söndag 29 december 2013

Intervju med Janne i Grand Magus.





















Ett av Sveriges ständigt mest intressanta band är på gång med ett nytt album. "Triumph and power" följer i spåren av deras tidigare alster och osar av tunga riff, svärd, blod och ond bråd död.
Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att språka med bandets frontfigur och obestridlige ledare Janne och även denna gång blev det ett givande och långt samtal. En hel del om nya given, men även om scouter, Sverigedemokraterna och den nordiska mytologin.

Får du samma känslor inför varje nytt släpp eller ändras det från gång till gång? 

Janne: Det ändras absolut. Den här gången känns allt mycket, mycket bra och det är nog första gången som jag känner mig väldigt nöjd. Många gånger tidigare har man kanske varit mer, inte förvirrad, men chockskadad på något vis. Man har ingen aning om det är bra eller skitbra eller skitdåligt. Den här gången känner jag en stark trygghet och glädje.

Vad är det som gjort att du känner så nu och inte gjort det tidigare? 

Janne: Det har säkert att göra med hela processen med födelsen av det som blir skivan. Om man tycker materialet är bra, om hur inspelningen gått, om det varit extremt kämpigt på fel sätt och så vidare? Det sitter nog väldigt mycket i huvudet. Vissa gånger faller allt på plats och andra gånger får man kämpa för att få det i den riktning man tänkt sig.

Vilket av era tidigare album kan lättast jämföras med det nya? 

Janne: Det är en bra fråga? Någonstans tycker jag väl att alla våra plattor hänger ihop på något sätt. Det är nog inga jättesteg åt olika håll, utan en ganska proggressiv utveckling åt där vi är idag. Det finns helt klart element på nya plattan som återfinns på tidigare plattor, men jag tycker nog att det finns en viss ”Iron will”-feeling på den här skivan och kanske mer än någon annan.

Bara rent omslagsmässigt hör ju den här skivan ihop mer med tidigare alster, än vad föregående ”The hunt” gör. 

Janne: Jo, det kan man väl säga. Omslaget är ju extremt viktigt och jag tycker det på ”The hunt” är kanon, men jag håller med om att det har en annan känsla än flera av våra andra omslag.

Med tanke på dagens utveckling, känns det bara som en tidsfråga innan omslaget blir helt sekundärt eller behövs inte alls, i och med att folk bara laddar ned musik och inte bryr sig om själva omslaget till skivan. 

Janne: Jag håller ju med dig om det du säger, men samtidigt så omges ju fortfarande musiken av väldigt mycket bilder, även om LP och CD är på väg bort. Det gäller ju även den digitala musiken. Jag tror bilderna fortfarande är ganska viktiga för att visa vad det är. Jag tror ändå att det i fortsättningen kommer att finnas ett behov av någon form av visuell koppling till musiken. Första gången jag hörde någonting fanns det inga bilder till för det var ju på radion. Jag lyssnade på Rockbox och hörde... vad ska jag dra till med...?

Railway med ”Heavy metal fever”. 

Janne: (skrattar) Till exempel ja. Man hörde den och sedan fick man se omslaget och då var det mer av ”Ok, var det så här!”. Jag tror ändå det visuella kommer att fortsätta, men sedan blir det kanske inte i den formen som det är idag.

Det nya omslaget fick mig omgående att tänka på någon typ av nordisk väggbonad som hänger på Nordiska muséet.

Janne: Jag håller med. Det finns något stiliserat och statiskt och levande i den, lite som en väggbonad eller gobeläng. Det passar så jäkla bra med känslan i musiken.

Det finns även lite drag av ”Sagan om ringen” i bilden. 

Janne: Ja, det finns andra som sagt det också, men jag gjorde inte den kopplingen. Han som har gjort omslaget kan säkert ha influerats av det och det är ju inte fel heller. I mina ögon är den världen byggd på nordisk mytologi och idéerna om hur saker och ting hänger ihop. Jag skulle väl säga att den nordiska mytologin är en förlaga till ”Sagan om ringen” och inte tvärtom.

Ni har hela tiden haft det nordiska och skandinaviska omkring er. I dessa tider är ju det en fin balansgång. 

Janne: Ja, det kan det ju vara, men det beror ju helt på hur man gör det. Jag tror inte att någon skulle misstolka det för något negativt i vårt fall. Samtidigt kan man inte låta saker bli någonting annat än vad de egentligen är, bara för att någon bestämmer sig för det.

Jag tänkte mer på att det skulle kunna dra till sig vissa element, som bara ser det här med vikingar och liknande? Det är ingeting ni märkt av? Ett uppbåd av sverigedemokrater? 

Janne: (skrattar) Nej. Sedan kan man tänka i en annan riktning och säga att vi spelar dödsmetal och alla våra låtar handlar om hur man lemlästar lik. Då är det ingen som höjer på ögonbrynen eller tror att det kommer drivor av seriemördare eller nekrofiler. Det blir lite lustigt på något sätt.

Ja och idag är det underligt hur den svenska flaggan har kommit att representera något negativt. Man borde flagga som aldrig förr bara för att ta tillbaka vår flagga. 

Janne: Det där är ju en något speciell situation just för Sverige. Det är inga konstigheter att hissa en engelsk flagga eller en amerikansk. Det är en märklig utveckling.

Om vi går till själva inspelningen. Nico Elgstrand, er producent, kallar du för ”The torturer”. Vad är det han gör för att betinga detta namn? 

Janne: Man kan väl säga att han ser rakt igenom om man inte har gjort något till hundra procent. Om man kommer med någonting och säger ”Det blir nog bra det här.”, så säger han ”Nej, det håller inte!”. Det kan både ha att göra med hur man spelar och sjunger eller hur låten är gjord och arrangemang. Det är skitbra, men också en ganska tuff press. Han ser potentialen om man lägger manken till, så det är ingen semester att spela in med honom. Han är engagerad och vill att det ska bli så bra som möjligt och det är därför vi jobbar med honom.

Skulle det kunna gå så långt att ni harvar med en låt och han säger att det inte funkar och att ni måste stryka den helt och hållet? 

Janne: Ja, det skulle det nog kunna göra, men det skulle snarare bli att vi inte strök den utan snarare ”Nej, inte stryka den utan göra den bättre.”. Det är en hög arbetsmoral.

Var någon låt svårare att få rätt på än de andra? 

Janne: Ja, så är det ju alltid. Vissa låtar är ”Jaha, det var det!” och andra får man hålla på och fibbla med betydligt mer. På den här plattan är det ganska mycket på gång med stämmor och körer och det tar ju tid. Det räcker inte med att sjunga in sju olika stämmor, de måste även sitta i timingen och i pitch och allt annat. Det tar lång tid att göra klart.

Med tidpress och allt annat, kan det någonsin gå så långt att man ger upp en låt? 

Janne: Jo absolut och det är ju aldrig fel att göra det. Särskilt om man inte tror på den. Det är sådant man ibland märker när man spelat in den, ”Det här håller fan inte!”, och då får man steka den. Det kommer att finnas en bonuslåt, ”Black moon”, och den hör inte till skivan utan det är en låt som inte platsade helt enkelt. Men det är ändå en låt och ingen dålig låt, men det är verkligen en bonuslåt, vilket för mig är viktigt att poängtera. En liten extra kolabit i påsen, så att säga.

Vad är det som gör att en sådan låt skiljer sig från de andra? Är det musiken, texten eller bara en känsla? 

Janne: Det är ju allt det där, men kan även bara var en sak av de du nämner. I det här fallet handlar det om att vi inte fick till den på ett sätt som kändes att den hängde ihop med de andra. Efter ett tag var det ganska tydligt att det var de här tio låtarna det handlade om.

Finns det ett övergripande koncept i de andra låtarna som gör att de hänger ihop? 

Janne: Ja, det gör det ju. Det är ”Triumph and power”. Nästan alla våra skivor har haft ett övergripnade koncept om än inte i form av en konceptskiva, så har det funnits ett emotionellt koncept, en känslomässig samhörighet mellan låtarna på skivorna vi gjort och det är väl mer på det planet. Ingen av våra plattor har handlat om att vi skulle göra ett tema om exempelvis sjöfart. (skrattar).

Om vi går tillbaka till det nordiska, vad är det i det som tilltalar dig? 

Janne: Grejen är den att historierna om Oden, Tor och alla de andra, är sådana som min farsa berättade för mig när jag var jätteliten. Han berättade dem bland annat som godnattsagor. Jag fastnade för det extremt tidigt och det har alltid varit en naturlig del av mig på något vis. Min fantasivärld har alltid haft starka kopplingar till det där. Ju äldre jag blev, desto större blev intresset för djur och natur. Det är extremt påtagligt. En livsåskådning som är intimt sammankopplad med naturen och naturens kraft. ”Triumph and power” handlar om de där känslorna när man står på ett berg i en granskog och blickar ut och känner vilken kraft som finns i skogen. Man kan bli uppfylld av den kraften på ett fantastiskt sätt.

Var du med i Skogsmulle eller Scouterna som liten? 

Janne: Nej, verkligen inte. Jag har alltid gått min väg bort från organiserat föreningsliv. Aldrig Mulle eller Scout och jag var inte med i någon ornitologförening, utan jag körde mitt eget race.

Ni har ju ofta svenska inslag på era skivor. Det har aldrig funnits en tanke på att göra en hel skiva på svenska? 

Janne: Nej, de tankarna har faktiskt aldrig funnits. För oss stannar det nog vid att ha titlar på svenska för att förmedla en känsla, även för de som inte har en aning om vad det betyder. Bokstavskombinationen ska ge en känsla och dessutom finns det till exempel inget engelskt ord för ”Holmgång”. De få gånger jag gett mig på att sjunga på svenska tycker jag bara att det låtit fjantigt. Det blev någon märklig dialekt som jag inte alls känner igen. (skrattar) Skulle vi släppa en platta på svenska så skulle ju 90% av vår fanskara undra ”Vad är det här?”.

