Band of Joy liverecension



Annexet, Stockholm 101014

Jag bestämmer mig en timme före konsertens början att jag inte kan missa Robert Plant ännu en gång. Plånboken får ta smällen. Har man möjlighet att se the golden god, ska man inte försätta den.
Bandet går på klockan 21.40 och ger sig i kast med en formidabel "Monkey". Svävande dysterhet av allra finaste snitt och det står klart inom några sekunder att det här kommer bli en trollbunden afton. Låten är från den nya plattan och är en Low cover. En fullträff till öppning!
I sitt band har han något av det bästa som kan vaskas fram i musikerväg; Buddy Miller, Patty Griffin, Darrel Scott, Byron House och Marco Giovino är alla värdefulla delar i det band som blir Band of Joy.
Buddy Miller sjunger i "Trouble" och spelar en tung, tung gitarr. Inte för inte är han en lysande stjärna i Nashville. Likaså gör Griffin en jublande insats i "Move up" och kompgitarristen Darrel Scott visar att han kan mer än kompa när han delar med sig av en gudabenådad röst i "Satisfied mind".
Hela konserten genomsyras av den musik som Plant gav sig på tillsammans med Alison Krauss och Zeppelinklassiker som "Houses of the holy" och "Misty mountain hop" får en helt ny svid i Band of Joys tolkningar. Det blir magiskt. Och "Tall cool one" från "Now and Zen" skiljer sig så markant från originalet att det nästan blir en helt ny låt.
"Please read the letter" från just "Raising sand", blir om möjligt ännu vackrare live och Robert Plant visar att han trorts sin ålder fortfarande har en röst att räkna med. Visserligen blir det aldrig några tillfällen att waila loss ordentligt, men det behövs inte. Respekten finns där ändå.
Under konsertens gång tittar jag på Patty Griffin där hon står och dansar på scenens vänstra sida och försöker erinra mig om vem det är hon påminner om. Mot slutet av kvällen slår det mig: Elaine i Seinfeld! Det är samma krokiga och underliga dansstil, men det Griffin missar i dansstegen tar hon igen med råge i röstresurser.
Avslutningen med "Rock and roll" i rockabillykostym och den fantastiska "Goodnight" med en smäktande stämsång, gör att detta blir ett av årets, om inte rent av de senaste 10 årens, absoluta konserthöjdpunkt. Visserligen hade jag gärna hört lite mer rå rock and roll, men när de river av en bländande version av "Down to the sea" från "Fate of nations" kan jag bara kapitulera. Plants beskrivning av bandet i inledningen av kvällen säger väl allt: "As humble as ever!".

Betyg: 5/5

Längd: 1 h 40 min

Setlist:

Monkey
House of cards
Please read the letter
Misty mountain hop
Rich woman
Trouble
Twelve gates to the city
Tangerine
Satisfied mind
Move up
Satan
Central two o nine
Angel dance
Houses of the holy
Down to the sea
Tall cool one
Gallow´s pole
Harms swift way
Rock and roll
Goodnight

/Niclas

Nirvana: Taking punk to the masses!



En stor utställning om Nirvana öppnar i Seattles Experience Music Project under april månad nästa år. Mängder av aldrig tidigare visade foton, instrument mm kommer att ställas ut. En stor del kommer från Krist Novoselics egen samling och även Dave Grohl och Courtney Love har hjälpt till.
Utställning kommer även att inkludera andra artister för att visa vad som pågick i Seattle under några år i början av 90-talet.

Artikel i The Seattle Times här

/Niclas

Recension från Scranton, Pennsylvania.



En mycket positiv recension av turnépaketets spelning i Scranton. Dock intressant att de inte kan sälja ut en arena som bara tar 6500 personer. Kanske var det kylan?
Hela "Seasons in the abyss" spelades denna dag, 9 oktober, vilket också var det datum då plattan släpptes för 20 år sedan.

Recension här

/Niclas

I am a golden god!



Ikväll spelar Robert Plant med sitt band Band of Joy på Annexet i Stockholm. Nedan hittas en intervju med "the ultimate rocker" från brittiska Daily Mail. Verkar inte riktigt som en ny platta med Alison Krauss blir av.
Btw, bilden ovan är något av det coolaste som tagits av en kamera. Hail Neal Preston

Plant här

/Niclas

Sugen på Sabbath.



Läser just nu "I am Ozzy" efter att den blivit liggande på sängbordet i en evighet. Som alltid när jag läser musikböcker får det bandet eller artisten ett uppsving på den egna spellistan.
Just nu är det "Planet caravan", som jag alltid hållit som en av deras främsta.



