Vad gör man inte för att återuppleva sin tonårstid. Circus 1985, Metal Creem Close Up 1987, Hit Parader 1987 och Faces Rocks Metal Muscle 1986.
/Niclas
onsdag 24 november 2010
Q&A med Svalövs stoltheter Trash Queen!
(Foto: Frida Warnerbring)
Trash Queen från skånska Svalöv är ju klara för den stora finalen i tävlingen "Released live and unsigned", som äger rum den 11/12 på Göta Källare i Stockholm.
Jag drog iväg lite frågor till sångaren Andy och nedan hittas svaren.
Hur började det hela? Vad sammanförde er?
Andy: Matt (Trummor) och AJ (Gitarr) har känt varandra sen de var små och spelat ihop i flera år. Övriga medlemmar har svarat på annonser, Andy (Sång) kom med i december 2007 och Ben (Bas) i September 2010. Kärlek för 80-talsrock och motvilja mot MTV (efter 1993), HipHop och Seattle är kittet som håller bandet samman!
Presentera bandet!
Andy: AJ är strängbändare men även ett uppslagsverk för hur ett 80-talsband ska se ut, bete sig och låta. Matt är det blonda yrvädret som meteronomer kan rätta sig efter. Han lär sponsras av valfritt ölbryggeri inom kort. Andy pratar mest, skrattar mest, skriker mest - ibland sjunger han också. Ben är en eldig basist som aldrig har långt till ordvitsar eller andra lustigheter.
Vilka är era främsta influenser?
Andy: Mötley Crüe, Van Halen, Firehouse, Def Leppard, Bon Jovi.
Hur mycket material har ni så här långt?
Andy: Nog för att spela in en skiva med 10-11 låtar. Då har vi samtidigt lagt lika många låtar på hyllan de senaste åren.
Hur går arbetet med debutskivan? Hur mycket tid lägger ni ner på den?
Andy: Det går framåt, 2-3 ggr i veckan sitter/står/ligger vi i studion och jobbar. Just nu kämpar AJ med gitarrerna, låter ståkuk!
Har ni en titel på plattan ännu?
Andy: Vi har ett förslag, men det håller vi för oss själva än så länge..;)
Vem skulle vara er drömproducent?
Andy: Vem det nu var som proddade Firehouses debutplatta, iaf för mig (Andy).
Vilka är de främsta låtskrivarna i bandet?
Andy: Alla bidrar mer eller mindre, mest Matt och AJ så här långt.
Hur viktigt är klädsel och smink?
Andy: Hur viktigt är syre?
Hur många gig har ni spelat så här långt? Hur har responsen varit?
Andy: 40-50, börjar bli svårt att hålla reda på dem... Kastas mer och mer underkläder upp på scen för varje gig...
Något speciellt kul gigminne som sticker ut?
Andy: Vi hyrde in en strippa till ett gig i Landskrona i somras. Hon klädde av sig och gjorde det hon skulle och så. Problemet var bara att hon dansade lika illa som Andy, kunde lika gärna varit hambo, och dyr var hon också. Efteråt fick vi bl a mail från en kvinna som skrev att hon ändrat sina planer på att se oss i Helsingborg nån vecka senare, därför att hon hört att vi haft en strippa i Landskrona. Det hon var mest upprörd över var förmodligen att det var hennes man som hade varit och sett oss (och framför allt då strippan) i Landskrona.
Hur ser sleazescenen ut i Svalöv?
Andy: TrashQueen
Trash Queen på MySpace här
/Niclas
(Foto: Frida Warnerbring)
Trash Queen från skånska Svalöv är ju klara för den stora finalen i tävlingen "Released live and unsigned", som äger rum den 11/12 på Göta Källare i Stockholm.
Jag drog iväg lite frågor till sångaren Andy och nedan hittas svaren.
Hur började det hela? Vad sammanförde er?
Andy: Matt (Trummor) och AJ (Gitarr) har känt varandra sen de var små och spelat ihop i flera år. Övriga medlemmar har svarat på annonser, Andy (Sång) kom med i december 2007 och Ben (Bas) i September 2010. Kärlek för 80-talsrock och motvilja mot MTV (efter 1993), HipHop och Seattle är kittet som håller bandet samman!
Presentera bandet!
Andy: AJ är strängbändare men även ett uppslagsverk för hur ett 80-talsband ska se ut, bete sig och låta. Matt är det blonda yrvädret som meteronomer kan rätta sig efter. Han lär sponsras av valfritt ölbryggeri inom kort. Andy pratar mest, skrattar mest, skriker mest - ibland sjunger han också. Ben är en eldig basist som aldrig har långt till ordvitsar eller andra lustigheter.
Vilka är era främsta influenser?
Andy: Mötley Crüe, Van Halen, Firehouse, Def Leppard, Bon Jovi.
Hur mycket material har ni så här långt?
Andy: Nog för att spela in en skiva med 10-11 låtar. Då har vi samtidigt lagt lika många låtar på hyllan de senaste åren.
Hur går arbetet med debutskivan? Hur mycket tid lägger ni ner på den?
Andy: Det går framåt, 2-3 ggr i veckan sitter/står/ligger vi i studion och jobbar. Just nu kämpar AJ med gitarrerna, låter ståkuk!
Har ni en titel på plattan ännu?
Andy: Vi har ett förslag, men det håller vi för oss själva än så länge..;)
Vem skulle vara er drömproducent?
Andy: Vem det nu var som proddade Firehouses debutplatta, iaf för mig (Andy).
Vilka är de främsta låtskrivarna i bandet?
Andy: Alla bidrar mer eller mindre, mest Matt och AJ så här långt.
Hur viktigt är klädsel och smink?
Andy: Hur viktigt är syre?
Hur många gig har ni spelat så här långt? Hur har responsen varit?
Andy: 40-50, börjar bli svårt att hålla reda på dem... Kastas mer och mer underkläder upp på scen för varje gig...
Något speciellt kul gigminne som sticker ut?