Under alla dessa år, var har ni märkt att er musik funkar bäst? Kan ni se att ni går hem bättre i något land mer än något annat? 

Janne: Jo, så är det ju. Jag skulle vilja säga att de två största för oss är Storbritannien och Tyskland. Så är det bara, men det finns ju folk överallt. Grekland är alltid bra och även i Frankrike, men Tyskland och Storbritannien är också de länder vi spelat i mest.

Som musiker och låtskrivare måste det vara en härlig känsla att folk runt om i världen sitter och lyssnar på den musik man skrivit? 

Janne: Jo, det är ju en overklig känsla, men samtidigt är det lite svårt att ta åt sig. Jag har väl inte ägnat så mycket tanke åt det, men det är ju bisarrt. Och kul.

I mars 2014 spelar ni i England, Tyskland och Nererländerna. Sist vi pratades vid sa du att det var väldigt svårt att spela i Sverige. Är det likadant fortfarande? 

Janne: Jo, så ser det ju ut. När vi började hamnade vi i England direkt i och med att vi låg på ett engelskt skivbolag och så var det i flera år och det blev några enstaka gig i Sverige. Det har aldrig blivit att vi turnerat i Sverige och gör man inte det så blir det ingenting heller. Samtidigt är det lite märkligt för nu har vi ju ändå nått en viss status och då undrar man lite om vad som är problemet? Jag har inget svar på frågan. Vi har ju spelat betydligt mer i Norge än vad vi gjort i Sverige, vilket också är märkligt.

Ni borde ju åtminstone kunna göra Stockholm, Göteborg och Malmö? 

Janne: Ja, sist vi gjorde det var med At the Gates för ganska länge sedan. Det var skitkul, men jag vet faktiskt inte.

Jag hoppas dock att jag får se er live någonstans i Sverige nästa år? 

Janne: Ja, det hoppas jag också.

Du sjöng ju nyligen i rollen som ”The Teacher” på Ayreons ”The theory of everything”. Var det en självklar grej? 

Janne: Nej, verkligen inte. Jag kan ju ingenting om den där scenen och kände inte till Ayreon. Däremot visste jag vem Arjen (Lucassen) var och det var genom ett band vid namn Bodine, som han var med i på 80-talet. Ett sådant där band som jag hörde på Rockbox första gången och köpte skivan. På skivan finns en låt som heter ”Black star rising”, som är en av de bästa och viktigaste heavy metal-låtarna från 80-talet. Som en blixt från en klar himmel, hörde Arjen av sig till vår manager när vi höll på med ”Hammer of the north”, för han hade hört mig på Spiritual Beggars ”Demons”. Då skulle han göra en Star One-skiva, men det då fanns det ingen tid. Nu när han skulle göra nytt med Ayeron hörde han av sig igen och jag började väl förstå vilken grej det där var. Jag sa ja, men visste inte alls vad han var ute efter, men han hade verkligen lyssnat och var på det klara med vad han ville ha. Han ville ju åt en mörkare röst och de partier han hade gjort var som skräddarsydda för mig. Jag åkte ner dit och var där i två dagar och hade jäkligt kul och det blev väldigt uppskattat. Det var verkligen som att simma ut... utan badbrallor. (skrattar) Nu känns det kanon, för det verkar som sagt ha blivit väldigt uppskattat. Det är ju ett oerhört ambitiöst musikprojekt så det är en ära att få vara med.

Kan detta öppna upp en lust att prova på andra saker inom hårdrock? 

Janne: Nja, det här var mer av en hederssak och att det var på en sådan hög nivå, där jag kände att ”Jag är en idiot om jag inte gör det.”. För egen del är jag så fokuserad på vår musik, så jag går inte och tänker på att jag vill göra en soloplatta med loungejazz eller så. (skrattar) Det finns inte på kartan. Ärligt talat, när man håller på med det här och det blir så intensivt i perioder och man lägger 100% av sin själ i det, då är man rätt så mätt på musik. När vi har spelat in en platta är det inte att jag säger ”Åh, gud vad det vore kul att spela in en platta till!” utan då går jag ut i skogen och håller käften. (skrattar)

Sju album är ganska maffigt. Det är inte många band som tar sig igenom så många nuförtiden. 

Janne: Nej, det första kom ut 2001 och vissa har ju hållit på i 30 år och inte kommit så långt. Det är ju inget jag tänker på utan det blir ju först när man läser det överallt. Nu har vi en helt ny skiva att spela och jag vetefan vilka låtar vi ska ta bort från setlisten? Det blir svårt.

Ett härligt i-landsproblem? 

Janne: Ja, men det kan vara nog så knepigt. (skrattar)

En helt oväsentlig fråga. Vad var det som ledde till att du klippte av din långa hårman? 

Janne: (skrattar) Ja, det var väl för att den då och även nu, fläckvis inte är så jäkla mäktig längre. Sedan efter att ha varit skallig i X antal år, kände jag att ”Fuck it”, så nu är det tilbaka, fläckvis. (skrattar)

Det kan ju inte ha varit helt lätt att klippa av det? 

Janne: Nej, men jag tillhör ju den generationen som har gjort lumpen och då var det bara att kapa av det, så jag visste sedan tidigare att jag inte var vanskapt i alla fall. (skrattar) Det var inte en så stor omställning som om jag aldrig skulle ha gjort det tidigare.

/Niclas

måndag 23 december 2013

En översatt KYSS i bokform nästa år.


























Under våren/sommaren 2014 kommer Paul Stanleys självbiografi, "Face the music - A life exposed", på svenska via Bokfabriken. Den engelska versionen ska se dagens ljus i april.
Det svenska KISS-oraklet Carl Linnaeus arbetar just nu med översättningen, vilket bådar för ett gott resultat.
Sedan tidigare är det även klart att "Nothin´to lose" kommer i svensk översättning i april.

/Niclas

söndag 22 december 2013

KISS bootleggers unite!

KISS blir invalda i Rock and Roll Hall of Fame och helt plötsligt händer något i bootlegvärlden. Igår läckte någon ut spelningen på The Daisy 16 juni 1973 till allmänheten. En inspelning som under lång tid endast varit förbehållen de riktigt extrema samlarna.
Vad det beror på undrar många. Kanske har det att göra med de skivsläpp som är planerade nästa år då KISS firar 40 år som band?
Hur som haver, tre klipp finns nu på YouTube, så lyssna och njut av lite musikhistoria!




/Niclas

fredag 20 december 2013

Kiss and make up...





















Den här bilden la Gene Simmons upp idag. Dock är den tydligen från VH-1 Rock Honors. Den stora frågan nu är väl om originalbandet kommer smälla av en låt eller två på Rock and Roll Hall of Fame? Den som lever får se.
Tommy Thayer la strax efter upp nedanstående bild. 




















/Niclas

måndag 16 december 2013

Andy Scott i The Sweet drog en nitlott. 





















Andy Scott bestämde sig för fem år sedan att stämma en österrikare, som lagt ut en begagnad CD till försäljning på eBay. CD´n kom att inbringa 1 Euro.
Nyligen beslutade högsta domstolen i Österrike att inget brott begåtts och Andy Scott ska nu punga ut med $78.000 för österrikarens kostnader samt rättegångskostnader. Lite surt.

Storyn HÄR

/Niclas

lördag 14 december 2013

Jarvis/Olsson bjuder på tungt gung. 






















Ett projekt som tydligen aldrig sett dagens ljus. Janne Jarvis från Hate Gallery och även tidigare basist i Warrior Soul, slog ihop sin påse med SvD´s Linnea Olsson. Låter intrressant måste jag erkänna. 

Janne skriver så här på sin Facebook: 

"The story behind the music; this was a collaberation between Janne and Swedish guitarist Linnea Olsson. Unfortunately due to contractual disputes with Nuclear Blast, it was never released. Unbelievably enough, this was due to the fact that the tracks had been recorded in Ghost's studio! Amazingly, the MD is a fanatical Christian and refused to have anything to do with the band because of the association with their ghoulish friends, three months into a long negotiation.
Add to this the increasingly fractious relationship between our two protagonists and you have a doomed collaboration.
Nevertheless, just to prove that the last few years have not bared some fruit; here it is kids, 'Crucifix In A Death Hand' with 'Pyramid Eye'."


/Niclas

fredag 13 december 2013

Årets skivor.


























I nya numret av Sweden Rock Magazine hittar ni min årslista. Read it and weep!
För övrigt fortsätter jag vidhålla att den sista minuten i In Solitudes "Horses in the ground" är det bästa som spelats in på väldigt, väldigt länge. 
/Niclas
Intervju med Michael Sweet i Stryper. 




















Världens mest gulsvarta band är tillbaka med ett nytt album som låter väldigt bra. Michael Sweet har rattat hela projektet själv och det bjuds på en ganska enastående ljudbild.
Nyligen ringde jag upp sångaren för att snacka om albumet och han berättade då bl a om att han är fullt övertygad om att den kristna stämpeln skadat Stryper en hel del. Dessutom berättade han även om en del kommande och planerade skivsläpp.

Why is there ”no more hell to pay”? 