/Niclas

Death Metallica!



Inte lika kul som den med Slayer, men kudos till människan som pysslat ihop det hela.

/Niclas

Fuckin´ Slayer!



En kul liten samling av ord. Någon har klippt och klistrat ihop alla de gånger bandet nämner "Satan" och "Hell" i sina låtar.

/Niclas

Dagens Traderaköp!

Eftersom mitt återuppväckta intresse för bandets 70-talsperiod inte verkar vilja ge med sig, slog jag till idag och införskaffade dessa två bootlegdvd´s.

Allt material som inte kom med på de officiella "Kissology". Med andra ord mängder av tv-godis. Bl a de låtar som klipptes bort från Largo 77.

/Niclas

Criss pre KISS!



Konsertannons för Peter Criss band Chelsea som han släppte ett album med före KISS. Från Village Voice i New York 710804. Kultur!

/Niclas

Gårdagens sågningar, dagens hyllningar!



Gamle Lester Bangs kunde det där med att såga plattor. Plattor som långt senare kom att bedömas som monumentala i musikhistorien. Faktum var ju att han ibland recenserade plattor utan att ens lyssna på dem. Bara det en bedrift i sig. Följande recensioner är från Rolling Stone.

MC5 - Kick Out The Jams (RS 30)
"Musically the group is intentionally crude and aggressively raw. Which can make for powerful music except when it is used to conceal a paucity of ideas, as it is here. Most of the songs are barely distinguishable from each other in their primitive two-chord structures."

Black Sabbath - Black Sabbath (RS 66)
"The whole album is a shuck—despite the murky songtitles and some inane lyrics that sound like Vanilla Fudge paying doggerel tribute to Aleister Crowley, the album has nothing to do with spiritualism, the occult, or anything much except stiff recitations of Cream cliches that sound like the musicians learned them out of a book, grinding on and on with dogged persistence."

Black Sabbath - Master of Reality (RS 96)
"The thick, plodding, almost arrhythmic steel wool curtains of sound the group is celebrated and reviled for only appear in their classical state of excruciating slowness on two tracks, "Sweet Leaf" and "Lord of This World," and both break into driving jams that are well worth the wait. Which itself is no problem once you stop thinking about how bored you are and just let it filter down your innards like a good bottle of Romilar. Rock & roll has always been noise, and Black Sabbath have boiled that noise to its resinous essence."

Deep Purple - Machine Head (RS 109)
"The basic problem seemed to be that the group hadn't really learned to write yet, so the covers were the best way to grow without losing the audience. Except that no self-respecting late-Sixties rock band wants to put out an album with nothing but covers on it, so we were left with a bunch of boring originals, half of them instrumental."

Alice Cooper - Killer (RS 99)
"It gets harder to be avant-outrageous all the time, what with everybody so jaded and I even hear the next catch-phrase to drop from the Max's dens of iniquity into the Newsweeks is 'gay chauvinism,' so what the fuck are you gonna do short of copping a riff not even new when Gilles de Rais laid it down four or five centuries ago and taking to actually disemboweling virgins and infants on stage?"

/Niclas

Trey Azagthoth svarar på fansens frågor.



Den flinke gitarristen svarar på frågor ställda av Guitar Worlds läsare.

Trey svarar här

/Niclas

Warren DeMartini i Guitar World.



En intervju med gitarristen i Ratt. Publicerades i augusti i tidningen, nu på nätet. Bandet må numera vara som en såpopera av det uslare slaget, men på det ljuva 80-talet regerade Ratt i mitt tonårsrum och plattor som "Out of the cellar" och "Invasion of your privacy" fick mer speltid än många andra släpp från den tiden.

Warren här

/Niclas

Candlemass firar 25 på Roadburn och Debaser Medis!



