80-talet slår tillbaka med full kraft!
Australiensiska De L Cruz har jag tjatat om tidigare och nu är de äntligen på gång med debuten. 22:e mars släpps albumet på Frontiers.
De tre låtar som presenteras här svänger rejält, men är kanske inte riktigt lika bra som "Good as it gets" från deras EP. Oavesett ett intressant släpp för en 80-talsfanatiker som undertecknad.
/Niclas
onsdag 30 januari 2013
Nytt med Intronaut!
Jag har aldrig lyssnat på bandet tidigare, vilket jag nu ångrar djupt. Visst påminner omslaget om Mastodon och musiken skulle kunna vara en kusin till Atlantapojkarna, men jädrar i min låda så utomordentligt bra det låter! Farbror Niclas gillar detta skarpt.
Lyssna på låten "Milk leg" HÄR
/Niclas
Jag har aldrig lyssnat på bandet tidigare, vilket jag nu ångrar djupt. Visst påminner omslaget om Mastodon och musiken skulle kunna vara en kusin till Atlantapojkarna, men jädrar i min låda så utomordentligt bra det låter! Farbror Niclas gillar detta skarpt.
Lyssna på låten "Milk leg" HÄR
/Niclas
tisdag 29 januari 2013
Intervju med Björn Strid och Ola Flink i Soilwork!
Första intrevjun för 2013 blev Soilwork. Det var ytterst trevligt att slå sig i slang med två skånska pågar och inse att vi har några gemensamma nämnare. Jag och Ola har gått på samma gymnasium i Ängelholm, han kännner en av mina bröder och både Ola och Björn är bekant med en av mina gamla barndomskompisar. En liten värld med andra ord.
Det blev bl a snack om nya dubbelplattan "The living infinite", nya rutiner i studion, skivaffärer i Helsingborg och om att turnera i USA. Det visade sig också att båda två hittat kärleken i Nordamerika.
Vi börjar med den givna frågan. Ett dubbelalbum, var det något som kom som en idé från början eller var det bara att det råkade bli en jäkla massa låtar?
Björn Strid: Nej, det var som en första idé. Jag hade en liten idé som jag la fram till bandet förra sommaren när vi gjorde festivaler i Europa. Jag hade en titel i huvudet, ”The living infinite”, och det kändes som att vi behövde en större utmaning och försöka vända det här kaoset, som det ändå blev när Peter inte kunde turnera och vända det till något positivt. Då visste vi ju redan att Peter var på väg ut och David var med och det var skitbra. Vi ville ta ut svängarna. Vi hade det på ”The panic broadcast” också, men vi fick inte riktigt uttrycka oss tillräckligt där, så det kändes som en bra idé. Då hade vi väl mer eller mindre ett ”mindset” och sedan började vi skriva lite så smått och sedan började vi verkligen skriva och så blev det ju 26 låtar. Vi var väldigt produktiva, men i början var man väl lite orolig över att vi inte hade tillräckligt med låtar eller tillräckligt med bra låtar. Vi ville ju inte heller att det skulle vara en kompromiss, så att första plattan är skitbra och sedan är det bara ”downhill”. Men vi kände oss ändå ganska så självsäkra i den grejen även om det var lite läskigt.
Men det måste bli en väldig press att komma fram med så många låtar? Eller blev det bara att det rann till?
Ola Flink: Det känns som att det bara rann till faktiskt.
Björn Strid: Ja, har man inspirationen och det flödet, så brukar det inte vara särskilt mycket press, tycker jag, men det är ju alltid nyttigt med lite grann. Det kan bli en bra kombo.
Dessutom i dessa kristider för skivindustrin, så är det ju ganska tufft att ge ut ett dubbelalbum. Material som inte kom med, hamnar det i malpåsen eller?
Björn Strid: Det kommer att släppas lite olika ”editions” och där blir det lite bonusspår.
Ola Flink: Det är ju inte så att det är pajaslåtar. Det är bra grejor men man kan inte få med allt och de andra låtarna passade kanske bättre ihop. Men det är alltid bra att ha låtar. Jag vet ju inte vilka de är i och för sig. (skratt)
Björn Strid: Men 20 låtar på originalalbumet kändes som ett bra nummer.
Ola Flink: Det känns mycket, det gör det, men när man lyssnar på plattan känns det inte så mycket.
Björn Strid: Sedan behövde vi nog en dubbelplatta för att verkligen ta ut svängarna och få en röd tråd. Det är svårt att ta ut svängarna på en platta med elva låtar. Vi har gjort så många plattor och att bara slänga ut ännu en platta, ”Här har ni elva nya låtar!”, så behövde vi någonting mer än det.
Men att skriva så många låtar? Det måste ju ändå vara svårt att hålla samma nivå på allting? Det måste ju vara svinsvårt? Blir det någon gång att man säger ”Nej va fan, det får duga!” och så tar man med den också?
Björn Strid: Nej, det gjorde det faktiskt inte. (skratt)
Ola Flink: Det var väl mer innan men när det väl hade satt igång så fick man aldrig den känslan, tycker jag. Innan kände jag att ”Det kommer ju aldrig att gå.”. Det brukar vara svårt nog att få ihop en skiva med 10-12 låtar, men när vi väl var igång så kändes det inte så.
Björn Strid: Men jag kände ju också låtskrivarmässigt att jag var enormt taggad. Jag hade otroligt mycket inspiration, så för egen del så kände jag att jag kunde producera jättemånga låtar och många bra sådana. Jag var inte särskilt orolig egentligen.
Men ni drabbas aldrig av skrivkramp? Man kan ju vara väldigt taggad och ha mängder med idéer, men helt plötsligt kan det ju bara säga stopp.
Björn Strid: Jo, visst kan vi göra det och det har väl hänt, men inte på den här plattan faktiskt. Efter allt som hänt och det fanns en del negativ energi i bandet, så kände man så starkt över att vända hela den grejen.
Ola Flink: Sedan kom det ju från många håll så det var nog lugnt.
Jens Bogren, vad bidrog han med då?
Björn Strid: Med hans produktioner så kände vi att det var perfekt för den typ av musik vi skapar. För det första är det väldigt organiskt och sedan är det samtidigt en jävla smäll i det. Hans produktioner är också väldigt detaljrika, så det passade oss perfekt. Hans producentroll var mer av... han var ju inte så mycket närvarande när vi väl spelade in, men just i mixningen så har han gjort väldigt mycket.
Ola Flink: Han fick till det skitbra. Hans sätt att tänka på hurr man ska spela in passar hur vi vill göra det och hur låtarna låter, så att säga.
Björn Strid: Han har ett bra öra och är emotionellt engagerad i musik överhuvudtaget.
Ola Flink: Det låter levande.
Björn Strid: Ja, och det är ju så att det är känslomusik ändå. Ja, det låter jäkligt bra!
Var allting klart när ni gick in i studion? Var alla låtar klara?
Björn Strid: Mycket texter kom till i studion och mycket melodier för sång och jag lämnade det för första gången ganska öppet. Annars brukar allting vara klart innan. Det fanns lite mer tid till att experimentera och så började jag att sjunga tidigare i själva inspelningen också. Innan har det alltid varit att vi tagit sången på slutet, men nu var det mer att fanns det några gitarrer lagda på någon låt så började jag sjunga och laborera lite. Så allting var absolut inte skrivet i sten.
Ola Flink: Ja, det var väl hyfsat öppet även om det fanns en klar idé, så exakt hur det skulle bli formade sig under tiden. Det var ju inte så att man skrev om något helt och hållet, men en del ändrades och själva slutprodukten, den färdiga låten, visste man inte riktigt hur den skulle bli.
I ett band med många medlemmar, är det inte svårt att få med alla på samma bana eller är det bara så att alla tycker exakt likadant? Just när det är så många låtar också. Det måste väl ändå vara att alla tycker att alla låtar är kanon?
Björn Strid: Mmmm, alltså, vi är ju ganska olika som människor i bandet och... vad ska man säga? Vi har ju lite olika syn på saker men vi har ändå någon gemensam nämnare. (skratt)
Ola Flink: Det var inte så att vi hade heta debatter eller råkade i luven på varandra över någonting egentligen...
Björn Strid: Sedan är det klart att vissa i bandet gillar de låtarna mer och alla har ju favoriter, det är ju klart, men man kan ju inte alltid tycka att ”Alla de här låtarna är de bästa jag hört någonsin!”. Så funkar det inte, men någonstans har vi en gemensam nämnare och en slags gemensam vision om hur Soilwork ska låta och det känner jag att vi har mer än någonsin faktiskt.
Ola Flink: Ja, men alla köper vad de andra tycker och man kan ju inte alltid frå fram exakt som man vill, men man köper det. Jag vet inte vad det är.
Björn Strid: Jo, men det finns en gemensam förståelse.
Ola Flink: Ofta ej uttalad, men den finns där. (skratt)
Det är skånskan.
Ola: (skrattar)
Björn: (skrattar)
Ni ska ju ut på en lång turné i USA som headliner. Hur väljer ni ut låtar från plattan att köra live? Finns det någon tanke på att köra hela plattan rakt av?
Ola Flink: Nej, det går ju inte. Där är det nog så att tjafset uppkommer, om vilka låtar som ska spelas. Där brukar vi ha lite olika åsikter och sedan måste man ju testa dem också och spela dem. De kanske inte funkar, det vet man ju aldrig.