Andy: Vi hyrde in en strippa till ett gig i Landskrona i somras. Hon klädde av sig och gjorde det hon skulle och så. Problemet var bara att hon dansade lika illa som Andy, kunde lika gärna varit hambo, och dyr var hon också. Efteråt fick vi bl a mail från en kvinna som skrev att hon ändrat sina planer på att se oss i Helsingborg nån vecka senare, därför att hon hört att vi haft en strippa i Landskrona. Det hon var mest upprörd över var förmodligen att det var hennes man som hade varit och sett oss (och framför allt då strippan) i Landskrona.
Hur ser sleazescenen ut i Svalöv?
Andy: TrashQueen
Trash Queen på MySpace här
/Niclas
tisdag 23 november 2010
"This evening I am feeling in a very Swedish retro/doom/stoner metal kind of way."
AltSounds är på svenskhumör och tipsar världen om lite Svedaladoom/stoner, så som exempelvis Witchcraft och Graveyard.
Svensk doom/stoner här
/Niclas
AltSounds är på svenskhumör och tipsar världen om lite Svedaladoom/stoner, så som exempelvis Witchcraft och Graveyard.
Svensk doom/stoner här
/Niclas
BLS livebilder!
(Foto: Timothy Norris)
37 coola bilder på BLS, Children of Bodom och fans från i fredags på The Wiltern i Los Angeles.
Bilder här
/Niclas
(Foto: Timothy Norris)
37 coola bilder på BLS, Children of Bodom och fans från i fredags på The Wiltern i Los Angeles.
Bilder här
/Niclas
"Dad's the master, I'm the student."
Ny intervju med Jason Bonham i LA Weekly. Bl a om hans pågående tributeturné, jämförelsen med pappan och om varför Robert Plant inte ville turnera med Zeppelin.
Bonham i LA Weekly här
/Niclas
Ny intervju med Jason Bonham i LA Weekly. Bl a om hans pågående tributeturné, jämförelsen med pappan och om varför Robert Plant inte ville turnera med Zeppelin.
Bonham i LA Weekly här
/Niclas
Full, fullare, fullast!
Metal Sludge listar de tio fullaste rockstjärnorna. Kul trivia som lättar upp i vintermörkret.
Vince Neil kvalar in på plats fyra.
Fullare än full här
/Niclas
Metal Sludge listar de tio fullaste rockstjärnorna. Kul trivia som lättar upp i vintermörkret.
Vince Neil kvalar in på plats fyra.
Fullare än full här
/Niclas
måndag 22 november 2010
Hårspray, kajal och skinnbyxor = Svalöv!
Senaste bandet att ta sig vidare till finalen (11/12 Göta Källare) i tävlingen "Released live and unsigned" är skånska sleazerockarna Trash Queen. Persoligen tycker jag att deras skånska blod borde vara nog bara det, för att gå vidare.
Så här långt finns en EP med fyra spår att tillgå, men ett fullängdsalbum är på väg. I fredags intervjuade jag sångaren Andy på Rocket.FM och jag passar även på att länka lite andra saker också.
Trash Queen på MySpace
Trash Queen på Rocket.FM
Trash Queen i Skånskan
Trash Queen i Geeloo
Ngt blogginlägg
Foton av Ottilia Lindell
/Niclas
Senaste bandet att ta sig vidare till finalen (11/12 Göta Källare) i tävlingen "Released live and unsigned" är skånska sleazerockarna Trash Queen. Persoligen tycker jag att deras skånska blod borde vara nog bara det, för att gå vidare.
Så här långt finns en EP med fyra spår att tillgå, men ett fullängdsalbum är på väg. I fredags intervjuade jag sångaren Andy på Rocket.FM och jag passar även på att länka lite andra saker också.
Trash Queen på MySpace
Trash Queen på Rocket.FM
Trash Queen i Skånskan
Trash Queen i Geeloo
Ngt blogginlägg
Foton av Ottilia Lindell
/Niclas
söndag 21 november 2010
Fantastiska foton!
Jag kan inte påstå att jag direkt skulle springa benen av mig för några av de konserter som fotas av Soile Siirtola, men herrejesus min skapare vilka foton!
En otrolig närvaro i bilderna och alla tagna i precis rätt millisekund för att fånga känslan.
Titta och njut!
Soiles bilder hittar du här
/Niclas
Jag kan inte påstå att jag direkt skulle springa benen av mig för några av de konserter som fotas av Soile Siirtola, men herrejesus min skapare vilka foton!
En otrolig närvaro i bilderna och alla tagna i precis rätt millisekund för att fånga känslan.
Titta och njut!
Soiles bilder hittar du här
/Niclas
Death magnetic over and out!
Saxat från Metallica.com:
...so this is the end my friends...
I mean, not of Metallica or anything like that, uh-uh... as James Hetfield himself said at the conclusion of tonight's World Magnetic tour at the Rod Laver Arena in Melbourne, Australia, 'we'll be coming back quite a few more times' ...no, the end my friends of a tour which has taken in 215 shows over 992 days in 45 different countries.
The end of an end of a tour which saw Metallica go to Australia thrice times such was the demand (I mean, what was it? 16 shows that those lovely, mad antipodean bastards drank up like the finest champagne in comfy beer bottles?) .
The end of a tour which (for me) saw this band rediscover it's true heart and soul.
The end of a tour which saw these four men grow up a whole lot more than ever before.
It's the first time I've seen a tour end where everyone in the band hadn't grown tired of each other, and hasn't always been that way.
No fights.
No major grumbles.
No passive-aggressive games.
Just four men who were genuinely enjoying every night they brought this music to you, and furthermore, genuinely enjoying their own beautiful, harmonious chemistry.
There is obviously a physical relief that their bodies will get some rest, some recuperation beyond two weeks.
But equally, there is the gnawing sense that this...this...well, 'this was fun and shit, we're gonna miss it quicker than we know.'
Because to me, Lars, James, Kirk and Rob plugged into performances that were often transcendent in terms of realizing another level to which this band can go as artists and performers. And as such, there has grown an enormous comfort in the knowledge that their re-birth at the start of 'Death Magnetic' has flourished into a whole new life.
These shows (this tour) has seen Metallica play unencumbered by the sorts of performance worries and stresses that multi-platinum bands often get back-ache from. They've played with the spirit of kids again, and because they've been having fun and not sweating the details, the details have been virtually spotless. Funny how that works...