Från Roadburn Festivals pressrelease:

"Candlemass To Celebrate 25 Years of Doom at Roadburn Festival 2011 -Epicus Doomicus Metallicus in its entirety with Johan Längquist on Vocals
Roadburn is thrilled to report that Swedish doom metal legends Candlemass have been confirmed for Roadburn Festival 2011. Originally scheduled to celebrate 25 years of doom at this year's Roadburn in April, Candlemass ended up stuck in Stockholm due to logistic complications arising from the volcanic eruption in Iceland.
Candlemass is now scheduled to play on Saturday, April 16, 2011 at the 013 venue, Tilburg, Holland. Starting at 15.45, Candlemass will perform a very special 2-hour set, which will include "Epicus Doomicus Metallicus" in its entirety; featuring original vocalist Johan Längquist.
Leif Edling comments: "Candlemass is on for Roadburn 2011! I'm very happy! Not only for the chance to redeem ourselves, it is still our 25th anniversary for god's sake! A black piece of vinyl called EPICUS DOOMICUS METALLICUS came out almost exactly 25 years ago, and it will be a bonechilling event for us all... to play the whole shit live at Roadburn! Can't wait! The lights, the sound...t he projector show... everything will be absolute KILLER!! Pentagram and Candlemass at Roadburn next year. Jeez... what a show!!!"
Roadburn considers Candlemass one of the most important doom bands ever. They are on a very short list of doom greatness that includes Black Sabbath, Pentagram, Trouble and perhaps no one else. Their influence can be heard and felt throughout the current stoner and doom scene. It is a huge understatement to say that we’re looking forward to this special set with both Robert Lowe and Johan Längquist."

Samma koncept gäller även för bandets spelning på Debaser Medis 101218

Roadburns hemsida här

Candlemass hemsida här

/Niclas

Duff skivtipsar!



Den gamle Gunsbasisten blir nostalgisk över 80-talets Washington DC-scen och tipsar om Bad Brains.

Duff i Seattle Weekly här

/Niclas

Dimmu Borgir liverecension.



Klubben, Stockholm 101012

Jag vill verkligen tycka om bandet, men det går inte. Hade bandet inte trasslat in sig i det symfoniska och istället ägnat sig mer åt mörkret, hade de säkert varit betydligt mer intressanta.
Några timmar innan konserten intervjuar jag en väldigt sympatisk och trevlig Galder, där han står och röker vid en sidoutgång till Klubben. De civila kläderna gör att han mer ser ut som en norsk fiskare är en mörkrets tjänare. Och själva norskan tar verkligen udden av hela spektaklet. Det blir så glatt hur de än gör, norrmännen.
Runt 650 personer ska ha letat sig fram till Klubben denna småkyliga afton. En hel del kommer vankandes i pandasmink, dock överlag väldigt taffligt utfört. Som om ett fyllo skulle göra ansiktsmålning på McDonalds.
Dimmu Borgir äntrar scenen strax efter halv tio och när baskaggarna drar igång går det inte att uskilja något annat under hela konserten. Basnivån är så hög att den mullrar fram som en tsunamivåg i den lilla lokalen och fullkomligen dränker alla andra instrument. Ibland kommer en gitarrslinga upp för andning, bara för att två sekunder senare dras ned i basdjupet igen. Med andra ord låter det fullkomligt bedrövligt.
Det blir inte bättre när sångaren Shagrath slänger us sig "Tjenare alla monsterdiggare!". Det blir närmre till Brandsta City Släckers än mörkrets makter. Keyboardisten har en leksakshjälm på huvudet och tankarna går oavkortat till keyboardisten i Spinal Tap och i de symfoniska partierna låter det mer ELP och Yes än black metal.
Senaste singeln "Gateways" drunknar i det tjockgrötiga ljudet och det går helt enkelt inte att ta norrmännen på allvar. Det här kan vara något av det sämsta jag någonsin sett. Det är mer underhållande att studera publikens klädsel än att titta på scen. Exempelvis den blonda tjejen framför mig som är iförd stilettklackar i skotskrutigt, strumpebandshållare och kavaj. Mer ondska än så blir det inte denna kväll.

Betyg 1/5

/Niclas

"Maybe a holocaust, a nuclear war... whatever!"



Kort, men kul klipp från januari 1984. MTV besöker inspelningen av Mötley Crües video till "Looks that kill". History in the making, som man säger...

/Niclas

En liten varm story om riffmeister Hetfield!



Artikel från Sanrafael.patch.com. Alan Rosen som jobbar i Bananas At Large (musikaffär) berättar om ett kul minne.

Remember in the movie Wayne's World, how they joke about everyone playing "Stairway to Heaven" at the music store so they put up a sign asking them to please stop? What's the song people play the most when they come in and want to try out a guitar.

AR: "Enter Sandman" by Metallica. It's that one rift in the beginning. There's a great story around that.

Tell it to me.