Michael: Well, the answer to that spiritually, is that when you believe in God, and from our perspective that´s what Stryper believes and it´s where we place our faith, there´s no more hell to pay. Not only here on earth, you have a god that you can go to and pray to and put your faith and trust in and call on and then later on in life, the hell that the bible speaks of, you don´t have to pay the price because the price has been paid. That was the whole point of Christ dying on the cross for our sins and paying the price for hell. That´s really the meaning behind the lyric. The song itself is just a real, in your face, straight ahead, melodic, riffy rock metal tune. It´s what Stryper does the best and this one took us a few years to kind of rediscover that. We went back to our roots. Not just on that song, but on the whole record. It´s really heavy and the sound really comes through on it. Michael: Thank you! I basically have co-produced all the Stryper albums from the very beginning. It´s really nice to finally get a little acknowledge as a producer. I grew up in the studio and played on my dad´s sessions when I was a kid. I´ve lived in the studio my whole life. I produced this record on my own and I´m very happy with the sound and with the sonic quality. Especially considering how much we made it for. I talk to bands daily and hear that they spent $50.000 to $200.000. far more than what we spent on this one. We wound up spending around $25.000 to make this record and it´s quite a feat, you know. We´re pretty proud of how it turned out. I think that most of that sound comes from the energy of the love of what we do.

Wouldn´t it be easier working with someone from the outside telling you what to throw away or what to keep? 

Michael: It´s not simpler. It is for some bands that don´t know what they´re doing or don´t know what they want. We know this band ourselves much better than any producer does. We´ve gone down that road with producers and it´s been a horror show. It´s been a nightmare. It´s been great at times, like working with Michael Wagener who was phenomenal. Then we worked with Stephan Galfas on “To hell with the devil” and that was a nightmare. A total nightmare. In my opinion he brought nothing to the table except his name, which really wound up being nothing. The reason why we hired him was that he said he produced the “Missing you” single by John Waite and we found out later that he did not. We were misled and when we got to the studio we were sitting there the whole time going “What is this?”. Thank God it wound up being our biggest selling album and it was a success despite the fact that there were a lot of lies and delusional information. My point is, and I´m not trying to bag on Stephan, my point is that we´ve learned the hard way over the years, that nobody knows how to capture the sound and produce the material better than we do. Back in the day we would walk in with all the songs, like with the Michael Wagener record. Everything was arranged and ready to go. He just made it sound good, but we didn´t change a thing. We were playing those songs live a year before we recorded them. It´s one of those situations where I think sometimes, when you´re in the band, it´s quite a hurdle to jump over to be acknowledged and recognized respectfully as a producer. I don´t know why, but I hope this proves that I´m a legitimate producer. I think it´s a great record and maybe I´ll get some more opportunities to work with other bands. I´m producing a record with George Lynch, Brian Tischy and James Lamenzo in February, that I´m playing on and that´s exciting.

What can you say about that project? 

Michael: It´s gonna be a super group kinda thing. A melodic rock record released on Frontiers and it´ll come out next year. No name yet, but George and I are writing all the material and I´m sure they´ll start talking about it soon. Frontiers reached out to me in an e-mail and asked if I wanted to be part of a super group project? We were throwing around ideas and what not. One thing led to another. It ended up being George Lynch and I suggested Brian Tischy and James Lomenzo. Originally I was just gonna sing. It´s really cool how it´s progressed and I´m pumped about it, man! We´ve got a lot of work to do. I think it´s gonna be a great record when it comes out. I guarantee it!

Would you say that now is Stryper at its best? 

Michael: I would and I don´t think that is based on the excitement of the moment. I think there´s weight to that and validity to that and I think we are at our best and we´re proving that night after night on stage after stage and with the release of this record. If some people don´t agree that it´s our best record to date, I think you have to at least minimum, agree that it is one of our best. If you don´t and I say this with all due respect, I think you need to have your ears cleaned. Like seriously. I´m not being prideful or trying to come across as pompous. I´m just excited and I really believe, we all believe – the label, the people that are working with the record, the band, everyone is very excited and we all feel that this is truly one of, if not the best, Stryper albums to date.

I read that you said that this album was the album that should´ve followed “To hell with the devil”? 

Michael: I think so. Maybe should´ve is the wrong terminology. Maybe “would have” or “could have”. If it had been the album to follow “To hell with the devil”, this is my opinion and we´ll never know, but when it came out it did two plus million at that time. Then “In God we trust” came out and did less. It did a million plus and I think this new album would´ve been three or four or five or six plus million. That´s my opinion and I think it would´ve gone through the roof and it would´ve taken Stryper to a whole different level and made us a household name.


Do you think you always being labeled as a Christian band, hurt you sales wise and stopped you from not becoming as big as other bands of that time? 

Michael: I don´t think. I would say that I would bet my house on that. I know that it has. That´s not to say we regret being labeled a Christian band. We always explained it as, and some people might think it´s odd, but we´re a rock band first that is comprised of Christians. We´re a rock band and we grew up on Sunset Strip playing with Ratt and Mötley Crüe. We didn´t grow up in the church and we´re not your typical Christian band. That being said, a lot of times we are labeled like “Oh, they´re that Christian band.” or even worse “Oh, they´re that Christian glam band.”. We´re not a glam band! Poison´s a glam band. We sound like nothing like Poison. Maybe we had as much make up on and our hair was as big as theirs at one point in time, but that´s about where the line got drawn. If you´re gonna call us a glam band, you kinda have to go back and call Guns N´Roses a glam band because they looked more glam than we did for a while. My point is this, I really believe that it has hurt us and I think, to answer your question, if we were not labeled a Christian band I think we would be bigger. One other side of that is that not only has it hurt us and not only do I think we would be bigger, I belive that unfortunately that´s a bit of a crutch at times. We were proud of who we are and we stand on stage after stage proclaiming Christ and always will, but it´s really kinda sad that that´s the way it is. When bands come out proclaiming they´re Satanic, it doesn´t hurt them. I´m not really sure why when a band comes out and proclaims to be Christian, why it hurts them? What´s the fear? What are people afraid of? I don´t know and I don´t have an answer to this, but the two most controversial subjects at the dinner table are politics and religion and I just don´t get it sometimes. We should be able to talk about these things without getting into a brawl.

With the US being a very religious country, you should´ve sold 30 million records just based on that? 

Michael: Very odd isn´t it? We´ve gone to countries that are not religious and sold many more albums, like Japan. I guess their religion is primarily Buddhism, but they´re not Christian. We went there and had a double platinum video and we were back in 86, 87, 88 and 89 and it was, no disrespect to The Beatles, but it was beatlesmania. We´d get off the plane at the airport and there´d be a thousand girls. (laughs) It was insane and here we are, a Christian band. I don´t know. Go figure! Who can figure it out? I can´t.

Do you get nostalgic? 

Michael: Sure. I mean, I miss those days because there were some incredibly great memories with those days. We had such a great time and it was so monumental. So many doors were kicked open, but at the same time I don´t sit and dwell on those days and wish for those days. I´m excited about the future because I think there are some incredible times to come and we´re all very excited about that. This is a great time for the band and I think “No more hell to pay” is gonna be monumental and it´s gonna open new doors.




Any plans for a European tour? 

Michael: Definitely plans for Europe next year. We have a European agent who is working on shows as we speak. We´re gonna do more US dates, Canadian dates, South American dates, Japanese dates, Australian dates. We plan to go around the globe and tour heavily for this album.

Any plans for another solo album? 

Michael: I have a solo album already in the can. I recorded it almost two years ago. Kenny Aronoff is drumming on it and I´ve got a few guest musicians like Doug Aldrich and Tony Harnell. It´s gonna come out next year, most likely second quarter and along with a book, an autobiography. Like I said, it´s exciting times and I think I´ve done more in the last year than I have in the last ten years. It´s crazy. Not bad for an old fart.

Another “The covering” album, is that something you´d consider doing? 

Michael: Yeah, we actually are. We plan on definitely doing another album and another “Second coming 2” of rerecorded songs from “In God we trust” and “Against the law”.

Are all these gonna be out on Frontiers? 

Michael: Not my solo album. It´s gonna be on Big3 Records, which is the label Stryper was one right before Frontiers. The next album may be on Frontiers if they pick up the option to do so. They have the first right to pick up the option on another album. If they do so, whatever that album is, it will be on Frontiers. We may talk about a new deal with them. It all depends on how successful things are in this business. We´ll see how “No more hell to pay” goes.

/Niclas
Ny video med Imperial State Electric. 



Det svänger, sa katten. 

/Niclas

onsdag 11 december 2013

Intervju med Bill Steer i Carcass. 





















Carcass såg dagens ljus i mitten av 80-talet och höll sedan ut i 10 år innan de la manglet på hyllan. 2007 uppstod så bandet igen och i september i år kom ett nytt album, "Surgical steel".
Carcass besökte nyligen Stockholm tillsammans med Amon Amarth och Hell och jag fick nöjet att sitta ned en stund med gitarristen och grundaren Bill Steer.

The album ”Surgical steel” has been out for a couple of months and you´ve had time to reflect on it. Do you feel that it came out exactly the way you wanted it to? 

Bill: Not exactly, because they never do. I´d say we are reasonably happy with it because we spent a fair amount of time on the whole thing, looking on the whole process from the beginning of the writing thing to completing the mixing. We worked hard. Once I had a bit of distance from the thing and didn´t listen to it for a while, I actually started to enjoy it.

Working yet again with Colin Richardson, was that the way it was supposed to be? 

Bill: That´s what we felt at the time, but by the end of it, it felt a bit different. We love the guy, but you can´t deny that times have changed. We were trying to have as many elements of the past as possible, so Colin was the natural guy. He´s been on all but one of our albums and there´s still the same camaraderie but in terms of how he works and how we work, it´s like a fork in the road. His taste in music… I think it says a lot that he stopped working on our album to work with Trivium. It´s a taste thing and he clearly thinks that that band is more significant metal than our band. We´re bias so we disagree. (laughs) Nothing against Trivium because they´re nice people. In our minds it was a strange choice, but in Colin´s world it makes all the sense.

Do you think it was a necessity to keep that old Carcass feeling to it? 