But make no mistake, this ain't been no sloppy-Joe garage band trogging it around the place. This has been a mighty operation reliant on what must be the best crew anyone could ask for. I'm not usually one for just throwing out statistics uninvited, but I'm going to because, well, they're pretty mind-blowing.
143 arena shows, 34 festivals, 29 stadium shows, 4 club/theater shows, 3 TV/radio shows, 2 Rock And Roll Hall of Fame shows...two natural disasters with the Icelandic volcano and the Christchurch, NZ earthquake but no shows lost (unless you count a certain oyster incident!)...approximately 56,000 beach balls have been dropped (and word is that the carpenters and illustrious stage manager might well have consumed an equal amount of beers)...seven new babies were born to Metallica crew members, there was an engagement (Tori to Trivett) and a marriage (Dewey)...there have been approximately 180 crew members for whom this has been a life taking up varying degrees of 24-7 time; 14 have made it from the first show to the last. There are more stats but, ah, another day. Needless to say, since the tour that became World Magnetic kicked off on May 14, 2008 to this, it's final day, November 21, 2010, a lot has happened to a lot of people...
...and so it is that for tours to survive, let alone flourish, the family spirit must be here, there, everywhere. Think for a second about that; it doesn't always mean 24/7 happy-shiney-people, but it does mean love and respect from EVERYWHERE at a show, from the band to the crew to YOU...
Lars had been talking to a few of the fantastic fans that travel thousands of miles to dozens of Metallica shows, the next-level dedicated if you will, and he told them that he was also them, that he had done similar for Richie Blackmore. He said he'd join them at the rail and get in there. And tonight, after the final note of the tour had been heard, after the 'final whistle' had been blown if you will, there was Lars, jumping down from the stage and getting right into that crowd (Kirk being quick to join him) diving into the melee and coming up for air with that famous dirty, filthy grimace of Ulrichian joy. It was great, a simple but immensely powerful (as well as pure) gesture. And you simply cannot fake that shit. You really can't. And I say that not just because Lars said he'd get on the rail with the fans and did, I say it because deep down, there is a real kinetic charge that they all get from the fans. It's undeniable. You most likely know what I mean, and if you don't, go to a show one day and learn!
So really, let me be clear once more. Yes, it's the end of the World Magnetic tour, but it's been a celebration of the new worlds, new places, new journeys and destinations I feel Metallica will now embark upon with greater happiness, enjoyment and fortitude than for many a year. And as hard as I try to round this off by saying goodbye, well, it isn't is it? Metallica is 30 starting in January 2011...and given the appetite I've witnessed even during these last three Melbourne shows, we'll be hearing from them sooner than later (they already announced Rock In Rio next September before officially ending World Magnetic, that tells you something). I have no inside knowledge and no details of anything whatsoever, but I'm telling you goddamit that I'm right!
:-)
Steffan Chirazi (Editor So What Magazine)
Melbourne, Nov 21st 2010"
/Niclas
Saxat från Metallica.com:
...so this is the end my friends...
I mean, not of Metallica or anything like that, uh-uh... as James Hetfield himself said at the conclusion of tonight's World Magnetic tour at the Rod Laver Arena in Melbourne, Australia, 'we'll be coming back quite a few more times' ...no, the end my friends of a tour which has taken in 215 shows over 992 days in 45 different countries.
The end of an end of a tour which saw Metallica go to Australia thrice times such was the demand (I mean, what was it? 16 shows that those lovely, mad antipodean bastards drank up like the finest champagne in comfy beer bottles?) .
The end of a tour which (for me) saw this band rediscover it's true heart and soul.
The end of a tour which saw these four men grow up a whole lot more than ever before.
It's the first time I've seen a tour end where everyone in the band hadn't grown tired of each other, and hasn't always been that way.
No fights.
No major grumbles.
No passive-aggressive games.
Just four men who were genuinely enjoying every night they brought this music to you, and furthermore, genuinely enjoying their own beautiful, harmonious chemistry.
There is obviously a physical relief that their bodies will get some rest, some recuperation beyond two weeks.
But equally, there is the gnawing sense that this...this...well, 'this was fun and shit, we're gonna miss it quicker than we know.'
Because to me, Lars, James, Kirk and Rob plugged into performances that were often transcendent in terms of realizing another level to which this band can go as artists and performers. And as such, there has grown an enormous comfort in the knowledge that their re-birth at the start of 'Death Magnetic' has flourished into a whole new life.
These shows (this tour) has seen Metallica play unencumbered by the sorts of performance worries and stresses that multi-platinum bands often get back-ache from. They've played with the spirit of kids again, and because they've been having fun and not sweating the details, the details have been virtually spotless. Funny how that works...
But make no mistake, this ain't been no sloppy-Joe garage band trogging it around the place. This has been a mighty operation reliant on what must be the best crew anyone could ask for. I'm not usually one for just throwing out statistics uninvited, but I'm going to because, well, they're pretty mind-blowing.
143 arena shows, 34 festivals, 29 stadium shows, 4 club/theater shows, 3 TV/radio shows, 2 Rock And Roll Hall of Fame shows...two natural disasters with the Icelandic volcano and the Christchurch, NZ earthquake but no shows lost (unless you count a certain oyster incident!)...approximately 56,000 beach balls have been dropped (and word is that the carpenters and illustrious stage manager might well have consumed an equal amount of beers)...seven new babies were born to Metallica crew members, there was an engagement (Tori to Trivett) and a marriage (Dewey)...there have been approximately 180 crew members for whom this has been a life taking up varying degrees of 24-7 time; 14 have made it from the first show to the last. There are more stats but, ah, another day. Needless to say, since the tour that became World Magnetic kicked off on May 14, 2008 to this, it's final day, November 21, 2010, a lot has happened to a lot of people...
...and so it is that for tours to survive, let alone flourish, the family spirit must be here, there, everywhere. Think for a second about that; it doesn't always mean 24/7 happy-shiney-people, but it does mean love and respect from EVERYWHERE at a show, from the band to the crew to YOU...
