Aftonbladet går all in på hårdrock, igen.

Kul initiativ som håller i sig, även om de tidigare utgåvorna inte varit alltför upphetsande.
I en Pressbyrå nära dig nu på lördag.

/Niclas


Gene Simmons till HRC i Stockholm

The Demon besöker HRC samma dag som giget på Friends Arena. Vad han ska göra där är inte helt klart. Kanske snack, kanske signering, kanske fototillfälle...

/Niclas

Intervju med Carl Linnaeus.

I vanliga fall skriver Carl uttömmande artiklar för Sweden Rock Magazine, men kan numera även titulera sig författare. Hans bok "KISS - Den osminkade sanningen", är en välskriven biografi om ett band som nu är inne på sitt 40:e år och som drabbar Sverige den 1:e juni då de intar Friends Arena i huvudstaden.
Boken bör tilltala både nya och gamla fans, som fanatiker och de som bara slänger på en KISS-skiva i samband med en nostalgisk förfest. Här finns verkligen läsvärda anekdoter för alla.
Jag ringde nyligen upp Carl för att höra lite om jobbet kring hans debutbok.


När började din journalistiska karriär?

Carl: Det var relativt sent, får jag säga. Jag var 28 år 2005, när jag kände att jag behövde göra något med mitt liv. Jag hade spelat i band själv och jobbat i skivaffär och sedan började jag köra taxi i väntan på att jag skulle komma på vad jag skulle göra med mitt liv. Det gjorde jag väl i två år och sedan tänkte jag att jag skulle bli grafisk designer. Jag gick estetiskt program i gymnasiet och tänkte att jag skulle gå en sådan där påbyggnadsutbildning. Den bestod av en del grafisk design, en del textproduktion och en del fotografisk bild. Sedan visade det sig att min lärare tidigare hade jobbat på Göteborgs-Posten som kulturredaktör och var en väldigt inspirerande kille. Han uppmuntrade mig att fokusera på textproduktion och han fick ett tack i boken också. Han var väldigt peppande och tack vare honom tog jag fram den där skrivarådran som legat latent sedan gymnasiet. Jag lämnade in mitt examensjobb om kvartersbiografkulturen och biografmaskinistyrket, till Göteborgs hemlösas tidning Faktum. Det var där jag fick min första text publicerad och i samband med det fick jag in en fot på Agonyzone, en gratistidning om hårdrock, och i samma veva även Close-Up. Jag hade min första recension i Close-Up i novembernumret 2006. Sedan skrev jag då för Close-Up och jag var så naiv att jag trodde jag kunde skriva för både Close-Up och Sweden Rock Magazine. Det var Erik Thompson som var chefredaktör då och han hade inga problem med det och sedan tog Tomas Vänäänen över och han hade heller inga problem med det, men när Close-Up fick reda på det var det inte så populärt. Jag fick välja och SRM ligger musikaliskt närmre om hjärtat, så det var ett ganska lätt val. Min första text i SRM var i nummer 43 april 2007 och sedan har det bara rullat på.

SRM är alltså numera din huvudsyssla?

Carl: Ja, men har man taxileg gäller det för alltid och när jag inte har haft några skrivjobb har jag kunnat köra lite taxi, men nu är det över ett halvår sedan jag körde taxi senast i och med boken. Ska man överleva inom kulturjournalistiken måste man jobba på en redaktion annars är det jävligt svårt. Det går väl, men då måste man arbeta för flera olika tidningar som inte konkurrerar mot varandra. Vi får hoppas den här boken går bra så kan jag skriva en till och bli författare istället.

Jag har förstått att omslagsartiklarna om KISS för SRM var startskottet för boken, men fanns det tankar tidigare än så på att kanske skriva något i bokform?

Carl: Inte direkt. Jag har alltid samlat på rockbiografier, till min frus stora förtret. Jag har en bokhylla i sovrummet med dignande hyllor, som bär upp 140 olika rockbiografier. Jag har alltid känt att det hade varit coolt att skriva en bok själv, men det blev inte något konkret förrän jag lämnade in den där omslagsartikeln om Gene Simmons. Martin Carlsson (chefredaktör) sa ”Du har skrivit jävligt mycket om KISS. Försök hålla det lite kortare!”. Jag skrev ju om Genes spelkulor och hans pappa och hur han var en underdog. Jag kände att det kunde man spinna vidare på hur mycket som helst, så då sa jag ”Jag ska fan skriva en bok!”. Jag tänkte efter och det har inte skrivits en svensk bok sedan ”Still on fire”, vilket var en evighet sedan. Boken är exklusiv i och med att det är den första svenska biografin på 25 år. Nu när jag fått lite mer distans till den och vet med mig att jag har gjort en jävligt bra bok, känner jag nog att det är den mest ultimata KISS-boken som någonsin gjorts, eftersom den täcker alla år och inte hoppar över 80-talet och jag är inte rädd för att gå på djupet med saker som Gene och Paul själva inte har gjort. Själv uppskattar jag mycket mer en inofficiell biografi om den är väl genomarbetad, som exempelvis Mick Walls bok om Metallica. Jag kan inte tänka mig att Lars och James skulle göra en bok som är bättre än den.

När du beslutade dig för att skriva boken, gick du då tillbaka och läste andra biografier för att få inspiration om hur man kan lägga upp en bok?

Carl: Ja, absolut. Jag hade väl ett hum ganska tidigt om att jag ville göra en så målande beskrivning som möjligt och att varje kapitel skulle vara lite fristående och ha en tydlig början och ett tydligt slut. Det är svårt att säga något annat än att Mick Wall har varit en stor inspiration, men samtidigt har jag kollat på Mattias Klings bok om Europe (Only young twice). Jag tror att Erik Thompson i sin recension skrev att den var ”en sidvändare av rang” och jag ville skriva på ett sådant sätt att berättelsen drivs framåt och är spännande hela tiden. Det tycker jag att Kling lyckades bra med och sedan  även Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen (Så som i himmelen, så ock på jorden), som jag läste ut på två kvällar. Den gick inte att lägga ifrån sig och är också en spännande berättelse. Även Håkom Moslets bok om Turbonegro (Turbonegro: Droger, deathpunk & denim) har varit en inspiration. Den boken är nog den bästa vad det gäller att måla upp miljöer och att det känns som om man är där. Jag har ju inte hittat på en massa saker (skratt), utan allt bygger på research och framförallt i prologen är det många som frågat ”Hur fan kan du veta vad de hade på sig?”, men det bygger på att jag pumpat Steven Coronel så in i helvete. Han har ett makalöst sinne för detaljer och vi har snackat både via telefon och mail. Det var frågor som vilken färg det var på golvet, exakta adresser och lägenhetsnummer? Han bara skrattade och gav mig allt. Jag frågade ”Vad hade de på sig?” och han svarade ”Gene hade alltid på sig en vinröd, ribbad polotröja a´la Everly Brothers och Paul minns jag hade en mariblå skepparjacka på sig.”. Det är nästan det som har varit roligast med boken, att kunna ge sådana detaljer.

Gene och Paul själva blandar ju ofta ihop saker och ting.