Björn Strid: Nu släpps ju plattan i samband med den turnén, så hade vi haft lite mer tid... Vet du vad som hade varit häftigt? (Vänder sig till Ola) Vi har gjort det förr på ett annat sätt. Vi bad fansen rösta vilka låtar som vi skulle spela live och det blev ju fortfarande de låtarna vi redan kör live och har gjort i alla tider. (skratt) Men från nya plattan hade varit intressant att se.
Ola Flink: Men tänk om det blir liksom ”Fan, det går ju inte!”? (skratt)
Björn Strid: Men det är ju inga låtar på plattan som vi inte kan. De är extrema, men inte på det sättet.
Ola Flink: Ja, det blir lite huvudbry att välja låtar av alla dem. Man kan ju inte spela hur många som helst eftersom man måste ju spela allt från sin förbannade karriär.
Gamla stofilband som Iron Maiden kör hela nya plattan, men de flesta vill ju inte höra den utan istället de klassiska gamla örhängena. Det är väl en avvägning. Den nya plattan kan ju vara intressant för en själv, men kanske inte för huvuddelen av fansen.
Björn Strid: Men i och med att den plattan släpps i samband med den turnén så får man nog tänka lite i promotionsyfte och tänka att man ska inte spela för mycket, men vi kan säkert spela fler av de låtarna längre fram. Vi kan kanske riva av fyra eller fem.
Ola Flink: Från den nya?
Björn Strid: Ja, det tror jag. Man får ju ge dem... ”Jaha, det här är från nya plattan.”. Så får man nog tänka lite för folk är inte så insatta i låtarna, men senare in är det lättare. Det är ju två månader.
Vilken tur i ordningen är ni i USA nu då?
Björn Strid: Det är nog uppåt tionde gången nu.
Ola Flink: Oh ja, säkert. Det måste det vara.
Känner ni att ni har etablerat er där nu?
Björn Strid: Vi har en väldigt lojal fanbase och jag känner samtidigt att om det nu är någon på vägen som har tacklat av och känt att de tappat intresset för Soilwork, så kommer det att återetableras med den här plattan.
Hur är det att turnera där då? Det är ju ett jäkla stort ställe.
Björn Strid: Vi har ju spelat vid varenda jävla buske och standarden är ganska dålig på klubbar och så jämfört med Europa, men man har alltid roligt på en USA-turné. Folk kommer dit och de vill hänga och är sociala och vill festa. I Europa är det mycket ”Ikväll ska vi gå på konsert och sedan går vi hem.”. I USA hänger man mer och gör det till en fest. Lite mer folkfest.
Ola Flink: Det är en annan vibb än i Europa. En stor skillnad är det.
Jo, jänkare är väl lite mer utåtriktade och så.
Björn Strid: Mer av ett socialt behov än vad vi har här.
Ja, i Sverige är det ju många som står med armarna i kors och nickar lite. Man ska helst tycka det är lite dåligt.
Björn Strid: Jo, förutom kidsen. Den nya generationen skiter i allt det där. Det är mycket kidsens förtjänst om man tänker på hur stor hårdrocken har växt sig under senaste åren, igen. Det är skitroligt!
Spelar ni någonting innan USA?
Björn Strid: Nej, det är lite förberedelser och lite press.
Vad bler det efter då?
Ola Flink: Ja, det blir festivaler och grejor. Vi har ett hyfsat späckat schema hela 2013.
Björn Strid: Ja, det blir mycket med Australien, Japan och sedan europaturné i höst.
Kommer ni spela någonstans där ni inte spelat tidigare?
Ola Flink: Sydamerika ligger nära till hands, gör det inte det?
Björn Strid: Ja och Indien har varit på också. I samband med Australien så blir det Nya Zealand också.
Ok. Avslutningsvis, vilka var de första plattorna som fick in er på hårdrocken? Var det den klassiska hårdrocken ni snubblade in på först?
Ola Flink: För mig vetefan vad det var? Eller, det var det inte. Jag kom en annan väg.
Björn Strid: Du lyssnade väl på KISS och Twisted Sister och sådant också?
Ola Flink: Ja, det första var kanske KISS och sedan Slade.
Björn Strid: ”The amazing kamikaze syndrome”?
Ola Flink: Ja och sedan när det blev mer brutalt var det Sepultura för mig och sedan lyssnade jag på hardcore. Hur jag gick från det till dödsmetall, det vet jag knappt.
Björn Strid: Det var den där kvällen på Tullakrok (Sveriges äldsta musikfestival i Ängelholm)
Ola Flink: Ja, jag vet inte vad det var.
Björn Strid: Jo, men det måste det ju ha varit. ”Hej, spelar du bas?”, ”Nej.” ”Skitsamma! Du är med i bandet.” (skratt). Det var väl At the Gates du gillade?
Ola Flink: Jo, det var det.
Björn Strid: Och Dismember kanske?
Ola Flink: Jo.
Från Tullakrok filmades det från lokaltv. Jag har inte själv sett klippet, men de gick runt och frågade folk och då var där en långhårig hårdrockare och på frågan om vad han skulle göra där så svarade han på bred skånska ”Jag ska väl dricka några bärs, kolla på Dismember och sedan pallar jag nokk inte mer.”.
Björn Strid: (skrattar)
Ola Flink: (skrattar)
Var du mer inne på den klassiska hårdrocken, Björn?
Björn Strid: Jo, på dagis lyssnade vi på typ WASP, Twisted Sister och KISS som så många andra säkert. Sedan kommer jag ihåg att brorsan köpte ”The number of the beast” på Milstolpen i Glumslöv och jag tyckte omslaget såg så häftigt ut. Han tryckte in kassetten i bilstereon och där någonstans började det väl. Sedan blev det ”Kill ém all” med Metallica.
Brukade ni åka in till Skivcity (Populär skivbutik för hårdrock. Sedan länge nedlagd.) i Helsingborg?
Björn Strid: Jodå.
Ola Flink: Södercd kommer jag också ihåg.
Björn Strid: Ja, den hade faktiskt ganska stor betydelse.
Ja, det var han den lille tjocke killen. Han var alltid på skivmässorna.
Björn Strid: Jörgen ja. Fullständigt galen.
Jo, han var lite speciell. Bor ni kvar där nere fortfarande?
Björn Strid: Jag bor i Ålabodarna mellan Glumslöv och Landskrona, nere vid havet. Skånes Malibu. Jag har bott hälften av tiden där och hälften i Toronto, där min flickvän är ifrån. Jag ska flytta dit.
Trevligt. Och du Ola?
Ola Flink: Det är Malmö, men så har jag också lyckats hitta en utomrikes fjälla, så det är Malmö och Portland i USA.
Oh, där kommer ju ett av mina gamla favoritband ifrån, Black N´Blue.
Björn Strid: Oh, Black N´Blue, det är ett ganska underskattat band. Det visste jag inte.
Jodå, de kom därifrån och sedan flyttade de till LA i början av 80-talet. Ok, men jag tackar! Jäkligt trevligt att träffa skåningar för en gångs skull.
/Niclas
Första intrevjun för 2013 blev Soilwork. Det var ytterst trevligt att slå sig i slang med två skånska pågar och inse att vi har några gemensamma nämnare. Jag och Ola har gått på samma gymnasium i Ängelholm, han kännner en av mina bröder och både Ola och Björn är bekant med en av mina gamla barndomskompisar. En liten värld med andra ord.
Det blev bl a snack om nya dubbelplattan "The living infinite", nya rutiner i studion, skivaffärer i Helsingborg och om att turnera i USA. Det visade sig också att båda två hittat kärleken i Nordamerika.
Vi börjar med den givna frågan. Ett dubbelalbum, var det något som kom som en idé från början eller var det bara att det råkade bli en jäkla massa låtar?
Björn Strid: Nej, det var som en första idé. Jag hade en liten idé som jag la fram till bandet förra sommaren när vi gjorde festivaler i Europa. Jag hade en titel i huvudet, ”The living infinite”, och det kändes som att vi behövde en större utmaning och försöka vända det här kaoset, som det ändå blev när Peter inte kunde turnera och vända det till något positivt. Då visste vi ju redan att Peter var på väg ut och David var med och det var skitbra. Vi ville ta ut svängarna. Vi hade det på ”The panic broadcast” också, men vi fick inte riktigt uttrycka oss tillräckligt där, så det kändes som en bra idé. Då hade vi väl mer eller mindre ett ”mindset” och sedan började vi skriva lite så smått och sedan började vi verkligen skriva och så blev det ju 26 låtar. Vi var väldigt produktiva, men i början var man väl lite orolig över att vi inte hade tillräckligt med låtar eller tillräckligt med bra låtar. Vi ville ju inte heller att det skulle vara en kompromiss, så att första plattan är skitbra och sedan är det bara ”downhill”. Men vi kände oss ändå ganska så självsäkra i den grejen även om det var lite läskigt.
Men det måste bli en väldig press att komma fram med så många låtar? Eller blev det bara att det rann till?
Ola Flink: Det känns som att det bara rann till faktiskt.
Björn Strid: Ja, har man inspirationen och det flödet, så brukar det inte vara särskilt mycket press, tycker jag, men det är ju alltid nyttigt med lite grann. Det kan bli en bra kombo.
Dessutom i dessa kristider för skivindustrin, så är det ju ganska tufft att ge ut ett dubbelalbum. Material som inte kom med, hamnar det i malpåsen eller?
Björn Strid: Det kommer att släppas lite olika ”editions” och där blir det lite bonusspår.