Lars had been talking to a few of the fantastic fans that travel thousands of miles to dozens of Metallica shows, the next-level dedicated if you will, and he told them that he was also them, that he had done similar for Richie Blackmore. He said he'd join them at the rail and get in there. And tonight, after the final note of the tour had been heard, after the 'final whistle' had been blown if you will, there was Lars, jumping down from the stage and getting right into that crowd (Kirk being quick to join him) diving into the melee and coming up for air with that famous dirty, filthy grimace of Ulrichian joy. It was great, a simple but immensely powerful (as well as pure) gesture. And you simply cannot fake that shit. You really can't. And I say that not just because Lars said he'd get on the rail with the fans and did, I say it because deep down, there is a real kinetic charge that they all get from the fans. It's undeniable. You most likely know what I mean, and if you don't, go to a show one day and learn!
So really, let me be clear once more. Yes, it's the end of the World Magnetic tour, but it's been a celebration of the new worlds, new places, new journeys and destinations I feel Metallica will now embark upon with greater happiness, enjoyment and fortitude than for many a year. And as hard as I try to round this off by saying goodbye, well, it isn't is it? Metallica is 30 starting in January 2011...and given the appetite I've witnessed even during these last three Melbourne shows, we'll be hearing from them sooner than later (they already announced Rock In Rio next September before officially ending World Magnetic, that tells you something). I have no inside knowledge and no details of anything whatsoever, but I'm telling you goddamit that I'm right!
:-)
Steffan Chirazi (Editor So What Magazine)
Melbourne, Nov 21st 2010"
/Niclas
"I’m there eating the yogurt, watching the sun come up, and BOOM! The bomb goes off, you know. Oh, wow, it was like I was gonna wet my pants, you know."
Bravewords.com har lagt upp del 2 av skribenten Tim Hendersons långa intervju med Geoff Tate och samtalet handlar bl a om bandets resa till Irak, "Empire 20th anniversary edition", bandets finanser, hans vin, arbetet bakom "Empire" och producenten Peter Collins roll för soundet.
En mycket läsvärd och bra intervju.
Geoff Tate här
/Niclas
Bravewords.com har lagt upp del 2 av skribenten Tim Hendersons långa intervju med Geoff Tate och samtalet handlar bl a om bandets resa till Irak, "Empire 20th anniversary edition", bandets finanser, hans vin, arbetet bakom "Empire" och producenten Peter Collins roll för soundet.
En mycket läsvärd och bra intervju.
Geoff Tate här
/Niclas
Skivrecension
Engrained "Deep rooted" 2010
Tysk punkrock med rötterna i Motörhead och The Ramones. Visst svänger det en aning emellanåt, men jag ställer mig frågande till vem som verkligen köper det här? Det är lite skramligt hobbyband över det hela.
Trots att de harvat på sedan 92 är det här tydligen debuten och det kan ju inte vara helt fel att stora SPV ger ut den. Däremot tvivlar jag starkt på att de kommer att göra ett namn för sig. Band som detta ploppar upp i tusental varje dag och väldigt, väldigt har något riktigt bra att komma.
Ett stort plus dock är att de 13 spåren klockar in på 35:03 min. Detta gör att det inte blir helt omöjligt att lyssna sig igenom hela plattan från första till sista ackord.
Betyg 2/5
/Niclas
Engrained "Deep rooted" 2010
Tysk punkrock med rötterna i Motörhead och The Ramones. Visst svänger det en aning emellanåt, men jag ställer mig frågande till vem som verkligen köper det här? Det är lite skramligt hobbyband över det hela.
Trots att de harvat på sedan 92 är det här tydligen debuten och det kan ju inte vara helt fel att stora SPV ger ut den. Däremot tvivlar jag starkt på att de kommer att göra ett namn för sig. Band som detta ploppar upp i tusental varje dag och väldigt, väldigt har något riktigt bra att komma.
Ett stort plus dock är att de 13 spåren klockar in på 35:03 min. Detta gör att det inte blir helt omöjligt att lyssna sig igenom hela plattan från första till sista ackord.
Betyg 2/5
/Niclas
Skivrecension
Emil Bulls "Phoenix" 2009
Hittade plattan långt ner i en hög med allsköns promoplattor. Fanns antagligen en anledning till att den låg i botten, då det är en typ av hårdrock jag fullkomligen avskyr.
Bandet är tyskt och påstås dra influenser från NIN och In Flames, för att nämna några. Kanske är jag rejält tondöv, men några likheter kan jag ej finna.
Det här är trallvänlig Green Day-rock uppblandat med tyngre slaktarriff och erbjuder inte lyssnaren någonting. Totalt könlös musik utan udd eller nyans. Jag kan dock tänka mig att deras målgrupp inte är en 39-årig skåning utan mer kajalöverdoserande och angstfyllda tonårspojkar. Och tredje spåret "The architects of my apocalypse", kan vara något av de mest löjeväckande som fastnat på en cd-skiva.
Tysk skit av stora mått.
Betyg 1/5
/Niclas
Emil Bulls "Phoenix" 2009
Hittade plattan långt ner i en hög med allsköns promoplattor. Fanns antagligen en anledning till att den låg i botten, då det är en typ av hårdrock jag fullkomligen avskyr.
Bandet är tyskt och påstås dra influenser från NIN och In Flames, för att nämna några. Kanske är jag rejält tondöv, men några likheter kan jag ej finna.
Det här är trallvänlig Green Day-rock uppblandat med tyngre slaktarriff och erbjuder inte lyssnaren någonting. Totalt könlös musik utan udd eller nyans. Jag kan dock tänka mig att deras målgrupp inte är en 39-årig skåning utan mer kajalöverdoserande och angstfyllda tonårspojkar. Och tredje spåret "The architects of my apocalypse", kan vara något av de mest löjeväckande som fastnat på en cd-skiva.
Tysk skit av stora mått.
Betyg 1/5
/Niclas
Once upon a time in a galaxy far far away...
Det är lätt att bli nostalgisk. Lätt att drömma sig bort till tonåren då bandet ovan var råast, tuffast, farligast, snuskigast, svinigast, talangfullast...
