För en tid sedan ringde jag upp Kee Marcello för att samtala lite om hans nyutkomna självbiografi. Han visade sig vara trevligheten själv och det blev självfallet mest snack om boken och hans livs historia.
Grattis till en väldigt trevlig bok, måste jag säga!
Kee Marcello: Vad kul!
Jag gillar den skarpt och tycker att du skriver jäkligt roligt på många ställen. Rakt på sak och även väldigt rörande också som i fallet med din pappa och din kompis Sven. Det var nästan så att man låg och snyftade för sig själv.
Kee: Kanon!
Man har väl blivit betydligt mer blödig sedan man fick barn.
Kee: Jo, jag känner igen det där. Man blir ju det. Det är ju vad som händer.
När började ideéerna för en bok att ta form?
Kee: Egentligen så var det en nobrainer att det skulle bli en bok till slut. Det var väl egentligen när jag började fatta att jag har en historia att berätta liksom. Tanken har funnits länge. Det finns ju en bild i boken när jag är 10 eller 11 år och har fått in en uppsats i lokalblaskan och originalplanen var nog att bli författare, men sedan kom Deep Purple och satte stopp för det. Jag har alltid haft ett sug att skriva någonting, men inte riktigt vad, tills jag började läsa rockbiogafier som ”The real Frank Zappa book”. Den var ju fantastisk när den kom, runt 88 eller något sådant. Sedan har ju jag hållit i en massa clinics och hållit föredrag och där tycker jag ramverket för hela historien är. Det började med squashen på garageplan och hela resan tillbaka med den röda tråden som är kärleken till gitarren. Det har funnits där lite grann, så det har ju funnits en stomme att bygga på.
Hade du skrivit något själv innan du började jobba med Stefan Johansson?
Kee: Ja, alltså... jag har börjat på två noveller eller två romaner eller vad man nu ska säga? Jag har skrivit och testat liksom, men varit så kritisk mot mig själv så jag har aldrig färdigställt det. Sedan när vi började prata om det här med att skriva, så kändes det som att det var det jag skulle göra, att berätta min historia och då fick man en annan infallsvinkel till att skriva. I början när jag var mycket yngre så var ju planen bara att skriva någonting men sedan fick man ju skriva något som var på riktigt. Jag läser inga deckare och jag har svårt att fastna för sådant, utan det blir mer musikböcker.
Jo, det är samma för mig. Jag är också helt insnöad på musikbiografier och vet inte när jag läste en vanlig deckare senast.
Kee: Ja, jag kan inte sätta mig in i någon fictiondeckare. Det tog ju ett och ett halvt år att göra den här. Först började vi med intervjuer och grejer och Stefan skrev och det funkade så där. Sedan började jag skriva egna stycken och sedan blev det till slut, efter två månader, att vi hittade formen och då blev det en blandning av det hela, men det är ju mina ord genom hela boken. Alla som känner mig, de känner igen precis allting i boken. Det bär mitt språk och vi har lyckats hitta det personliga.
Ja, det tycker jag man märker ganska tydligt i alla uttryck. Och Stefan kände du ju sedan innan.
Kee: Jo, egentligen var det ju han som gjorde att jag började spela i Europe. Jag hade ju tackat nej och så bjöd han hem mig på en snart legendarisk brunch där han sa ”Du måste ju ta det här! Om du lämnar Easy Action för Europe så sviker su ju dina gamla polare i Easy Action, men om du inte lämnar easy Action för Europe, så sviker du dig själv!” och sedan var ju hjärnan i full rullning efter det. Det var ju någonstans självklart att han skulle vara med och skriva boken när han var så involverad ändå. Första gången vi träffades var ju i början av Easy Action, så vi har ju känt varandra jättelänge. Större delen av mitt aktiva musikliv!
Den här grejen med att du ersätter John Norum? Jag förstår inte riktigt det här med att du köper hans plats för en miljon kronor? Hur funkade det där egentligen?