Ola Flink: Det är ju inte så att det är pajaslåtar. Det är bra grejor men man kan inte få med allt och de andra låtarna passade kanske bättre ihop. Men det är alltid bra att ha låtar. Jag vet ju inte vilka de är i och för sig. (skratt)
Björn Strid: Men 20 låtar på originalalbumet kändes som ett bra nummer.
Ola Flink: Det känns mycket, det gör det, men när man lyssnar på plattan känns det inte så mycket.
Björn Strid: Sedan behövde vi nog en dubbelplatta för att verkligen ta ut svängarna och få en röd tråd. Det är svårt att ta ut svängarna på en platta med elva låtar. Vi har gjort så många plattor och att bara slänga ut ännu en platta, ”Här har ni elva nya låtar!”, så behövde vi någonting mer än det.
Men att skriva så många låtar? Det måste ju ändå vara svårt att hålla samma nivå på allting? Det måste ju vara svinsvårt? Blir det någon gång att man säger ”Nej va fan, det får duga!” och så tar man med den också?
Björn Strid: Nej, det gjorde det faktiskt inte. (skratt)
Ola Flink: Det var väl mer innan men när det väl hade satt igång så fick man aldrig den känslan, tycker jag. Innan kände jag att ”Det kommer ju aldrig att gå.”. Det brukar vara svårt nog att få ihop en skiva med 10-12 låtar, men när vi väl var igång så kändes det inte så.
Björn Strid: Men jag kände ju också låtskrivarmässigt att jag var enormt taggad. Jag hade otroligt mycket inspiration, så för egen del så kände jag att jag kunde producera jättemånga låtar och många bra sådana. Jag var inte särskilt orolig egentligen.
Men ni drabbas aldrig av skrivkramp? Man kan ju vara väldigt taggad och ha mängder med idéer, men helt plötsligt kan det ju bara säga stopp.
Björn Strid: Jo, visst kan vi göra det och det har väl hänt, men inte på den här plattan faktiskt. Efter allt som hänt och det fanns en del negativ energi i bandet, så kände man så starkt över att vända hela den grejen.
Ola Flink: Sedan kom det ju från många håll så det var nog lugnt.
Jens Bogren, vad bidrog han med då?
Björn Strid: Med hans produktioner så kände vi att det var perfekt för den typ av musik vi skapar. För det första är det väldigt organiskt och sedan är det samtidigt en jävla smäll i det. Hans produktioner är också väldigt detaljrika, så det passade oss perfekt. Hans producentroll var mer av... han var ju inte så mycket närvarande när vi väl spelade in, men just i mixningen så har han gjort väldigt mycket.
Ola Flink: Han fick till det skitbra. Hans sätt att tänka på hurr man ska spela in passar hur vi vill göra det och hur låtarna låter, så att säga.
Björn Strid: Han har ett bra öra och är emotionellt engagerad i musik överhuvudtaget.
Ola Flink: Det låter levande.
Björn Strid: Ja, och det är ju så att det är känslomusik ändå. Ja, det låter jäkligt bra!
Var allting klart när ni gick in i studion? Var alla låtar klara?
Björn Strid: Mycket texter kom till i studion och mycket melodier för sång och jag lämnade det för första gången ganska öppet. Annars brukar allting vara klart innan. Det fanns lite mer tid till att experimentera och så började jag att sjunga tidigare i själva inspelningen också. Innan har det alltid varit att vi tagit sången på slutet, men nu var det mer att fanns det några gitarrer lagda på någon låt så började jag sjunga och laborera lite. Så allting var absolut inte skrivet i sten.
Ola Flink: Ja, det var väl hyfsat öppet även om det fanns en klar idé, så exakt hur det skulle bli formade sig under tiden. Det var ju inte så att man skrev om något helt och hållet, men en del ändrades och själva slutprodukten, den färdiga låten, visste man inte riktigt hur den skulle bli.
I ett band med många medlemmar, är det inte svårt att få med alla på samma bana eller är det bara så att alla tycker exakt likadant? Just när det är så många låtar också. Det måste väl ändå vara att alla tycker att alla låtar är kanon?
Björn Strid: Mmmm, alltså, vi är ju ganska olika som människor i bandet och... vad ska man säga? Vi har ju lite olika syn på saker men vi har ändå någon gemensam nämnare. (skratt)
Ola Flink: Det var inte så att vi hade heta debatter eller råkade i luven på varandra över någonting egentligen...
Björn Strid: Sedan är det klart att vissa i bandet gillar de låtarna mer och alla har ju favoriter, det är ju klart, men man kan ju inte alltid tycka att ”Alla de här låtarna är de bästa jag hört någonsin!”. Så funkar det inte, men någonstans har vi en gemensam nämnare och en slags gemensam vision om hur Soilwork ska låta och det känner jag att vi har mer än någonsin faktiskt.
Ola Flink: Ja, men alla köper vad de andra tycker och man kan ju inte alltid frå fram exakt som man vill, men man köper det. Jag vet inte vad det är.
Björn Strid: Jo, men det finns en gemensam förståelse.
Ola Flink: Ofta ej uttalad, men den finns där. (skratt)
Det är skånskan.
Ola: (skrattar)
Björn: (skrattar)
Ni ska ju ut på en lång turné i USA som headliner. Hur väljer ni ut låtar från plattan att köra live? Finns det någon tanke på att köra hela plattan rakt av?
Ola Flink: Nej, det går ju inte. Där är det nog så att tjafset uppkommer, om vilka låtar som ska spelas. Där brukar vi ha lite olika åsikter och sedan måste man ju testa dem också och spela dem. De kanske inte funkar, det vet man ju aldrig.
Björn Strid: Nu släpps ju plattan i samband med den turnén, så hade vi haft lite mer tid... Vet du vad som hade varit häftigt? (Vänder sig till Ola) Vi har gjort det förr på ett annat sätt. Vi bad fansen rösta vilka låtar som vi skulle spela live och det blev ju fortfarande de låtarna vi redan kör live och har gjort i alla tider. (skratt) Men från nya plattan hade varit intressant att se.
Ola Flink: Men tänk om det blir liksom ”Fan, det går ju inte!”? (skratt)
Björn Strid: Men det är ju inga låtar på plattan som vi inte kan. De är extrema, men inte på det sättet.
Ola Flink: Ja, det blir lite huvudbry att välja låtar av alla dem. Man kan ju inte spela hur många som helst eftersom man måste ju spela allt från sin förbannade karriär.
Gamla stofilband som Iron Maiden kör hela nya plattan, men de flesta vill ju inte höra den utan istället de klassiska gamla örhängena. Det är väl en avvägning. Den nya plattan kan ju vara intressant för en själv, men kanske inte för huvuddelen av fansen.
Björn Strid: Men i och med att den plattan släpps i samband med den turnén så får man nog tänka lite i promotionsyfte och tänka att man ska inte spela för mycket, men vi kan säkert spela fler av de låtarna längre fram. Vi kan kanske riva av fyra eller fem.
Ola Flink: Från den nya?
Björn Strid: Ja, det tror jag. Man får ju ge dem... ”Jaha, det här är från nya plattan.”. Så får man nog tänka lite för folk är inte så insatta i låtarna, men senare in är det lättare. Det är ju två månader.
Vilken tur i ordningen är ni i USA nu då?
Björn Strid: Det är nog uppåt tionde gången nu.
Ola Flink: Oh ja, säkert. Det måste det vara.
Känner ni att ni har etablerat er där nu?
Björn Strid: Vi har en väldigt lojal fanbase och jag känner samtidigt att om det nu är någon på vägen som har tacklat av och känt att de tappat intresset för Soilwork, så kommer det att återetableras med den här plattan.
Hur är det att turnera där då? Det är ju ett jäkla stort ställe.
Björn Strid: Vi har ju spelat vid varenda jävla buske och standarden är ganska dålig på klubbar och så jämfört med Europa, men man har alltid roligt på en USA-turné. Folk kommer dit och de vill hänga och är sociala och vill festa. I Europa är det mycket ”Ikväll ska vi gå på konsert och sedan går vi hem.”. I USA hänger man mer och gör det till en fest. Lite mer folkfest.
Ola Flink: Det är en annan vibb än i Europa. En stor skillnad är det.
Jo, jänkare är väl lite mer utåtriktade och så.
Björn Strid: Mer av ett socialt behov än vad vi har här.
Ja, i Sverige är det ju många som står med armarna i kors och nickar lite. Man ska helst tycka det är lite dåligt.
Björn Strid: Jo, förutom kidsen. Den nya generationen skiter i allt det där. Det är mycket kidsens förtjänst om man tänker på hur stor hårdrocken har växt sig under senaste åren, igen. Det är skitroligt!
Spelar ni någonting innan USA?
Björn Strid: Nej, det är lite förberedelser och lite press.
Vad bler det efter då?
Ola Flink: Ja, det blir festivaler och grejor. Vi har ett hyfsat späckat schema hela 2013.
Björn Strid: Ja, det blir mycket med Australien, Japan och sedan europaturné i höst.
Kommer ni spela någonstans där ni inte spelat tidigare?
Ola Flink: Sydamerika ligger nära till hands, gör det inte det?
Björn Strid: Ja och Indien har varit på också. I samband med Australien så blir det Nya Zealand också.
Ok. Avslutningsvis, vilka var de första plattorna som fick in er på hårdrocken? Var det den klassiska hårdrocken ni snubblade in på först?
Ola Flink: För mig vetefan vad det var? Eller, det var det inte. Jag kom en annan väg.