Bill: Yeah, at first that really felt like the way to go and there were definitely beneficial aspects to it because some of the Colin kind of qualities did shine through. He´s very good at certain things, usually just sonic things and very small details. He´s not as concerned with a player´s performance, it´s more the sound he´s making. He can be incredibly precise, like if somebody´s doing a solo and it´s not quite in that position, he´ll just stop recording it, even though he could be wailing and playing beautifully, it doesn´t matter. He´s missing some sound, which most of the time is really useful. I think he spent a lot of time working with bands that work on the grid, so that´s the real issue. He was losing patience with us because we did everything naturally. Our drummer did not play with a click, so everything we played had to be done from start to finish. I think he liked it at first, because he hadn´t done it for so many years, but towards the end of the recording sessions, you could tell he was really annoyed. Luckily for us Andy (Sneap) came in and rescued us on the mix.

Are you already now thinking about the next album, even though this one is fairly new? 

Bill: Yeah. There´s a mutual agreement between us that we´d like to do one. There´s an awareness that if we can get through the next seven months of touring and festivals and still like each other and feel good about this, we definitely want to do a record. There´s loads of lessons we learnt on this one and while I´ve still got it fresh in my head, I want to build on that. It´s fun, but it´s a really challenging thing to do because I haven´t done anything creatively in this genre of music for so long, but it suddenly felt very fresh. I had escaped it because it was too limited in my mind and after a few years of doing other styles of music, I found there were new limitations with that and I wanted to go back and do extreme music again. (laughs) You can never be 100% happy, but right now this is what I like doing. As I said, it´s a challenge and probably more so now than ever, because it´s hard to be innovative in this music. There´s a lot of incredible players out there. Especially the American guys, they´re treating it like a sport and the drummers especially and you have to admire the dedication and tenacity, but I also think this music has to have a little bit of soul and maybe some swing.

The competition must be so much harder these days? There are just tons of bands out there. 

Bill: Yeah, it´s more than ever and it´s almost illogical… there is a big metal market in general but there are more extreme metal bands than ever for a certain number of people, whereas in the old days I can remember a time where you could probably name 10-15 death metal bands in the world and that was it. It´s so different now.

Since you´re on tour with Hell now and I guess you see Andy (Sneap) every day, would he be a potential producer for the next album? 

Bill: Yes, no question about it! His work ethic on the mix was incredible. After three months of frustration waiting for something to emerge from Colin, as soon as he turned it over to Andy, we were hearing great results. It´s a fresh set of ears and I´m not gonna blame Colin for that aspect, because he felt very burnt out. It was just our thing. In between blocks of our recording, he was taking on other jobs and doing those things. He was just exhausted. As I said earlier, the Trivium gig for him, was very important. That´s one of his favorite groups to work with and they´re a lot easier to work with than us. I wouldn´t pretend otherwise. We´re awkward, because we´re old fashioned. We haven´t grown up with this digital stuff and we just wanna act like we use a two inch tape machine. (laughs)

In what way was it different writing Carcass songs now compared to last time? Or was there no difference at all? 

Bill: You know what, that´s the elements of the whole thing. It was incredibly similar to the old days. We didn´t really discuss anything, we just got together in the rehearsal room and got to work. It was very much the same dynamic. We´d go into rehearsal and I´d have a bunch of riffs. Usually it will begin with Dan and myself working out the arrangements, the skeletons of the songs and then Jeff would alter it or sometimes tear it to pieces, depending on what he´s thinking as a vocalist. Sometimes I got it completely wrong. I´ve got a verse section that is just too short and he thinks it´s the chorus. He´s very useful on arrangements, so that vibe between the three of us was really felt. You had to bear in mind that we hadn´t told anyone that we were working on a record, so there was just zero pressure. We could´ve taken it as long as we wanted or actually never done anything. Maybe we didn´t like it and we´d just scrap it, but as soon as I got the first demos of guitar, drums and Jeff´s voice I knew, “Yeah, this sounds like Carcass.”. There was never any hesitation on his part or mine about that. We were quietly confident about what we were doing, but also aware of the fact that there´s a lot of people waiting to tear it to pieces.

Was there a lot of stuff that didn´t end up on the record or as bonus tracks? Stuff that could be used for another album? 

Bill: Yes. I think we got to having written around 15 tunes and we recorded all of them because at that stage we hadn´t made a decision. Then right around the completing of the recording, was the discussion of which one had to go. I think most of those bonus tracks have been heard by people. There´s one and I don´t know if it´s out there, but I really hope it doesn´t get out because I can´t stand it. (laughs) That´s hind sight though. We worked on it and it was just at the end of the sessions when I had to complete the guitar work and looking back, I don´t like that one. I was just burned out and didn´t really have the inspiration. As a song, I don´t think it´s a great Carcass song. It´s called “Cattle market” or something. The other bonus tracks I really love, it´s just that they didn´t really fit as album tracks, but I still think they´re strong. We could´ve carried on writing much longer. We could´ve gotten to 20 numbers easily, because there were so many ideas there but we had to stop as it was gonna get really confusing. How can you focus if you´ve got too much material? There´s gonna be no shortage of ideas if and when we do a new record.

When you write, do you get into a flow and ideas are just popping up left and right? 

Bill: There was a definite flow going on, I´m glad to say, and that went for all of us. I had no shortage of stuff to bring into the rehearsal room and Dan responded to it really well, because he´s a killer drummer and Jeff came up with complete lyrics so quickly as soon as we had a song up and running. We never felt any blockage, which you hear about with some bands. Looking on the other side, neither of us had been creative in this genre for ages, so it´s like going back to the well and it´s completely full again. We were quite lucky in that regard.

When you write, do you have to be in a certain place to get ideas or can it happen wherever? 

Bill: There´s pretty much no rhyme or reason to it. Usually when I´m at home and I play a riff I like, I´ll just remember it, but occasionally it happens at an awkward time, like you´ve promised to go meet a friend for a pint and you just go “I have to record this!” and put it on your phone or whatever. There´s really no particular time or place when it tends to happen.

What got you into music in the first place? 

Bill: I´d say it was a two stage thing. As soon as I was conscious, I was aware of the power of music to transport you somewhere else. I guess I´m an escapist kind of person. I love to just escape things and maybe there´s a part of me that´s still not living in the real world and music is ideal for those people. When I first started hearing music, if it was my mum and dad´s records or the radio or stuff on television, it definitely did something to me. But it wasn´t until I was 11 when I actually got very serious about music and started using my pocket money to buy records, like AC/DC, Motörhead, Saxon plus the old stuff like Deep Purple and Led Zeppelin. It has just kinda ruled my life since. I still consider myself a fan first and foremost and when we´re travelling like this, I hunt down second hand record shops. It never stops. You get into one artist and that´s the gateway to a related artist and I just love it. I don´t ever wanna lose the fire for that.

What´s the latest record you bought? 

Bill: I bought three just the other day in Malmö. I found a killer record shop there. Two of them were blues records. Walter Horton, who´s one of the harmonica players and then another guy called George Harmonica Smith. The third one was a hard rock band called Silverhead. I bought their first album.

Can any of that influence your own music writing at all? 

Bill: Well, I can´t say directly that it influences anything with Carcass, because it´s just so different, but I think in a general way it gives you perspective. If you are only listening to death metal, I think that´s claustrophobic. I always thought with any genre that the best artists are the ones that bring in some inspiration from outside and make it work in their genre. I like to think that´s what we do, at least with heavy metal and hard rock influences, or maybe I´m just talking shit? (laughs)

/Niclas
Stairway to Spotify.

















Det var väl bara en tidsfråga. Nu är det väl bara AC/DC, The Beatles och Tool kvar...

Mer info HÄR

/Niclas

söndag 8 december 2013

Tiden har stått stilla i Riga. 



Som den sucker jag är för 80-talet, välkomnar jag att Bloody Heels i Riga lirar den typ av hårdrock som sköljde över världen i mitten av 80-talet. 
Det här låter faktiskt inte dumt alls. 

/Niclas

torsdag 5 december 2013

Ghost live på BBC.





"Prime mover", "Jigolo HarMegiddo", "Year Zero" och "If you have ghosts". Enjoy!

/Niclas
Hel konsert med Nine Inch Nails från LA.




NIN bjuder på denna lilla guldklimp. Pro shot från Staples Center i änglastaden. Längtar redan efter giget på Hovet i maj. 

/Niclas

söndag 1 december 2013

Intervju med Peter Stjärnvind och Joseph Tholl i Black Trip. 















Black Trip är ännu ett i raden av svenska band, som hyllas unisont av recensenterna och hårdrocksfansen.
Med den gamle skinnpiskaren Flinta Stjärnvind i spetsen, som nu sadlat om till gitarrist, bjuds det på hårdrock med rötterna i tidigt 80-tal och det låter väldigt bra. Saxon är ett band som nämns som referens, men bandet själva ser inte riktigt den kopplingen, eller gör dem det?
Jag slog mig ner i en soffa på skivbolagets kontor och snackade hårdrock med Peter och Joseph, där den förstnämnde framstod lite som äldremannen i bandet. Han som sitter inne med all kunskap och som dessutom visade sig vara en pratglad hägerstensbo, som knappt lät sångaren Joseph få en syl i vädret.

Hur samlades Black Trip ihop? 

Joseph: Det var lite slumpartat när jag och Peter träffade varandra. Jag kände inte Peter alls.