Kee: Ja, de var ju väldigt måna om att jag totalt skulle ta hans plats och jag var inte så pigg på att pynta en miljon rakt över disk, men vi visste ju att det fanns pengar på ingång från ”The fianl countdown” royalties, så jag gick med på det. Det var faktiskt deras förslag och då köpte ju jag rättigheterna till både de tidiga plattorna och framtida album och det är det som gör att det är ett bråk nu. Det är det det handlar om. Jag satt i en annan intervju idag och fick frågan ”Kommer inte folk bara se dig som bitter och nu är han pank och måste ha pengar?”, men jag undrar om de hade frågat det om det var styrelsen i Volvo? Det är samma grej. ”Sören, du måste gå nu och den här killen Gösta får alla dina aktier!”. Det är inge skillnad egentligen, men när det gäller musik så tycker folk innerst inne på något sätt att det inte är ett riktigt jobb.
Visst är det så.
Kee: Det enda jag vill ha är ju att ha det som är mitt och som jag investerat i.
Men då måste det ju finnas skrivna papper på det.
Kee: Ja, det gör det ju!
Då borde det ju vara en nobrainer egentligen?
Kee: Det borde vara en nobrainer, men så finns det ju något som heter advokater. (skrattar) Jag vill ju inte dem något ont, utan vi låter våra advokater avgöra det här i rätten. Det är ju inte bara pengar utan jag vill ju också få kontroll över audio och video material från den tiden då jag var med i bandet. Saker jag vill ha möjlighet att mixa om och ge ut och fixa och greja, va. De gör ju inte det för tillfället för de vill ju lansera den nya sättningen, så sådana saker är också viktiga.
Har du inte fått någon ersättning under de här åren för de plattorna du var med på?
Kee: Från ´93 till nu, nej.
Åh fan! Det är ju jäkligt skumt!
Kee: Ja, det är det. (skratt)
Det hade väl varit mer troligt om du hade skrivit på papper där du avsade dig allt?
Kee: Det gjorde jag ju inte. Så är det inte och jag hade ju vilkor när jag gick med. Jag ville ju inte bli någon inhyrd kille för jag hade så mycket som jag fick lämna för att ta det där giget. Jag lämnade ju en massa grejer till förmån för detta och då är det inte ok att de inte vill betala idag.
Fanns det en given tanke med stämningen nu och att boken kommer samtidigt? Är det marknadsföring på den högre nivån?
Kee: Jag skriver ju... vi har haft så mycket att göra. Jag har varit helt fullpackad med jobb och anledningen till att det kommer nu är ju för att det är ju nu som ”the goose is out”! ”The cat is out of the box!”. Det är nu det kommer ut när boken kommer, för där står ju allt om det och därför valde jag att göra det nu.
Har du hört någon respons på boken från Europelägret?
Kee: Inget alls och det är ju deras taktik! Deras taktik är att totalt försöka tiga ihjäl det här.
Fascinerande! Och du har inte haft kontakt med någon av dem?
Kee: Nej!
Man tycker ju ändå att ni borde springa på varandra?
Kee: Ja, det gjorde vi ju. Vi sprang på varandra väldigt hastigtringt i korridoren på en kick off på Globen Annexet för Sweden Rock Festivalen, men det var ju bara några korta ord. Jag skulle upp på scen och hade inge lust att prata med dem. Det är ingen som har kontaktat mig eller mailat eller eller någonting. Svårt att förstå när man ändå har spenderat så mycket tid i turnébussen och luktat på varandras pruttar. (skrattar)
Ja, jag gillar verkligen boken och ärligheten i den. Alla problem du hamnade i och att du föll in i ett så svårt missbruk, det hade jag helt missat. Det var väl Tore S Börjesson på Aftonbladet som skrev att det var väl i stil med Nikki Sixx och boysen.
Kee: Ja, exakt!
Har du någon aning om hur mycket som försvann upp i näsan i rena pengar? Det måste ju ha varit en del?
Kee: Jahaha, (skratt) det måste det ha varit! Grejen är den också, vilket är märkligt, att när man är så på toppen så ville ingen att man skulle betala! Alla ska betala åt en. Det hade ju varit mycket bättre om det var tvärtom, eller hur? När man inte har några pengar... men när man har bra med pengar och är framgångsrik så ska alla betala åt en. Det är så jäkla mycket bjudkola hela tiden!