Carl: Jo, men det förstår man. Det är ändå 40 år det rör sig om. Jag har fått ta den källan som känns mest trovärdig. Det blossade upp en diskussion på ett forum om vem som gör nyhetsrösten i början på ”Detroit rock city” (Många har genom åren trott att Gene gör rösten, men det slås i boken fast att det är Bob Ezrin.). Jag tänkte ”Var fan fick jag det ifrån?”, så jag fick kolla efter och då var det Corky Stasiak som sa att det var Bob Ezrin. Han var ljudtekniker och tog inte lika mycket koks som Ezrin. Det värsta som kan hända är att man gör något faktafel, men jag har även omgivit mig med personer som har koll och själv är jag också KISS-expert. Alex Bergdahl har varit till stor hjälp och vi har känt varandra sedan 1989 och jag visste redan när jag började skriva att det skulle vara kul att koppla in honom på något sätt. Det har varit smågrejer, men inte jättemycket. I ett kapitel skrev jag att KISS satte in två annonser i Village Voice efter en ny gitarrist. Alex sa ”Är du säker på det? Jag har kollat igenom alla nummer av Village Voice och bara hittat en annons.”. Då skrev jag att det var en annons, så får jag tro på det. Det har varit smågrejer som sagt, men vi har bollat mycket fram och tillbaka.

Hur gick du tillväga med intervjuerna? Skrev du en lång lista med tänkta kandidater?

Carl: Jo, det gjorde jag väl. Först gjorde jag en lista med alla jag själv pratat med och haft kontakt med, som Ken Kelly och Dennis Woloch angående omslag. Genom artikeln om Eric Carr fick jag kontakt med både Bruce Kulick och Loretta Caravello och det var kul att Bruce ställde upp igen. Danny Goldberg (legendarisk musikveteran) blev jag lite överraskad av. Han har ju ändå mycket att göra, så det var jag väldigt glad för. Sedan har det varit många som inte har svarat, många som har varit på gång, men sedan har det runnit ut i sanden. Ron Nevison (producent) kontaktade jag väldigt tidigt och skickade mail till i början av oktober och sedan i november och december, men fick inget svar. Strax innan boken var klar fick jag svar och då hade det gått fyra månader och då fick jag peta in det han mindes av ”Crazy nights”. Lydia Criss pratade jag ju med igen och hon frågade om jag ville han kontakt med en del andra personer, som JR Smalling och Mick Campise. Jag fick även mailadressen till Peters bror, som var med när de provspelade för Don Ellis, men han svarade inte. Man kan inte ha för många personer heller för då blir det alltför rörigt, men när man väl börjar snacka så rullar det bara på. Jag hade även kontakt med Moose, Peter Criss´trumtekniker, men kände att han inte behövdes när jag ändå hade Smalling och Campise. De har ju försökt skriva sin egen bok, ”Out in the streets”, och de har varit måna om att den ska vara officiell och att KISS ska godkänna den, men jag förstår inte riktigt varför. När de började skriva så ville Gene och Paul korrigera en massa saker och de (Campise, Smalling) ville inte censurera någonting, så de sa bara ”Fuck it!” och så fick jag de där historierna istället, vilket jag är väldigt tacksam över. Bl a det där om att de lånade pengar från suspekta håll och fick repressalier.

Vem var roligast att få tag på?

Carl: Coronel satte ju ribban, men det är nog Danny Goldberg. Jag trodde verkligen inte att han skulle ställa upp på en sådan här liten skitsak. Roligast var tveklöst Dennis Woloch. Han är väldigt avspänd och räds inte för att säga vad han tycker om saker och ting. Vi satt i flera timmar och snackade.

Jag antar att Simmons och Stanley är medvetna om boken?

Carl: Förlaget sa ”Vi kan väl kontakta KISS-folket så de vet om att boken är på gång?”. Jag drog iväg ett mail till Doc McGhee och la samtidigt in en intervjuförfrågan, men fick inget svar. I januari träffade jag Niklas Olsson (KISS Army Sweden) och då sa jag ”Vi får väl se vad Gene säger när han får reda på det här.”, men Niklas sa att Gene garanterat redan visste om det för han vet allt som görs om KISS. Jag läste i en gammal intervju i boken ”Black Diamond” av Dale Sherman och då sa Gene; ”Folk får skriva vad de vill, så länge de är öppna med det och låter oss få veta det först.”.

Skrev du rent kronologiskt hela tiden?

Carl: Ja, det gjorde jag. När jag hade skrivit till 1973, så hade jag skrivit 110 000 tecken och tanken från början var att boken skulle vara på 500 000 tecken och då kände jag; ”De har inte släppt första plattan och jag har redan skrivit en femtedel av boken! Hur fan ska det här gå?”. Men förlaget sa att det bara var att köra på och det inte gjorde något om det blir några extra sidor.

Satt du och skrev mellan specifika klockslag för att hålla någon form av disciplin?

Carl: Ja, jag brukar alltid hålla kontorstider. Jag är gift och vill ändå ha ett liv. Jag gick upp klockan åtta, satte på datorn, skrev och sedan stängde jag av datorn klockan sex. Jag har gjort lite jobb för SRM, men har fått tacka nej till mycket. En grej jag inte kunde tacka nej till var den här 70 000 tons of metal, men det var bara att ta med sig datorn dit och där skrev jag om ”Animalize” och ”Asylum” i en hytt någonstans i Västindien. Min fru jobbar som lärare, så hon hade sportlov vecka åtta och då hyrde vi ett torp i Dalsland och där skrev jag om ”Crazy nights”.

Hur resonerade du kring bokförlagen? Slängde du ut förfrågningar hej vilt eller hade du ringat in några stycken?

Carl: Det var väl sex eller sju svenska förlag som hade släppt biografier tidigare och jag drog iväg ett mail till dem och hälften nappade faktiskt. Jag dealade lite med de som var mest hugade och sedan kom Bokfabriken in ganska sent i matchen. Det är ju egentligen ett ljudboksförlag, men jag träffade Anders Tengner på bokmässan och de hade ju hypat upp hans bok om Yngwie och de visade sig vara på rejält. Det gick snabbt och de undrade om jag kunde få ut boken innan KISS kommer? De hade en stor plan, samtidigt som det är två rocksnubbar som är nya i branschen. Slynglarna så att säga, vilket är jäkligt kul.

Var det något kapitel som var kämpigare att skriva än något annat?

Carl: Nej. Det lustiga var att när jag började skriva om ”Unmasked” så märkte jag att de aldrig har sagt något om den plattan. Alla intervjuer från den tiden handlar om den nya trummisen eller om KISS playboylivsstil, så det var ganska svårt att hitta citat från den tiden där de pratar om inspelningen och inriktningen på skivan. De klumpar ofta ihop ”Unmasked” med ”Dynasty” och vad gäller ”Asylum” så hör man bara snack om hur fult omslaget är och väldigt lite om själva inspelningen. I de två fallen fick jag rota lite djupare och lysnna på några gamla radiointervjuer som jag hade liggandes. Allting flöt på jättebra tills jag kom till kapitel 24 och 25. Då kändes det lite motigt, men det beror nog på att det är den perioden då jag själv började tappa intresset lite, efter återföreningen och så. Det var då man själv började växa upp och fick lite andra intressen i livet, men det var bara att kavla upp armarna. Något jag lärt mig av KISS är att det bara är att köra på. När jag sedan tittar tillbaka på det, är jag nog mest nöjd med sista kapitlet och det kapitlet som sträcker sig från ”Revenge” till återföreningen.

Jag såg att du har en intervju med Peter Criss i nästa nummer av SRM. Är det inte lite bittert att du gjorde den efter att boken var klar?

Carl: (skrattar) Jo, men det kommer väl en pocketutgåva någon gång.

Vad gäller bildmaterialet förstår jag att du ville hitta bilder som inte florerat så mycket tidigare. Hur gick du tillväga där? Tittar man på KISSFAQ.com dyker det upp nya bilder varje dag som man aldrig sett tidigare.