Björn Strid: Du lyssnade väl på KISS och Twisted Sister och sådant också?
Ola Flink: Ja, det första var kanske KISS och sedan Slade.
Björn Strid: ”The amazing kamikaze syndrome”?
Ola Flink: Ja och sedan när det blev mer brutalt var det Sepultura för mig och sedan lyssnade jag på hardcore. Hur jag gick från det till dödsmetall, det vet jag knappt.
Björn Strid: Det var den där kvällen på Tullakrok (Sveriges äldsta musikfestival i Ängelholm)
Ola Flink: Ja, jag vet inte vad det var.
Björn Strid: Jo, men det måste det ju ha varit. ”Hej, spelar du bas?”, ”Nej.” ”Skitsamma! Du är med i bandet.” (skratt). Det var väl At the Gates du gillade?
Ola Flink: Jo, det var det.
Björn Strid: Och Dismember kanske?
Ola Flink: Jo.
Från Tullakrok filmades det från lokaltv. Jag har inte själv sett klippet, men de gick runt och frågade folk och då var där en långhårig hårdrockare och på frågan om vad han skulle göra där så svarade han på bred skånska ”Jag ska väl dricka några bärs, kolla på Dismember och sedan pallar jag nokk inte mer.”.
Björn Strid: (skrattar)
Ola Flink: (skrattar)
Var du mer inne på den klassiska hårdrocken, Björn?
Björn Strid: Jo, på dagis lyssnade vi på typ WASP, Twisted Sister och KISS som så många andra säkert. Sedan kommer jag ihåg att brorsan köpte ”The number of the beast” på Milstolpen i Glumslöv och jag tyckte omslaget såg så häftigt ut. Han tryckte in kassetten i bilstereon och där någonstans började det väl. Sedan blev det ”Kill ém all” med Metallica.
Brukade ni åka in till Skivcity (Populär skivbutik för hårdrock. Sedan länge nedlagd.) i Helsingborg?
Björn Strid: Jodå.
Ola Flink: Södercd kommer jag också ihåg.
Björn Strid: Ja, den hade faktiskt ganska stor betydelse.
Ja, det var han den lille tjocke killen. Han var alltid på skivmässorna.
Björn Strid: Jörgen ja. Fullständigt galen.
Jo, han var lite speciell. Bor ni kvar där nere fortfarande?
Björn Strid: Jag bor i Ålabodarna mellan Glumslöv och Landskrona, nere vid havet. Skånes Malibu. Jag har bott hälften av tiden där och hälften i Toronto, där min flickvän är ifrån. Jag ska flytta dit.
Trevligt. Och du Ola?
Ola Flink: Det är Malmö, men så har jag också lyckats hitta en utomrikes fjälla, så det är Malmö och Portland i USA.
Oh, där kommer ju ett av mina gamla favoritband ifrån, Black N´Blue.
Björn Strid: Oh, Black N´Blue, det är ett ganska underskattat band. Det visste jag inte.
Jodå, de kom därifrån och sedan flyttade de till LA i början av 80-talet. Ok, men jag tackar! Jäkligt trevligt att träffa skåningar för en gångs skull.
/Niclas
måndag 28 januari 2013
Vad händer?
Tja, who knows? Det finns alltid intervjuer att skriva ut. Från förra året ligger fortfarande KIX kvar. Björn och Ola i Soilwork träffade jag nyligen och snart ska jag ta tag i min långa intervju med Close-Ups Robban Becirovic. Har även ett snack med Sideburns Morgan Z att skriva ut.
Imorgon tisdag ska jag åter snacka med mr Biff Byford, om allt går som det ska. Måste fråga om hans funderingar på ett soloalbum.
En recension av Joel McIvers bok om Machine Head ska skrivas så snabbt den är utläst.
I lördags drog jag mig in till SRM´s firande av 100 nummer och såg ett riktigt bra Entombed, medan Candlemass mest var en axelryckning. Faktum är att jag bara såg några låtar och spenderade resten av kvällen med att träffa allehanda skiv/mediafolk. Snackade lite skivor med Opeths Mikael Åkerfeldt och kan meddela att av senaste turnén spelades inget in på film, men däremot ljud. Fanns dock inga planer på någonting och Åkerfeldt hade inte ens lyssnat på inspelningarna än.
/Niclas
Tja, who knows? Det finns alltid intervjuer att skriva ut. Från förra året ligger fortfarande KIX kvar. Björn och Ola i Soilwork träffade jag nyligen och snart ska jag ta tag i min långa intervju med Close-Ups Robban Becirovic. Har även ett snack med Sideburns Morgan Z att skriva ut.
Imorgon tisdag ska jag åter snacka med mr Biff Byford, om allt går som det ska. Måste fråga om hans funderingar på ett soloalbum.
En recension av Joel McIvers bok om Machine Head ska skrivas så snabbt den är utläst.
I lördags drog jag mig in till SRM´s firande av 100 nummer och såg ett riktigt bra Entombed, medan Candlemass mest var en axelryckning. Faktum är att jag bara såg några låtar och spenderade resten av kvällen med att träffa allehanda skiv/mediafolk. Snackade lite skivor med Opeths Mikael Åkerfeldt och kan meddela att av senaste turnén spelades inget in på film, men däremot ljud. Fanns dock inga planer på någonting och Åkerfeldt hade inte ens lyssnat på inspelningarna än.
/Niclas
lördag 26 januari 2013
Nytt med Cathedral!
Jag trodde faktiskt att Cathedral redan lagt av, men så är det visst inte. I vår kommer "The last spire", som tydligen ska vara bandets sista fullängdare. Decibel Magazine streamar låten "Vengeance of the blind dead" och det är släpigt och brutalt som sig bör när Lee Dorrian ryter till. Låten kommer dock inte vara med på nya albumet.
Lee Dorrian var en av mina första större intervjuer. Om jag inte minns fel var det 2002 på Sheraton här i Stockholm och Lee drack te och var så där härligt brittiskt trevlig.
/Niclas
Jag trodde faktiskt att Cathedral redan lagt av, men så är det visst inte. I vår kommer "The last spire", som tydligen ska vara bandets sista fullängdare. Decibel Magazine streamar låten "Vengeance of the blind dead" och det är släpigt och brutalt som sig bör när Lee Dorrian ryter till. Låten kommer dock inte vara med på nya albumet.
Lee Dorrian var en av mina första större intervjuer. Om jag inte minns fel var det 2002 på Sheraton här i Stockholm och Lee drack te och var så där härligt brittiskt trevlig.
Lyssna på "Vengeance of the blind dead" HÄR/Niclas
torsdag 24 januari 2013
Omslag och pressrelease för böcker om KISS och Iron Maiden!
Hårdrocksgiganterna KISS kommer till Sverige för två spelningar i juni – på Friends Arena och Sweden Rock. Royal Group of Entertainmen thyllar detta ikoniska band med nya boken, Hotter Than Hell.
KISS chockerade publiken på 70-talet med sitt karakteristiska smink, scenkläder och pyroteknik. Efter nära 40 år och över 100 miljoner sålda album säljer de fortfarande ut arenor världen över.
Nu tar de sin Monster Tour 2013 till Sverigen för två spelningar. Den 1 juni spelar de på Fiends Arena och den 6 juni på Sweden Rock. Med sig i sminklådan har de sitt hyllade album, Monster.
I ”Hotter Than Hell” berättas om starten i New York under tidigt 70-tal, vidare mot det stora genombrottet och hur bandet ser ut idag.
Rikt illustrerad med över 100 unika bilder på KISS, främst från deras glansdagar på 70-talet.
164 sidor med svensk text.
Iron Maiden kommer tillbaka till Sverige i sommar. Inte bara en, utan två gånger. I vår släpper Royal Group of Entertainment boken, The Beast, fylld med otroliga bilder på ett av världens största hårdrocksband.
Iron Maiden är populärare än någonsin. Inte minst i Sverige där de välkomnats med öppna armar sedan tidigt 80-tal. I sommar står de legendariska brittiska hårdrocksbandet på svensk scen igen. Biljetterna till konserten på nya Friends Arena i Stockholm den 13 juli sålde slut på rekordtid. Trycket var så pass stort att ännu en spelning görs på Malmö Stadion den 10 juli.
Denna rikt illustrerade bok visar på en imponerande karriär från sent 70-tal till dags datum med aktuella Maiden England European Tour. Läs om arbetet med klassiska album som The number of the beast och Piece of mind. Innehåller också kapitel om klassiska turnéer, medlemsbyten och självklart Eddie. Även bilder från senaste turnén.
Båda böckerna finns i handeln den 17:e maj.
/Niclas
Hårdrocksgiganterna KISS kommer till Sverige för två spelningar i juni – på Friends Arena och Sweden Rock. Royal Group of Entertainmen thyllar detta ikoniska band med nya boken, Hotter Than Hell.
KISS chockerade publiken på 70-talet med sitt karakteristiska smink, scenkläder och pyroteknik. Efter nära 40 år och över 100 miljoner sålda album säljer de fortfarande ut arenor världen över.
Nu tar de sin Monster Tour 2013 till Sverigen för två spelningar. Den 1 juni spelar de på Fiends Arena och den 6 juni på Sweden Rock. Med sig i sminklådan har de sitt hyllade album, Monster.
I ”Hotter Than Hell” berättas om starten i New York under tidigt 70-tal, vidare mot det stora genombrottet och hur bandet ser ut idag.