Det styrker ju ytterligare den bilden man har av LA på mitten av 80-talet och slutet av 80-talet, att det bara var en enda lång kokainfest?
Kee: Ja, visst! (skratt) Det är var det var och egentligen var det ju ingen som tyckte att det var knark eller att det var farligt. Det var lite annorlunda då och det får man komma ihåg. Det var ju som snacks!
Jo, det har man läst om en del band. Som när Fleetwood Mac spelade in ”Rumours” och det var ett berg av kokain i studion, men ingen tänkte på det!
Kee: Ja, det var precis så det var! (skrattar) Helt sanslöst!
Just första snedtändningen i Stockholm, som givetvis inte egentligen är kul som så även om jag skrattade högt, där du ser en massa diken i gatan och din polare ser fladdermöss.
Kee: Jo, det är det, men det var fruktansvärt när vi var med om det! Det blev jävligt bra faktiskt! (skrattar)
Men du skriver ju också att det troligtvis lämnade ett märke i hjärnan.
Kee: Ja, det gjorde det ju. Det hände ju någonting. Det var efter det som jag fick... vad heter det... jag hittade liksom på avsnoppande svar i huvudet på alla kommentarer. Mycket märkligt!
Det är ju som om det skulle vara lite åt Touretteshållet?
Kee: Rätt! Exakt1 Något åt det hållet. Jag har ju lärt mig att kontrollera det, men det var värre i början efter det här. Då kunde det ploppa ut lite vad som helst.
Har du kollat med läkare om det är så att det lämnades ett ”ärr” på hjärnan?
Kee: Nej, det har jag aldrig gjort! Jag har ju gjort en catscan... när jag fick det här krampanfallet och då var det inga problem, men då kollade de kanske inte efter just det. Mycket märkligt!
Men som jag sa tidigare, din pappas bortgång och din vän Svens bortgång är väldigt rörande och rörande skrivet. Det kändes ju som att din kompis hade hittat rätt i livet med familj och allt.
Kee: Ja, det var fruktansvärt tragiskt!
Ja, och det krävs alltid... eller krävs... det är vid sådana tillfällen man själv börjar tänka efter om sitt eget liv och vad som egentligen är viktigt. Man inser ju att det finns mycket skit som inte betyder något.
Kee: precis, så är det ju och man funderar på vad man själv gör och så.
Fanns det många saker som du utelämnade i boken, om exempelvis de andra medlemmarna i Europe, där du kände att ”Nej va fan, det här kan jag inte skriva!”?
Kee: Nja, jag vet inte! Jag har inte medvetet utelämnat någonting, men däremot kan man ju inte skriva om allting för då fastnar man hela tiden. Historien måste ju gå framåt hela tiden. Dels att hålla en röd tråd och så måste man hålla sig på banan och ett visst tempo. Det var exempelvis en massa anekdoter jag var tvungen att steka för det spretade, så många anekdoter fick stryka på foten. Men jag har inte medvetet försökt utelämna någonting som de har gjort.
Det jag alltid fascineras av i självbiografier är ju att själv kommer jag inte ihåg vad jag gjorde förra julafton och du har ändå dragit i dig en massa koks och skit, men kanske är det att lever man ett sådant liv med extrema händelser så blir det så mycket tydligare minnen?
Kee: Jo, det är ju precis det jag menar. När man får hjärtstillestånd så glömmer man ju inte det. (skratt) Det sitter ju etsat liksom. Andra gånger när det gäller datum och så, så får man göra lite research och fråga när saker hände och sedan har Stefan varit fantastisk. Han har ju sådan örnkoll och är en riktig kalenderbitare, speciellt under den eran.
En annan sak är att jag förstod självfallet att Europe sålde en hel del skivor, men jag förstod nog aldrig hur stor hela cirkusen blev. Det blev ju jäkligt stort, vilket man inser efter att ha läst din bok.