Carl: Precis. Jag hade gärna valt och vrakat, men de måste vara högupplösta och man måste ha fotografens namn och godkännande. Det var väldigt viktigt redan från början. Det finns KISS-bilder som man sett tusentals gånger och även om de är snygga så hade folk känt att det inte var något speciellt med den här boken. Det första man kollar i en bok är ju bildsidorna. Jag tänkte från början att jag hellre använder de kontakter jag har och hellre att bilderna är lite suddiga och korniga, men actionspäckade, än bilder som folk har sett tidigare. De jag kontaktade visade sig sitta på många skarpa bilder och de är inte sämre än några andra. Jag ville hellre ha bilder från Johan Falk, Rickard Göransson och Niklas Olsson och sedan när vi satte oss ned med alla bilder så hade vi ganska mycket att välja på. Det var också viktigt att det var bilder som inte varit med i exempelvis ”Still on fire” eller något fanzine. Jag har ju själv nästan sett varenda KISS-bild och om inte jag har sett de här bilderna tidigare, så har nog inte så många andra heller gjort det. Vi hade en liten bildbudget och gav oss på bildbyråerna. Där hittade vi bl a den där bilden från Dynastyturnén. Den är lite kornig och halvsuddig, men det är sådan jäkla action i den och den ser nästan ”staged” ut. Det är nästan bara livebilder i boken för jag ville visa vilket jäkla ösigt liveband KISS är och att det inte bara är smink, bomber och scenshow, utan även svett och passion. Bilden från Montreal på Love gunturnén är från en bildbyrå som förlaget hade koll på. Jag kontaktade fotografen och han hade ju flera bilder från den turnén och jag kände att jag ville visa Love gunscenen framförallt och där ser man trapporna bakom Paul, samtidigt som han bara står och dominerar. Man ser att det är ”I stole your love” på ackordet och att han har kavajen på sig. (skrattar) Bilderna har varit viktiga. Den där skissen (Destroyer) från Ken Kelly var ett misstag faktiskt. Jag pratade med Kelly för den stora Dio-specialen (SRM) angående omslaget till ”Rainbow rising” och då nämnde han att hans barnbarn hittade skissen till den skivan i ett nattygsbord och han sa att han kunde maila över den om jag ville ha den. Han skickade över den, men då var det KISS-bilden. Jag sa till honom ”Den här bilden är cool, men det är inte Rainbow rising.”. Han skickade då över den och sedan satt jag på den här KISS-bilden i ett år. Jag mailade honom senare och frågade om det var ok att använda den till boken och det var det. Han skrev då också att det var den första skissen han gjorde på deras ansikten, så det är egentligen ett misstag att jag fick den bilden. (skrattar)

Har du som jag, samlat på dig en massa gamla tidningar från 70-talet, som du sedan bläddrat i?

Carl: Ja och när jag pitchade den här idén till förlagen, sa jag att förutom alla de intervjuer jag själv gjort och kontakten jag har med många runtom KISS, så sitter jag på ett rejält bibliotek med gamla tidningar och jag har hela garderoben full med tv-intervjuer från när jag tradade på 90-talet och jag har även alla gamla fanzines. Nu kände jag att jag kunde få användning av allt det där, innan de hamnar på vinden. Jag visste att jag hade en massa citat som inte gemene man hört tidigare. Det bästa var dock när Anders Tengner hörde av sig. När jag träffade honom på bokmässan sa jag att jag skulle skriva en bok och undrade om han hade bilder från ´76 och ´80 eller några andra stories som han inte själv dragit?. Det hade han och sedan när jag träffade honom igen sa han att han hade kvar alla gamla intervjukassetter. Han sa också att han aldrig skulle komma att skriva en egen bok om KISS och det skulle bara vara bra om de kommer till användning. Jag undrade om det fanns saker som han inte själv tog med i sin bok ”All access” eller i OKEJ och det var det. Jag fick en hel låda med gamla dammiga kassetter och han sa ”Om de här går sönder eller du har bort dem, skär jag pungen av dig!”. (skrattar) Det var en upplevelse och det var som att sitta i en tidsmaskin när man hörde Paul Stanley berätta om hur han och Gene var och såg filmen ”Flugan” 1986. Det är inte bara gammal skåpmat utan även citat från KISS när det begav sig, som ingen tidigare har läst.

Den klassiska Daisyinspelningen då? Jag trodde det var oraklet Alex Bergdahl som satt på den, men du skriver att du flög i två timmar?

Carl: Ja, det får förbli en hemlighet var den orten ligger. Det var därför jag var lite luddig. Man kan ju hamna i Tyskland eller Finland eller England. Jag skriver ju det, att det är som en maffialiknande hierarki i bootlegbranschen och det här är den heliga graalen. Jag kan inte säga mer än så. (skrattar) Jag höll själv på med det på 90-talet, men tappade intresset. Dock har jag alltid haft en fot kvar i tradingvärlden, vilket jag är väldigt tacksam för nu när det kom till Daisyspelningen. Det var en jäkla upplevelse att lyssna på den. Jag satt och var nästan svettig i händerna och det var verkligen helt annorlunda. De spelade in demotapen med Eddie Kramer i mars 1973 och den är briljant. Sedan i juni finns det inte en tillstymmelse till briljans kvar. Låtarna är inte alls så rättfram och direkta som de är på första demon, utan det är verkligen konstiga arrangemang och ett konstigt tankesätt rakt igenom. Jag tar ju upp att Kenny Kerner och Richie Wise inte riktigt fått den respekt som de förtjänar. Visst är soundet ganska kasst, men de ska verkligen ha mer respekt än de fått, för att de skar bort allt onödigt fett från låtarna och gjorde KISS till den direkta kött och potatis-maskin som de blev.

När du nu suttit ned med Simmons och Stanley, hur upplever du dem som människor?

Carl: Det kändes som att Gene nästan blev glad för att jag var mer intresserad av att prata om hans riktiga jag och att han inte bara fick skrävla loss. Han är väldigt tillmötesgående och snäll, samtidigt som han kan ta upp ett helt rum. (skrattar) Det är ju svårt att undvika att han befinner sig på samma hotell. Man sitter och väntar på honom och ser honom hela tiden i periferin. Jag bad honom att ta av sig solglasögonen, så att han inte skulle ha den där rockstarattityden och det tror jag också att han uppskattade. Gene är som han är, men jag tycker faktiskt att han får oförtjänt mycket skit. Mycket är en fasad, men han känns mer gemytlig än vad Paul Stanley gör. Paul var omöjlig att prata med. Eller kanske inte omöjlig, men väldigt distanserad. Det visste jag genom andra intervjuer och därför ville jag göra en mer personlig intervju med honom, men det är svårt på en halvtimme. Dessutom blev det ännu kortare när en skivbolagssnubbe avbröt intervjun när jag började ställa frågor om botox och liknande. Paul är så jäkla proffsig och skulle aldrig bli upprörd över det där, så han var lugn ända fram till att skivbolagssnubben dök in. Paul är betydligt svårare och därför ska det bli jäkligt intressant när hans memoarer kommer ut och kanske får man veta mer om varför han är så distanserad. Och Ace är bara ett skämt och även om han inte missbrukar längre så sitter det i, samtidigt som han kan vara lite tjurig. När jag intervjuade honom på telefon första gången så drog han samma stories två gånger om. Han är den ende som gjort det faktiskt. (skrattar)

Jag antar att en engelsk version av boken kommer?

Carl: Absolut! Jag vet att Japan är intresserade och även Tyskland och Spanien, vilket är coolt. En engelsk version är det mest vettiga, men samtidigt är det svårt att sälja in en svensk bok om ett amerikanskt band till amerikanarna, om man inte verkligen har något riktigt att komma med. Jag tycker ju att det är den ultimata KISS-biografin, men först måste man översätta den och om man inte gör det själv kostar det pengar. Planen är att översätta den, men om den inte kommer i en fysisk bok på engelska, så lär den i varje fall komma översatt som en e-bok. Förlaget tar ett steg i taget, så det är lite för tidigt att säga än.