Rikt illustrerad med över 100 unika bilder på KISS, främst från deras glansdagar på 70-talet.
164 sidor med svensk text.
Iron Maiden kommer tillbaka till Sverige i sommar. Inte bara en, utan två gånger. I vår släpper Royal Group of Entertainment boken, The Beast, fylld med otroliga bilder på ett av världens största hårdrocksband.
Iron Maiden är populärare än någonsin. Inte minst i Sverige där de välkomnats med öppna armar sedan tidigt 80-tal. I sommar står de legendariska brittiska hårdrocksbandet på svensk scen igen. Biljetterna till konserten på nya Friends Arena i Stockholm den 13 juli sålde slut på rekordtid. Trycket var så pass stort att ännu en spelning görs på Malmö Stadion den 10 juli.
Denna rikt illustrerade bok visar på en imponerande karriär från sent 70-tal till dags datum med aktuella Maiden England European Tour. Läs om arbetet med klassiska album som The number of the beast och Piece of mind. Innehåller också kapitel om klassiska turnéer, medlemsbyten och självklart Eddie. Även bilder från senaste turnén.
Båda böckerna finns i handeln den 17:e maj.
/Niclas
The Mars Volta kastar in handduken!
Jaha, även om inte allt bandet gjorde föll mig i smaken, så har jag ändå tyckt att de var ett ytterst intressant band. Nu är det dock slut efter att Cedric tröttnat på Omar som inte ville turnera i USA och som istället drog igång ett annat band.
“What am I supposed to be, some progressive housewife that’s cool with watching their partner go fuck other bands?”
Frågan är nu vad som händer med återförenade At The Drive In? De spelade ju bl a på Coachella förra sommaren, men sa samtidigt att de inte hade planer på att spela in nytt. Den som lever får se.
Story om Mars Volta HÄR
/Niclas
Frågan är nu vad som händer med återförenade At The Drive In? De spelade ju bl a på Coachella förra sommaren, men sa samtidigt att de inte hade planer på att spela in nytt. Den som lever får se.
Story om Mars Volta HÄR
/Niclas
onsdag 23 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Fler böcker att se fram emot!
Den gamle Panterabasisten kommer ut med sin självbiografi den 12:e mars. Man kan väl gissa sig till att det kommer att förekomma en och annan fyllehistoria och hyllning till Dimebag på de 320 sidorna.
Trummisen Bobby Blotzers bok är en ganska hopplös historia som troligtvis aldrig korrekturlästes. Dock bjuder den väl på en och annan kul story om Ratt.
Nu är det dags för herr Pearcy att skriva sin version om ett av LA-erans stora band.
Den 7:e maj ska boken vara ute.
Ännu en bok om hårdrockens historia. Här utlovas intervjuer med alla de stora namnen. Om den kommer att tillföra något nytt återstår att se. Hela 736 sidor och släpps den 14:e maj.
/Niclas
Den gamle Panterabasisten kommer ut med sin självbiografi den 12:e mars. Man kan väl gissa sig till att det kommer att förekomma en och annan fyllehistoria och hyllning till Dimebag på de 320 sidorna.
Trummisen Bobby Blotzers bok är en ganska hopplös historia som troligtvis aldrig korrekturlästes. Dock bjuder den väl på en och annan kul story om Ratt.
Nu är det dags för herr Pearcy att skriva sin version om ett av LA-erans stora band.
Den 7:e maj ska boken vara ute.
Ännu en bok om hårdrockens historia. Här utlovas intervjuer med alla de stora namnen. Om den kommer att tillföra något nytt återstår att se. Hela 736 sidor och släpps den 14:e maj.
/Niclas
måndag 21 januari 2013
Svenska böcker om Iron Maiden och KISS!
Soulstore i Göteborg kommer under året att publicera två egenproducerade böcker om Iron Maiden och KISS. Detta är bildbaserade böcker med tillhörande text, som berättar respektive bands historia från bildandet fram till den senaste turnén.
Titeln för Iron Maiden blir "The Beast" och för KISS är det "Hotter than hell" som gäller. Företaget har tidigare släppt en bok om Bruce Springsteen som inte alls är dum och som sålde väldigt bra. Dessa två nya släpp ska även de bygga på ett intressant och unikt bildmaterial, precis som i boken om Springsteen.
Vad gäller bildmaterialet så har jag fått ta del av två sidor från respektive bok och det ser utomordentligt bra ut. En mer detaljerad pressrelease kommer att komma längre fram.
Soulstore HÄR
/Niclas
Soulstore i Göteborg kommer under året att publicera två egenproducerade böcker om Iron Maiden och KISS. Detta är bildbaserade böcker med tillhörande text, som berättar respektive bands historia från bildandet fram till den senaste turnén.
Titeln för Iron Maiden blir "The Beast" och för KISS är det "Hotter than hell" som gäller. Företaget har tidigare släppt en bok om Bruce Springsteen som inte alls är dum och som sålde väldigt bra. Dessa två nya släpp ska även de bygga på ett intressant och unikt bildmaterial, precis som i boken om Springsteen.
Vad gäller bildmaterialet så har jag fått ta del av två sidor från respektive bok och det ser utomordentligt bra ut. En mer detaljerad pressrelease kommer att komma längre fram.
Soulstore HÄR
/Niclas
söndag 20 januari 2013
Gimme head or gimme Van Halen!
RZ Records i Japan har en förmåga att prångla ut vrålläckra bootlegs i oftast väldigt bra ljukvalité. Idag landade en nyhetslista i inboxen och vad hittar man då om inte en rent överjävlig box på 6 CD.
Turnén för albumet "1984" är en av de där turnéerna jag verkligen önskar att jag hade fått se. Det var Van Halen i sitt esse och bjöd på en sjudundrande show.
Nu finns de tre showerna på Cow Palace i San Francisco (9-11 maj 1984) samlade i en snygg box och dessutom ingår även en show från Peoria, Illinois den 29:e juni samma år. Med andra ord en våt dröm för en VH-fantast som undertecknad. Dessutom är allt väldigt snyggt paketerat. Priset på 165 dollar plus frakt är dock kanske lite i överkant.
Klippet ovan är från Cow Palace och troligtvis del av den inspelning som även utgör boxen. Det låter överjävligt bra!
Mer info och bilder HÄR
/Niclas
RZ Records i Japan har en förmåga att prångla ut vrålläckra bootlegs i oftast väldigt bra ljukvalité. Idag landade en nyhetslista i inboxen och vad hittar man då om inte en rent överjävlig box på 6 CD.
Turnén för albumet "1984" är en av de där turnéerna jag verkligen önskar att jag hade fått se. Det var Van Halen i sitt esse och bjöd på en sjudundrande show.
Nu finns de tre showerna på Cow Palace i San Francisco (9-11 maj 1984) samlade i en snygg box och dessutom ingår även en show från Peoria, Illinois den 29:e juni samma år. Med andra ord en våt dröm för en VH-fantast som undertecknad. Dessutom är allt väldigt snyggt paketerat. Priset på 165 dollar plus frakt är dock kanske lite i överkant.
Klippet ovan är från Cow Palace och troligtvis del av den inspelning som även utgör boxen. Det låter överjävligt bra!
Mer info och bilder HÄR
/Niclas
Bok om KISS-singlar!
Det verkar inte finnas ett slut på böcker om KISS. Förutom de tre svenska böcker som kommer ut under 2013 finns det nu även en holländare som ger sig på ett boksläpp om "the greatest act since death".
Henk van´t Zand har samlat på sig en oansenlig hög med singlar och tänker nu ge ut allt i bokform. En guide för alla seriösa samlare av KISS alla sjutummare.
Självfallet tyckte jag detta lät intressant och drog iväg ett mail till Henk för att se om han kunde förtydliga sig lite. Några timmar senare hade jag hans svar i inboxen.
When did you start collecting KISS singles?
Henk van't Zand: I started collecting KISS singles back in 1979, after KISS released their worldwide "disco" hit: “I was made for lovin' you”.
What made you start collecting them and when did you become a serious collector?
Henk van't Zand: In the beginning when I was 14 years old I barely had enough money to buy KISS singles, but I bought every kiss single I could. At first only the Dutch releases and later on also the imported ones (Mainly UK releases). I became a serious collector a couple of years later, sometime in the mid eighties, I think.
How many singles are we talking about? Are you focusing on certain releases or all 45´s worldwide?
Henk van't Zand: At this moment my collection is over 400 KISS singles from all over the world, with and without picture sleeves, but worldwide there are about 800 different ones, which are all going to be mentioned in the book! So still a lot to go!
The most valuable one and what makes it so valuable?
Henk van't Zand: The most valuable single in my collection is: “Nowhere to run”, the 1st Dutch release with a photoshoot cover, not the blue spot sleeve. This single is so valuable, because there are not a lot of them around. It was released in 1982 in the Netherlands, but for unknown reasons it was soon replaced by the black sleeve with blue spots, which is more common.
Which is your favorite when it comes to the artwork?
Henk van't Zand: When it comes to artwork, I think my favorite is also a Dutch release called "I love it loud". Very nice sleeve front and back (this is the black/blue photo sleeve), not the pull-out tongue sleeve, which is also nice, because it is a moveable sleeve.
When did you start thinking about turning it into a book?
Henk van't Zand: The idea of turning it into a book, is a process which has been going on in my head for several years, I've seen some books with single collections, but none of them are complete or even close to complete. At the beginning of 2012 I started seriously collecting pictures and information, in order to put them into a book.