Kee: Ja, det var gigantsikt! Och man kan inte skylla på media i Sverige heller för de hade ju inget att jämföra med och jag menar... ABBA var gigantiska, men grejen var ändå att vi var ett hårdrocksband på turné och de var ett popband och de visste inte heller hur stort det var! De kunde ju bara skriva om vad som hände och det blev bara en massa siffror. ”Nu är de etta i det här landet och nu är de etta i det här landet!”. Det blev så och det kändes verkligen tydligt. En kompis till mig som bodde i Los Angeles då sa ju att det var först han kom till Los Angeles som han fattade hur djävulskt stora Europe var! Då fick man ett perspektiv på det hela. Alla de största var ju våra kolleger!
Av alla de andra band ni träffade, vilka var roligast? Ni var ju på något party i LA med Bon Jovi och Def Leppard.
Kee: Def Leppard killarna var ju störtsköna och Bon Jovi killarna också.
Jon Bon Jovi har ju de senaste åren mest framställts som en stor skitstövel. Anders Tegner tycker ju väldigt illa om honom.
Kee: Jaha, ok! Det hade jag ingen aning om. Jag har väl inte träffat honom så mycket och vi spelade tillsammans några gånger. Jag minns en gång på Hard Rock Café när Gibson fyllde 75 år, men han har inte varit otrevlig mot mig. De andra snubbarna också är ju grymma. Dave Bryant har jag skrivit låtar med och så. Jag och Phil Collen gick ju bra ihop också.
Det måste ha varit en bra paketturné, ni och Def Leppard, när det begav sig?
Kee: Ja, det var helt fantastiskt den sommaren. Ofattbart lyckat! Spela på de stora arenorna, sällskapet och professionalismen.
Hur ser det ut idag? Blir det mycket eget eller är det producentjobb?
Kee: Nej, jag producerar väldigt lite nuförtiden. Jag såg imorse att det stod ”producent” i TV, men det är att ta i alltså. Jag spelar ju 99% av tiden. Det är två år sedan jag producerade en platta. Jag lirar ju och det är det roliga! Nu har det inte blivit så mycket för jag har hållit på i ett och ett halvt år med den här jäkla boken och två plattor! Det har ju tagit mycket tid! Men jag satsar fullhjärtat på min grej som ”performer”, att spela gitarr och sjunga med mitt eget band. Det är två svenskar och två engelsmän.
Kan du fullt ut leva på musiken idag?
Kee: Oh ja och det har jag alltid gjort! Jag har inte någonsin behövt ta några andra jobb eller så.
Det är väl ändå få förunnat i dessa tider?
Kee: Ja det är det ju och det måste man vara tacksam för! För några veckor sedan var jag på Sardinien och spelade med Ian Paice och Chris Slade och det var fantastiskt kul att få gå upp med alla de där ”catsen”. Sådana grjer gör jag ju ibland. Jag har kört med Uli Jon Roth och vi var ute med Vinnie Moore. Det är kul att man får spela med olika människor och testa nya prylar. Marco Mendoza var med i bandet ett tag.
Ja, Mendoza är ju rent överjävlig! Första gångerna jag såg honom var när han spelade med Michael Ruff och Straitjackets.
Kee: Ja, just det! Det är roligt att göra allt det där, men vägen till det här bandet var att jag ville ha något permanent. Just den turnén med Mendoza och ingen skugga över dem för de är fantastiska musiker, men jag ville ha något som lirade som ett band! Därav denna grupp. Sedan håller vi på att översätta boken till engelska så någon gång under 2012 kommer den på engelska och det tar lite tid för att det är en hel del saker som är svåra att översätta från svenska. Det är lite pill på det. Sedan får man släppa den på andra språk sedan. Jag träffade det där författarparet som skrev...
Kepler?
Kee: Ja, just det och deras bok har blivit översatt till 40 språk och då frågade jag dem hur pass delaktiga de var i översättningarna och de sa att i engelskan var deväldigt involverade, men sedan kan man ju inte göra någonting. (skratt) Det är ju så det är! Man kan ju inte bidraga med något när den ska översättas till katalanska eller något!
Jo, men det är ju bra att översätta den för det är nog en hel del internationella fans som vill läsa den.
Kee: Ja det tror jag absolut och vi har fått kritik för att vi inte släppte den på engelska direkt.
Där ser man! Men tack så hemskt mycket Kee och stort grattis till boken och all lycka med plattorna och så!
Kee: Kanon! Vi höres!
/Niclas