AR: There's a kid named Bobby. He's a nice young man who's probably 13 or 14 who loves to hang out here. His mom literally drops him off here. It's like day care. One day James Hetfield (the guitarist from Metallica) was here and Bobby was struggling with that riff. He just couldn't get it. And James walks over and does a big bear hug from behind him so he can position his fingers. He says: "Here, this is how it's done kid." Then he sees Bobby's cell phone and says. "This would be a good time to get a picture." So, he gets the picture and it's… it's amazing. The look on Bobby's face. In one small move, James gave him the inspiration and did for Bobby what somebody probably did for him when he was a kid.

Hela intervjun med Alan Rosen här

/Niclas

Svalt intresse för norrmännen i huvudstaden?



Konserten imorgon 12/10, har tydligen flyttats från Arenan till betydligt mindre Klubben. Personligen trodde jag att dessa black metal mainstreamers gick hem hårt i stugorna.

/Niclas

The Guns N´Roses mastermind!



Mitch Lafon på Bravewords.com gjordeför en tid sedan en längre intervju med Alan Niven, som var Guns N´Roses manager, producent, sångskrivare mm.
Intressanta anekdoter om bandets tidiga år, "Chinese democracy" och Steven Adler, samt även också en hel del om Great White.
Lafon följde nyligen upp den längre intervjun med en kortare Q&A. Läs nedan!

Lång intervju här

Q&A här

/Niclas

Dagens Ebayköp!



Efter som jag sedan en tid tillbaka är inne i en fascination över KISS 70-tal, blev det ännu ett bootleg till samlingen.
Italienska The Godfather Records har återigen gjort ett fantastiskt jobb. Digipack med snygga och ovanliga livebilder.
Fakta om skivan:
Title: Drive you crazy! (G.R 554, The Godfather Records)
Recorded: Tulsa, Oklahoma, Usa 12/6-75, *Hammond, Indiana 18/10-74, **Studio outtake, Larabee Studios, Los Angeles, California, USA 3/1-75, ***Studio outtake, Date & Year unkown?
Sound quality: Ex / Ex- Soundboard
Format: 1-CD
Comment: Silver pressed bootleg. Released 2010.
Tracklist: Deuce / Strutter / Got to choose / Hotter than hell / Firehouse / She / C'mon and love me / 100,000 years / Black diamond / Cold gin / Rock and roll all nite / *Nothin' to lose / *Parasite / **Mistake / ***(Ain't the) Smoke

/Niclas

Vince Neil: "The fact is, I don´t believe I´m an alcoholic, per se."!



Färsk intervju i New York Post med Vince Neil angående hans självbiografi. Har boken liggandes i bokhögen bredvid sängen och recension kommer asap.
Man kan väl lugnt konstatera att herr Neil aldrig någonsin kommer att växa upp. Kul liten notis om hans fyra exfruar.

Vince i NYPost här

Vince Neils lilla flygflotta här

/Niclas

För er som gillar rocktjejer lite mer än alla andra!



Tidningen Revolver kör vidare med sin kalender "The hottest chicks in hard rock". Kan kanske vara något för pojkrummet, omklädningsrummet eller bilverkstaden? Endast $19.95

Beställ av Revolver här

/Niclas

Stone Sour och Hellyeah till Stockholm!






Den 18 november står båda banden på Sveriges osexigaste scen, Arenan i Fryshuset.
Mer info hittas nedan.

Info och biljettköp på Live Nation här

/Niclas

Ett svenskt Foo Fighters!



Treadstone framför "S.O.S" på Nalen 091103. Vågar man gissa på att bandnamnet kommer från Bournefilmerna?

Treadstones MySpace här

/Niclas

Slipknot is the new black!

Släntrar in på Harry B James strax efter 21.00 på lördagskvällen. Sist jag var här lekte jag DJ och fick snällt säga till dyngraka killar och tjejer att Carola och Bryan Adams inte var representerade i skivsamlingen. Sedan dess har detta hak blivit hårdrockspub och väggarna pryds numera av inramade singlar med Europe och Survivor.

Ikväll är det dock rockbandstävling som gäller. Det är som Idol fast i hårdrockstappning och istället för Peter Jihde bjuds folket på Mattias (Rundgång) Lindeblad.

Tyvärr missar jag de två första banden, Nothing Divine och Lednote, och får bara stifta bekantskap med de två sista chosen ones, Illfigure och Seventribe.

Illfigure har en sångare som närmast kan beskrivas som en något längre Robb Flynn. Hans skägg är mäkta imponerande och han vrålar som om testiklarna var i kläm. Klädseln för tankarna till Slipknot. Inga masker, men svarta kläder med ett litet rött tygmärke som förenar detta Norrköpingsband.