What can we expect from this book? Give us all the details!
Henk van't Zand: The book will contain a lot of information about original KISS singles from all over the world, as a matter of fact from 38 different countries. I will mention catalogue numbers, distributors, B-sides, and of course a picture of the front & back of the picture sleeve and a picture of the label of the A side. Besides this information, I will mention information about acetates, promos, poster sleeves, patches, masks, colored vinyl, picture discs and other extra information Also, the singles values are mentioned. Then there will be some pages filled with interviews of other KISS vinyl collectors. Most of the information is from my own private collection, completed with information from other major KISS collectors, in order to make sure the kiss 7" vinyl guide is as complete as possible. I promise you, you will not find any other book which is as complete as this one!
What kinda size are we talking about? Coffee table?
Henk van't Zand: I can't tell you yet which size the actual book will be. At this moment the concept book is A4 and over 200 pages, but the lay out has to be made....
Do you have a title for it?
Henk van't Zand: Yes the title is; "KISS 7" vinyl guide".
Will you release it yourself?
Henk van't Zand: I don't know yet.
I believe I read that you were gonna contact KISS´management. Why?
Henk van't Zand: I am contacting KISS´ management to inform them about the book and hear what they think of it. Perhaps they can even help me with some extra information, or even do an interview.
How much work has gone into it?
Henk van't Zand: I 'haven't counted the hours, but if I have to guess, until now I think I,ve spent about 600 hours working on it.
Is this gonna be an international release?
Henk van't Zand: Yes, the book will be released all over the world in English.
Do you have any idea of when it will be out?
Henk van´t Zand: My goal is to publish the book in the summer of 2013.
/Niclas
Det verkar inte finnas ett slut på böcker om KISS. Förutom de tre svenska böcker som kommer ut under 2013 finns det nu även en holländare som ger sig på ett boksläpp om "the greatest act since death".
Henk van´t Zand har samlat på sig en oansenlig hög med singlar och tänker nu ge ut allt i bokform. En guide för alla seriösa samlare av KISS alla sjutummare.
Självfallet tyckte jag detta lät intressant och drog iväg ett mail till Henk för att se om han kunde förtydliga sig lite. Några timmar senare hade jag hans svar i inboxen.
When did you start collecting KISS singles?
Henk van't Zand: I started collecting KISS singles back in 1979, after KISS released their worldwide "disco" hit: “I was made for lovin' you”.
What made you start collecting them and when did you become a serious collector?
Henk van't Zand: In the beginning when I was 14 years old I barely had enough money to buy KISS singles, but I bought every kiss single I could. At first only the Dutch releases and later on also the imported ones (Mainly UK releases). I became a serious collector a couple of years later, sometime in the mid eighties, I think.
How many singles are we talking about? Are you focusing on certain releases or all 45´s worldwide?
Henk van't Zand: At this moment my collection is over 400 KISS singles from all over the world, with and without picture sleeves, but worldwide there are about 800 different ones, which are all going to be mentioned in the book! So still a lot to go!
The most valuable one and what makes it so valuable?
Henk van't Zand: The most valuable single in my collection is: “Nowhere to run”, the 1st Dutch release with a photoshoot cover, not the blue spot sleeve. This single is so valuable, because there are not a lot of them around. It was released in 1982 in the Netherlands, but for unknown reasons it was soon replaced by the black sleeve with blue spots, which is more common.
Which is your favorite when it comes to the artwork?
Henk van't Zand: When it comes to artwork, I think my favorite is also a Dutch release called "I love it loud". Very nice sleeve front and back (this is the black/blue photo sleeve), not the pull-out tongue sleeve, which is also nice, because it is a moveable sleeve.
When did you start thinking about turning it into a book?
Henk van't Zand: The idea of turning it into a book, is a process which has been going on in my head for several years, I've seen some books with single collections, but none of them are complete or even close to complete. At the beginning of 2012 I started seriously collecting pictures and information, in order to put them into a book.
What can we expect from this book? Give us all the details!
Henk van't Zand: The book will contain a lot of information about original KISS singles from all over the world, as a matter of fact from 38 different countries. I will mention catalogue numbers, distributors, B-sides, and of course a picture of the front & back of the picture sleeve and a picture of the label of the A side. Besides this information, I will mention information about acetates, promos, poster sleeves, patches, masks, colored vinyl, picture discs and other extra information Also, the singles values are mentioned. Then there will be some pages filled with interviews of other KISS vinyl collectors. Most of the information is from my own private collection, completed with information from other major KISS collectors, in order to make sure the kiss 7" vinyl guide is as complete as possible. I promise you, you will not find any other book which is as complete as this one!
What kinda size are we talking about? Coffee table?
Henk van't Zand: I can't tell you yet which size the actual book will be. At this moment the concept book is A4 and over 200 pages, but the lay out has to be made....
Do you have a title for it?
Henk van't Zand: Yes the title is; "KISS 7" vinyl guide".
Will you release it yourself?
Henk van't Zand: I don't know yet.
I believe I read that you were gonna contact KISS´management. Why?
Henk van't Zand: I am contacting KISS´ management to inform them about the book and hear what they think of it. Perhaps they can even help me with some extra information, or even do an interview.
How much work has gone into it?
Henk van't Zand: I 'haven't counted the hours, but if I have to guess, until now I think I,ve spent about 600 hours working on it.
Is this gonna be an international release?
Henk van't Zand: Yes, the book will be released all over the world in English.
Do you have any idea of when it will be out?
Henk van´t Zand: My goal is to publish the book in the summer of 2013.
/Niclas
lördag 19 januari 2013
Sound City Players live på Sundance!
Dave Grohl och hans Sound City Players genomförde sin debutspelning igår på Sundancefestivalen i Park City, Utah.
Klippet ovan är det enda jag hittat hittills, men det lär säkert dyka upp fler. Bandet består av Foo Fighters och en herrans massa gästinhopp från folk som på ett eller annat sätt kan förknippas med studion Sound City, som Grohl gjort en film om.
Giget höll på i 3 timmar och bjöd på namn som Stevie Nicks, Brad Wilk, Corey Taylor, Chris Goss, Rick Springfield och Krist Novoselic.
Story i Rolling Stone HÄR
/Niclas
Dave Grohl och hans Sound City Players genomförde sin debutspelning igår på Sundancefestivalen i Park City, Utah.
Klippet ovan är det enda jag hittat hittills, men det lär säkert dyka upp fler. Bandet består av Foo Fighters och en herrans massa gästinhopp från folk som på ett eller annat sätt kan förknippas med studion Sound City, som Grohl gjort en film om.
Giget höll på i 3 timmar och bjöd på namn som Stevie Nicks, Brad Wilk, Corey Taylor, Chris Goss, Rick Springfield och Krist Novoselic.
Story i Rolling Stone HÄR
/Niclas
fredag 18 januari 2013
Mer info om Linnaeus kommande KISS-bok.
Pressrelease om de intervjuer Carl Linnaeus gjort för boken. Släppet är satt till den 15:e maj och den finns nu att förbeställa på Ginza för ynka 179 pix.
"Intervjuer gjorda exklusivt för boken:
Stephen Coronel - Wicked Lester guitarist
Lew Linet - Early manager
Lydia Criss - Peter Criss’ ex-wife
Eddie Kramer - Legendary producer
Bruce Kulick - Guitarist
Kenny Kerner - Record producer
JR Smalling - Early tour manager
Mick Campise - Early production manager
Chris Lendt - Vice President for the business manager
Anton Fig - Session drummer
Neil Jason - Session bassplayer
Dennis Woloch - Art director
Danny Goldberg - Creative Consultant
Andreas Carlsson - Songwriter/Entrepreneur
Anders Tengner - Music journalist and Kiss connoiseur
Jean Beauvoir - Songwriter
Carls tidigare gjorda intervjuer som används i boken:
Bill Aucoin - Manager 1973-1982
Paul Stanley - Guitarist and singer
Gene Simmons - Bassist and singer
Ace Frehley - Original solo guitarist
Eric Singer - Drummer
Tommy Thayer - Guitarist
Ken Kelly - Cover artist and painter
Bob Kulick - Session guitarist
Victor Stabin - Cover artist and painter
Loretta Caravello - Drummer Eric Carr’s sister
Gary Corbett - Keyboardist
Carrie Stevens - Girlfriend of Eric Carr"
Bokens Facebook HÄR
Förbeställ på Ginza HÄR
/Niclas
Pressrelease om de intervjuer Carl Linnaeus gjort för boken. Släppet är satt till den 15:e maj och den finns nu att förbeställa på Ginza för ynka 179 pix.
"Intervjuer gjorda exklusivt för boken:
Stephen Coronel - Wicked Lester guitarist
Lew Linet - Early manager
Lydia Criss - Peter Criss’ ex-wife
Eddie Kramer - Legendary producer
Bruce Kulick - Guitarist
Kenny Kerner - Record producer
JR Smalling - Early tour manager
Mick Campise - Early production manager
Chris Lendt - Vice President for the business manager
Anton Fig - Session drummer
Neil Jason - Session bassplayer
Dennis Woloch - Art director
Danny Goldberg - Creative Consultant
Andreas Carlsson - Songwriter/Entrepreneur
Anders Tengner - Music journalist and Kiss connoiseur
Jean Beauvoir - Songwriter
Carls tidigare gjorda intervjuer som används i boken:
Bill Aucoin - Manager 1973-1982
Paul Stanley - Guitarist and singer
Gene Simmons - Bassist and singer
Ace Frehley - Original solo guitarist
Eric Singer - Drummer
Tommy Thayer - Guitarist
Ken Kelly - Cover artist and painter
Bob Kulick - Session guitarist
Victor Stabin - Cover artist and painter
Loretta Caravello - Drummer Eric Carr’s sister
Gary Corbett - Keyboardist
Carrie Stevens - Girlfriend of Eric Carr"
Bokens Facebook HÄR
Förbeställ på Ginza HÄR
/Niclas
torsdag 17 januari 2013
SRF och STIM är ihop igen.