Den här boken måste ha väckt skrivlusten? Finns det redan tankar på nästa projekt?

Carl: Ja, den börjar komma krypandes nu. När jag skickade iväg sista kapitlet på deadline 15:e mars, tog jag en whisky, satte på ”God gave rock and roll to you II” och kände mig nöjd. Då kände jag att jag inte kunde skriva något till, men jag har planer på något som är relaterat till musikbranschen, om det inte blir en annan regelrätt biografi. Vi får se. Det hade varit kul att vara någon annans författare. Jag vet att Dregen jobbar på sina memoarer med en annan författare (Tore S Börjesson). Något sådant hade jag kunnat tänka mig att göra. Om Nicke Andersson eller Joey Tempest hör av sig hade det varit klockrent.

/Niclas

Pray For The King debuterar första låten!



Västkustens PFTK, som bl a består av Emil Agrell och Alexander Buhaj (fd Demise of an Era) la idag upp första smakprovet från vad som komma skall.
Jag drog iväg tre snabba frågor till basisten Emil.

Vilka är Pray For The King?

Emil: När jag och sångaren Alexander Buhaj lämnade Demise Of An Era, tyckte vi att vi kunde starta ett nytt band och spela hårdare musik där man får ut all aggressivitet. Vi letade medlemmar och snart så kom vår gode vän Robin Andersson med på gitarr, men med vår musik så funkar det inte med enstämmig gitarr så strax så kom även Gabriel Karlsson med på gitarr! Just nu letar vi fortfarande efter en trummis. Vi själva kallar oss för ett deathcoreband, men genresätta är något lyssnaren får göra själv.

Hur skulle ni beskriva låten "Temptress"?

Emil: Jag och Alexander brukar vanligtvis skriva låtar ihop, men detta är förmodligen den enda låten som kommer vara med på EPn, som endast är skriven utav Alex (textmässigt). Alex säger att låten handlar om ett förhållande som går snett, hur dåligt man kan bli behandlad utan att man märker det och när man väl märker det så är man längst ner på botten.

Vad är nästa steg för bandet?

Emil: Nästa steg skulle jag säga är att hitta en trummis för att sedan kunna ta oss utanför studion! Vi kommer att åka ut och spela så fort vi har hittat en trummis som passar för bandet.

/Niclas

Lyssna på 90 s-klipp av varje låt på "The devil put dinosaurs here".

Du måste ha iTunes.
In och lyssna HÄR

/Niclas

Grohl och The Stones visar var skåpet ska stå.



Från Anaheim igår 130518.

/Niclas

Boken om Hammerfall.

Förlaget Kalla kulor skriver följande om den kommande boken, "Legenden om Hammerfall":

"Hammerfall grundades av gitarristen Oscar Dronjak i Göteborg 1993. Gruppsammansättningen har ändrats flera gånger sedan dess, men Oscar och sångaren Joakim Cans har alltid varit bestående. I Legenden om Hammerfall beskriver Oscar bandets resa, från deras amatörmässiga medverkan i Rockslaget i tidernas begynnelse, till genombrottet med Renegade och resan från Mölndal till världens största rockscener.
Oscar Dronjak låter oss ta del av fantastiska framgångar och katastrofala motgångar. Han berättar ärligt, ironiskt och utan omsvep om de turbulenta åren i början av 2000-talet, skivinspelningen på Teneriffa där deras monsterhit Hearts on fire kom till (albumet sålde mer än 300000 exemplar över hela världen!), liksom hur Joacim blev nedslagen och nästan förlorade synen en vecka innan en stor videoinspelning.
han avslöjar också hur deras turnémanager stack med pengarna efter en lång USA-turné och inte minst hur han själv råkade ut för en allvarlig motorcykelolycka dagen före hemkomstkonserten i Sverige.
I Legenden om Hammerfall får musiken och hårdrocken ta all den plats den förtjänar. Vi får läsa om samarbetena, albumens uppkomst och vi bjuds ständigt på intressanta, roliga och uppseendeväckande anekdoter ur bandets historia."

Utgivning är satt till den 24:e oktober 2013 och boken är på ca. 300 sidor.

/Niclas


Timberlake spelar Neil Bogart.

Justin Timberlake, som tidigare visat talang som skådis i bl a The social network, spelar legendariske Neil Bogart (1943-82) i kommande filmen "Spinning gold".
Neil Bogart startade och drev Casablanca records and filmworks med KISS i spetsen.
Filmen kan säkert bli intressant med tanke på galenskapen inom skivbranschen på 70-talet.
Jag kan för övrigt rekommendera Larry Harris´ bok om livet på Casablanca, "And party every day".

/Niclas



Dregen ger ut självbiogarfi.

Släpps i september. Bogerius bok om Backyard babies är lysande. Frågan är om Dregens bok blir lika intressant? Dock är Tore S Börjesson en bra skribent så vem vet?

"En biografi över Dregen är en självklarhet. Han är en rockstjärna i ordets rätta bemärkelse en celebritet, en stilikon, en self-made-man som gav upp alla tankar på ett vanligt liv redan i mellanstadiet.
Dregen har aldrig haft en Plan B. Som originalmedlem i The Hellacopters gjorde han hård och kompromisslös rock hipp igen. Att Hellacopters vann en Grammis med sitt debutalbum Supershitty to the Max (1996) säger en del, att det spelades in på tjugosex timmar säger ännu mer. Två år senare gjorde Dregen om bedriften att vinna en Grammis; denna gång med sitt andra stora band, Backyard Babies, för albumet Total 13.
Dregens liv har allt det man vill ha av en biografi, de tre mytologiska benen sex, droger och rock'n'roll. Men även ett livslångt personligt drama som började när han vid 11 års ålder blev ögonvittne till att hans pappa hängde sig, och 2004 hamnade han och hans fru, artisten Pernilla Andersson Dregen, mitt i tsunamin.
Frälsningsarmén, Säpo, Hells Angels, kronprinsessan Victoria, tampongsvingande punkbrudar från Los Angeles, Guns N' Roses, AC/DC och många fler med dem. Dregen har hängt med dem alla och spelat med och för de flesta. Berättelsen om Dregens liv är ett bevis för att sanningen överträffar dikten."

/Niclas

Lyssna på Orchids nya och köp sedan!

Orchids nya släpptes idag. Lyssna nedan och köp sedan ett fysiskt ex av plattan!
Downloading is for pussies.

Lyssna HÄR

/Niclas

Ny låt med A Pale Horse Named Death!

Lyssna på "The needle in you" via Metalsucks.net nedan.

APHND HÄR

/Niclas

Tre nya låtar med QOTSA!

Tre låtar, "Keep your eyes peeled", "I sat by the ocean" och "If I had a tail" framförda live på en belgisk radiostation. Första låten är fenomenalt tung.

Lyssna HÄR

/Niclas

"Phantom limb" med Alice in Chains!

Sedan tidigare finns "Hollow" och "Stone" ute officiellt. Nu har även "Phantom limb" hittat ut, via Soundcloud. Lyssna och njut!

"Phantom limb" HÄR

/Niclas

KISS ska ha en spindel på scen!

Enligt en snubbe på KISSFAQ, som tydligen besökte KISS Indy Expo i helgen, ska KISS´nya scenshow bl a inkludera en stor robotspindel som ska hasa runt på scen. Allt enligt mr Simmons, som även ska ha visat en bild på sin iPhone för samma snubbe. Om detta är sant eller ej tvista de lärde om.

