metal band högre betyg än 2. Fast de kan få en guldstjärna i kanten för att de inte alls var usla.

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Vendetta

"Heretic nation" 2009




Vad är detta? Ofantligt mjuk heavy metal från Tyskland? Är det ovanligt eller har jag bara blivit bitter på gamla dar? Antingen så får ni lita på mig, eller lyssna med egna öron på ”Heretic Nation”, som är bandets andra skiva.
”My Revelation” är låten som ger mig lite mer än t ex låga bullranden från bilmotorer, men är ändå fjuttig i jämförelse med Iron Maiden till exempel. Jag tänker lite smått på Paul Di’Anno men sångaren har inte alls samma jävlar anamma som Paul hade i Maiden. Hela skivan blir alltså för långsam och föga originell, duger knappt att städa till. Denna skiva släpptes ju förra året och då kan man icke göra metal mjukare än man gjorde 1980!

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Skivrecension

Missing Tide

"Follow the dreamer" 2009



Skoj är det, att när jag placerar ”Follow The Dreamer” i min dators brännare och spelar upp skivan, så dyker det upp japanska tecken istället för låttitlar på engelska. Är det med mening?
Det är också det enda som är roligt med Missing Tide från Danmark. Jag blir nästan mållös av hur tråkigt detta är och blir smådeprimerad av insikten att heavy metal kan låta så här.
Snälla, lyssna inte på detta! Sätt på en skiva med Maiden eller Judas istället och bortse från detta danska skräp som nog endast tilltalar dansbandsgubbar.

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Skivrecension

Waltari

"The 2nd decade - In the cradle" 2008



Har du hört talas om finska Waltari? Det har i alla fall inte jag gjort. Men tydligen var de Finlands största musikexport under 90-talet. De spelar crossover och ”The 2nd Decade – In The Cradle” är en slags greatest hits, en samling med deras populäraste låtar under början av 2000.
Jag försöker lyssna väldigt noga på denna blandning av rock, techno, rap och metal för att se om jag känner igen något av materialet, kanske en liten melodislinga eller något… Men nej, allt är nytt för mig.
Jag kan tycka om ett fåtal band som sysslar med att blanda genres, men detta är inte min kopp té, det är för mycket pop. Och då och då känns det lite gubbrock över det hela, t ex i låtar som ”Helsinki”.
Något som för mig blir ganska bedrövligt är raplåten ”System Odda Aiggi”, som utöver rap har en matta av light-techno i bakgrunden. Det skulle kunna ha varit charmigt eller rätt så bra, som svenska Pain, men kommer aldrig så långt

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Borislav Mitic

"The Absolute" 2009



Borislav som föddes i Serbien började spela gitarr redan vid 11 års ålder.
Han hade den goda smaken att bli inspirerad av bland annat Jimi Hendrix och lärde sig själv spela till hans favoritskivor.
”The Absolute”, som är Borislavs tredje skiva, börjar med en massa fina riff som verkligen tyder på denna killes talang. Denna grabb tycker om att shredda!
Det låter även riktigt klassiskt emellanåt och det blir en behaglig blandning mellan det och låtar som känns ganska thrashiga.
Jag brukar personligen aldrig köpa rena gitarrplattor även fast jag älskar gitarren som instrument, men ”The Absolute” är helt klart godkänd. Jag får känslan av ett soundtrack till en spännande film. Jag imponeras mest av hur Borislav kunde ha fingrarna kvar när skivinspelningen var över.

Betyg: 2/5

Sara Andersson

Skivrecension

Angels of Babylon

"Kingdom of evil" 2009



När jag läser om Angels of Babylon blir jag lite småfnissig då jag ser att gruppen innehåller en medlem från Manowar, närmare bestämt trummisen Rhino.
Direkt så bestämmer jag mig för att detta nog inte är så seriös och tung metal och då jag kanske blir lite osäker om min åsikt om Angel of Babylons seriositet, så stärks min åsikt om deras brist på tyngd. Fast ”Kingdom Of Evil” är inte genomkass, andra spåret ”Apocalypse 2012” som verkar syfta på mayakalendern, rockar på rätt så bra.
Dock blir musiken lite trist, och man förväntar sig ändå mer utav en supergrupp, för utöver Rhino så finns här också en fd bassist i Megadeth. Det är alltså rutinerade män!
När ”Kingdom Of Evil” är bra så doftar skivan lite 70-tal och jag känner mig inte lika fientligt inställd till Rhino ens. Bäst jobb gör dock David Fefolt som inte endast låter power metal utan också kan skrika till lite rockigt.
Men i slutändan blir det ändå slätstruket och opersonligt.

Betyg: 1/5

Sara Andersson

Casablanca



Casablanca är mer än bara en stad, en film eller ett legendariskt skivbolag. Det är numera även ett nytt hett band med rötterna i Cheap Trick-myllan. En samling rockande själar bestående av Ryan Roxie, Anders Ljung, Josephine Forsman, Erik Stenemo och Mats Rubarth.
Idag hade jag nöjet att sitta ner och snacka med Ryan och Anders på Rocket 95.3 FM
Nedan hittar ni länk till intervjun.