Peter: Vi spelade på festivaler ihop i Tyskland, Nifelheim och Enforcer, och drack lite bärs ihop. Sedan träffades vi på krogen någonstans och det var jäkligt ytligt egentligen. Sedan var det en festival då det var en hel busslast med band som Candlemass, Ghost, eller de flög väl dit, men då träffades vi och jag frågade om han kunde tänka sig att spela in en demo. Jag hade redan spelat in demos av de flesta låtarna. Någon låt kom väl till senare, men då var det glasklart. Jag hade provat lite annat folk innan. Det är lite trist med etablerade sångare, eller trist... JB från Grand Magus sjöng in ”Goin´under” på demo, men då lät det som att jag gjort en märklig låt med Grand Magus. Jag menar, King Diamond skulle kunna sjunga med vem som helst, men det skulle bara låta som en konstig King Diamond-låt. Det är för synonymt, så det var jävligt skönt att hitta en sångare som inte var etablerad i den här genren, utan det här blev snarare synonymt med Black Trip.

Hur blev det det här soundet då? Alla pekar ju på retro, 80-talet, NWOBHM och så vidare. 

Peter: De pekar på det man själv säger, har jag märkt. På riktigt, så är Saxon en av mina största influenser till hur låtarna har blivit. Så enkelt är det, men däremot kan jag inte peka på ett enda riff som låter som Saxon. Ändå skriver alla att vi låter som och är influerade av Saxon. Vad bottnar det i?

Joseph: Det är en jätteenkel förklaring för att folk ska fatta, men jävligt tråkig också.

Peter: Sebastian sa en jävligt bra grej. Det som kanske gör att det låter som det eller att man jämför det med NWOBH 79-82, eller vad det var... vi tillhör inte Horisont, Graveyard och det där 70-talssoundet. Heavy metal band som är influerade av Judas Priest gillar plattan ”Screaming for vengeance” och vi är mitt emellan där. Vi har väl ändå lite gubbsväng någonstans och det är väl där man kan känna igen sig i första skivan med Saxon. Det är likväl en influens, men det vore fruktansvärt om man lät som Saxon för då är det ju ingen mening med det. Man är ju influerad av det på ett sätt.

Joseph: Jo, men det är väl klart. Det är man ju alltid. Man är ju alltid influerad av musik, men det är jävligt tråkigt att behöva sätta ett årtal på det. Fast hur fan ska man komma ifrån det? För mig är det liksom bara jävligt nytt. Jag lyssnar ju bara på bra musik, tycker jag själv, men då är det ju jävligt mycket 70-talsmusik. Jag tänker ju inte i retrobanor. Det vore ju sjukt kul att få en recension där det inte nämns ett enda band i recensionen.

Peter: Det gör ju inte jag heller, men om man skulle förklara det för en alien som kommer och man var tvungen, så är det ju mer 79-82 än 83 och framåt eller 79 och bakåt. Vi har ju inte Hammondmattor och liknande. Vi har ju inte det soundet och inte heller det där Judas priest-soundet som exempelvis RAM. Vi är ju egentligen bara ett rockband. Det är väl det vi är, ett hårdrocksband. Men jag gör ju så själv när jag lyssnar på en skiva. Man relaterar ju till någonting omedvetet. Man drar paralleller.

Men det är ju en väldans massa svenska band som kör det här retrostuket nu. Det poppar ju upp ett nytt band i veckan och har gjort så de senaste åren. 

Peter: ”The sleeper” på singeln, som kom innan skivan, den skrev ju jag för 10 år sedan och spelade in en demo på. Tyrant på bas, Lill Erik från Watain på gitarr och jag på trummor. Så var den första demoinspelningen. Äldsta låten på skivan ”Tvar dabla” är väl från 2006, men jag tittar inte bakåt när jag skriver riff eller sätter ihop en låt. Jag tänker bara att jag vill göra en bra låt, som jag skulle vilja dricka bärs till själv. Jag tänker inte att det ska gå eller inte ska gå, i en viss riktning. Man kommer på något bra och fortsätter bara på det spåret. Jag tycker definitivt att vi inte låter som ett annat band i Sverige just nu. Vi har något eget uttryck, som skiljer sig från många band. Så tänker säkert alla, men jag är ganska övertygad om att det är så. Vi fyller väl ett litet tomrum.

Så du hade musiken och Joseph fick skriva texterna? Fick du fritt spelrum? 

Joseph: Ja, det finns väl några titlar på skivan som jag rättat mig efter, som Peter hade från början, som ”Tvar dabla”, ”Voodoo queen” och ”Radar”. Där spelar det ju ingen som helst roll. Det finns ingen inspiration överhuvudtaget, inte ens från hårdrock. Det behöver inte vara det. Jag skulle nästan hålla det hemligt, vilka som varit mina inspirationskällor. Jag tror inte någon hårdrockare skulle kunna lista ut det.

Har namnet Black Trip också hängt med länge? 

Peter: Ja. Jag spelade på Gates of Metal med Merciless och träffade Daniel från Wolf och vi blev jäkligt bra polare direkt.

Joseph: Jag kom fram med min jeansväst och ville få den signerad.

Peter: Jag kommer inte ihåg det. Du har sagt att jag inte var dryg i alla fall. (skrattar)

Joseph: Nej, du var ju mediatränad då. (skrattar)

Peter: Men den kvällen snackade jag och Daniel om att sätta ihop någonting, som inte lät som Wolf och jag kom på namnet. Eller kom på? Jag såg det på den där Samael-skivan (Ceremony of opposites 1994), så det var väl inte svårare än så. Jag tyckte det funkade och började skriva låtar och spela in demos och skickade till honom, bara som ett bollplank. Men namnet var väl lite att det skulle vara mörkt och så där tufft, men sedan försvann Mercyful Fate-soundet då det där maskgänget (Ghost) kom. Det blev vad det blev i och med att Joseph började sjunga. Jag tycker han låter som en 50-årig bluesgubbe med en väldigt själfylld röst, som passar låtarna. Vi började spela ihop som band och Sebastian är jäkligt bra på smådetaljer och dynamik och sa saker som att jag skulle spela själv på första versen i någon låt och det färgar ju också hela soundet.

Peter är ju betydligt äldre. Blir han nu den man går till för att lära sig? 

Joseph: Nej, jag tycker det känns som att vi ger och tar av varandra. Det finns jäkligt mycket att lära sig av andra som har varit med länge.

Peter: Ålder är inte intressant och jag tycker inte det spelar någon roll. Jag tänker aldrig på att Joseph är så mycket yngre än jag är. Det händer kanske ibland när han är sen och så och då kickar föräldern i mig igång och jag suckar och himlar med ögonen. Fast det har ju inte med musiken att göra.

Joseph: Självklart, men musikaliskt är vi på samma nivå, men sedan är det ju att Peter spelat så jäkla länge, så det är klart att det finns mycket att lära utav det, rent businessmässigt.

Peter: Förhoppningsvis kan jag undvika några fällor åt oss. Man har ju en fördel av att ha varit med länge och fått ta smällar på käften. Man känner folk och det öppnar så klart dörrar och en del kan känna igen mitt namn och det är väl bra. Det ska man ta vara på, tycker jag. Något ska man väl ha när man är 40 år.

Om nu detta växer och det händer mer och mer kring bandet, skulle du då prioritera Black Trip över Enforcer, Joseph? 

Joseph. Det kan jag inte svara på. Mitt mål är att ha ett gig varje dag. Så skulle jag vilja ha det.

Peter: Så är det för mig med om det skulle rusa iväg. Frågan kommer alltid om exempelvis en tre månadersturné. Allt är relativt. Jag har två ungar, Sebastian har två och Johan har tre. ”Kan du tänka dig en tre månadersturné? Ja, får jag två årslöner?”. Allt är relativt, men jag tror inte det är nödvändigt att man måste gå all in för att exponeras och nå ut till folk. Hur många hundår har man inte gjort och inte fan blev jag miljonär för att jag var ute på 200 gig per år i tio års tid med Entombed! Jag tappade håret och blev bittrare och surare, om möjligt. Det kan också vara en nackdel att tjata sönder ett band. Till slut blir det ”Är det här Hässleholm? Har vi inte varit här två gånger i år redan?”. Hur kul är det? Men det är klart att vi vill att det här ska bli stort, det vill man ju inte annat. Man blir ju nästan berusad av all bra respons vi fått.

 Ja, det måste kännas väldigt bra med unisona hyllningar? 

Peter: Ja, precis. Den fick en trea i DN och det tyckte jag var lite ljummet, men det är många som läst det å andra sidan, plus att man fick vara med i DN. Det är en massa lärare på barnens skola som sagt, ”Peter Stjärnvind, jag vill prata med dig!” och jag tänkte ”Vad har dottern gjort nu? Hon brukar inte ställa till det.”. Sedan har de bara sagt ”Jäkla bra platta! Grattis!”. (skrattar) Sådant är ju kul så klart.

Var det tänkt från början att arbeta med Fred Estby? 

Peter: Jo, det tror jag.

Joseph: Jo, men vi kände honom och han var väl den enda vettiga.

Peter: Både jag och Joseph var väl ganska överens om att vi inte behövde en utomstående producent. Vi var rätt klara med hur det skulle låta. Det var mer en ljudproducent vi behövde och då hade vi ju Fred. Det flöt på ganska bra. Vi spelade väl in i två veckor och mixade i en. Sedan har vi spelat in en splitsingel med Dead Lord och en med Imperial State Electric också. De spelade in ”The bells” och vi spelade in en Imperiallåt. Det är lite släpp som kan komma pö om pö. Sedan snackar vi om att gå in i studion igen första veckan i april nästa år och då har vi snackat om att spela in själva, så som vi gjorde med singeln till Sweden Rock Magazine. Vi har väl en fem låtar redan och de känns redan nu mer intressanta. Jag skrev de låtarna snabbt efter skivan, men nu har jag inte skrivit en låt på två månader. De fem kom ju till för att man fortfarande var i rullning från inspelningen. Det är en bra förstaskiva och det är kul med all bra respons, men å andra sidan tycker jag att den är värd det. Och jag är glad över att den inte associeras med våra andra band. Det har inte stått någonting om Nifelheim eller Enforcer.

