Hade egentligen inga förväntningar alls inför britternas gig på Gröna Lund. Har bara sett bandet en gång tidigare, som förband till Metallica för 16-17 år sedan och av det minns jag inte mycket.
Vädrets makter var dock på The Cults sida denna vackra sommarkväll och i nöjesparken trängdes en stor publik framför scenen.
En stark öppning med "Lil´ Devil" föll alla i smaken, även om det tog flertalet låtar för publiken att komma till liv, vilket herr Astbury påpekade både en och två gånger under konsertens gång.
Det första som slog mig var att Astbury på långt håll såg ut som en rund Glenn Danzig medan Billy Duffy verkar vara i sitt livs form. Tunga riff, inget trams utan bara en fet spark i häcken med det ena rivjärnsriffet efter det andra.
Efter ett tag går det också upp för mig att The Cult har en sjuhelsikes samling riktigt löjligt tunga riff som sitter som en stänkare varenda gång. Så mycket att mitt intresse för bandet får sig en rejäl vitamininjektion.
Det är inget större fel på låtvalet denna kväll. Visst är Astburys röst inte alltid vad den borde vara, men det är svårt att stå still till "Spiritwalker", "Fire woman" eller avslutande "Love removal machine". Emellanåt är det rock and roll av allra bästa snitt och även nya "Every man and woman is a star" får en att nöjt stampa takten och salutera dessa gamla rockhjältar.
Betyg: 3/5
/Niclas