Saxat från KISSFAQ´s forum:

"The new Kiss stage show will involve a giant robotic spider that will move across the stage and all four members will be lifted into the air. Also, the spider will shoot pyro from it's legs and its eyes will glow. Gene told us that it would be 100 percent new and not a rehashed stage where the amps and stairs are simply moved around and then called a new stage. This will be unique to Kiss and Kiss will give us a 100 percent new stage show."

/Niclas

Citat från Coverdaleintervjun i nya CR.

Ingen källhänvisning, but it´s mine, all mine. Lite kul måste jag säga.

/Niclas

Har "Black dog" låtit coolare?



Tveksamt.

/Niclas

Intervju med Udo Dirkschneider.

För en tid sedan besökte Udo huvudstaden för lite promotion av senaste given "Steelhammer". Jag gjorde en kortare telefonare med den lille tysken och samtalade bl a om nya plattan, Spanien och om hur musik kan påverka människor positivt.

There are two new members in the band. Not only do they have to be great musicians, but there´s also the personal chemistry. Does it take long to kinda gel as a band?

Udo: No, not really. In a way I was lucky and I think I have a way of picking the right ones. (laughs) Stefan´s health problems were getting a little bit too much now and he needed to stop touring. We nearly got 300 demo tapes and in the end I had four guys, one from Norway, Germany, Finland and Russia. We picked up Andrey first and the plan was then to continue with him and Igor. I told Igor that I wanted to change things and I wanted all the members in the studio and work with everybody face to face. I told him he had to be in the studio for four to five weeks, but he said it was too much. “Maybe I can come in for two days.” he said, but I said it was not possible. Andrey came for the audition and it lasted for four weeks, which was very long, but he played very well and is a nice person so I feel very comfortable with him. Then we talked with Igor at the beginning of the year when the album was done and asked him what he wanted to do? He said “Well, maybe it was wrong of me not to do the album.”, but then we got an e-mail that said he was out of the band. I asked him “Igor, are you sure you wanna throw away 15 years?” and he said “Yeah, I think it´s better for me.”. I had Kasperi in mind, so we called him and wondered if he was still available and within an hour we had a new guitar player. Our first show was a festival in Ecuador and it just feels like we´ve been together for a long time. It´s crazy, but it´s fresh blood. They´re young, Andrey´s 29 and Kasperi´s 31, so they´re from a different generation. At the moment I´m really happy.

With Andrey and Kasperi in the band, your band is starting to look like the UN.

Udo: Yeah, in a way. (laughs) We have Russia, Finland, Italy and a guy from Germany living in Spain. (laughs)

There´s a song on the new album “Steelhammer” called “Basta Ya”, and you sing in Spanish. What´s the story there? I googled it and found out that it kinda means enough is enough, but it´s also an organization working against terrorism.

Udo: It wasn´t planned to be done in Spanish. It´s about the financial crisis that´s been happening. I was having breakfast one morning, watching the news and there were so many demonstrations going on in Spain and there were signs saying “Basta Ya”. Fitty came up with the idea. We did some demos in Spanish and it sounded great. Then we called up our friend Victor Garcia from Warcry and asked him if he could translate the lyrics from English to Spanish. He did that. It took three days and he sang it so we got everything right. I thought it sounded great and said “Let´s do a duet!” and that´s the story of “Basta Ya”.

Did you know much Spanish before this?

Udo: Yeah, I´ve lived in Spain for five years now and I understand a lot and I can speak the language. Not fluent, but enough to live there.

What made you move to Spain?

Udo: Private reasons, but I have no problem talking about it and there are three songs on this album about my wife, or ex wife. She left me after 25 years and was falling in love with somebody else and that was the reason I moved. I moved to place where I´ve always liked to be and that was Spain.

Spain´s not doing too good these days, as aren´t a lot of other European countries. Is it difficult living there now?

Udo: No, not for me. I have nothing to do with all that. It´s different for me. A lot of people are losing their jobs and I think something like 45% of the young people don´t have a job. The economy is going down and I think it´s good to do a song like this one, because it´s not only Spain, it´s also Greece, Italy and so on. There´s also a lot of things going on in South America.

Are you in any way politically involved? It seems like your keeping track of what´s going on?

Udo: I´m interested, yes, but I´m not involved in anything. There are so many things going on everywhere and when you´re watching the news, you get tons of ideas for lyrics. The song “A cry of the nation” is about the rich getting richer and the poor getting poorer. There´s no middleclass anymore. I always try to write lyrics about what´s happening in the world and the song “Metal machine” is about how robots are taking over more and more. They do the work and people are losing their jobs and it´s also everything with the internet and computers. For me, it´s getting to be a little too much.

You travel a lot and you get to see a lot of countries and I guess you also see where there´s trouble and such?

Udo: Yeah. A very interesting country was Ecuador, where we played a festival. It´s a beautiful country but you see how people live there. It´s poor and you don´t think people can live like that, but they´rereally happy and of course they don´t know anything else. It´s hard to see how they live, but it gives you ideas to maybe write something.

You also get to see what music can do for people and how it can lift someone´s spirits and give a positive vibe to people. It has to be pretty cool to see that your music can help people forget their troubles, at least for an hour or two hours?

Udo: Oh yeah, definitely. It´s important to give people a good time. They come, have a party and go home with a smile. They forget that they have a job they´re not happy with or other problems they have. When I o to a concert or to the cinema, I wanna forget problems too. That´s why we are doing this.

With the new album, you stay true to your sound. Do you ever feel that you would like to try something completely different or is that too risky?

Udo: Of course you can do something else. I think we already changed a bit with the new album. When Stefan was producing and nothing bad against Stefan, but it was a little bit cold and with this new album, I said I didn´t want as much computers. I wanted real guitars with real cabinets, real amplifiers and real drums. I think the sound is more alive than the “Rev-Raptor” and “Dominator” albums. That´s the only change I made in a way, but of course we have a different guitar player, but basically it will always be the same.

It seems like there are a lot of bands that wanna go back to that live feeling where you have the entire band playing in the studio.

Udo: Yeah, and I think you get a better feeling and when you have the guitar player sitting next to you, you really can talk and communicate. I think it´s the right thing to do. We´re building up a proper studio in Spain and we´re already thinking about the next album.

One last thing. I read on your website, that when you were in school, you brought along your portable record player? That´s pretty hardcore.

Udo: It is hardcore, yeah. (laughs) Once I was playing this Beatles song really loud and they threw me out of the class. (laughs) I was around 13 or 14 years old.

More kids should do that today, bring their portable record players.

Udo: But there are no record players. (laughs)

I know, I know. It´s too bad.

/Niclas

Soundgarden tillbaka till Skandinavien!

Sept 4 - Helsinki, Finland @ Hartwall Arena
Sept 6 - Stockholm, Sweden @ Hovet
Sept 7 - Oslo, Norway @ Spektrum
Sept 9 - Copenhagen, Denmark @ Forum

(Datum från bandets Facebook)

/Niclas

Långt ifrån hårdrock, men Percy Plant är ju med på ett hörn!



Otroligt vacker skapelse med Plants "flickvän" Patty Griffin. Låten kommer från Griffins "American kid", som släpps imorgon 7:e maj.

/Niclas

Ny halv låt från QOTSA!



Låter helt ok. Tydligen är låtens längd listad som sex minuter på skivomslaget, enligt Grungreport.

/Niclas

Tiny toys for big boys.

En vild gissning säger mig att den är fake, men kul ändå.

/Niclas

Intervju med Bobby Blitz i Overkill.