Joseph: Ja, det är ju nu som det börjar rulla. På första skivan har man satt ihop ett sound och man blir ett band och vet hur alla fungerar. Ska jag vara ärlig känns det mycket lättare att sätta ihop andra skivan. Nu behöver man inte leta sig fram och man har mycket större självförtroende. Jag tycker att den här plattan är bra, men lyckligtvis känner jag att det kan göras så mycket bättre.

Är det något planerat i turnéväg? 

Joseph: Vi har precis börjat boka nu.

Peter: Vi förhandlar. Vi har fått många förslag och från flera festivaler. Det närmsta är Lucia med Bombus på Debaser Strand.

Videon till ”Radar” då? 

Peter: Vi spelade i Mariehamn i mars eller april och då passade vi på att spela in den på dagen under soundcheck. Man har ju sällan budget till att göra dyra videos nuförtiden, men det är ett lätt sätt att få fram budskapet om hur man ser ut och låter. Man kan ju också göra som storbolagen med popartisterna och göra en sådan där lyric video med en massa stillbilder. Det ser ju ut som en skärmsläckare och är ju jävligt tråkigt. Men att göra en enkel video är ett jäkla bra sätt att promota sig på. Det kostade oss ingenting att spela in och kanske 1600 att klippa den. Kristian Ekeblom, som gör precis allt med layout och så vidare, han är som en sjätte medlem och är jävligt cool och ställer alltid upp. Han tycker verkligen om bandet och är jävligt duktig och han hade några idéer för videon. Vi hade snackat lite innan om att vi ville ha skärmfilter och att det skulle se ut lite som Saxon på Top of the Pops 1980.

/Niclas

fredag 29 november 2013

Intervju med Björn "Speed" Strid i Soilwork. 


















För en tid sedan gästade ett av Sverigest hårdast turnerande band Stockholm och befann sig under några dagar åter på svensk mark.
Det senaste året har Soilwork gjort mer än 200 spelningar världen över. Senaste albumet "The living infinite" har mötts av överlag strålande kritik och gjort att bandet bl a genomfört sina första spelningar i Kina.
Björn berättade bl a om turnerandets baksida, men även om ny platta med The Night Flight Orchestra, flygrädsla och att det kanske är dags att börja pensionsspara.

Hur känns det att nästan spela på hemmaplan igen? 

Björn: Efter alla de jävla resorna vi gjort, Kina, Australien, Mexico City och fan och hans moster, så känns det ganska gott att vara typ hemma.

Hur har mottgandet varit för plattan på alla dessa ställen? 

Björn: Det känns jävligt bra. I Australien började vi ju ganska tidigt. Vi var där första gången 2003, så där märker vi att det är väldigt stabilt. Kina är en helt ny marknad. Vi spelade i Shanghai, Peking, Harbin och Changchun. Det var långt uppe i norra Kina. Harbin ligger rakt över gränsen till Vladivostok. En vecka efter att vi kom hem stängde de ner hela staden på grund av smog. Man kunde inte se något framför sig och det var ingen rolig upplevelse. Men visst har det märkts. Festivalerna har gått jäkligt bra.

Hur är det att spela i Kina? 

Björn: Showerna var bra och så och vi hade trevligt folk omkring oss, men att sova tre timmar per natt och seda flyga till nästa stad är jävligt intensivt. Det är så mycket folk och det är så mycket smog och det mesta är ganska deprimerande och grått. Åtminstone norrut. Sedan hade vi meet and greets och alla var jättetrevliga, men självklart ganska dåliga på engelska, förutom möjligtvis Shanghai. Det var ganska blandat dock. Många från Ryssland som flög dit och det var nästan 50-50 med utlänningar och kineser. Det är säkert en marknad som kommer att växa.

Hur ser det ut framöver nu? 

Björn: Vi spelar i Europa fram till 1:e december och sedan har vi ett break på tre månader. Vi behöver det för vi har säkert gjort 200 spelningar det här året.

Det måste vara svårt att göra så att det inte bara blir en dag på jobbet? 

Björn: Jo, men det är helt omöjligt. (skrattar) Man får ha lite fantasi, men ibland är det bara att man måste göra en USA-turné och det är ju trevligt, fast den var kanske lite lång då den varade i nio veckor och vi hade två dagar ledigt. Det är ju ganska extremt, så det lär vi inte göra om igen. Men det ska ju göras och vi hade skitkul, men de två sista veckorna gick det ju knappt att motivera sig till att gå upp på scen. Samtidigt kände man ju sig dum mot fansen som betalat, så man gav ju ändå allt, men just den där känslan att bara sitta där...

Var går gränsen för att inte genomföra ett gig? 

Björn: Det ska krävas jävligt mycket. Vi har inte ställt in många gig med kort notis. Jag har spelat med 41 graders feber och allt möjligt, vilket jag nog inte skulle ha gjort, men jag gjorde det ändå. (skrattar)

Det här är ju något ni valt att göra och det är en dröm för många, men vad man än jobbar med så infinner ju sig tristessen förr eller senare. Många tror nog att det är lite glamoröst. 

Björn: Jo, med till att börja med så är det ganska så glamoröst att man kan få hålla på med något som man är jävligt intresserad av och att man lever på det. För mig är det ganska glamoröst. Sedan kommer allt det där man inte vill syssla med. Business vill man egentligen inte syssla med, men man är tvingad till att göra det. 

Även om ni har folk omkring er, så kan ni ju inte vara helt gröna vad gäller sådant? Ni måste väl ha en hel del koll vad gäller business i och med att det finns många fula fiskar inom branschen? 

Björn: Absolut. Det beror ju på vem du är, personlighet och bakgrund och beroende på hur intresserad du är. För många av oss i bandet så fanns det ju inte någon businessplan överhuvudtaget när vi startade det här bandet. (skrattar) Det var mest att man fick en sådan jäkla kick av det.

Är någon i bandet mer intresserad av den biten än de andra? 

Björn: Vi är nog alla ganska intresserade... eller fel ord, vi är involverade i det. Intresserad vetefan om någon är? Samtidigt har man ju lärt sig. Jag är 35 och man måste ju så klart dra in kosing, annars går det inte om man någon gång ska kunna bilda familj. Så är det ju och sedan får folk säga vad de vill.

Apropå USA. Jag snackade nyligen med sångaren i kanadensiska Monster Truck och han spydde galla över spelställen i västerlandet. Väldigt eftersatt och inte alls så organiserat som här. 

Björn: Herregud ja! Du ska vara glad om det finns en fungerande toalett. Dock är det fortfarande en stor marknad och folk får hålla på. Det är helt sjukt! Vissa ställen hade ju vi här jämnat med marken. Toaletten har inte fungerat på tre veckor och när du kommer in ligger där en limpa med vitt bröd och French jävla senap! That´s it! Att de dessutom kommer undan med det är helt vansinningt. Folk är helt nerrökta och jobbar på ställena och är helt off. Det kan vara frustrerande ibland. Spelar man sedan på lite större ställen så är det så klart en annan nivå, men man vet ju aldrig vad man får.

Efter ert break på tre månader, vad har ni tänkt er då? 

Björn: Vi har lite planer på en ganska så kort europasväng i mars och sedan blir det festivaler igen i sommar. Kanske blir det en USA-resa till och eventuellt Sydamerika, men det är inte bekräftat ännu.

Då har ni snart täckt allt. Var Kina nytt den här vändan? 

Björn: Ja, Kina var första gången och Mexico City var också första gången och det var jävligt häftigt. Det var loco, men inte så loco som jag trott. Själva publiken var det, men allt runt omkring och när man träffade fans var det jäkligt soft. Någonstans har man ju fått en bild av att de ska slita och dra i en och vara helt fanatiska, men det var skittrevliga och skulle pussa en på huvudet. Det var på ett trevligt sätt och jag gillade det som fan.

Finns det några länder kvar som ni verkligen vill spela i? 

Björn: Man vill ju gärna Sydamerika, även om jag är så förbannat trött på flyga varenda dag. Folk tycker väl att man är en jäkla lyxlirare, men sover inte jag så blir jag knäpp i huvudet. Man kanske kommer till hotellet vid midnatt efter en spelning och så vet man att man har fyra timma att sova och då måste du sova, annars fungerar du inte nästa dag, vilket gör att man blir stressad och sover inte alls.

Det kan ju inte funka att vara flygrädd så mycket som ni reser? 

Björn: Nej och det är ju jag. (skrattar) Det har gått i vågor som fan. När vi började turnera så var jag ganska flygrädd, men sedan gick det över ett tag för att sedan komma tillbaka igen. Kanske är det med den här åldern att man får dödsångest? Jag vet inte vad detär, men det blir ju att man tar sig en drink innan. När vi spelade i Australien och Kina var det 22 flyg på två och en halv vecka och inte mycket sömn.

Har ni skrivit något nytt nu när ni varit ute? 

Björn: Nej, inte direkt, men jag tror vi eventuellt kommer att skriva lite på den här turnén. Få med lite prylar och spela in lite. Sedan får man se om man får någon inspiration och privattid.

Men att resa så mycket som ni gör måste ju ge en hel del inspiration? 

Björn: Oh ja, men det kommer ofna när man kommer hem. Det är svårt när man är ute och det är stressigt. Vi fick definitivt blodad tand i och med nya plattan och det känns som att vi snudat vid något nytt och kan utveckla bandet.

Hur går det med ditt andra projekt, The Night Flight Orchestra? 

Björn: Vi spelar på Sweden Rock Festival. Vi gjorde ju vår debutspelning i Linköping av alla ställen i somras. Vi ska även spela in en ny platta nu efter jul. Det blir till att sitta i studion i två, tre veckor. Den kommer kanske i maj. Vi får se.