Casablanca på Rocket Radio

/Niclas Müller-Hansen

Skivrecension

Royal Republic

"We are royal" 2010



Malmös egna Royal Republic har en alldeles förträfflig debutplatta ute nu. 13 rock and roll låtar som får mig att tro på rockmusikens framtid igen. Det går snabbt, det är välspelat och Royal Republic har låtarna.
"Ett Hives med en sångare som kan sjunga", sa en polare, och det ligger något i det. Royal Republic har tagit alla bra ingredienser från rockhistorien och tillagat en riktigt kryddstark gryta. Jag förutspår att Royal Republic har en ljus framtid tillmötes, de har ett stort bolag i ryggen, de har ett utmärkt band namn, en lagom kaxig attityd och framförallt så har de låtarna. För rockstänkare som ”Tommy-Gun” och ”President’s Daughter” kan väl inte gå obemärkta förbi?

Betyg: 5/5

/Mikael Ekström

På tal om råttor. Ratt - Behind the music VH1.



Jag har länge sökt denna dokumentär och sedan en tid tillbaka ligger den nu uppe på YouTube. Fem avsnitt om ett av de bästa LA-banden och vi snackar lika mycket dekadens och galenskap som i Mötley Crüe-lägret.
Titta och njut av bandets uppgång och fall, samt det mycket tragiska slutet för gitarristen Robin Crosby.

/Niclas Müller-Hansen

Ratt på gång med nytt!



Jag har alltid varit svag för dessa råttor. De var ett av mina absoluta favoritband under 80-talet och det grämde mig något djävulskt att jag aldrig fick möjligheten att se dem live.
Numera består bandet förutom originalarna Pearcy, DeMartini och Blotzer, av Carlos Cavazo (Quiet Riot) och kringhoppande Robbie Crane (Vince Neil, Adler´s Appetite mfl).
Nya singelsläppet "Best of me" osar högoktanig ratt´n´roll a´la 80-talet och det faller faktiskt undertecknad i smaken, vilket jag aldrig kunnat tro.

/Niclas Müller-Hansen

Skivrecension

Four Year Strong

"Explains it all" 2009



Nej och åter nej! Vad sysslar ni med, Four Year Strong? Detta är alldeles jättemunter skatepop-punk och inte är det egna låtar utan covers från 90-talet! Fy skäms.
Det låter inte ens roligt, eller hur? Och det finns inget bra med denna skiva överhuvudtaget.
Four Year Strong levererar överglada versioner av bland andra ”Ironic” (Alanis Morissette), ”Spiderwebs” (No Doubt) och ”Bullet with butterfly wings” (Smashing Pumpkins) och förstör dem totalt.
Utöver de låtarna är ”Explains It All” full av superamerikanska rock-poplåtar.
Med hörlurar på sitter jag plågad i sinnet med en känsla av att jag tittar på en jättetråkig och förutsägbar amerikansk high school-film. Four Year Strong skulle passa så bra som filmmusik till en sådan film. Japp, dessa grabbars musik liknar Blink-182 och New Found Glory och det känns som musikindustrin har svämmat över av sådana här muntra band.
Jämfört med gammal engelsk punk är detta fruktansvärt dåligt och i hemlighet drömmer jag att de gamla engelska punkrävarna skall komma och slakta hela den amerikanska glada scenen. Men säg det inte till någon.

Betyg: 1/5

/Sara Andersson

Skivrecension

Fatal Smile

"World domination" (Digi/Rem) 2009



Suktar du efter lite svensk glam/sleaze? Då kanske Fatal Smile kan mätta din hunger. Detta Stockholmsbaserade band har turnerat med storheter som Dio, Wasp och Queensryche. Men tyvärr så suktar jag inte särskilt mycket efter sådan musik, vilket ju betyder att ”World Domination” inte imponerar på mig.
Hade jag däremot varit väldigt förtjust i band som Mötley Crüe, Doro och Bullet Boys så hade jag nog imponerats! Fatal Smiles räddning är att bandet inte fastnar helt i glamgenren utan låter en gnutta hårdrock också.
Sångaren Blade låter ganska bra, det blir inte för mycket tjutande eller gnyende, och gitarristen Y drar en del sköna riff. Ljudet på skivan är väldigt rock’n’roll och tillfredsställande och det vore väl skit annars eftersom Michael Wagener har mixat ”World Domination”. Det är ju mannen bakom skivor av Ozzy, Metallica och Accept.
Kort sagt är det inget fel på Fatal Smiles tredje album, låtarna är medryckande, men allt detta har gjorts förut några gånger!

Betyg: 2/5

/Sara Andersson

LA Times gillar Zombie!



Jag har alltid tyckt att Rob Zombie är lite kul. Numera verkar han visserligen syssla mer med film och tv än musik. Nyligen regisserade han ju ett avsnitt av übertråkiga "CSI: Miami" med David "Ta av glasögonen one linern" Caruso.
Dock gillar LA Times hans senaste skivalster "Hellbilly deluxe 2" och ger den betyget 3,5/4.

Zombierecension

/Niclas Müller-Hansen

At The Gates på bio!



/Niclas Müller-Hansen

Intressant och givande intervju med Starchild.



Är du ett gammalt KISS-fan finns det alltid mängder med ny och gammal info att hitta. Efter att ha surrat runt på lite sidor hittade jag denna mycket läsvärda intervju från den officiella Paul Stanley siten. Visserligen publicerades den i oktober 2009, men det ger en intressant inblick i det nuvarande KISS-lägret.

Paul Stanley

Niclas Müller-Hansen

Wino: "I think people need music that isn´t so happy."



För alla fans av kultbandet Saint Vitus och doom, hittas en kortare intervju med Scott "Wino" Weinrich i SF Weekly.com via länken nedan.

Wino i SF Weekly

/Niclas Müller-Hansen