Numera är Guns N´Roses ett sorgligt skämt och Axl Rose för alltid förlorad. Tur då att klipp som detta kan få påminna en om en svunnen tid då bandet var epitetet för rock and roll.
/Niclas
Det är lätt att bli nostalgisk. Lätt att drömma sig bort till tonåren då bandet ovan var råast, tuffast, farligast, snuskigast, svinigast, talangfullast...
Numera är Guns N´Roses ett sorgligt skämt och Axl Rose för alltid förlorad. Tur då att klipp som detta kan få påminna en om en svunnen tid då bandet var epitetet för rock and roll.
/Niclas
Bokrecension
Ross Halfin
"The ultimate Metallica" 2010
Mina första minnen av namnet Ross Halfin är från 80-talets Kerrang. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag lade snabbt olika fotografers namn på minnet, så som Halfin, Zlozower, Costello, Weiss. På samma sätt lärde jag mig tidigt alla olika gitarrmärken, utan att vara gitarrist eller ens kunna slå an ett ackord. Det hörde liksom till när man var hårdrockare i tonåren och hade ett fanatiskt intresse för musik.
Denna stora coffeetablebok är en djupdykning i bandets historia. Från de första bilderna Halfin tog på bandet 1984, fram till senaste turnén med "Death magnetic" världen över. Om Bob Rock under lång tid var deras hovproducent, blev Ross Halfin deras hovfotograf. Den kortväxte britten som fotade medlemmarna överallt och alltid lyckades få enastående resultat.
I boken bjuds det på ett ganska långt och roligt förord av världens mest danska amerikan, Lars Ulrich, där han också berättar kring deras brytning med Halfin i mitten av 90-talet och som kom att vara i 10 år.
Även om fotona är bokens kärna, ges det även en mycket stor behållning i att läsa alla texter i slutet av boken. Här berättar Paul Brannigan (Kerrang), Phil Alexander (Mojo), Paul Rees (Q), Brad Tolinski (Guitar World) och Steffan Chirazi (So What) om hur de kom i kontakt med både bandet och fotografen i fråga. Väskrivna och humoristiska texter som höjer bokens innehåll ännu ett snäpp.
Slutligen ges det även en längre intervju med Halfin, utförd av nyss nämnde Chirazi, som är klart läsvärd.
"The ultimate Metallica" är en given bok för varje Metallica-fan att gotta ner sig i. Det är mer än 250 bilder att studera och njuta av och det är ett självklart faktum, vilket många gånger klargörs i boken, att ingen annan kan fota Metallica som Ross Halfin!
PS. Glöm inte att kolla in Halfins hemsida med tillhörande dagbok! Mängder av roliga och intressanta bilder från bl a Metallicas precis avlutade Australienturné. DS.
Ross Halfin här
/Niclas
Ross Halfin
"The ultimate Metallica" 2010
Mina första minnen av namnet Ross Halfin är från 80-talets Kerrang. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag lade snabbt olika fotografers namn på minnet, så som Halfin, Zlozower, Costello, Weiss. På samma sätt lärde jag mig tidigt alla olika gitarrmärken, utan att vara gitarrist eller ens kunna slå an ett ackord. Det hörde liksom till när man var hårdrockare i tonåren och hade ett fanatiskt intresse för musik.
Denna stora coffeetablebok är en djupdykning i bandets historia. Från de första bilderna Halfin tog på bandet 1984, fram till senaste turnén med "Death magnetic" världen över. Om Bob Rock under lång tid var deras hovproducent, blev Ross Halfin deras hovfotograf. Den kortväxte britten som fotade medlemmarna överallt och alltid lyckades få enastående resultat.
I boken bjuds det på ett ganska långt och roligt förord av världens mest danska amerikan, Lars Ulrich, där han också berättar kring deras brytning med Halfin i mitten av 90-talet och som kom att vara i 10 år.
Även om fotona är bokens kärna, ges det även en mycket stor behållning i att läsa alla texter i slutet av boken. Här berättar Paul Brannigan (Kerrang), Phil Alexander (Mojo), Paul Rees (Q), Brad Tolinski (Guitar World) och Steffan Chirazi (So What) om hur de kom i kontakt med både bandet och fotografen i fråga. Väskrivna och humoristiska texter som höjer bokens innehåll ännu ett snäpp.
Slutligen ges det även en längre intervju med Halfin, utförd av nyss nämnde Chirazi, som är klart läsvärd.
"The ultimate Metallica" är en given bok för varje Metallica-fan att gotta ner sig i. Det är mer än 250 bilder att studera och njuta av och det är ett självklart faktum, vilket många gånger klargörs i boken, att ingen annan kan fota Metallica som Ross Halfin!
PS. Glöm inte att kolla in Halfins hemsida med tillhörande dagbok! Mängder av roliga och intressanta bilder från bl a Metallicas precis avlutade Australienturné. DS.
Ross Halfin här
/Niclas
Skivrecension
Stratovarius "Darkest hour" EP 2010
Jag har aldrig varit något större fan av de galopperande gitarrerna. De där trallvänliga up-tempo gitarrerna som hetsar på gentemot en glad melodi. Det har alltid låtit tomt och innehållslöst.
Finska Stratovarius faller utan tvekan in i denna kategori och är ett band jag aldrig någonsin brytt mig om.
Senaste given är en EP innehållandes en liten försmak av vad som komma skall. Är det bra då? Tja, det låter onekligen bättre än vad jag egentligen vill erkänna, men å andra sidan säger det egentligen inte så mycket.
Två nya låtar, "Darkest hours" och "Infernal maze", är stöpta i tidigare nämnda form och är väl helt ok. Inget jag hetsar upp mig över, men ej heller olyssningsbart.
Förutom de två nya alsterna bjuds det på en demoversion av titelspåret, vilket är lite kul då texten är helt annorlunda än den slutgiltiga versionen. Och som ketchup på moset för alla fans delar man även ut två livespår av "Against the wind" och "Black diamond". Vid första anblicken trodde jag det rörde sig om en Bob Seger respektive KISS cover, men så är det givetvis inte. Det handlar nog bara om dålig fantasi.