Blir det bara spelningar här och där? Ingen större turné? 

Björn: Det är svårt i och med att vi ligger på ett ganska litet bolag. Det bästa tror jag hade varit att göra en sådan där casinoturné i USA, som förband till Styx eller något. Det hade varit jävligt roligt! Vi tar gärna spelningar, men man vill inte bli ihopbuntad med något stonerband. Det ska väl helst finnas några gemensamma nämnare.

Som band måste ju tankarna finnas om att spela på större och större ställen? Tittar ni på ett band som In Flames och undrar vad det är de gjort som fått dem att komma dit de är? 

Björn: Ja, det är ju en jävla maskin. Något som de har gjort, som vi inte har gjort, är att investera. Vi har väl börjat göra det mer och mer på senare år, att man inte bara ställer upp instrumenten och spelar samma setlista, men sedan gör det ju inte saken lättare av att vi bor över hela planeten. Jag tror det är viktigt att ha något nytt varje gång att visa upp, så det inte är samma jävla show on the road varenda gång. Det är klart att man inspireras av band som tagit sig så långt, men vi har ju också tagit oss väldigt långt, fast inte på den nivån. Det krävs ganska mycket av en nuförtiden. Det är en enorm konkurrens och man måste stå ut, men den första ingrediensen måste ju vara bra musik och det är ju inte alla som har det. Åtminstone har vi det och för mig är det så fruktansvärt viktigt. Det måste finnas passion i musiken och man ska känna det. Sedan vill man gärna ge en show också och det är viktigt att man ger en jävla show till folk som betalar.

Om det nu blir så att man fortsätter att spela på samma typ av ställen och inte kommer upp riktigt till nästa nivå, kommer det fortfarande vara lika kul? 

Björn: Man pallar nog inte göra det för evigt, det tror jag inte. Man blir nog ganska trött på det. Man vet ju aldrig heller. Det finns så fruktansvärt många band som älskar det. Sådana där riktiga musikerband och ibland känner man att man fortfarande inte nått ”the average metal band”. Man vill ju dela med sig av något man är väldigt stolt över. Vad gäller In Flames så tror jag framförallt att de har ett jävligt bra namn. Folk nämner inte de ofta, men jag tror det är ett jävligt stort bidrag till hela gejen. Jag tror att gemene man tar till sig ett sådant namn. Det är iögonfallande.

Soilwork är ju också ett bra namn. 

Björn: Det är ett namn där ingen hör vad man säger. Man får alltid säga det två gånger. För de som inte vet, får man alltid säga det två gånger. På engelska, när man är ute på vägarna, blir det: ”Ya´ll in a band ?” (sagt med bred sydstatsdialekt). ”What´s the name of the band?” och vi svarar “Souilwörk!” (på bred skånska) och svaret blir “Ok, so ya´ll farmers?”. (skrattar) Men jag tycker fortfarande att det står för vad vi låter som och så vidare. Vi är ett hårt jobbande band och är lite underdogs.

Hur blev det med ditt och Flinks flyttande? Ni skulle ju båda utomsocknes, så att säga. 

Björn: Han blev kvar och jag hattar fortfarande. Nu har jag inget ställe i Sverige, utan jag är ju baserad i Toronto. Jag har inte flyttat helt och hållet och föräldrarna börjar bli äldre. Det är svårt.

Ja, apropå det, hur ligger det till med pensionssparandet? Sysslar man med det? 

Björn: Nej, men det borde man göra. Det är något jag måste ta tag i. (skrattar)

/Niclas

onsdag 27 november 2013

Jag intervjuade en pedofil. 





















I maj 2002 intervjuade jag Ian i en radiostudio. Inte världens mest pratglade typ, men trevlig. En pretty boy. Hans band var inte särskilt intressant och kändes som ett i mängden. 
När man nu läser om de fruktansvärda brott hans erkänt sig skyldig till, vänder det sig i magen. Höll han redan då på med sina hemskheter? Troligtvis. Vad gjorde han när han var på besök i Sverige? Blev något barn utsatt här? Ett ungt fan kanske? 
På frågan om de spelade kort när de var i Vegas svarade han: "No, we´re just not into gambling. I don´t understand it. I don´t understand the attraction of it. Las Vegas is evil." 
Las Vegas ondhet ter sig fjuttig mot de horribla övergrepp han begått mot barn.

Läs om hans brott HÄR, men en varning är nog på sin plats. 

/Niclas
Maffig Slayerläsning. 


























Bara som sådan där kindlevariant, men man kan kanske hoppas på att den kommer som "riktig" bok. Hur som haver är den fullmatad med allehanda godis. 

Mer info HÄR

/Niclas

söndag 24 november 2013

Intervju med Marcus Jidell i Avatarium. 




















Avatarium är Leif Edlings senaste projekt. Det som började som fyllesnack med Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson resulterade senare i ett band med kvinnlig sångare, trummisen från Tiamat och en gitarrist som brutit med sitt band Evergrey.
Jag ringde upp gitarristen Marcus Jidell för att höra mig för om den nya doomkometen på Sveriges musikhimmel.

Ni har fått fina recensioner. 

Marcus: Ja, det är ju fantastiskt. När vi gjorde det här hade vi ingen aning om vad folk skulle tycka. Vi försökte bara gör något som vi själva skulle tycka var intressant. Det kunde bli precis hur som helst, kände vi, men vi började förstå lite när vi fick intressenter från flera olika skivbolag och det på ett sätt som inte jag varit med om förut. Det kändes att folk tyckte att det var något annorlunda och speciellt.

Hur gick ni tillväga som nytt band? Satt ni själva och kontaktade tänkbara skivbolag eller gjorde någon det åt er? 

Marcus: Vi slängde upp en soundcloudlänk, som inte var offentlig och så kontaktade vi lite olika bolag och sa att de kunde få lyssna lite. Det var så vi gjorde helt enkelt. Jag skickade till SPV bland annat, men de svarade inte överhuvudtaget i och med att de har Evergrey. De svarade inte ens på mail, men det var många andra som lyssnade och tyckte det var bra och då hade vi den turen att vi kunde välja mellan några olika bolag. Nuclear Blast la fram en jäkligt bra plan och var väldigt ihärdiga och sugna på att jobba med oss.

Finns det redan nu en tanke på album nummer två och har de då option på den? 

Marcus: Jo, det finns helt klart en tanke på platta nummer två. Det är alltid intressant med en ny skiva. Vi är ju inte som så att vi gör en skiva och så funkar det inte med det här bandet och då vill de ha ett nytt band. Vi gör någonting som vi älskar att göra och vi vill ju göra fler plattor. Den här plattan har varit skitkul att göra och nu vill vi ju fortsätta och utveckla det vidare. Vad andra än tycker så kommer vi jobba vidare med det här. Har vi ett skivbolag som kan backa upp oss, så gör det ju saken lättare. Man kör på och ibland diggar någon det man gör och ibland gör de det inte.

Hur långt tillbaka känner du och Leif Edling varandra? 

Marcus: Det började väl för en fem, sex år sedan när jag blev tillfrågad att vikariera i Krux. Det var ett gig i Holland och det var något jag tyckte var jättegrymt. Det var första gången vi åkte iväg och spelade tillsammans. Vi hade ju träffats tidigare, men mest bara bytt några ord. Nu lärde man ju känna honom lite grann och resten av det gänget. Matte från Candlemass vickade också och det var jättekul. Efter det så blev jag tillfrågad att vicka i Candlemass också, vilket också var otroligt roligt och där vickade jag både som leadgitarrist och kompgitarrist. Det är så vi lärt känna varandra, genom att jag varit med ibland när de behövt en gitarrist. Då har vi känt att det är jäkligt kul att spela tillsammans och att det varit schysst att bara hänga också, vilket är jävligt viktigt. Man spelar ju i två timmar max och sedan är det 22 timmar kvar på dygnet och då är det trevligt om folk är softa att hänga med.

Om jag förstått det rätt, så var det egentligen tänkt att bandet skulle bestå av Mikael Åkerfeldt och Nicke Andersson, eller? 

Marcus: Jo, just det. De hade setts på fyllan och kommit på att de skulle bilda ett band. Sedan blev det att ingen av de andra hade tid och då satt Leif där helt plötsligt med låtar som han skrivit ihop. Han kände att de var bra och ville pröva att göra något och då kontaktade han mig istället eftersom jag har en studio och sitter och jobbar jämt. Han ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom att spela in några låtar och så började det. När vi sedan började jobba tillsammans kändes det grymt roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med det, om det skulle bli en soloplatta eller annat. Han ville bara testa att spela in låtarna och när vi satt och gjorde det här tillsammans, blev det jäkligt kreativt och kul. Jag fick verkligen tillföra mycket av min feeling i det och arrade och härjade rätt bra i låtarna. Otroligt kreativt och roligt. Sedan behövde vi någon som kunde lägga sång med jäkligt bra feeling på demolåtarna. Någon som inte hade det vanliga metalhärjandet utan någon som kunde tillföra mer emotionell och bluesig feeling och då visste jag en person som hade det. Jag frågade Jennie om hon kunde lägga sång på demon, för då tänkte vi att om hon lägger en bra sång, så kan en annan sångare lyssna på det och fatta grejen. När vi sedan hörde hennes sång så var det klart.

Ni hade alltså en manlig sångare i tankarna från början? 

Marcus: Ja precis. Vi hade några stycken och vi snackade bl a om Doogie White. Jag spelade lite på hans soloplatta och var lite engagerad i den och kände att han är jäkligt bra. Då skulle man ha jäkligt bra demos som han kan lyssna på och fatta feelingen, så det inte bara blir det vanliga köret. Men som sagt, det blev så jäkla bra med Jennie.