SRF och STIM har nått en överenskommelse efter sin långa tvist.
"Musikskaparnas organisation Stim och festivalarrangören Sweden Rock Festival har kommit överens efter en flerårig tvist. Nu återkallar båda parter sin respektive talan från Marknadsdomstolen och Blekinge tingsrätt.
- Vi har haft en serie möten sedan i höstas och har under denna tid utvecklat förståelse för våra respektive utgångspunkter. Nu har vi kommit överens och Sweden Rock Festival kommer att följa Stims gällande priser och villkor enligt pristariffen för 2013, säger Eva Modin, vice vd i Stim.
- Från Sweden Rock Festivals sida tycker vi att det är självklart att låtskrivarna ska ha betalt för sitt arbete. När vi nu kommit överens behöver vi inte lösa tvisten i domstol och kan fokusera på att göra musikfestival, säger Sweden Rocks vd Mats Natvig.
Den nu lösta konflikten är flera år gammal. Sweden Rock och Stim var oense om de avgifter till upphovsmännen som Stim fakturerade till festivalen - så kallade musiklicenser för användandet av musik. Detta ledde till en konflikt mellan parterna. I och med att Stim och Sweden Rock nu är överens drar man tillbaka sin respektive talan."
/Niclas
SRF och STIM har nått en överenskommelse efter sin långa tvist.
"Musikskaparnas organisation Stim och festivalarrangören Sweden Rock Festival har kommit överens efter en flerårig tvist. Nu återkallar båda parter sin respektive talan från Marknadsdomstolen och Blekinge tingsrätt.
- Vi har haft en serie möten sedan i höstas och har under denna tid utvecklat förståelse för våra respektive utgångspunkter. Nu har vi kommit överens och Sweden Rock Festival kommer att följa Stims gällande priser och villkor enligt pristariffen för 2013, säger Eva Modin, vice vd i Stim.
- Från Sweden Rock Festivals sida tycker vi att det är självklart att låtskrivarna ska ha betalt för sitt arbete. När vi nu kommit överens behöver vi inte lösa tvisten i domstol och kan fokusera på att göra musikfestival, säger Sweden Rocks vd Mats Natvig.
Den nu lösta konflikten är flera år gammal. Sweden Rock och Stim var oense om de avgifter till upphovsmännen som Stim fakturerade till festivalen - så kallade musiklicenser för användandet av musik. Detta ledde till en konflikt mellan parterna. I och med att Stim och Sweden Rock nu är överens drar man tillbaka sin respektive talan."
/Niclas
Slayer till Gröna Lund!
Den 7:e augusti står Slayer på stora scenen och lirar brallorna av Stockholm.
Källa HÄR
/Niclas
söndag 13 januari 2013
Bokrecension
Mick Wall
AC/DC: Hell ain´t a bad place to be (2012)
Den gamle rockjournalisten skriver böcker i samma takt som en annan byter kallingar. Hans senaste skapelse är en ingående biografi om AC/DC.
2006 kom den i mitt tycke fenomenala "Maximum rock and roll" (Engleheart/Durieux) och spottade ur sig mängder med intressant fakta om bandet. Även "Let there be rock" (Masino) kom ut samma år och lyckades dessutom med konstsycket att använda sig av samma omslagsbild. Denna bok är också mycket läsvärd.
Mick Wall har en förmåga att fånga läsaren med sitt sätt att skriva. Många gånger lyckas han även komma huvudpersonerna in på skinnet och ge en väldigt bra bild av deras liv och tänkande. I den här boken är det Bon Scott som ges huvudrollen och boken är till tre fjärdedelar en berättelse om åren med den karismatiske sångaren.
Personligen började jag inte lyssna på bandet förrän i samband med att "Back in black" kom ut och tycker givetvis därför att Wall kunde lagt lite mer krydda på åren med Johnson. Å andra sidan är den tiden kanske inte fullt lika intressant? Visserligen började den "nya tiden" med en gigantisk succé, men sedan hade bandet svårt att leva upp till nyss nämnda album och de fick dessutom uppleva några år i mitten av 80-talet då de faktiskt inte spelade för utsålda arenor.
Boken ger en ingående blick i hur bandet fungerar. Malcolm styr med järnhand och framstår inte alltid som den där lilla mysgubben, utan kan vara oerhört snabb med att klippa band för gott med diverse samarbetspartners. Här ges även bilden av ett band som består av en ytterst liten och tight kärna där du antingen befinner dig på insidan eller utsidan. Är du ute är risken stor att du aldrig kommer in i den där kärnan igen. Små misstag kan få katastrofala följder för de som arbetar med bandet vad gäller skivbolag, management eller promotor.
I boken framkommer det även att allt inte var så bra mot slutet med Bon. Han hade grava alkoholproblem och Wall väcker också frågor kring hans drogintag den där ödesdigra kvällen i februari 1980. Kanske var det så att han blandade droger med sprit, vilket i sin tur ledde till hans död?
"Hell ain´t a bad place to be" är precis som de två andra böckerna jag nämnde, obligatorisk läsning för ett fan av bandet och ger en mycket bra bild av ett av de där riktigt stora banden, från bildandet fram till senaste "Black ice" och huruvida det blir något mer album, eller turnerande för den delen.
/Niclas
Mick Wall
AC/DC: Hell ain´t a bad place to be (2012)
Den gamle rockjournalisten skriver böcker i samma takt som en annan byter kallingar. Hans senaste skapelse är en ingående biografi om AC/DC.
2006 kom den i mitt tycke fenomenala "Maximum rock and roll" (Engleheart/Durieux) och spottade ur sig mängder med intressant fakta om bandet. Även "Let there be rock" (Masino) kom ut samma år och lyckades dessutom med konstsycket att använda sig av samma omslagsbild. Denna bok är också mycket läsvärd.
Mick Wall har en förmåga att fånga läsaren med sitt sätt att skriva. Många gånger lyckas han även komma huvudpersonerna in på skinnet och ge en väldigt bra bild av deras liv och tänkande. I den här boken är det Bon Scott som ges huvudrollen och boken är till tre fjärdedelar en berättelse om åren med den karismatiske sångaren.
Personligen började jag inte lyssna på bandet förrän i samband med att "Back in black" kom ut och tycker givetvis därför att Wall kunde lagt lite mer krydda på åren med Johnson. Å andra sidan är den tiden kanske inte fullt lika intressant? Visserligen började den "nya tiden" med en gigantisk succé, men sedan hade bandet svårt att leva upp till nyss nämnda album och de fick dessutom uppleva några år i mitten av 80-talet då de faktiskt inte spelade för utsålda arenor.
Boken ger en ingående blick i hur bandet fungerar. Malcolm styr med järnhand och framstår inte alltid som den där lilla mysgubben, utan kan vara oerhört snabb med att klippa band för gott med diverse samarbetspartners. Här ges även bilden av ett band som består av en ytterst liten och tight kärna där du antingen befinner dig på insidan eller utsidan. Är du ute är risken stor att du aldrig kommer in i den där kärnan igen. Små misstag kan få katastrofala följder för de som arbetar med bandet vad gäller skivbolag, management eller promotor.
I boken framkommer det även att allt inte var så bra mot slutet med Bon. Han hade grava alkoholproblem och Wall väcker också frågor kring hans drogintag den där ödesdigra kvällen i februari 1980. Kanske var det så att han blandade droger med sprit, vilket i sin tur ledde till hans död?
"Hell ain´t a bad place to be" är precis som de två andra böckerna jag nämnde, obligatorisk läsning för ett fan av bandet och ger en mycket bra bild av ett av de där riktigt stora banden, från bildandet fram till senaste "Black ice" och huruvida det blir något mer album, eller turnerande för den delen.
/Niclas
Bokrecension
Barney Hoskyns
"Trampled under foot: The power and excess of Led Zeppelin" (2012)
Ännu en bok om Zeppelin, säger du? Jo, faktiskt. De senaste åren har jag läst en del böcker om bandet men jag verkar aldrig tröttna på att läsa om herrarna Plant, Page, Jones och Bonham av någon anledning.
Hoskyns är mannen bakom www.rocksbackpages.com och har skrivit för tidningar som Mojo, Rolling Stone och Uncut, men även givit ut böcker om The Band och Tom Waits. Nu har han producerat en rejäl tegelsten på ca 570 sidor om världens största rockband, Led Zeppelin.
Han använder sig av ett mycket populärt sätt att skriva för att berätta historien. Precis som i den fantastiska "Please kill me" om punkscenen i New York och Greg Pratos underbara "Grunge is dead", är boken uppbyggd på kortare och längre citat från bandmedlemmar och allehanda nyckelpersoner. Detta gör att man snabbt tar sig igenom boken och får hela tiden olika vinklar på händelser i bandets brokiga historia. Det blir aldrig tråkigt och han lyckas på ett snyggt sätt föra handlingen framåt, fånga upp sidospår och behålla intresset uppe för läsaren.