För en oinvigd låter livespåren helt ok, trots diverse solon, men det bjuds fortfarande inte på något som kan få mig att vilja köpa upp Stratovarius-katalogen.
Omslaget är snyggt dock, även om det känns lite billigt med sina tydliga nickningar åt oljekatastrofen utanför Louisiana.
Betyg: 2/5
/Niclas
Stratovarius "Darkest hour" EP 2010
Jag har aldrig varit något större fan av de galopperande gitarrerna. De där trallvänliga up-tempo gitarrerna som hetsar på gentemot en glad melodi. Det har alltid låtit tomt och innehållslöst.
Finska Stratovarius faller utan tvekan in i denna kategori och är ett band jag aldrig någonsin brytt mig om.
Senaste given är en EP innehållandes en liten försmak av vad som komma skall. Är det bra då? Tja, det låter onekligen bättre än vad jag egentligen vill erkänna, men å andra sidan säger det egentligen inte så mycket.
Två nya låtar, "Darkest hours" och "Infernal maze", är stöpta i tidigare nämnda form och är väl helt ok. Inget jag hetsar upp mig över, men ej heller olyssningsbart.
Förutom de två nya alsterna bjuds det på en demoversion av titelspåret, vilket är lite kul då texten är helt annorlunda än den slutgiltiga versionen. Och som ketchup på moset för alla fans delar man även ut två livespår av "Against the wind" och "Black diamond". Vid första anblicken trodde jag det rörde sig om en Bob Seger respektive KISS cover, men så är det givetvis inte. Det handlar nog bara om dålig fantasi.
För en oinvigd låter livespåren helt ok, trots diverse solon, men det bjuds fortfarande inte på något som kan få mig att vilja köpa upp Stratovarius-katalogen.
Omslaget är snyggt dock, även om det känns lite billigt med sina tydliga nickningar åt oljekatastrofen utanför Louisiana.
Betyg: 2/5
/Niclas
lördag 20 november 2010
Skivrecension
Houston "S/T" 2010
Första gången bandet passerade min radar var väl i början av året. Jag hörde någon låt och läste om bandet på diverse forum där de unisont hyllades.
Det är dock först nu som deras debut har hittat in i cd-spelaren och jag knockas redan i första spåret "Pride". Det här är svensk AOR av ett sällan skådat snyggt slag. Fantastiska låtar som fångar känslan av Toto, Journey och främst kanske Bon Jovis debutplatta. Smäktande synthar och riviga gitarriff gör att det här faktiskt är något av det bästa jag hört på väldigt länge.
Houston består av två killar, Fredie Allen och Hampus Hank Erix, och med hjälp av exempelvis veteraner som Tommy Denander och Thomas Vikström har de snickrat ihop det bästa svenska melodiösa hårdrocksalbumet på år och dag. Det är uppenbart att Allen/Erix har en synnerligen god förmåga att skriva slagkraftiga 80-talsmelodier, som inte för den skull på något vis är patetiska eller bleka. Det hela känns väldigt självklart och det vore ytterst konstigt om vi inte får se mer av det här bandet i framtiden.
Lyssna framförallt på duetten "Truth slips" med för mig helt okända Helena Alsterhed! Det är ingen dålig pipa den tjejen sitter inne med.
Gå nu ut och stöd din lokala skivaffär samt bandet och köp plattan! Ladda inte ner.
Betyg 4/5
/Niclas
Houston "S/T" 2010
Första gången bandet passerade min radar var väl i början av året. Jag hörde någon låt och läste om bandet på diverse forum där de unisont hyllades.
Det är dock först nu som deras debut har hittat in i cd-spelaren och jag knockas redan i första spåret "Pride". Det här är svensk AOR av ett sällan skådat snyggt slag. Fantastiska låtar som fångar känslan av Toto, Journey och främst kanske Bon Jovis debutplatta. Smäktande synthar och riviga gitarriff gör att det här faktiskt är något av det bästa jag hört på väldigt länge.
Houston består av två killar, Fredie Allen och Hampus Hank Erix, och med hjälp av exempelvis veteraner som Tommy Denander och Thomas Vikström har de snickrat ihop det bästa svenska melodiösa hårdrocksalbumet på år och dag. Det är uppenbart att Allen/Erix har en synnerligen god förmåga att skriva slagkraftiga 80-talsmelodier, som inte för den skull på något vis är patetiska eller bleka. Det hela känns väldigt självklart och det vore ytterst konstigt om vi inte får se mer av det här bandet i framtiden.
Lyssna framförallt på duetten "Truth slips" med för mig helt okända Helena Alsterhed! Det är ingen dålig pipa den tjejen sitter inne med.
Gå nu ut och stöd din lokala skivaffär samt bandet och köp plattan! Ladda inte ner.
Betyg 4/5
/Niclas
"When I got really loaded, I would claim I was a botanist. I would take the plants from the hotel and create a forest wonderland in my hotel room."
Jag såg Coheed and Cambria live för några år sedan, men kan just nu inte för mitt liv komma på i vilket sammanhang. Tyckte väl att det var lite halvhjärtat, men sångarens afroburr är ju oförglömligt.
Snart lirar de i Stockholm som förband till betydligt intressantare Deftones. Nedan hittas en intervju med gitarristerna Travis och Claudio.
Coheed i Total Guitar här
/Niclas
Jag såg Coheed and Cambria live för några år sedan, men kan just nu inte för mitt liv komma på i vilket sammanhang. Tyckte väl att det var lite halvhjärtat, men sångarens afroburr är ju oförglömligt.
Snart lirar de i Stockholm som förband till betydligt intressantare Deftones. Nedan hittas en intervju med gitarristerna Travis och Claudio.
Coheed i Total Guitar här
/Niclas
Ompaketering av Pearl Jam.
Kungarna av Seattle har signat med Kobalt Music Group, vilka i fortsättningen kommer att ha hand om bandets katalog samt Vedders soloaktiviteter. Detta innebär bl a nya versioner av "Vs." och "Vitalogy" under 2011 samt den kommande liveplattan "Live on ten legs". Det enda som skulle få en att inhandla nyss nämnda studioplattor är om de packas om helt med bonusspår, tidigare ej utgivet material etc, så som gjorts med "Ten".