Hur långt gånget var det med Doogie White? Hade ni kontaktat honom? 

Marcus: Jag tror att vi lite vagt hade vidrört ämnet tillsammans med honom. Han är ju jäkligt bra och det hade säkert blivit skitbra med honom också. Skillnaden mot någon annan är väl att Jennie tillförde så mycket av sig själv och sket i de där hårdrocksklyschorna. När hon började sjunga kunde vi spinna vidare på hur hon tog sig an låtarna och då kunde vi pusha henne ännu mer och utveckla och göra det ännu mer dynamiskt. Det blev liksom en nivå till i musicerandet när hon klev in.

Med doomelementet och henns ljusa röst förs tankarna till mörker och ljus, natt och dag, på något vis. 

Marcus: Ja, det tycker jag låter schysst. Det är mycket dynamik i låtarna och det finns både det lätta och mjuka och så finns det också det riktigt tunga, hårda och mörka. Det känns bra.

Hur hade du koll på henne? Hade ni jobbat ihop tidigare? 

Marcus: Ja, hon och jag träffades genom att vi jobbade tillsammans, vi spelade tillsammans. Jag visste att hon var grym och vi har gjort lite saker tillsammans som inte blivit något. Hon har inte försökt slå sig fram som sångerska, utan hon har ju ett deltidsjobb sidan om sitt musicerande för hon vill inte göra vad som helst musikaliskt. När sedan det här dök upp tyckte hon det var skitkul.

Finns det något bokat på konsertfronten? 

Marcus: Just nu håller vi på att prata om releasefesten i Stockholm i december och vi är så jäkla sugna på att spela. Det är kul att dra ihop lite folk och sedan tänkte vi nog köra några låtar live också. Annars är vi i förhandlingar med bokningsagenturer just nu. Vi har fått flera anbud, vilket också är roligt. I vanliga fall måste man ju själv tjata sig in på ställen, men nu hör folk av sig själva. Vi vill ju ut och lira och själv skulle jag gärna åka ut imorgon och turnera. Till våren kommer det börja hända saker som vi vet redan nu. Vi är i förhandling med bokningsbolag och har anbud från olika festivaler. Vi är sjukt taggade på att lira.

Snackar vi Sverige eller även utlandet? 

Marcus: Både och faktiskt. Vi vill spela. Jag älskar att spela in och skriva musik och göra en skiva och just det här har varit sjukt kul, men livegrejen är också så fantastiskt rolig och framförallt när man kan få in improvisation i det. Jag har ju blues och jazz-tänket hur jag musicerar och jag älskar när det finns utrymme för improvisation och allt inte är totalt strukturerat. Att det kan bli lite olika versioner vid olika tillfällen och i det här bandet har vi verkligen de ställena i vissa låtar där man kan sväva ut och det kan hända lite vad som helst. Det är kul att vi har det.

Hur blir det live? Blir det hela plattan och sedan slänga in en låt med Candlemass på slutet eller något med Evergrey som extranummer? 

Marcus: (skrattar) Nej, det tänker vi inte göra. Vi får väl se. Redan nu har vi en timmes show, men vi håller på att prata lite om det. Det finns redan en eventuellt ny låt och sedan är vi musiknördar i hela bandet och lyssnar på en massa ko0nstiga låtar som ingen annan orkar lyssna på. Det finns en massa förslag och Leif håller på och dividerar om allt från låtar med Mountain till vad som helst. Det finns många låtar vi tycker skulle vara kul att ge oss på och göra vår egna versioner på.




Inte ”Mississippi queen” då, utan något annat? 

Marcus: (skrattar) Nej precis. Den får faktiskt vara, men det är en grym låt som så.

Du nämnde en ny låt. Hur mycket material finns liggandes som inte kom med på plattan? 

Marcus: Jag tror det fanns en eller två låtar som inte blev klara eller som inte fick plats. Det finns lite låtar kvar. I processen gick de flesta låtarna ganska snabbt att få klara, men vissa fick vi jobba ett tag med. Låten ”Avatarium” hade en helt annan refräng från början, så en del av låtarna fick vi tänka om med. Sedan fanns den här låten kvar och den hade vi en idé om att den skulle vara med på EP´n, men vi hann inte bli klara med den. Men det är bara bra för det är en grym låt så den kan komma på nästa platta och det känns ju bra att det finns material redan nu.

Låten ”Boneflower” förstår jag handlar om en skog dit folk går för att ta livet av sig? Det finns ju en skog i Japan tror jag, som är känd för det. 

Marcus: Det kan vara en influens. Alla texter är skrivna på ett poetiskt sätt och det har varit en av de saker vi velat. Det är ju Leif som skrivit dem.

”Boneflower” och Moonhorse”, det är lite röka på-titlar? 

Marcus: (skrattar) Jo, men man gillar ju den grejen, när musiken är lite nedrökt för då finns det där otippade i den. Det är lite som att vad som helst kan hända och att det finns, det älskar jag. Att det flippas ut och inte bara är för intellektuellt, utan att det blir saker som kan hända i stunden och det är så i både texter och musik. Det tycker jag är bra när du säger så. (skrattar)

Var kom bandnamnet ifrån? Ni är inte rädda för att folk ska gå omkring och kalla er för Akvarium istället? 

Marcus: (skrattar) Precis. Vi brukar säga det själva. (skrattar) En avatar är ju en halvgud och ett avatarium, tänkte vi, är någonstans där man tillber halvgudar och där man sitter och har kontakt med andra väsen eller dimensioner. Det kan vara vad som helst och det är också något som blir väldigt abstrakt på samma sätt som vi vill att texterna ska vara ibland och musiken också. Man ska inte förstå allting. Vissa grejer vill man bara känna. Varför tycker man att det går rakt in i hjärtat när en gitarrist ta en ton? Det vet man ju inte riktigt, men det är ju den där grejen man försöker få fram, det som gå rakt in i hjärtat. Det är det vi strävat efter hela tiden.

Är det ett rent ”hitta på-ord”? Jag googlade och hittade bara saker om er. 

Marcus: Ja, det kan man vä säga. Det finns jävligt lite om det, men jag tror inte att vi hittat på det själva, utan det har förekommit tidigare, men det är väldigt ovanligt. Jag tycker det är coolt för det passar på något vis till vår grej.

Ni satsade på en mer organisk och levande inspelning och att det inte skulle vara så mycket datorer? 

Marcus: Ja precis. Dels är det känslan när man spelar in, att vi försöker tänka att datorn är en bandspelare och vi håller inte på att redigera och ändra och flytta, utan vi spelar bara in det. Min erfarenhet är att när folk börjar ändra på saker så blir det bara sämre. Sedan är det vilka grejer man använder när man spelar in. Det var viktigt. Vi försökte få fram det där varma, fina ljudet som finns på de där skivorna man själv gillar från 60 och 70-talet. Utan att för den sakens skull göra en typisk retrogrej, för det vill vi inte heller. Vi är inget retroband, men vi gillar när trummor låter trummor och gitarr låter gitarr.

Leif, är han en snäll diktator? Är det hans band och ni andra är bara...? 

Marcus: Slaves? (skrattar) Han är the master och vi bugar när vi går in och går sedan ut baklänges bugandes. (skrattar) Nej, men han är grymt cool och han vill ju ha ett band. Han skriver låtarna, men de är ändå som skisser och det finns otroligt mycket kvar att göra rent tonalt och arrangemansmässigt. Han har sagt åt mig och Jennie att skriva mer. Vi har delat upp det ganska bra, att vi sitter och gör olika grejer. Jag och Lars tar hand om bokningsfrågor och han vill verkligen inte vara den där killen som gör allting och han är jäkligt bra på att släppa in folk. Han har inget extremt kontrollbehov utan det är mer som, ”Ok, om du tycker det där är coolt, så kör vi på det!”. Han är jäkligt skön att jobba med.

Om vi snackar Evergrey då, det är helt finito för dig? Var det tjafs? 

Marcus: Ja, det blev ju det. Tjafs och tjafs. Vi kunde inte mötas riktigt i hur vi ville att vi skulle jobba vidare. Det var väl inte slagsmål direkt, men ibland är det så. Man kör på ett tag och sedan kommer man inte längre.

Det måste ju vara lite som en skilsmässa? 

Marcus: Ja, det är skitsvårt och jättetråkigt, det är det inget snack om. Det är ett jävligt bra band och alla är jävligt bra musiker. Tom (Englund) är ju en begåvad snubbe, så det är klart att det är jättetråkigt, men det bara blev så.

Ingen co-headlineturné de närmsta åren då? 

Marcus: Det vet man aldrig. (skrattar)

Du har ju spelat med en del intressanta musiker, bl a Bruce Kulick. 

Marcus: Bruce var en jäkla massa år sedan. Han gjorde en skandinavienturné och körde gamla KISS-låtar och det var jäkligt roligt. Det är alltid väldigt lärorikt att spela med dem som varit med ett x antal år i branschen. Jag har ju gjort saker med Bernie Marsden, Micky Moody och Lee Kerslake och varenda gång man gör en sådan grej, blir man tio gånger bättre på gitarr för de har så mycket erfarenhet. Man lyssnar, pratar med dem och frågar vilken musik de lyssnade på när de växte upp och att bara diskutera musik med sådana gubbar gör att man blir jäkligt mycket bättre. Det har varit en fantastisk skola. Jag spelar jäkligt mycket slide på nya plattan och jag fick ett sliderör av Micky Moody, som han använt, och han lärde mig hur mycket som helst under de dagarna jag hängde med honom. Tack vare det lirar jag mycket slide och sitter och övar på det och försöker utveckla det ännu mer. Micky Moody är en fantastisk slidegitarrist.

/Niclas