Klubben, Stockholm 101012
Jag vill verkligen tycka om bandet, men det går inte. Hade bandet inte trasslat in sig i det symfoniska och istället ägnat sig mer åt mörkret, hade de säkert varit betydligt mer intressanta.
Några timmar innan konserten intervjuar jag en väldigt sympatisk och trevlig Galder, där han står och röker vid en sidoutgång till Klubben. De civila kläderna gör att han mer ser ut som en norsk fiskare är en mörkrets tjänare. Och själva norskan tar verkligen udden av hela spektaklet. Det blir så glatt hur de än gör, norrmännen.
Runt 650 personer ska ha letat sig fram till Klubben denna småkyliga afton. En hel del kommer vankandes i pandasmink, dock överlag väldigt taffligt utfört. Som om ett fyllo skulle göra ansiktsmålning på McDonalds.
Dimmu Borgir äntrar scenen strax efter halv tio och när baskaggarna drar igång går det inte att uskilja något annat under hela konserten. Basnivån är så hög att den mullrar fram som en tsunamivåg i den lilla lokalen och fullkomligen dränker alla andra instrument. Ibland kommer en gitarrslinga upp för andning, bara för att två sekunder senare dras ned i basdjupet igen. Med andra ord låter det fullkomligt bedrövligt.
Det blir inte bättre när sångaren Shagrath slänger us sig "Tjenare alla monsterdiggare!". Det blir närmre till Brandsta City Släckers än mörkrets makter. Keyboardisten har en leksakshjälm på huvudet och tankarna går oavkortat till keyboardisten i Spinal Tap och i de symfoniska partierna låter det mer ELP och Yes än black metal.
Senaste singeln "Gateways" drunknar i det tjockgrötiga ljudet och det går helt enkelt inte att ta norrmännen på allvar. Det här kan vara något av det sämsta jag någonsin sett. Det är mer underhållande att studera publikens klädsel än att titta på scen. Exempelvis den blonda tjejen framför mig som är iförd stilettklackar i skotskrutigt, strumpebandshållare och kavaj. Mer ondska än så blir det inte denna kväll.
Betyg 1/5
/Niclas