Story här
/Niclas
Kungarna av Seattle har signat med Kobalt Music Group, vilka i fortsättningen kommer att ha hand om bandets katalog samt Vedders soloaktiviteter. Detta innebär bl a nya versioner av "Vs." och "Vitalogy" under 2011 samt den kommande liveplattan "Live on ten legs". Det enda som skulle få en att inhandla nyss nämnda studioplattor är om de packas om helt med bonusspår, tidigare ej utgivet material etc, så som gjorts med "Ten".
Story här
/Niclas
Duffs boktips!
Mörkret är här och så även kylan, vilket passar utmärkt för en boknörd som undertecknad. Duff McKagan är inne på samma spår och tipsar om flera riktigt tunga titlar, men även om några mer lättsamma.
Duff tipsar här
/Niclas
Mörkret är här och så även kylan, vilket passar utmärkt för en boknörd som undertecknad. Duff McKagan är inne på samma spår och tipsar om flera riktigt tunga titlar, men även om några mer lättsamma.
Duff tipsar här
/Niclas
Dagens tidningstips!
I senaste Mojo bjuds det bl a på en kortare intervju med Jason Bonham som är klart läsvärd, en fem sidor lång intervju med Alice Cooper samt en kortare story om Charles Manson och "The spaghetti incident". Just nu 39 ynka pix på Pressbyrån. Lägg därtill alla annan fantastisk läsning i tidningen plus en formidabel cd med bl a John Lee Hooker, Pete Seeger och Bukka White.
Mojos hemsida här
/Niclas
I senaste Mojo bjuds det bl a på en kortare intervju med Jason Bonham som är klart läsvärd, en fem sidor lång intervju med Alice Cooper samt en kortare story om Charles Manson och "The spaghetti incident". Just nu 39 ynka pix på Pressbyrån. Lägg därtill alla annan fantastisk läsning i tidningen plus en formidabel cd med bl a John Lee Hooker, Pete Seeger och Bukka White.
Mojos hemsida här
/Niclas
KISStory!
News 10 i Terre Haute, Indiana har flera riktigt roliga och intressanta stories om hur KISS Army bildades på plats för 35 år sedan. Intervjuer med Bill Starkey, skaparen av KISS Army, mängder med intressanta bilder samt flera gamla radiointervju från när KISS anlände i Terre Haute 1975. Ren och skär musikhistoria!
Här hittar du allt
/Niclas
News 10 i Terre Haute, Indiana har flera riktigt roliga och intressanta stories om hur KISS Army bildades på plats för 35 år sedan. Intervjuer med Bill Starkey, skaparen av KISS Army, mängder med intressanta bilder samt flera gamla radiointervju från när KISS anlände i Terre Haute 1975. Ren och skär musikhistoria!
Här hittar du allt
/Niclas
Bonham hyllar far sin i Dallas och blir själv hyllad.
Darryl Smyers på Dallas Observer tvivlade starkt på Jason Bonhams tributeshow, men blev glatt överraskad och gör tummarna upp.
Mkt positiv recension här
/Niclas
Darryl Smyers på Dallas Observer tvivlade starkt på Jason Bonhams tributeshow, men blev glatt överraskad och gör tummarna upp.
Mkt positiv recension här
/Niclas
Livebilder på A Perfect Circle i SF.
Foton från första giget av tre utsålda på Fillmore i San Francisco.
Bilder här
/Niclas
Foton från första giget av tre utsålda på Fillmore i San Francisco.
Bilder här
/Niclas
Volbeat fick stryk på hemmaplan av Entombed!
Danskarna har med sig Entombed som förband, men vad som skulle bli ett rödvitt överfall i Köpenhamn inför 10,000 glada danskar, blev ett rejält magplask då de svenska stoltheterna Entombed blåste Volbeat ända ut i Öresund.
Recension i Ekstra Bladet här
/Niclas
Danskarna har med sig Entombed som förband, men vad som skulle bli ett rödvitt överfall i Köpenhamn inför 10,000 glada danskar, blev ett rejält magplask då de svenska stoltheterna Entombed blåste Volbeat ända ut i Öresund.
Recension i Ekstra Bladet här
/Niclas
Gitarrist i Guns N´Roses + same = Saivu
Richard Fortus i Axl Rose Show samarbetar med samiske Lasse Johnsen Kvernmo och tillsammans har de skapat bandet Saivu.
Story i Aftenposten här
/Niclas
Richard Fortus i Axl Rose Show samarbetar med samiske Lasse Johnsen Kvernmo och tillsammans har de skapat bandet Saivu.
Story i Aftenposten här
/Niclas
Dear old Henry!
I veckans skrift befinner sig herr Rollins i Sudan för att hjälpa till med brunnborrning. Dessutom avslöjar han slutet på den rafflande historien om voice over projektet.
Henry här
Niclas
I veckans skrift befinner sig herr Rollins i Sudan för att hjälpa till med brunnborrning. Dessutom avslöjar han slutet på den rafflande historien om voice over projektet.
Henry här
Niclas
fredag 19 november 2010
Alltid kul med demoversioner.
Hittade den här på ett forum där dess äkthet diskuterades livligt. Hade faktiskt inte hört den tidigare och kontentan av diskussion var att den säkerligen är "legit".
Håller fortfarande "Creatures of the night" högt och tycker det är den platta då de låtit som råast och tyngst, utan att förlora melodi och nyans.
/Niclas
Hittade den här på ett forum där dess äkthet diskuterades livligt. Hade faktiskt inte hört den tidigare och kontentan av diskussion var att den säkerligen är "legit".
Håller fortfarande "Creatures of the night" högt och tycker det är den platta då de låtit som råast och tyngst, utan att förlora melodi och nyans.
/Niclas
torsdag 18 november 2010
Lite grattis och lite urpluggat!
931118 spelar Nirvana in "MTV Unplugged in New York" i Sony Studios, NY. Plattan släpps 6 månader efter Kurts död.
491118 föds Herman ze German i Saarbrucken, Tyskland.
501118 föds Rudy Sarzo i Havana, Kuba.
621118 föds Kirk Hammet i San Francisco.