Boken ger hela storyn från allra första början fram till återföreningen i London 2007 och tankarna kring en eventuell fortsatt återförening. Återigen förstår man att det är Plant som stoppar vidare spelningar, trots rykten om garanterade summor på 300 miljoner dollar för en turné.
Hoskyns har verkligen gjort ett gediget arbete i att intervjua allehanda människor som på ett eller annat sätt varit involverade i den jättemaskin som Zeppelin var och fortfarande är. Allt från groupies till producenter och journalister kommer till tals och dessutom har han genom åren själv gjort flertalet intervjuer med medlemmarna själva. Allt finns med i boken. Storhetstiden, galenskaperna, misshandeln i Oakland, kokainet, mörkret, döden, konserterna, problemen med Swan Song, Peter Grants vansinne, solokarriärerna och den komplicerade relationen mellan Plant och Page. Lägg därtill ett väldigt intressant bildmaterial.
De senaste 10 åren har jag nästan uteslutande läst rockbiografier och "Trampled under foot" är utan tvekan en av de bästa så här långt. Köp, läs och njut!
/Niclas
Barney Hoskyns
"Trampled under foot: The power and excess of Led Zeppelin" (2012)
Ännu en bok om Zeppelin, säger du? Jo, faktiskt. De senaste åren har jag läst en del böcker om bandet men jag verkar aldrig tröttna på att läsa om herrarna Plant, Page, Jones och Bonham av någon anledning.
Hoskyns är mannen bakom www.rocksbackpages.com och har skrivit för tidningar som Mojo, Rolling Stone och Uncut, men även givit ut böcker om The Band och Tom Waits. Nu har han producerat en rejäl tegelsten på ca 570 sidor om världens största rockband, Led Zeppelin.
Han använder sig av ett mycket populärt sätt att skriva för att berätta historien. Precis som i den fantastiska "Please kill me" om punkscenen i New York och Greg Pratos underbara "Grunge is dead", är boken uppbyggd på kortare och längre citat från bandmedlemmar och allehanda nyckelpersoner. Detta gör att man snabbt tar sig igenom boken och får hela tiden olika vinklar på händelser i bandets brokiga historia. Det blir aldrig tråkigt och han lyckas på ett snyggt sätt föra handlingen framåt, fånga upp sidospår och behålla intresset uppe för läsaren.
Boken ger hela storyn från allra första början fram till återföreningen i London 2007 och tankarna kring en eventuell fortsatt återförening. Återigen förstår man att det är Plant som stoppar vidare spelningar, trots rykten om garanterade summor på 300 miljoner dollar för en turné.
Hoskyns har verkligen gjort ett gediget arbete i att intervjua allehanda människor som på ett eller annat sätt varit involverade i den jättemaskin som Zeppelin var och fortfarande är. Allt från groupies till producenter och journalister kommer till tals och dessutom har han genom åren själv gjort flertalet intervjuer med medlemmarna själva. Allt finns med i boken. Storhetstiden, galenskaperna, misshandeln i Oakland, kokainet, mörkret, döden, konserterna, problemen med Swan Song, Peter Grants vansinne, solokarriärerna och den komplicerade relationen mellan Plant och Page. Lägg därtill ett väldigt intressant bildmaterial.
De senaste 10 åren har jag nästan uteslutande läst rockbiografier och "Trampled under foot" är utan tvekan en av de bästa så här långt. Köp, läs och njut!
/Niclas
lördag 12 januari 2013
Imperial State Electric ger sig på Depeche Mode!
Nicke Andersson kan det där med att hitta intressanta låtar att göra covers på. Senaste splitsjuan bjuder på "Policy of truth" samt "Never let me down again" av Mary´s Kids. Två i mitt tycke fantastiska låtar. Hur resultatet blir återstår att se. Släpps den 25:e januari.
Förbeställ HÄR
/Niclas
Nicke Andersson kan det där med att hitta intressanta låtar att göra covers på. Senaste splitsjuan bjuder på "Policy of truth" samt "Never let me down again" av Mary´s Kids. Två i mitt tycke fantastiska låtar. Hur resultatet blir återstår att se. Släpps den 25:e januari.
Förbeställ HÄR
/Niclas
Ny bok om KISS på gång!
Jag har tidigare skrivit om den här boken och nu börjar det faktiskt närma sig publicering. Johan Falk som tog över stafettpinnen till projektet för några år sedan, har samlat ihop fantastiska stories och bilder från bandets alla besök i vårt avlånga land, från 1976 och framåt.
Själv har jag bidragit med en del intervjuer och även tidningsklippsletande i arkiven på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Det ska bli fantastiskt kul att se det färdiga resultatet.
/Niclas
Jag har tidigare skrivit om den här boken och nu börjar det faktiskt närma sig publicering. Johan Falk som tog över stafettpinnen till projektet för några år sedan, har samlat ihop fantastiska stories och bilder från bandets alla besök i vårt avlånga land, från 1976 och framåt.
Själv har jag bidragit med en del intervjuer och även tidningsklippsletande i arkiven på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Det ska bli fantastiskt kul att se det färdiga resultatet.
/Niclas
onsdag 9 januari 2013
lördag 5 januari 2013
Sweet mama vilka tröjor!
Slentriansurfade på eBay och hittade denna bad boy till tröja. Ni som följer bloggen vet att jag har en extra stor kärlek till det ljuva 80-talet och Black N´Blue är ett av de där banden jag hade nöjet att följa från första plattan.
Säljaren jag hittade har hur många underbara 80-talsmotiv som helst.
Kolla in eBay och köp du också HÄR
/Niclas
Slentriansurfade på eBay och hittade denna bad boy till tröja. Ni som följer bloggen vet att jag har en extra stor kärlek till det ljuva 80-talet och Black N´Blue är ett av de där banden jag hade nöjet att följa från första plattan.
Säljaren jag hittade har hur många underbara 80-talsmotiv som helst.
Kolla in eBay och köp du också HÄR
/Niclas
Slå till på Steve Harris herrgård.
Har du runt 70 miljoner kronor över är det bara att hosta upp pengarna. I priset ingår bl a tennisbana, inomhuspool, fotbollsplan och Harris egna pub "The Horse and Cart".
Bilder HÄR
/Niclas
Har du runt 70 miljoner kronor över är det bara att hosta upp pengarna. I priset ingår bl a tennisbana, inomhuspool, fotbollsplan och Harris egna pub "The Horse and Cart".
Bilder HÄR
/Niclas
fredag 4 januari 2013
Living Colour spelar in nytt!
Det gamla gänget från New York är inne i studion just nu och spelar in ett nytt album. De har dessutom presenterat en del speldatum för Europa, men inget i Sverige ännu. Dessa datum är troligtvis en del av den 25-årsjubileumsturné som de har på gång för debuten "Vivid".
Det gamla gänget från New York är inne i studion just nu och spelar in ett nytt album. De har dessutom presenterat en del speldatum för Europa, men inget i Sverige ännu. Dessa datum är troligtvis en del av den 25-årsjubileumsturné som de har på gång för debuten "Vivid".
Läs mer på Metalsucks HÄR
/Niclas
torsdag 3 januari 2013
Oh Henry dear Henry!
Henry vill legalisera.
Smoke ém if you got ém eller turn on, tune in, drop out!
Läs Henrys krönika HÄR
/Niclas
Henry vill legalisera.
Smoke ém if you got ém eller turn on, tune in, drop out!
Läs Henrys krönika HÄR
/Niclas
onsdag 2 januari 2013
Bye bye 2012, hello 2013!
Lånade den här lilla bilden från Cherrybombed. Helt underbar.
Två dagar in på det nya året och frågan är vilka nya intervjuobjekt som kommer radas upp de närmaste månaderna. Förra året publicerade jag 52 stycken intervjuer. Först ut var Shane Embury i Napalm Death och sist var Jason Newsted. Newsteds snack om "a squillion dollars" för att spela med Metallica igen, spred sig som en löpeld över nätet och plockades upp av bl a Blabbermouth, Bravewords, NME och Classic Rock, vilket var otroligt kul.
Nästa intervju att läggas upp på bloggen blir troligtvis Robban från Close-Up. Drömintervjun detta år är nog att få chansen att prata med någon i Alice in Chains, men tyvärr lär det nog inte ske då jag är en för liten fisk i det stora rockhavet. Dock kan man ju alltid hoppas.
Jag vill passa på att tacka alla som läser bloggen och främst intervjuerna.
Play fuckin´ loud!
/Niclas
Lånade den här lilla bilden från Cherrybombed. Helt underbar.
Två dagar in på det nya året och frågan är vilka nya intervjuobjekt som kommer radas upp de närmaste månaderna. Förra året publicerade jag 52 stycken intervjuer. Först ut var Shane Embury i Napalm Death och sist var Jason Newsted. Newsteds snack om "a squillion dollars" för att spela med Metallica igen, spred sig som en löpeld över nätet och plockades upp av bl a Blabbermouth, Bravewords, NME och Classic Rock, vilket var otroligt kul.
Nästa intervju att läggas upp på bloggen blir troligtvis Robban från Close-Up. Drömintervjun detta år är nog att få chansen att prata med någon i Alice in Chains, men tyvärr lär det nog inte ske då jag är en för liten fisk i det stora rockhavet. Dock kan man ju alltid hoppas.
Jag vill passa på att tacka alla som läser bloggen och främst intervjuerna.
Play fuckin´ loud!
/Niclas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)