I veckan spelade Overkill i Stockholm efter att ha härjat runt en hel del i Finland. Jag slog mig ned med Bobby för ett litet snack om bl a planer på ny platta, en eventuell bok, hans hälsoproblem och Keith Richards.
Jag önskar att jag hade kunnat lägga upp hans skratt på sidan. Skrattet är högt, kraftigt och hjärtligt och påminner faktiskt en hel del om David Lee Roth.

How´s the tour been going?

Bobby: We´ve been, obviously, to Sweden prior. We´ve done a show in Helsinki and we´ve been to Sweden Rock and done shows in Denmark and Oslo, but nothing like this, going over to do 17 shows and 12 of them in Scandinavia. It was a unique opportunity and it arose from kind of a partnering. We were self managed since ´95, enjoying it and no complaint. I think one of the reasons we were able to do this even through the lean years is that the management really wanted to do it because the management was us. (laughs) We partnered up with some guys at Foo King (King Foo Entertainment), their American arm and one of their first suggestions was “We want you to get out on the road and we want you to do something in Scandinavia! It´s one of the markets now where you should have presence.”. Because it was the first request they made, we thought it over and said “Let´s just do it!”. Regardless of result it´s good to land on their shores and do our thing and doing our thing is the most important to us. Presenting ourselves in our way as opposed to being an opening act or opposed to being on a festival stage and so far so good. Good people and how can you not love it here? That´s what we keep saying to each other.

It´s been more than a year since your last album (The electric age). Any plans for a new album? Are you working on it?

Bobby: Yeah, there are six songs waiting to be recorded and I´ll have them by the end of May to begin finishing. We work in a process. It starts with the riffs and those riffs get stretched out and arranged and changed and they go through that process. Then DD will be sitting with Dave and Ron for guitars and drums and they´ll start demoing that stuff and there will be a metamorphoses and it will spread out and I´ll come in a couple of days and check out what´s going on. Then I get them and get some privacy for probably 90 days or so, but I keep the guys abreast of what the ideas are. We also have the luxury of time and that´s because DD owns his studio, so if he starts demoing in May, then we don´t have to deliver it until December. If we were young men, we would fuck that up. (laughs) I you´re young guys, go in, record and get the fuck out! Don´t over think it. Get the energy on tape. But I think with the experience that we have, this really helps and it´s come across on the last couple of records, that we haven´t over thought them. We just used that time. What we do in between is that we´re touring. We might have the drum tracks and some guitars, but not finished yet and then a tour comes up. We just announced the Overkill/Kreator tour in the US and then we´ll come back and finish the record. That´s kinda cool, because I think on the last two records, they have that kinda live pop to them, that live energy. I think it´s because on the last two we stopped recording and said “Let´s go to south America!”. I mean, you can´t just say “Let´s go!”, but you know… (laughs) We did the European festivals during the “Ironbound” record and I think that really helped bring that X factor element into those records.

Do you feel the music making was more honest when you started out? These days you have Pro Tools and autotune and so on to fix everything.

Bobby: It´s funny. I can see exactly where this question is coming from because I´m talking to a guy with a tape recorder. (laughs) I think… if you learned under those circumstances, to play, you had to take that with you and I think that´s one of the beauties, that the old bands all had to know how to play, so Pro Tools means a lot less to people like us. You take the principals of what you´ve learned. I think for newer bands it´s more of a in purist danger. I think for older bands, it doesn´t really make a difference. I just think it gives you more of that luxury of time. I mean, there´s not a chance I´d let a guy in the studio, an engineer, say “It´s ok. I´ll autotune it.”. (laughs) He´ll hear back “If I can´t sing the note, we´re not gonna record the note.”. (laughs) With that being said, I think that purity still exist even though the technology is there. For a band like Overkill, it´s a blend. What we use the technology for, is great organization. Everything is at your fingertips, organized, and you can do multiple tracks but still we play those tracks. We don´t computer generate the tracks.

Going into the situation where you have to write new stuff, is that always as exciting or do you sometimes go “Man, I have to do this again?”?

Bobby: (laughs) I´m an opportunist. I grew up in the New York, New Jersey area right by Manhattan and there´s a fantastic worth ethic instilled in people in that area and it´s still the area where I´m the most comfortable. I see Stockholm and it´s much more beautiful than many places around where I live. Point being is that I´m attracted to that area because of what it´s taught me and I like to do things. I think everything is an opportunity. I think that philosophy gives me the presence of mind to be able to get another opportunity and that´s really what the goal is here. If I can take today and squeeze it, squeeze the lemon today and I´ve gotten everything out of it, probably I´ll get another lemon tomorrow. It´s a simplistic way of thinking, I know, but it doesn´t afford you repetition. I put notes up all over my office when we´re making a record and there´s notes that say “Don´t repeat yourself!” or I´ll put up phrases I´ve used in the past, so that I stay away from those phrases. It´s a very fine line between style and repetition and my feeling is that I´m still a work in progress, I´m still learning. Once I stop learning, then this will be a pain in the ass. (laughs) But if I still think of myself as a student in some degree, regardless of the experience that I have and that I´m open to new ideas, then this work in progress can really look at that opportunity as a positive moment or a positive peace of time.

When you sit down to write stuff, does it ever happen that you come up with stuff that is not suited for Overkill? Do you ever write stuff thinking it might get used for something else?

Bobby: Yeah, of course. You save everything. Ideas are precious and even bad ideas to some degree. There could be a seed in there that sparks another one. About half a dozen years ago I did a project called The Cursed and The Cursed record was a fun record for me because some of it was Overkill throw away stuff and I like rock and roll and that to me, came across like a rock and roll record. Like a dirty rock and roll record. There were saxophones and layered guitars and the vocal lines were more like ZZ Top meets Clutch. Some of that was Overkill throw aways and when I got together with Dan Lorenzo, we started going through some tapes and we went “Wow, there´s some great stuff here!”. Stuff he had done with other bands and stuff that never came to fruition with Overkill, so I don´t throw them away, but I know when they´re not right.

The new album then? Are you looking at a release later this year or early next year?

Bobby: We talked with Nuclear Blast over here and they wanna drop it on the street on March 7th. If I´m honest, we´re exploiting the situation right now because the fire´s still burning, so you don´t wanna try and reignite a fire, you just wanna throw more wood on top of it so it burns brighter. That´s part of this. We could put ourselves in the position of doing some more touring instantaneously, so we´re already planning a tour from a year from now and we just announce the tour with Overkill and Kreator.

If we go back in time for a while, do you remember the first record you bought?

Bobby: Oh, it was a record club called the Columbia Record House and I got 14 LP´s for one cent, but then I had to buy one per month at the regular price and I still think I owe them money. (laughs) But I know in that package was Black Sabbath, Alice Cooper and Led Zeppelin. I would probably say it was Led Zeppelin IV, I think.

Was there any specific record or band back then, that kinda set off that spark, “This is what I wanna do!”?

Bobby: I was a big Alice Cooper fan back then and I guess this is around “Killer” and “School´s out” and I went on to find out later on, why I like those records so much and that they ot better to me. I picked up a live record called “Rock and roll animal” and it was Lou Reed. It was almost like a metal record and fantastic. It wasn´t like the Velvet Underground stuff. It was really distorted guitars and a loud and nasty and shitty sound. The guys on it were Steve Hunter and Dick Wagner and then I went back and found out that the Alice Cooper guitar players were not the guys in the band, but those studio musicians and that´s why I liked Alice Cooper so much. (laughs)

Ten years from now, most albums will be digital downloads and it just feels that the stuff you just mentioned, fidning out who those guitar players were or who produced that album, that will kinda disappear and you won´t need album covers.