Mycket rock and roll på en och samma dag.
/Niclas
931118 spelar Nirvana in "MTV Unplugged in New York" i Sony Studios, NY. Plattan släpps 6 månader efter Kurts död.
491118 föds Herman ze German i Saarbrucken, Tyskland.
501118 föds Rudy Sarzo i Havana, Kuba.
621118 föds Kirk Hammet i San Francisco.
Mycket rock and roll på en och samma dag.
/Niclas
"But our legacy will probably be 'the band that Beavis and Butthead said was cool!' They had great taste so that's fine with me."
Den forne White Zombie-basisten Sean Yseult har kommit ut med en bok, som ser riktigt läsaptitlig ut på alla sätt och vis.
En kortare Q&A med Sean nedan om boken och vad hon sysslar med för tillfället. Dessutom en del bilder från "I´m in the band - Backstage notes from the chick in White Zombie".
/Niclas
Bokrecension
Ozzy Osbourne (with Chris Ayers)
"I am Ozzy" 2009
Ozzy Osbourne är, precis som Keef, ett vandrande mirakel. Den mängd alkohol , droger och medicin som passerat genom hans kropp borde fällt honom för flera år sedan. Men nej, den gode Osbourne fortsätter stappla framåt, kanske lite skakigare än förr, men ändå.
Nu har han lyckats plita ner sin egen självbiografi, eller rättare sagt, berättat vad han kan komma ihåg för författaren Chris Ayers. Just minnet nämner har redan i försättsbladen. Det är ju något dimmigt numera efter alla år av missbruk och man frågar sig omgående hur mycket the Prince of darkness verkligen kommer ihåg eller överhuvudtaget ens har fragmentariska minnesbilder av?
Oavsett, så är boken en hyfsat undehållande berättelse om hur den klassiska arbetargrabben drömmer stort och slutligen lyckas. Minnen av en tidig och tämligen misslyckad karriär som inbrottstjuv till mötet med medlemmarna som han senare skulle komma att spela in klassiska album med under det givna namnet Black Sabbath.
Största behållningen i boken är språket, då de många gånger verkligen fångar Ozzy och hans smått humoristiska sätt att prata. Faktum är att man mer än en gång hör hans röst när man läser och detta får en att skratta till på flera ställen genom boken.
Men som ett stort musikfan och med tanke på att jag läst åtskilliga böcker om Black Sabbath tidigare, är det inte mycket nytt som kommer fram. Och givetvis återkommer man hela tiden till minnet. Är det Ozzys egna minnen eller är det diverse fragment av händelser som han genom åren fått berättat till sig av andra? Jag tror en hel del på det sistnämnda, vilket även framkommer i boken då han flera gånger berättar att han egentligen inte minns, men att det säkert kan ha hänt. Hans omtalade och omskrivna turné med Mötley Crüe 1984 är ett sådant minne. Å andra sidan bygger väl de flesta självsanerande biografier på egna och även andras minnen.
Det boken ger först och främst är Ozzys egna tankar och funderingar och i viss mån, lite smådetaljer om diverse kända, bra eller dåliga, händelser, som exempelvis den gången han hög som ett hus ”went postal” på sina egna hönor och kycklingar. Och självfallet är boken också en hyllning till frugan Sharon, som trots misshande, otrohet och allmän galenskap, fortfarande står stadigt vid sin mans sida.
”I am Ozzy” är en helt ok rockbiografi, men är du ett gammalt fan av Black Sabbath och hans solokarriär, är det som sagt inte alltför mycket nytt som kommer upp till ytan.
/Niclas
Ozzy Osbourne (with Chris Ayers)
"I am Ozzy" 2009
Ozzy Osbourne är, precis som Keef, ett vandrande mirakel. Den mängd alkohol , droger och medicin som passerat genom hans kropp borde fällt honom för flera år sedan. Men nej, den gode Osbourne fortsätter stappla framåt, kanske lite skakigare än förr, men ändå.
Nu har han lyckats plita ner sin egen självbiografi, eller rättare sagt, berättat vad han kan komma ihåg för författaren Chris Ayers. Just minnet nämner har redan i försättsbladen. Det är ju något dimmigt numera efter alla år av missbruk och man frågar sig omgående hur mycket the Prince of darkness verkligen kommer ihåg eller överhuvudtaget ens har fragmentariska minnesbilder av?
Oavsett, så är boken en hyfsat undehållande berättelse om hur den klassiska arbetargrabben drömmer stort och slutligen lyckas. Minnen av en tidig och tämligen misslyckad karriär som inbrottstjuv till mötet med medlemmarna som han senare skulle komma att spela in klassiska album med under det givna namnet Black Sabbath.
Största behållningen i boken är språket, då de många gånger verkligen fångar Ozzy och hans smått humoristiska sätt att prata. Faktum är att man mer än en gång hör hans röst när man läser och detta får en att skratta till på flera ställen genom boken.
Men som ett stort musikfan och med tanke på att jag läst åtskilliga böcker om Black Sabbath tidigare, är det inte mycket nytt som kommer fram. Och givetvis återkommer man hela tiden till minnet. Är det Ozzys egna minnen eller är det diverse fragment av händelser som han genom åren fått berättat till sig av andra? Jag tror en hel del på det sistnämnda, vilket även framkommer i boken då han flera gånger berättar att han egentligen inte minns, men att det säkert kan ha hänt. Hans omtalade och omskrivna turné med Mötley Crüe 1984 är ett sådant minne. Å andra sidan bygger väl de flesta självsanerande biografier på egna och även andras minnen.
Det boken ger först och främst är Ozzys egna tankar och funderingar och i viss mån, lite smådetaljer om diverse kända, bra eller dåliga, händelser, som exempelvis den gången han hög som ett hus ”went postal” på sina egna hönor och kycklingar. Och självfallet är boken också en hyllning till frugan Sharon, som trots misshande, otrohet och allmän galenskap, fortfarande står stadigt vid sin mans sida.
”I am Ozzy” är en helt ok rockbiografi, men är du ett gammalt fan av Black Sabbath och hans solokarriär, är det som sagt inte alltför mycket nytt som kommer upp till ytan.
/Niclas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)