Musiken ligger även den nära Slipknot, trots att sånagren Max hävdar att de är influerade av allt möjligt och helt enkelt spelar "metal". Kanske är jag tondöv, men några andra influenser än Slipknot och Machine Head tycker jag det är svårt att skönja. Bandet kommer inte med något nytt och är bara ok, nothing more nothing less.

Efter Norrköping står Västerås på tur och innan deras gig dragit igång har jag redan dragit slutsatsen att ytterligare ett band med Slipknotkomplex skall äntra scen. Det är svart runt ögonen, vita shorts och åtta man på scen, inklusive en helgalen percussionkille med gasmask. Iowa anyone?

Dock visar det sig att Seventribe är en fullkomligt salig blandning av kaos, kontroll, aggression, svett, avgrundsvrål och moshpit på en och samma gång. Oavsett om man gillar musiken eller inte, är dessa herrar omöjliga att bara ignorera eller avfärda med två höjda ögonbryn. Harry B James kokar över och det tar lite tid att förstå att bandet har hela tre sångare som turas om att vråla. Golvet blir en del av scenen och även bord och stolar får agera scengolv.

Självfallet har detta gjorts förr och utan Slipknot inget Seventribe, men bandet vinner över folk på ren och skär energi och givetvis kammar de hem segern efter röstning.

Seventribe kommer med all säkerhet att göra sig ett namn, men ett litet tips på vägen kan vara att få percussionkillen i gasmask att släppa sitt onanitrams och bruka lite allvar istället. Bandet är redan nu ett väloljat maskineri med primalskrik, men mer strikthet och mindre fjanteri skulle få dem att växa än mer.

Kvällen avslutas med Treadstone som signats av Supernova Records. De låter som ett svenskt och snällt Foo Fighters och till och med sångaren påminner om herr Grohl. Helt ok, men inte alltför upphetsande. Dock har de en förbannat bra låt i "SOS". Utan tvekan skulle den kunnat vara signerad Grohl själv och den lyfter bandet ur den smått könlösa rock de spelar.

Nothing Divine här

Lednote här

Illfigure här

Seventribe här

Treadstone här

Seventribe i stall.

/Niclas

Duff om Scott Weiland, familjeliv och buddhistiska visdomsord!



Senaste blogginlägget från den gamle Gunsbasisten.

Duff i Seattle Weekly här

/Niclas

Cobains MTV-brev sålt för $12800!



Ett odaterat brev skrivet på ett löst papper till MTV, såldes nyligen för en hiskelig summa pengar. Enda anledningen till det höga priset är att det skrevs av Kurt Cobain.
Att allt är till salu är ett understatement av stora mått.

Kurts dyra papperslapp här

/Niclas

Ett litet MySpacetips: Valient Thorr!



Det räcker med att läsa denna beskrivning för att det ska bli intressant: "The band was traveling through time and space in order to find a way to save the people of Venus from extinction and landed on Earth. Once they got here Walt Disney stole their time machine and now they are stuck on our planet trying to save Earthlings from the same mysterious fate that doomed the inhabitants of Venus."
Mycket skägg blandat med metal, 70-tal och lite punkinfluenser.

Valient Thorrs MySpace här

Valient Thorrs hemsida här

/Niclas

Soundgraden inspirerade av billig tröja!



Chris Kornelis på Seattle Weekly kände alltid på sig att Soundgarden skulle återvända på ett eller annat sätt, men trode aldrig att de skulle inspireras av en hillbillytröja.
"Three wolf moon"-tröjan har gjort succé på Amazon.com och är en storsäljare. Allt började med att första omdömet som skrevs var detta: "Fits my girthy frame, has wolves on it, attracts women” but “can’t see wolves with arms crossed".
Och sedan rullade det på. Ett annat klassiskt omdöme blev: "The Three Wolf Moon T-Shirt gave me a +10 resistance to energy attacks, +8 Strength... and I have successfully solved 7 crimes in my city." Kult var ordet!




Seattle Weekly här

Story om tröjan i brittiska Mirror här

/Niclas

Veckans Henry!



Vår mest resande rocker citerar Tom Wolfe, träffar Ace Frehley och spenderar tid i hemstaden, Washington DC.

Henry här

/Niclas

Blev helt plötsligt sugen på Saxon!



Sjukt mäktigt riff! Saxon var min första konsert. Olympen, Lund på "Innocence is no excuse"-turnén. Ljudet var högt, blodet varmt och jeansjackan var true denim.

/Niclas