Bobby: I think this is probably the last stand, heavy metal. The people that support this scene like to pocess things and hold something in their hands and that´s not necessarily an iPhone with music on. That can be a secondary source. When I was a kid I wanted to play airguitar to an Alice Cooper record and we wanted to make albums and we had that opportunity. You see that opportunity coming back for collectors, so I can´t be a 100% sure that that´s the way it goes, because the beauty of download is that you´re instantaneously exposed to other things. A kid today with 500 songs on his iPad or his iPhone who´s throwing those songs away, still replace them with other things and eventually that kid founds out who he is. Kids will never fucking change! They´re exactly the same. They wanna be cool and they wanna have friends, but they just have other things now to fuck with and I think that if those other things are really just tools to finding out who you are, I don´t necessarily know that that possession goes away. Maybe LP´s do come back for instance, for guys who go “Hey, I found out that when I was a kid I love Justin Bieber and now I´m a purist and listen to 200 mg vinyl recordings of Pavarotti.”. (laughs)

You´ve had a couple of health scares (cancer, stroke, Pneumonia). Going through the stuff you´ve gone through, does it give you another take on life?

Bobby: Sure. It never scared me. We just had to cancel half of the Testament tour and I had Pneumonia and six of the other guys got it after I did. Does it change things? I suppose. The way it changed it for me is that it reminds you how fragile the whole thing is and your moments is something that should be really celebrated as opposed to wasted. Somewhere along the lines of the health scares that I´ve had, the first one taught me how to deal with the second one and the first one I remember sitting there and actually being a little bit frightened about it. “It looks like at its worse, I´m not gonna be around. What would be a little bit better is that I can´t do Overkill and what would be great is if I can be around and do Overkill, because that´s what makes me happy.”. I thought to myself “I can live in this or I can live through this, it´s one way or the other.”. I chose to live through it and I think it prepared me for other things that have followed. You actually put value on smaller things. You don´t live with a stick up your ass anymore, thinking that the world owes you a living. (laughs)

A final thing. Last time I talked to you, when “The electric age” was being released, I asked you about the possibility of ever writing a book and you said that you had sat down with someone and talked about it. Has that changed? Any plans at all of doing something like that?

Bobby: It was brought up again to me and I probably gave this answer when we talked, if this was over, maybe I would. I wouldn´t wanna write about my life necessarily. Somebody told me once that the talent I have is not necessarily Overkill, but it´s how I present myself and present the band and that I can tell a great story. This is how it was brought up to me again after we had spoken, you can tell a great story and it´s not necessarily about you, it´s about how it´s presented. I thought to myself that that would be interesting, but still, this has to be kinda done. I still think of myself as a person who´s fighting to get this done, who´s competitive. A person writing a book is in a position talking about what they´ve done and not what they´re doing and I´m still kinda talking about what I´m doing. That´s why I think there´s value in “The electric age”, there´s value in “Ironbound”. It´s a great chemistry. This is not hard work and I don´t consider it as such. A book would e fun. I write all these stories about the guys in the band and the crew and they´re all short stories, two or three pages and they become characters and superheroes and their girlfriends are involved. Derek has a son that has CP, but he´s the sixth member of the band. He loves being with us. There´s only a few things he can say and one of them is “Hi!” and one of them is “Hello!” and he loves women. This kid to us is like a superhero. He always says the nicest thing to me and that´s always “Hi!” and whenever he sees me he says “Hi!, Hi!, Hi!, Hi!” and goes on forever. He doesn´t know how good he´s making me feel with all these “His”, so these stories I´ve written. I was thinking of probably putting those together. Kinda like an out there profile based on how I viewed all this funny shit when we´re out on the road. I´ve got about 75 pages.

Do you read other artist autobiographies?

Bobby: Sometimes, like Ace Frehley´s. The ones that interest me. Sometimes I read a chapter and it´s just not for me. I read the Ozzy book, but I really didn´t enjoy it that much. I love to read about Keith Richards and I can read about Keith over and over again. What his actual account was and how he viewed that account afterwards is just bizarre. I love some of his quotes. I even have the book “What would Keith Richards do?”. A funny story was that we were coming through Australia and I was smoking. I usually say to the light guys “Hey listen! My bag´s as heavy as yours. I´m running out of here to have a Marlboro because it´s a 13 hour flight.” and customs grabs me and they open up my small bag and the guy goes “Well, well, well, What would Keith Richards do? Do you have anything else in common with this famous rock and roller?”. I said “Well, I´m in a band.” And he goes “Anything else?” and I said “Are you profiling me?” and he goes “Yes!”. I reach down and shook his hand and said “It´s about time somebody checked me for drugs!”. (laughs)

/Niclas

Intervju med Joe Lynn Turner.

För någon vecka sedan drog konstellationen Legends of Rock genom Stockholm och jag fick mig en liten pratstund med bl a Joe Lynn Turner.
Joe är en glad och kort liten man som berättade att han nu har mer att göra än någonsin. Jag frågade aldrig om hans hår, men nog måste han kunna hitta något roligare att sätta på huvudet, eller?
Hur som haver, Joe har ett nytt projekt på gång för Frontiers, han tycker att Glenn Hughes twittrar en massa trams och att Justin Bieber är på väg att bli galen.

Was there any certain event or a song you heard that made you go, ”Singing, that´s what I wanna do!”?

JLT: Originally I´m a guitar player and then I sang background vocals. I was in a local band and the singer got sick, probably from drinking and throwing up, and somebody had to step up to the stage and finish the set and when I did, many girls came up to the stage, so I went “Oh, this is it!”. Honestly, I figured out that I could sing right about then. My father said “Well, if you´re gonna build a house, you need a hammer!”, so I went to lessons and it took me six teachers to find the right one and the right one was Martin Lawrence, whose son now teaches the same technique and I believe Steve Augeri has the same teacher. It´s amazing and that´s how I started singing. It was an accident. I like to call it a perfect mistake.

Touring and travelling as much as you do, how do you keep your voice in shape?

JLT: It´s tough. This is the toughest job in the band besides the drummer. It´s a very personal instrument and I´ve got books and all kinds of vocal rescues and different sprays and things like that, but it´s still very tough, because if you´re giving it your all one night, which you´re supposed to do every night, but you´ve really got nothing left and you do it four nights in a row. I know this tour is gonna be one of the toughest tours I´ve ever done, not just with Legends. I start here, then I do three in a row in Russia, then over to Berlin and then two in Bulgaria and then Turkey. It´s gonna be really tough, so the only thing we can do is try to diva ourselves. Someone once told me that singers need four hours alone before the performance and I understand completely. It´s a whole warm up thing, because you gotta keep everything loose and ready to go. As a guitarist, I know I can play the guitar half drunk and upside down and tired from the road, but with your voice, if you didn´t sleep last night, you´re a mess. That´s why I don´t do that much alcohol or anything. I´m really a health nut and I´ve got about ten pounds of vitamins in my bag. I´m serious! It´s the only thing that keeps you going.

Have there ever been times when you´ve gotten scared that something´s happened to your voice?

JLT: Oh, every day. There are other times when you totally freak out because you´ve got no “middle” and that happens when you grind the chords together and it creates a phlegm and that phlegm ceases them and that part of your throat won´t work and you sound like this (makes a hoarse sound) and you´ve gotta go on and there´s all these people counting on you. You can warm up with one or two songs and try to help it out, but sometimes towards the end of the set, you just don´t have it so you have to sing other things and it´s a shame. It´s a tough job and it´s a personal job. You´re singing about heartbreak and you´ve got to live it over and over again, so not only is it physically and technically challenging, it´s emotionally challenging. I have a book right now by a wonderful singer and a friend of mine, her name is Jennifer Hamady and she has a book called “Learning how to sing” and I take it with me because she reminds us that if the emotional problems that happen during the day will affect your singing. Singers don´t realize this. There are two categories. There are vocalists and there are singers and that´s a big separation. To be a real singer, this is a scary business and I´m still learning how to calm my mind.

Was it more fun back in the 70´s and the 80´s? Is it still as much fun now?

JLT: For me it´s still fun, but the travelling is really boring. If I could just beam myself to places like in Star Trek, it would be great. (laughs) I was in Japan and South Korea and then a month in Las Vegas. I was totally jetlagged in Japan and Korea and then in Vegas I was jetlagged half of the time and then when I finally got adjusted, I had to go to New York for two days and I had a lot of things to do there and now I´m here and I´m absolutely backwards, upside down. I have no idea.

There´s gotta be days when you wake up and have no idea of where you are?

JLT: Absolutely. I didn´t know where I was today. They were ringing the phones for these interviews and it was part of my dream and then it hit me subconsciously “You´ve got interviews to do!”, so I jumped up and just went “Where am I?”. I was in Japan back in the late 80´s and I´ll never forget this. I woke up, probably in a sake and jetlag stupor and I had no idea at all. I heard these Japanese businessmen talking and it was like space language and it took me about a half hour to figure things out. It was like “How did I get here? Ah, drinking on the plane, yeah that´s what happened.”. (laughs)

I just talked to Bobby Kimball who said he´s working more now than he´s ever done. Is it the same for you?

JLT: Yeah, I´m working more now than they´ve ever done. (laughs) I´ve got at least another 25 dates ahead of me and I´m so thankful that I can still do this. What projects do you have going right now? JLT: Oh, I´ve got plenty going. It´s just that most people don´t know about it. Bobby (Kimball) and I just did “Raiding the rock vaults” in Vegas which was a shitload of fun. I´ve got a band with me, Tony Franklin, Carmine Appice and Bruce Kulick. We´re starting a band and Frontiers wants us to do a record and we´re negotiating now. I was talking to Bruce in Vegas and he´s got some great ideas. I´m writing soundtracks for movies. I just did a thing in Korea. I did not know that Korea is the largest distribution of entertainment in all of Asia. They wanted me to write a theme, a love song, and it´s called “Forever”. It´s a beautiful love song for this drama and it´s supposed to be one of the biggest dramas to date and a big TV hit. It sounds great and we had Pat Thrall mix it. My good friend Pat. I was in Vegas and I said “Pat, I can´t think of anyone better than you to do this.” And he said “Gimme that thing!” and he just tore into it, so I´m very excited about that. Then I´ve got a rock opera with Robert DeNiro´s people and we´re dealing with this guy Kyle, who´s gonna write the book and his agent is a prick. I can´t put it any other way. I´ve got a lot of things going and I´m gonna do a movie in Russia with Glenn Hughes, Dee Snider, Harvey Keitel and Darryl Hannah. A Pusjkin movie or something. It´s a big movie and we´re gonna do that in August.

Speaking of Glenn Hughes. Any plans of doing something more with him?

JLT: Glenn is really angry now with Joe Bonamassa, so I gotta let him get over all that. (laughs) “Hey Glenn, you wanna start a band? Fuck off!”. He´s got something going and he always rallies back and he tweets. Every time he cuts his toenails… but Glenn is super great and I adore Glenn. He´s my brother, a brother from another mother. I wish we would have done a third album, just to put the icing on the cake. Put it to bed. But he wanted a solo career and I said ok.

Looking back on your career, do you feel there´s one album or a specific song where you feel you really nailed it?

JLT: According to most people… for a singer or songwriter to say “This is the one.”… it´s like my children. They´re all my children and even the little funny ones, the ones that didn´t come out right, but there is one that always comes to mind. Ricky Medlocke from Lynyrd Skynyrd said “There´s no greater song or vocal performance in rock and roll than “Street of dreams” and I think Richie (Blackmore) agreed and quite a few other people. I don´t why? Everybody says the music is just right and the lyrics are just metaphysically romantic. It´s just a moment in time that was captured and it doesn´t sound like anyone else, ever or ever will. I don´t know. For me, I can´t say, but I can say that other people think it´s “Street of dreams”. I have many stories on different songs. “Jealous lover” was a great moment when Richie just threw this riff at me and said “You´ve got 10 minutes to write the song!”. I had a fight with my girlfriend, who then became my first wife and I just banged it right out. The first verse was about her and my situation and then the second verse was about her and the third verse was about the audience being jealous lovers, because they all are you know! (laughs) Love me or hate me, love me or hate me. (laughs) There are so many cornerstones.

After all these years in the business and the things you´ve done, do you still feel that you´re looking for challenges?

JLT: In a way. For example, that Korean thing was a challenge. I´m sitting there at a Korean barbeque one night with a big guitar company and this guy comes up to me and goes “I´m this big producer of all the music on this TV program and we´ve got a great big drama coming out and we´d like you to write the song.”. I said “Ok. When?” and he said “Now.”. He drove me about 15 minutes away to a music studio and I picked up a guitar and he sat on keyboards and I just banged down some things and my wife reminded me of a chorus that I had that she thought was pretty. I put that together and wrote some lyrics and then my wife looked at me and said “That´s pitiful.”. She´s my biggest critic and my biggest fan and I said “Honey, it´s just TV.”. She said “I don´t care what it is. It´s Joe Lynn Turner and it better be great!”, so then I dug in and came up with a simple lyric but endearing. It works and Pat Thrall mixed it and talk about a challenge! We did that in 36 hours. It came out great. It´s gotta be so cool.

You write something and then a bit later people all over the world can listen to it and sing along to it.

JLT: Yeah. Pat Thrall´s wife manages the Palms studio and she was crying. So challenges, yes constantly. I have tons of songs written, but not really recorded. There are so many challenges out there. I´m getting older and I don´t wanna shake my ass on stage too much longer. It´s pathetic isn´t it, but as long as you can do it and do it well… but my wife says “I´ll tell you when to stop.”.

Final thing. Justin Bieber´s in town. How do you feel about a thing like that? Making it through a You Tube clip.

JLT: God bless him! I think he´s getting a little crazy now and doing silly things and he´s being exposed as the arrested development kid that he is, but that´s what happens to all of us. There´s a point in our lives when we become arrested development because rockers never grow up. We have maids taking care of our lives and people falling all over so you don´t grow up really. He´s reaching out now with all these crazy things, but it´s part of the business, this teen fad stuff. Look at The Beatles or Michael Jackson! Hats off but you´re not gonna last long and I don´t think he´s gonna be in a time capsule. That´s my main point. Things that define the era, shoot that up in a time capsule, but I don´t think Justin Bieber does. I don´t believe he´s a great artist like Jackson. He´s a manufactured, cute little kid who is now going looney tunes. We´ve all been there, when we lose it. You start believing your own press. Richie taught me that; “Never believe your own press!”. I was like “What? It says I´m gay.” and he said “You´re not gay! You´re fucking all their wives.”. It was quite funny to know that. Richie said “Never let them rattle your cage!”, which I totally agree with. You have to have armour and balls of steel. You have to take a lot of arrows, man. Facebook and all that give complete imbeciles power. And tweets are getting out of hand. In the hands of some of us (Glenn Hughes), whom we love (laughs), we don´t need to know what you ate this morning. That´s TMI, too much information. (laughs)

/Niclas

Joel McIver skriver om Hanneman i The Guardian.

Som alltid väldigt välformulerat av Joel.

Hanneman HÄR

/Niclas

En sorgens dag.

/Niclas